JAZZNYHETER AKTUELLA EVENEMANG KLUBBJAZZ SKIVNYHETER BÖCKER PRISVINNARE KLASSISKA SKIVOMSLAG LÄNKAR
Arne Domnérus. DIG Jazz om om musiker och grupper

Arne Domnérus en av

våra största musikprofiler

Altsaxofonisten, klarinettisten och orkesterledaren Arne Domnérus hörde sedan sitt genombrott i mitten av 40-talet till våra mest betydande musikprofiler. Med sitt personliga spel och unika ledaregenskaper nådde "Dompan" även stort internationellt erkännande.
Arne Domnérus avled 2 december 2008 efter en längre tids sjukdom. Han föddes 20 december 1924 och blev alltså 83 år. 

 
Skivor med Arne Domnérus recenserade av DIG Jazz

Det var tillsammans med den svenska så kallade Parisorkestern som Arne Domnérus först lät tala om sig utanför landets jazzgränser. Inför en stor internationell jazzfestival i Paris våren 1949  hade plockats samman en svensk elitorkester, som förutom ”Dompan” även innehöll Alice Babs, Putte Wickman, Gösta Törner, Reinhold Svensson med flera. I konkurrens med  storheter som Charlie Parker, Miles Davis och Sidney Bechet gjorde det svenska bandet stor succé och därmed också bästa tänkbara reklam för svensk jazz.

 

Dompan var då 25 år, men hade redan skapat sig ett rykte i Sverige som en av våra allra främsta jazzsolister. Redan 1942, som 17-åring, spelade han med Ove Kjells orkester på Nalen och fyra år senare var han ledande solist i Lulle Ellboys Orkester, vårt då bästa storband.

 

Bara någon månad efter Parisframträdandet  spelade Arne Domnérus in sina första egna skivor, som då var en 78-varvs stenkakor. På några spår deltar den gästande tenorsaxofonisten James Moody och en annan intressant medlem i Arne Domnérus Favourite Group var vibrafonnisten Ulf Linde. På de här tidiga inspelningarna kan man höra att Dompan redan var en utsökt klarinettist.


Dompan mötte Charlie Parler

I slutet av 1950 inträffade en jazzhändelse som fick stor betydelse för Dompan och som för alltid kommer att vara inristad i den svenska jazzhistorien. Altsaxofonisten och boprevolutionärern Charlie Parker kom på besök, dock utan medmusikanter, vilket innebar att han fick göra ett antal konserter tillsammans med bland annat Arne Domnérus och trumpetaren Roffe Ericson.

 

Året därpå formade Arne ett band som väl kan anses vara den svenska jazzens första ”supergrupp”. I bandet ingick Roffe Ericson, barytonsaxofonisten Lars Gullin, tenorsaxofonisten Rolf Blomqvist, pianisten Gunnar Svensson, basisten Yngve Åkerberg och trumslagaren Jack Norén. Bandet engagerades direkt av Topsy Lindblom till danspalatset Nalen där Dompan, med varierade sättningar, ledde husbandet till mitten på 60-talet!

 

Även fortsättningsvis såg Arne Domnerus till att hans band rymde landets bästa jazzsolister, några som kom att ingå i hans konstellationer kan nämnas trumpetaren Bengt-Arne Wallin, trombonisten Åke ”Kometen” Persson,  gitarristen Rune Gustafsson, pianisterna Bengt Hallberg och Jan Johansson, basisten Georg Riedel och trumslagaren Egil Johansen.

 

Skivor med Quincy Jones och Clifford Browm

Ett uppmärksammat gästspel gjorde Lionel Hampton 1953. Den populäre showmannen och vibrafonisten hade nämligen skrapat ihop en orkester med en rad unga och sensationellt bra solister. Så alerta svenska skivbolaget Metronome lyckades locka trumpetarna Clifford Brown, Art Farmer och Quincy Jones ( också arrangör och kompositör) att göra inspelningar med våra svenska jazzstorheter, däribland förstås Dompan. Quincy´s Stockholm Sweetnin´ är ett utsökt exempel från de inspelningarna.


Quincy trivdes så bra med de svenska jazzvännerna att han 1958 kom tillbaka för att repetera och leda Harry Arnold och The Swedish Radio Orchestra. Bland annat skrev han specialnumret A Midnight Sun Never Sets för Arne och det har sedan dess varit en svensk klassiker och för alltid varit förknippad med hans underbart vackra altsaxspel.

 
Vann Gyllene Skivan fyra gånger

Under åren kom också Arne Domnérus att spela in en rad skivor, som välförtjänt hyllades av såväl publik som kritiker. Bland annat vann han tidningen Orkesterjournalens utmärkelse Gyllene Skivan fyra gånger. 1955 tilldelades han den för EPn Rockin´ Chair. 1967 var det dags ig för LPn Mobil, som 1978 följdes av  Duets for Duke med Arne och Bengt Hallberg. Och så sent som 1999 tog han hem en fjärde Gyllene Skiva och det tillsammans med Bernt Rosengren och cdn Face to Face.

 

Radiojazzgruppen fick stor betydelse

En annan betydelsefull roll hade  Arne Domnerus mellan 1964-81 då han ledde Radiojazzgruppen, som spelade specialskriven musik av framför allt kompositörerna och arrangörerna Jan Johansson och Georg Riedel. Några av de ledande solisterna, förutom Dompan själv, var Jan, saxofonisten Lennart Åberg, trumpetaren Bertil Lövgren och gitarristen Rune Gustafsson. Mycket gavs ut på LP och något har även återutgivits på cd.

 

Massor av gånger har det kommit nya pressningar av Jazz at the Pawnshop. Arne Domnérus, Lars Erstrand, Bengt Hallberg, Georg Riedel och Egil Johansen spelade några minnesvärda och sällsynt svängglada kvällar på Stampen i december 1976, vilket lyckligtvis fångades upp av ljudteknikern Gert Palmcrantz. Det lär vara landets särklassigt mest sålda jazzskiva, med en total världsupplaga kring en kvarts miljon!


Under den senaste årtiondena hittade Dompan nya spelkamrater som han inspirerades av och som också i högsta grad uppskattade att få spela denne alerte jazzlegendar. En är pianisten Jan Lundgren, som aldrig missar tillfället att poängtera att det var Dompan som upptäckte honom och gav honom chansen att visa upp sig för en större publik. Att de två trivdes alldeles förträffligt tillsammans är cdn "Dompan!" (Fresh Sound), som spelades in i Hollywood år 2000. ett utsökt exempel på.





Svensk
Jazzhistoria

Läs mer om

Arne Domnérus


Övriga artiklar

Svensk Jazzhistoria:

Bengt Hallberg

Bosse Broberg

Jan Allan

Georg Riedel

Bernt Rosengren

Putte Wickman


Läs även om:

Harry Arnold

Alice Babs

Lars Gullin

Lars Färnlöf

Börje Fredriksson

Åke Hasselgård

Gunnar "Siljabloo" Nilson

Åke "Kometen" Persson Monica Zetterlund

Rune Öfwerman





Läs om

Monica Zetterlund






Klassiska

skivomslag


Lars Gullin Special

DIG Jazz presenterar

93 skivomslag

med Lars Gullin.


DIG-artiklar om

musiker och grupper:

Amanda Sedgwick

Anders Bergcrantz

Anders Kjellberg

Anders Persson

Andreas Pettersson

Anna Sise

Ann-Sofi Söderqvist

Arne Domnérus

Bengt Hallberg

Bent Persson

Benny Golson

Bertil Jonasson

Bobo Stenson

Bosse Broberg

Bernt Rosengren

Carin Lundin

Cennet Jönsson

Dave Brubeck

Esbjörn Svensson

E.S.T.

Ewan Svensson

Fabian Kallerdahl

Fredrik Lindborg

Fredrik Ljungkvist
Fredrik Norén

Georg Riedel

Gugge Hedrenius

Gustav Lundgren

Hans Backenroth

Harry Arnold

Hawk on Flight

Helge Albin

Herbie Hancock

Håkan Broström

Håkan Rydin

Jack Lidström

Jacob Karlzon

Jan Allan

Jan Slottenäs

Jens Lindgren

Joakim Simonsson

Jonas Kullhammar

Jonas Östholm

Jon Fält

Karl-Martin Almqvist

Karin Hammar
Karl Olandersson

Klas Lindquist

Klas Toresson

Lars Erstrand
Lars-Göran Ulander

Lennart Åberg

Linda Pettersson

Lionel Hampton

Maggi Olin

Magnus Broo
Magnus Lindgren
Magnus Öström

Margareta Bengtson

Martina Almgren

Martin Sjöstedt

Mathias Algotsson

Mats Öberg

Monica Dominique

Monica Zetterlund

NilsJanson

Nils Landgren

Palle Danielsson

Patrik Boman

Per Henrik Wallin

Per-Åke Holmlander

Peter Asplund

Putte Wickman

Raymond Strid
Rigmor Gustafsson

Roberta Gambarini

Rolf Carvenius

Sofia Pettersson

Svante Thuresson

The Stoner/Nils Berg

Torbjörn Zetterberg

Ulf Adåker

Ulf Johansson Werre
Vivian Buczek



Lars Färnlöf

Artiklar om trumpetaren
och kompositören
Lars Färnlöf
(1942-94).

Börje Fredriksson

Initierad artikel om tenor-
saxofonisten, kompositören

Börje Fredriksson

(1937.68)

Lars Gullin

Nyheter och notiser,

skivrecensioner och
vinylomslag.

Lars Gullin (1928-76)



Prisas med Dompans Guldsax

I samband med 80-årsdagen 20 december 2004 instiftades stipendiet Dompans Guldsax, som han tillsammans med 75 000 kronor kunnat dela ut till de fyra unga musikerna Magnus Lindgren, Klas Lindquist, Jonas Kullhammar, Mathias Algotsson, Karl-Martin Almqvist och Fredrik Limdborg..


Arne Domnérus har under åren hyllats  i många andra sammanhang. Bland alla utmärkelser kan nämnas den kungliga guldmedaljen Illis Quorum, som han fick ta emot 1994 och Django d´Or "Master of Jazz" 1999.

Text och foto: Gunnar Holmberg


DIGs startsida med
jazznyheter
Boken om Arne Domnérus
En av våra viktigaste musiker

blir tydligt och personligt belyst

Arne Domnérus

Tidsbilder med Arne Domnérus egna kommentarer

Av Göran Wallén ( ISBN 978-91-637-9235-9)

Imbunden. 359 sidor, 150 bilder, format 20x30 cm. Diskografi 1941-2004


Altsaxofonisten och klarinettisten Arne Domnérus, 1924-2006, var en av landets dominerande och viktigaste musiker från fyrtiotalet och in i det nya millenniumskiftet. Arne tillhörde den unga skara av musiker som gick i bräschen för jazzens nybildade stilart bebop. Näring hade han bland annat fått genom skivor och vid besök av amerikanska musiker som besökte Sverige.
 
Arne föddes i Stockholm och kom i kontakt med aktivt musicerande när han blev medlem av Katarina Södra Folkskolas Blåsorkester. Där fanns också trumpetaren Rolf

Ericson vilket stimulerade Arnes jazznerv.


Bokens huvudperson sätter själv personlig touch

Entusiasten Göran Wallén har nu sammansatt boken Arne Domnérus-  Tidsbilder med Arne Domnérus egna kommentarer och diskografi 1941-2004. Boken släpps vid en minneskonsert för Arne på Nalen 25 augusti. Förutom textdeln innehåller innehåller150 bilder och en diskografi på 142 sidor. Tydligare kan knappast en musiker belysas. Men det har smugit sig in några små felaktiga uppgifter som inte förtar läsvärdet. Huvudpersonen själv sätter en personlig touch med sina välinitierade kommentarer och åsikter. Pressklipp och citat från kolleger bidrar också till bokens förtjänstfulla innehåll.

Bildmaterialet är av skiftande karaktär där Arne omges av såväl strikta orkesterbilder som inslag av det burleska slaget typ ett Luciafirande som knappast dagens jazzmusiker skulle ställa upp på. Att se Arne med ett påhängt dragspel hör också till de humoristiska inslagen.  Bilden med Coleman Hawkins framför Thore Ehrlings orkester 1950 är ett stycke jazzhistoria. 

Diskografin1941-2004 som plockats fram är i ett kolossalformat som måste ha krävt massor av arbete där inte enbart jazzinspelningar redovisas. Här får diskofilerna sitt lystmäte stillat. 

Fick engagemang redan 1940 och bebop var nyckelordet

1940 kom Arne i kontakt med trumslagaren Owe Kjell som engagerade honom i såväl sitt sjumannaband och senare i sitt storband som anammat en nyare stil än de mer förekommande swingbanden. Bebop var nyckelordet. Bandet kom senare att övertas av Lulle Ellboj som hade Vinterpalatset som spelplats. Fortfarande var det en dagsaktuell jazz som var ledstjärnan. Man kan också följa Arnes premiär som kapellmästare på restaurang Wivex i Sundsvall: Den blev inte långvarig, efter några månader drabbades han av vad han säger lappsjuka och åkte hem till Stockholm.
 
Internationellt känd blev Arne när han ingick i det svenska inslaget vid världsutställningen i Paris 1949. Orkestern kallades för Parisorkestern. Där ingick klarinettisten Putte Wickman, trumpetaren Gösta Törner, pianisten Reinhold Svensson, basisten Simon Brehm och trumslagaren Sven Bollhem. Sången svarade Alice Babs för. Orkestern gjorde succé trots konkurrens från amerikanska stjärnmusiker som Miles Davis, Kenny Dorham, Tadd Dameron och James Moody.
 
Moody och Arne kom att spela tillsammans med i Metronomestudion på hösten. Det var då Moody lånade Arnes altsax och gjorde en vidunderlig version av I’m In The Mood For Love som kom att kallas Moodys Mood. Solot fick sedan text av Eddie Jefferson. Inne på amerikanska jazzmusiker redovisar Arne att han var en stor fan av Benny Carter, Johnny Hodges och Paul Gonsalves. I unga år lyssnade han även mycket på Barney Bigard i Ellingtons orkester.
 

Ledde "Det svenska landslaget" på Nalen

Genom sitt nydanande spel och personliga tonbildning kom han naturligtvis till den svenska jazzens högborg Nalen, Topsy Lindbloms Nalen på Regeringsgatan. Där bildade han 1951 tillsammans med Rolf Ericson ett dream band som kallades Sweden All Star Band som även fick epitet Det Svenska Landslaget.


Det var mycket idrottsvokabulär hos den förre trestegshopparen Topsy som vannit guld vid Olympiska spelen i Stockholm 1912. I det stjärnbrydda bandet hördes barytonsaxofonisten Lars Gullin och tenoristen Rolf Blomkvist. Båda personliga arrangörer av klass. Pianist var Gunnar Svensson som utöver solistiska företräden även var en utmärkt arrangör. Basspelet sköttes av Yngve Åkerberg och Jack Norén spelade trummor. Längre fram i tiden kom en annan pianist och arrangörsbegåvning in i bandet, Jan Johansson. Trumpetaren Bengt-Arne Wallin levererade lysande arrangemang när han var med i bandet.
 

Arne och Putte Wickman lade beslag på kyrkans musikrevir

1965 avslutade Arne sitt Nalenengagemang men redan tio år före hade han hunnit med att sprida sina gracer i Harry Arnolds Radioband. Historisk är inspelning av Quincy Jones The Midnight Sun Never Sets. När Arnoldepoken upphörde utsågs han till ledare för Radiojazzgruppen som hade som uppgift att spela nyskriven musik. När intresset för jazz sinade återfanns Arnes band i skiftande kyrkosammanhang. Då var trumpetaren Jan Allan och rörblåsaren Claes Rosendahl med i fronten. Bengt Hallberg spelade piano, Rune Gustafsson var gitarrist. Längst bak i kompet fanns basisten George Riedel och trumslagaren Egil Johansen. Enkelt uttryckt kan man säga att Putte Wickman och Arne hade lagt beslag på kyrkans musikrevir.
 
Arnes grupp kunde även höras med körer dirigerad av Leif Strand och Gustaf Sjökvist. Samarbeten med Alice Babs skall också framhållas. Då var musiken hämtad från Duke Ellingtons och Billy Strayhorns melodikista. När ljudmannen Gert Palmcrantz spelade in Jazz At The Pawnshop med Bengt Hallberg, Lars Erstrand, Riedel och
Egil blev det ett scoop med nästan en halv miljon sålda LP och CD.
 
Arne anlitades också när schlagersångare  artister utanför
jazzfältet skulle dokumenteras. Skulle det sjungas jazz var det Monica Zetterlund som gällde.
Göran Olson

Skivor med Arne Domnérus

Mångsidigt, fint urval

med blå-gul jazzgigant

Arne Domnérus

Memories of You

(Proprius 2 cd/Naxos)


Memories of You är det välvalda namnet på ett färskt dubbealbum med den utsökte klarinettisten, men ändå allra mest altsaxofonisten, Arne Domnérus (1924-2008). Det är skivbolaget Proprius, som har plockat russin ur sina tidigare produktioner och presenterar ett både mångsidigt och fint urval med vår blågule jazzgigant.


22 nummer har man lyckas pressa in. De tidigaste spelades in redan1951 och de färskaste så sent som för 13 år sedan, då Dompan fortfarande kunde göra sig själv full rättvisa.


Allra bäst är nog de fyra alster som hämtats från de smått legendariska Jazz At The Pawnshop-plattorna från 1976. På köpet får man också Bengt Hallberg och Lars Erstrand i toppform. Andra sköna praliner i Memories of You-asken är, till exempel, ”Poor Butterfly”, där Arne backas upp av Jan Lundgren, Hans Backenroth och Rasmus Kihlberg, och den innerliga tolkningen av ”Sometimes I Feel Like a Motherless Child”, där Domnérus sammusicerar med körledaren Gustaf Sjökvist spelandes orgel.


Har ni inte de flesta av Dompans skivor på Proprius-etiketten tidigare är Memories of You ett utmärkt investeringsobjekt, som knappast kommer att sjunka i värde i dessa minst sagt skakiga tider.

Jan Olsson 


Inspirerat, tidlöst, svängigt

av fem av våra allra största! 

Jazz at the Pawnshop

30th Anniversary

(Proprius/Box 3 cd+1 dvd)


Guld i svensk jazzhistoria utgör resultatet av de upptagningar mästerteknikern Gert Palmcrantz gjorde under två decemberkvällar för nästan exakt 30 år sen på jazzpuben Stampen i Gamla stan i Stockholm. På den minst sagt trånga scenen stod och satt under den första kvällen Arne Domnérus, försedd med både altsax och klarinett, pianisten Bengt Hallberg, basisten Georg Riedel och trummisen Egil Johansen. Aftonen därpå anslöt sig vibrafonisten Lars Erstrand till gänget.


Det var ett par kvällar då allt verkade stämma. Både musiker och publik stortrivdes och musiken blev därefter. Jag tror aldrig jag har hört Dompan spela bättre, vilket sannerligen inte säger litet! Hans tolkning av ”Over the Rainbow” är himmelsk. Och den vanligtvis så kontrollerade och behärskade Hallberg tycktes få spader emellanåt. Alla fem inspirerade varandra till stordåd och resultatet blev därefter: tidlös, svängig jazzmusik exekverad av fem av våra allra största! 
 
Så småningom kom det en dubbel-LP med en del av det inspelade materialet från Stampen. ”Jazz at The Pawnshop” (alltså ”Jazz på Stampen”) hette albumet, som väckte stor uppmärksamhet inte bara här hemma utan även internationellt. Och anledningen var inte enbart att det spelades så fantastisk musik utan i lika hög grad att Gert Palmcrantz hade lyckats så väl med ljudet. En del talade faktiskt om en teknisk revolution. Sen kom det ytterligare några LP med mer material från de minnesvärda kvällarna, och så småningom letade sig naturligtvis, med ojämna mellanrum, det mesta även ut på cd.


Nu har dessutom hela kalaset samlats ihop i en box med tre cd och en dvd. Där dvd:n innehåller en drygt tolv minuter lång, nyinspelad intervju med Erstrand och Riedel, som tillsammans minns de märkliga kvällarna strax före jul 1976. Boxen ”Jazz at The Pawnshop – 30th Anniversary” (Proprius) finns i en begränsad, numrerad upplaga. Har du inte musiken tidigare i din hylla, så finns det all anledning att göra en sväng till platthandlaren.

Jan Olsson


Vackert och harmoniskt

i det lilla intima formatet

Arne Domnérus 1969-1979

Black Sheep

Featuring Rune Gustafsson
Bengt Hallberg, Georg Riedel

(Universal)


Den svenska altsaxmeistern Arne Domnérus lanseras ymnigt i 43 melodier där också hans eminenta klarinettspel ryms. Allt är hämtat från LP-utgåvorna Fancy, Svarta Får, Arne Domnérus spelar Povel Ramel och Vårat Gäng.


Det är välkända svenska upphovsmän som levererat collaget. Exempel är Nils Pernes & Sven Paddocks Vårat Gäng, Jules Sylvains Säg Det I Toner, Povel Ramels Följ Mig Bortåt Vägen, Bobbie Ericssons och Beppe Wolgers En Gång I Stockholm och Lars Färnlöfs sällan spelade En Dröm Är En Dröm.


Det handlar som synes om vackra harmoniska melodier som i det lilla orkesterformatet får ett intimt utförande. Vissa partier har gjorts med dubbningar där Domnérus kan höras med såväl altsax som klarinett. Förnämligt spel kommer som väntat också från pianisten Bengt Hallberg, gitarristen Rune Gustafsson och basisten Georg Riedel.


Jazzarkivarien Jan Bruér har med sedvanlig stringens vaskat fram materialet och även skrivit innehållsrika albumtexter och detaljerade uppgifter om sättningar och även var/om musiken publicerats tidigare

Göran Olson


Genialt Gullinspel och

Arne Domnérus i högform

Lars Gullin, vol 11

After Eight p.m. 1954/56

(Dragon/CDA)


I sin mycket ambitiösa och högkvalitativa dokumentation av Lars Gullins inspelningar har nu Stockholmsbaserade skivbolaget Dragon kommit fram till sin elfte volym.


Liksom de föregående är den givetvis ovärderlig både för Gullin-fans och för vänner av svensk jazzmusik i största allmänhet. Inspelningarna är gjorda mellan 1954 och 1956, alltså under en period då Lasse var i strålande form och skapade massor av väsentlig musik. Av albumets 13 nummer har endast sex varit utgivna tidigare. I övrigt handlar det om alternativa tagningar, väl värda att ta del av.

 

Förutom massor av utsökt, oftast genialt spel signerat Lars Gullin får vi bland annat höra en Arne Domnérus i högform och fullständigt lysande pianospel av Bengt Hallberg. Gösta Theselius arrangemang på ”Lover Come Back to Me”, skrivet för stor orkester, delvis identisk med den som ett halvår senare kom att utgöra Harry Arnolds Radioband, är också något som får mig att gå i taket av lycka!

Jan Olsson

Diggat Lars Gullin. Se recensioner av fle Lars Gullinvolymer.


Rolf Ericson

Miles Away

(Dragon)

 

Trumpetaren Rolf Ericson (1922-97) är ett av de allra största namnen i den svenska jazzhistorieboken. Han är dessutom en av de få som också lyckats skapa sig en karriär i USA, där han under åren kom att spela med bland andra Woody Herman, Charlie Barnet, Duke Ellington, Stan Kenton och Charles Mingus.

 

På denna cd har samlats 22 spår från åren 1950-52, då Rolf redan avverkat sin första period i amerikansk jazzmiljö. Och att det är en musiker som kommer hem med nya intryck antyder  skivtiteln och den inledande egna melodin Miles away. Men Miles Davis ”tubamusik” från slutet av 40-talet hade uppenbart också nått fram till Lars Gullin och Bengt Hallberg, som svarar för de fyra  arrangemangen  till Rolfs åttamannaband. Där det även bjuds lovande smakprov från då blott 19-årige trombonisten Åke Persson, som senare också kom att göra en framgångsrik internationell karriär.

 

Det är flera andra musiker man lyssnar på med behållning. Men det är Rolf Ericson som lyfter musiken med sitt lysande trumpetspel.  Speciellt imponerar han i de sista sex kvintett- och sextettspåren.

 

Förutom att skivan rymmer massor av fin musik har den ett stort svenskt jazzhistoriskt värde. En hel del är tidigare helt outgivet och det mesta har bara funnits på gamla stenkakor i 78-varstempo.

 

Vid den här tiden bildade också Rolf och altsaxofonisten Arne Domnérus team på Nalen, där de höll igång ett namnstarkt och legendariskt band. Det minnesvärda samarbetet är väl dokumenterat på tidigare utgivna Arne Domnérus & Rolf Ericson 1950/51 (Dragon).

Gunnar Holmberg 


En höjdarkonsert med "Dompans"

klassiska, solistarka Nalenorkester

Arne Domnérus Orkester

Ett Dagsverke
Borås Läroverk måndag den 21 oktober 1963
(
Gazell)


Arne " Dompan " Domnérus Nalenorkester modell ´63 var ett måste. Orkesterns arrangörer och ypperliga solister skapade ett lockande färgspektra. Oavsett om man som här spelar en ren jazzkonsert eller upp till dans fick till spisarna sitt lystmäte med råge. I Borås spelade brödraparet Jörgen och Rolf Larsson in bandet under enkla former. Konserten blev en höjdare där musikens nerv och energi överskuggar eventuella ljudmissar.

I Milt Jacksons The Spirit Feeling markerar tenoristen Bjarne Nerem omedelbart den konstnärliga nivån med sin mustiga ton och pondus. Rune Falks robusta barytonsax kommer också loss. Georg Riedels schvungfulla bas inleder Mingus Haitian War Song. Ensemblepartierna är dock inte lika " skitiga " som originalet. Nerems auktoritära uppvisning fortsätter med oförtruten kraft. Det tredje Riedel-arret på raken är Eric Dolphys vackra Serena. Nerem i topp även här. Vilken man ! Sedan löser Jan Johansson av i sin underfundiga lätta stil. I Riedels Rundfunk visar " Dompan " upp ett inspirerat och fyndigt klarinettspel.

Jan Johansson hade knixat till The Chant som Jelly Roll Morton hade på sin repertoar. Den spelas i ett New Orleansstuk med solon i samma bottenfärg men med en modernare tusch. Falks mullrande baryton är spefullt vital och Bengt – Arne Wallins trumpet tänder till med ett internationellt sting. Jag tror att många glömt hur stor trumpetare han var. " Dompans " läckra klarinett glänser också. Sedan Nerem – nog sagt ! Kompet som också inkluderar gitarristen Rune Gustafsson och trumslagaren Egil Johansen agerar snärtigt i det för bandet ovanliga beatet. Lyriskt smäktande är Bengt – Arne i sin egen Something Blue som har en air a´la I Remember Clifford över sig. Sköna bakgrundslägg kommer från Runes gitarr. Ensemblespelet är luminöst i sin enkelhet.

Dizzy Gillespies Bebop blir rivig i Jans händer. Gitarren har temat utom i sticket. Jan formar slingor som tillhör den svenska jazzens allra heligaste. Även om ljudkvalitén inte är hundra märks hans storhet. Lågmälde Rune Gustafsson har Time after Time som feature endast assisterad av kompet. Moget visas att man inte behöver spela formula 1–gitarr för att imponera – tvärtom. Rune berättar en story som håller att komma tillbaka till.

Oscar Pettifords Laverne Walk inleds som sig bör av Riedel. Solon fås av Falk, Bengt- Arne och Nerem, arret är Jans. Visa Från Utanmyra spelas av Jan och Riedel. Trots att man hört melodin i otaliga tappningar känns det fräscht. Jans magnetism griper tag. Take Five lockar med en Paul Desmond-inspirerad " Dompan " i centrum – det räcker långt. Suggestivt återhållsam är han i sina glidningar. Egil motar på med mjukknuffar. Jan gör ett stort solonummer i Ann Ronells mästarstycke, Willow Weep For Me som knappast kunde fått ett bättre utförande. Mingus Boogie Stop Shuffle som Riedel arrangerat avrundar Boråsvisiten. Bengt-Arne gör ett temperamentsfyllt utbrott och " Dompans " alsax strålar av djävlar anamma. Egil avslutar skivans solida soloparad.

Eftermäle, en av de intressantaste inspelningar som vaskats fram i landet. Gjord för mer än fyrtio år sedan. Något bäst före datum är inte att upptäcka.

Göran Olson

JAZZNYHETER AKTUELLA EVENEMANG KLUBBJAZZ SKIVNYHETER BÖCKER PRISVINNARE KLASSISKA SKIVOMSLAG LÄNKAR