AKTUELLA EVENEMANG KLUBBJAZZ SKIVNYHETER BÖCKER PRISVINNARE KLASSISKA SKIVOMSLAG LÄNKAR
Fredrik Kronkvist är född och uppväxt med jazzmusik. Hans pappa Rolf "Kometen" Kronkvist, populär jazzmusiker i Öresundstrakten, spelade skivor för sonen och tog tidigt med honom på konserter och egna spelningar.
Efter studier på Malmö Jazzinstitut ,jazzlinjen på Skurup folkhögskola och Musikhögskolan, Malmö tog Fredriks karriär riktig fart när han år 2000 blev medlem i Tolvan Big Band, vars ledare Helge Albin betytt mycket för Fredrik.
Förutom musicerandet i egna och andras band kan Fredrik iockså titulera sig skivbolagsdirektör. Connective Records har släppt ungefär trettio plattor, senast hyllade "Reflecting Time" med Fredriks kvartett med tre välkända New Yorkmusiker.och "Monk Vibes" med vibrafonisten Jason Marsalis.
Svensk
jazzhistoria
Läs om
Bengt HallbergBosse Broberg
Bernt Rosengren
Jan Allan
Georg Riedel
Klassiska
skivomslag
93 skivomslag
med Lars Gullin.
Mer än 500 recensioner.
Alla med DIG-betyg.
Senaste
skivnyheterna
Svensk jazz
Jazzsång
Internationell jazz
Historia/Återutgivningar
Diggat
skivspecial
samlade med svenska
jazzprofiler/band:
Lina Nyberg
Bernt Rosengren
Bobo Stenson
Diggat Internationellt
Svenska
jazzmusiker
DIG Jazz presenterar
musiker och grupper:
Fredrik Ljungkvist
Fredrik Norén
Magnus Broo
Magnus Lindgren
Magnus Öström
Att Fredrik Kronkvist skulle bli jazzmusiker var på något sätt förutbestämt. Redan när han föddes, i Malmö, för 39 år sedan fick han öronen fullproppade av svängig musik. Pappa Rolf, även kallad Kometen, var nämligen just jazzmusikant, en av de mest populära i Öresundstrakten. Han hade ventilbasunen som huvudinstrument och ”I Got Rhythm” i blodet. Idag ägnar sig Kometen dock mest åt veteranbilar, även om han fortfarande med ojämna mellanrum, och alltför sällan, dyker upp här och var med hornet i högsta hugg.
- Redan som liten grabb fick jag följa med farsan och höra Art Blakey. Och så fick jag träffa Red Rodney och alla pappas spelkompisar. Välkända och mycket duktiga lokala musiker som Ted Persson, Uffe Aronsson och Thorwald Lidner. Så det var inte så konstigt att det gick som det gick. Men det som utan tvekan betydde allra mest var ändå att det spelades plattor där hemma, bland annat med Charlie Parker. Och när jag hörde Bird, insåg jag att det var altsaxofon jag ville spela. Då var jag bara tio år…
Efter att ha vuxit upp i den lilla idyllen Gylle, strax söder om ”landsvägen”, och i Trelleborg återvände Fredrik så småningom till sin födelsestad Malmö, som han sedan dess har förblivit trogen. Även om han relativt sällan är hemma förstås. Att vara jazzmusikant innebär ju, som de flesta säkert känner till, ett ständigt kringflackande.
Almqvist, Petersson och Albin – vilka lärare!
- Som så många andra gick jag först i kommunala musikskolan. Men det var först under gymnasietiden som jag slutligen bestämde mig för att bli musiker på heltid. Så jag studerade vidare på Malmö Jazzinstitut, där jag hade Karl-Martin Almqvist som lärare. Inte illa, va? Sedan blev det jazzlinjen på Skurups folkhögskola, med oerhört duktige Inge Petersson vid rodret. Och till sist blev det musikerlinjen vid Musikhögskolan i Malmö, där Helge Albin körde hårt med oss. Snacka om att ha haft fina lärare!
Till att börja med var Fredrik en tämligen medelmåttig notläsare. Det erkänner han villigt. Han lyssnade mest och tog efter. Vilket naturligtvis var utvecklande för gehöret och mycket nyttigt på sitt sätt. Men det var inte enbart positivt om man, till exempel, hade ambitionen att spela i storband.
- Jag gick ut Musikhögskolan 2000 och hade samma år förmånen att få bli medlem i Tolvan Big Band, vilket förstås var både lärorikt och nyttigt. Inte minst med tanke på notläsandet. Helge (Albin) var – och är givetvis fortfarande - fantasiskt ins
pirerande som orkesterledare. På något sätt får han alla runt omkring sig att bli bättre. Och så gifte jag mig också år 2000. Det hände sannerligen mycket det året. Jag hade träffat Miriam något år tidigare i samband med en bossanova-spelning, och det blev kärlek vid första ögonkastet.
- Miriam betyder oerhört mycket för mig. Förutom att vi har två underbara barn tillsammans, så inspirerar hon och stöttar mig alltid. Dessutom är hon lite mer jordnära än jag, vilket är nyttigt.
Nödvändigt att traktera mer än en saxofon
Det faktum att både Miriam och Fredrik är utövande musiker, och dessutom föräldrar, kan då och då ställa till en del problem. Någon måste ju sköta marktjänsten och se till att barnen har en trygg och bra tillvaro.
- Men det är faktiskt inga stora och oöverstigliga problem, konstaterar Fredrik. Vi turas att vara hemma helt enkelt. Svårare är det inte. Det har gått bra hittills och ska säkert göra det i fortsättningen också. Det som möjligen är lite trist är att vi alltför sällan får möjlighet att göra gemensamma jobb. Men då och då går även det vägen. Som nu i sommar, till exempel, då ska vi framträda tillsammans med en grupp som kallas Afro-Cuban Supreme på jazzfestivalen i Ystad. I den ingår bland andra en kubansk congaspelare, Eliel Lazo, som är något alldeles extra. När jag gick på Musikhögskolan spelade jag med ett gäng kubaner och jag gillar verkligen den latininfluerade jazzmusiken. I det fallet, som i så många andra, har Miriam påverkat mig.
Numera är inte Fredrik Kronkvist medlem i Tolvan Big Band längre. Han lämnade det välrenommerade Malmöstorbandet 2005. Men att han fortfarande är i allra högsta grad storbandsaktiv förstår man av det faktum att han då och då brukar dyka upp i saxsektionen i ett par andra band av det större formatet: Stockholm Jazz Orchestra och Edinburgh Jazz Festival Orchestra. Det senare bandet leds förresten av den amerikanske Sverigevännen, och en gång Malmöbon, Tim Hagans.
- Om man ska spela i storband räcker det inte med att traktera enbart altsaxofon. Så jag spelar också tenor och sopran när det behövs. Plus flöjt förstås. Sedan 1997 släpar jag omkring på en altsax av märket Selmer. Mark VI heter modellen. Men – nu ska du får höra – sedan några månader tillbaka är jag faktiskt lycklig innehavare av en King Super 20 Silver Sonic! Det vet alla saxofonister vad det är: saxofonernas egen Rolls Royce. Samma slags sax som Cannonball Adderley hade alltså. Wow!
Skriver för jazzkvartett och stråkar
Storband i alla ära, men det är förstås i lite mindre formationer vi har lärt känna Fredrik. Inte minst i kvartettsammanhang. På sin näst senaste platta, ”New York Elements”, omgav han sig med pianisten Aaron Goldberg, basisten Reuben Rogers och trumslagaren Gregory Hutchinson. Den blev en jättesuccé. Inte bara här i Sverige utan även i USA, där den i världens mest ansedda jazztidskrift, Down Beat, utsågs till en av 2012 års mest hörvärda album. Nyligen kom ”Reflecting Time” med samma manskap. Även den har tagits emot med jubel och applåder av en enig kritikerkår.
Detta att så ofta ha amerikanska musiker omkring sig, vad betyder det?
- Vi har ju massvis av fantastiskt duktiga jazzmusiker även här i landet som jag också jobbar med. Det speciella med New York-killarna är att de har spelat med så många av de riktigt stora i branschen. Konkurrensen är av naturliga skäl större i USA, där man befinner sig närmare jazzens källa. Det ger kraft. Sedan är det också så, att mina amerikanska kvartettkamrater kan varandra utan och innan. De har också, genom sin generositet och sina stora kunskaper, hjälpt mig att utveckla mitt eget spel. På min nästa platta, som ska vara ute senast någon gång på nyåret 2015, är både Reuben och Gregory med. Det ska bli en hyllning till Thelonious Monk och just av den anledningen har jag inte velat ha någon pianist med. Det skulle bara ge upphov till jämförelser med Monk. Så den här gången blir det en vibrafonist istället, Jason Marsalis. Wyntons brorsa alltså. Vill det sig väl – och det hoppas jag att det gör – så kommer vi också att kunna göra en turné i samband med skivsläppet. Sedan har jag faktiskt tankar på att göra något med jazzkvartett och stråkar. Jag sitter just och skriver lite för den besättningen. Vi får se vad det blir…
På nästa platta blir det alltså musik hämtad ur The Thelonious Monk Songbook. Men du komponerar också en del själv. Var och hur hämtar du inspiration till det?
- Ja, säg det. Det kan vara något som dyker upp i samband med möten med andra människor. Eller kanske någon händelse. Från början kan det vara bara en enkel fras eller basgång, som sedan kan utvecklas. I bästa fall blir det en låt. I samband med det vill jag understryka att publikkontakten är en ständig källa till inspiration. Jazzmusik, liksom all annan musik, handlar ju om kommunikation.
Vid sidan om sitt musicerande har outtröttlige Fredrik Kronkvist även haft andra järn i elden. Under tre år drev han, tillsammans med Miriam, jazzklubben Monk vid Triangeln i Malmö. Cirka hundra konserter arrangerades där, innan man låste porten för gott.
Sedan 2005 kan han också titulera sig skivbolagsdirektör. Connective Records står det på etiketten på de ungefär trettio plattor som hittills givits ut.
- Det fina med att ha ett eget skivbolag är förstås att man själv bestämmer vad som ska spelas in och hur det ska låta. Man kan, med andra ord, förverkliga sina egna projekt och sina drömmar.
Som om det inte skulle vara nog med att fara jorden runt och spela saxofon och driva ett skivbolag är Fredrik också lärare. Givetvis på jazzlinjen vid Skurups folkhögskola, där han själv gick för några år sedan och där en stor del av grunden lades för de kunskaper, idéer och erfarenheter han har idag.
- Det är perfekt, en utomordentlig kombination, oerhört berikande. Och det fina är att man lär sig själv en massa!
Jan Olsson
Fredrik Kronkvist
Aaron Goldberg,
Reuben Rogers,.
Gregory Hutchinson
Jan Olsson spelade skivor för Fredrik Kronkvist, som lyssnade,
gissade, tyckte och satte DIG-betyg. Foto: Jan Olsson
.jpg)
Donald Byrd-Gigi Gryce
”Nica´s Tempo” (Modern Jazz Perspective, Columbia, 1957) Donald Byrd tp, Benny Powell tb, Gigi Gryce as, Sahib Shihab bars, Julius Watkins frh, Don Butterfield tu, Tommy Flanagan p, Wendell Marshall b, Art Taylor dr.
-J ag känner igen låten, men jag kommer inte ihåg vad den heter. På något sätt får altsaxspelet mig att tänka på Roffe Billberg, men det här är förstås amerikanskt. Gigi Gryce kanske? Fin ton, mycket välspelat och bra arrangemang. Nåt jag hörde när jag var liten… 5 diggar.
Phil Woods Quintet
”Last Night When We Were Young” (Summer Afternoon Jazz, Hindsight Jazz, 1977) Phil Woods as, Mike Melillo p, Harry Leahey g, Steve Gilmore b, Bill Goodwin dr.
- Mycket känslosamt och fint balladspel! Stort och starkt uttryck liksom ett stort känsloregister. Det kan förstås inte vara någon annan än Phil Woods. 5 diggar.
”The 59th St. Bridge Song” (Bridge Over Troubled Water, Verve, 1969) Paul Desmond as, Herbie Hancock el-p, Ron Carter b, Airto Moreira dr m.fl.)
- Delikat sound verkligen! Och ett mycket snyggt arrangemang. Det skulle möjligen kunna vara Paul Desmond. 4 diggar.
Bud Shank Quartet
”Crazy Rhythm” (The Fabulous Bud Shank Quartet, Fresh Sound, 1956) Bud Shank as, Claude Williamson p, Don Prell b, Chuck Flores dr.
- Fin artikulation. Det här är killar som verkligen behärskar tempot. Jag tänker lite på Art Pepper, men jag vet inte säkert. Jag har faktiskt inte så bra koll på västkustarna. Men oj så det svängde! 5 diggar igen.
Christer Boustedt
”Straight No Chaser” (Monk & More, Dragon, 1983) Christer Boustedt as, Åke Johansson p, Ivar Lindell b, Gilbert Matthews dr.
- Det där vet jag inte vad det är. Ett tag tänkte jag på Jackie McLean – men det är inte han. Jag har faktiskt ingen aning om vem det kan vara. Att det var ”Straight No Chaser” hörde jag förstås, men musiken nådde aldrig riktigt fram till mig. 3½ diggar.
Sonny Stitt
”My Funny Valentine” (Sonny Stitt Plays Arrangements from the Pen of Quincy Jones, Roost, 1955) Sonny Stitt as, Thad Jones tp, J.J. Johnson tb, Hank Jones p, Oscar Pettiford b m.fl.).
- Sonny Stitt! ”My Funny Valentine” och Quincy Jones arrangemang! Stitt var en mästare på att uttrycka sina känslor. Helt fantastiskt! Om jag fick sätta sex diggar, så skulle jag utan tvekan göra det. 5 diggar.
Om någon möjligen tycker att betygen är höga, så kan det i någon mån bero på att de plattor som Fredrik utsattes för råkar vara några av testledare Olssons egna favoriter.
Jan Olsson
med skärpa i ensemble- och solospel
Fredrik Kronkvist
Afro Cuban Supreme
(Connective/Border Music)
Fredrik Kronkvist har varit flitig I skivstudios sedan starten I början av seklet. Hela femton skivor har det blivit, nästan en om året således. Det har alltid varit med den lättlyssnat gungande formen förankrad i femtio och sextiotalet i swing/bop-andans tilltalande tonspråk. Och det har det varit från första spåret, Ain´t No Excurse, Fredrik och Miriam Aida presenterades med tillsammans med Jan Lundgren Trio i en inspelning i november2001. Repertoaren var och är fortfarande välkända jazzstandards men också egna komponerade låtar, som blivit allt fler och dominerande genom åren.
I detta album betitlat Afro Cuban Supreme, är gamla goda jazzstandards övervägande. Fredrik Kronkvist med sina tre saxofoner, sopran, alt och tenor samt flöjter och basklarinett har sällskap av likasinnade musiker. Martin Sjöstedt klaviaturer, Johnny Åman bas, Jason Marsalis trummor, vibrafon, marimba, Eliel Lazo flertalet slagverk samt i fyra spår Miriam Aïda sång.
Som titeln anger så bjuds denna gång musik i den så lättsamt gungande afro-kubanska rytmiken, där åtminstone jag får associationer bakåt i tiden till Dizzy Gillespie och hans band spelandes i denna musikform i titlar som Manteca, A Night in Tunisia, en Be-Bop i roadracing tempo och Gillespiana. Med Fredrik Kronkvist saxofon i glödande lödande toner i dessa så välkända titlar. En annan hågkomst är naturligtvis John Coltrane med dennes kompositioner, A Love Supreme-Acknowledgement och en innerligt tjusig Naima, med Miriam Aïda i känslofylld sång och med Kronkvist lyriskt spel på flöjt. Inga ”bokstavligt” tolkningar här utan med andemeningen i behåll med personlig touch i spelet och i arrangemang. Inledning dock med Intro i meditativt spel på basklarinett helt ensam, övergående i gungande Tierra Africa part 1, med Eliel Lazo sång. Tilltalar i hög grad gör Afro Blue, med Miriam Aïda i bra sång och Fredrik Kronkvist som här spelar sopransax. I Caravan bjuds virvlande trummor från Jason Marsalis och congas av Eliel Lazo.
Ur det egna skrivna materialet, bland skivans tjugo titlar, tilltalar Yemaya, där hans Arthur Blythe-influerade altsax glöder tillsammans med Martin Sjöstedts skickliga pianospel och så utbrister alla i upprepande unison sång till rappa slagverk. Likaså tilltalar hans allvarliga Eternal Light, med sång av Miriam Aïda och den stämningsfyllda avslutningen, John Coltranes Outro-Acknowledgement, tjusar mitt öra. Och så finns fem korta allvarligt meditativa Interlude insprängda mellan övriga titlar. Lättsam lyssning som har skärpa såväl vad gäller ensemble- som solospel.
Thord Ehnberg
Född till
jazzmusiker
Fredrik Kronkvists
Afro Cuban-turné
12/10 Helsingfors,
13/10 Isalmi, 14/10 Vasa.
16-17 /10 Sundsvall,
18/19 Härnösand,
19/10 Umeå
20/10 Stockholm, Fasching,
21/10 Malmö.Victoriateatern,
23/10 Växjö,
24/10 Hässleholm,
25/10 Helsingborg,
26/10 Halmstad,
27/10 Köpenhamn,
Montmartre,
28/10 Lund, Mejeriet,
28/10 Köpenhamn,
Montmartre.
Och osedvanligt vacker ton!
Fredrik Kronkvist
On the Move
(Connective/Plugged)
Altsaxofonisten Fredrik Kronkvist, 41, fortsätter att visa att han är en av vårt lands mest personliga och hörvärda musikanter. ”On the Move” är hans tionde (om jag har räknat rätt) kvartettalbum, och det håller minst lika hög klass som det förra, kritikerhyllade ”Monk Vibes”. Kanske är det rent av hans allra bästa, och jämnaste, sedan skivdebuten strax efter sekelskiftet.
På sin nya platta, inspelad i Köpenhamn i oktober 2015, omger sig Fredrik med sin gamle vapendragare Martin Sjöstedt, som den här gången har lämnat basen hemma och enbart trakterar piano, basisten Ameen Saleem, som åtminstone några av oss hörde i Ystad härom året som medlem av Roy Hargroves kvintett, och trumslagaren Gregory Hutchinson. Det är fjärde gången på raken som rutinerade och lyhörde Hutchinson utgör en fjärdedel av den kronkvistska ensemblen, och det finns naturligtvis ingen som helst anledning att byta ut honom, eftersom han passar Fredriks tonspråk som hand i handske.
Kronkvist har komponerat samtliga åtta nummer på skivan, vilket är något ovanligt. Han brukar nämligen alltid krydda anrättningen med en eller ett par jazzstandards. Så inte denna gång alltså. Däremot har han klämt in tre små interludier (”moves” kallar han dem den här gången), på samma sätt som han gjorde på ”New York Elements” för några år sedan. Kul, lite personligt och kanske avsett som något slags bomärke.
Fredrik Kronkvist har en teknik som torde göra de flesta av hans instrumentkollegor gröna av avund. Men han briljerar inte med den. Han har också lyckats tillägna sig en osedvanligt vacker ton. Detta gäller även när han plockar fram sopransaxen, vilket han gör i ett par nummer. Men framför allt är det Fredriks sätt att uttrycka sig på, skenbart enkelt, koncentrerat, på något sätt sorglöst och alltid melodiskt och logiskt, som gör att man tar hans musik till sitt hjärta. Han får det mesta att låta alldeles självklart. Och så ser han till att det svänger för det allra mesta. Som i den snabba ”Epic Takedown”, som inleder övningarna. Annars är det balladerna som imponerar allra mest. Den vackra ”Morning Star”, till exempel, är kleinkunst av ädlaste märke.
En bidragande orsak till det homogena, avspända resultatet är förstås även multigeniet Martin Sjöstedts medverkan. Hans smakfulla pianospel med långa sköna linjer lyser i såväl för- som bakgrund. Att herrar Saleem och Hutchinson också bidrar till festen är självklart. Finge jag önska mig något i övrigt, så vore det ytterligare en blåsare, någon som skulle kunna matcha Fredrik. Skulle inte Ameen Saleem kunna övertala sin ordinarie kapellmästare, Roy Hargrove, att ställa upp nästa gång?
Jan Olsson
Född till
jazzmusiker
färgstarkt, svängglatt, personligt!
Fredrik Kronkvist
Monk Vibes
(Connective/Plugged)
Altsaxofonisten Fredrik Kronkvist mötte Jason Marsalis, lillebror i Marsalis-klanen, i Köpenhamn för några år sedan och ”tycke” uppstod. Det resulterade i både en turné och en skiva (Scan-Am Quartet: ”Atlantic Bridges”). Fast den gången spelade Jason trummor. Den här gången ägnar han sig helt åt sitt andra – eller är det kanske rent av det första – instrument, vibrafonen. Basist är Rueben Rogers och trumslagare Gregory Hutchinson, alltså två av Fredriks vapendragare från ett på tidigare plattor, ”New York Elements” och ”Reflecting Time”.
Att Rogers och Hutchinson passar Kronkvist som hand i handske visste vi tidigare. Dock inte att Fredrik i Marsalis har funnit en musikant som skulle kunna vara hans halvbror. Inte för att de nödvändigtvis tänker och uttrycker sig på samma sätt utan för att de kompletterar varandra på ett sätt som verkar vara helt intuitivt.
På ”Monk Vibes” hyllar kvartetten Thelonious Monk, vilket man naturligtvis bör göra utan piano, om man vill undvika risken att anklagas för plagiat. Men visst låter det Monk ändå, vilket givetvis är både oundvikligt och avsiktligt, när man ger sig på Thelonious högst personliga kompositioner. Av albumets tio nummer är Monk upphovsman till åtta. De resterande två är signerade Kronkvist och Marsalis.
Trots att många av Thelonious Monks kompositioner är minst sagt knöliga och kräver att den som spelar dem håller tungan rätt i munnen, verkar Kronkvist och Marsalis inte ha några större svårigheter. Inte ens med ”Brilliant Corners” med alla sina tempo- och taktartsväxlingar och den minst sagt kixiga ”Four in One”. Tvärtom – de snarast leker sig igenom svårigheterna och tycks ha hjärtans roligt hela vägen. ”Skippy”, som ”geniet” själv spelade in första gången 1952 med Lou Donaldson som altsaxsolist, serveras i en festlig version med fantastiskt samarbete mellan alla fyra. ”Misterioso” får också en synnerligen läcker version som för tankarna till Monks egen tappning från 1948, då Milt Jackson spelade vibrafon. Här, liksom även i några andra nummer, får även Hutchinson komma till tals och visa att till och med trumsolon kan vara ytterst hörvärda.
Naturligtvis kan man inte göra Monk-hyllning utan ”Round Midnight”, den låt som Cootie Williams spelade in på skiva tre år innan Thelonious själv gjorde det och dessutom hade fräckheten att utge sig för att vara medkompositör. På Monks originalinspelning från 1947 var Sahib Shihab, Thelonious specielle favoritaltsaxofonist, en av huvudpersonerna. Kronkvist och Marsalis har föredragit att framföra det mycket vackra stycket nästan rakt fram, och det har de gjort rätt i.
Bland alla höjdare på ”Monk Vibes” bör också nämnas ”Teo”, som Monk tillägnade producenten Teo Macero och som är en lätt omstuvning av den gamla swingklassikern ”Topsy”. Ett annat nummer som också gör att man, som obotlig bebop-fan, drar på smilbanden och gläds ända in i hjärteroten är ”Evidence”, en låt som bygger på ”Just You, Just Me” och som Art Blakey av någon märklig anledning döpte om till ”Justice”. Den lät alltid Thelonious oss få höra, ständigt på något nytt och annorlunda vis, på den tid han for runt och gladde sin publik på konsertestraderna.
Till sist: Fredrik Kronkvist och Jason Marsalis är två färgstarka, svängglada individualister, som båda har sitt eget, högst personliga och kompromisslösa sätt att uttrycka sig på. Tillsammans utgör de en kombination som är något alldeles extra. Det tycker säkert Thelonious Monk också i sin himmel.
Jan Olsson
Monk Vibes
på marsturne
Altsaxofonisten Fredrik
Kronkvist, vibrafonisten
Jason Marsalis, basisten
Martin Sjöstedt och
trumslagaren Daniel
Fredriksson gör en drygt
veckolång marsturné2015.
Turnéplan:
3/3 Västerås, Konserthuset.
4/3 Stockholm, Fasching.
5/3 Uppsala, Katalin.
6/3 Höör.
7/3 Lund, Mejeriet (em) och
Köpenhamn, Montmartre
9/3 Varberg..
10/3 Malmö, Palladium.
11/3 Växjö.
12/3 Helsingborg, The Tivoli.
Vitalitet och intensitet
med sinnrika musikanter
Fredrik Kronkvist,
Aaron Goldberg, Reuben Rogers, Gregory Hutchinson
Reflecting Time
(Connectiv/Plugged)
Saxofonisten Fredrik Kronkvist är en ytterst kreativ musiker med ett brett arbetsområde som resulterat med framträdanden i många världsdelar. På den här skivan, inspelad i Köpenhamn hörs han med tre amerikanska musiker av mycket hög klass. Aaron Goldberg är pianist, bas spelar Reuben Rogers och Greg Hutchinson är trumslagare. De har meriter från spel med musiker som Wynton Marsalis, Red Rodney, John Scofield, Joshua Redman samt sångerskorna Betty Carter, Diana Krall, Diana Reeves och Madeleine Peyrox.
Fredrik svarar för skivans mycket attraktiva kompositioner frånsett Ellingtons favoritkomposition In A Sentimental Mood. Inspelningen har gjorts i Köpenhamn och musiken landar på såväl CD som 180 grams vinyl. Här får man känna på den vitalitet och energi som Fredrik äger. I den inledande heta Meltdown Blues, där Fredrik haft pianisten Mulgrew Miller i bakhuvuset, är han på bettet med ett hårdsvängande komp i ryggen. Cannonball Adderley finns i åtanke när gruppen går igång med ett grovkornigt röj i bluesen Cannonballism. Här skall Goldbergs spel lyftas fram vid sidan av Fredriks sylvassa spel. Det är ett medryckande nummer där hela gruppens intensitet konstant ligger på G.
I den kluriga Straight To The Point finner man åter ett gudabenådat spel av de sinnrika musikerna vars vitalitet kan försätta berg och det gör de sannerligen. Lyfter gärna fram Hutchinsons snärtiga spel. Sval och skön är tolkningen av Ellingtons favoritkomposition In A Sentimental Mood. Där visar Fredrik vilken bra balladspelare han är fylld med eftertanke och innerlig värme. Den vackra Stay All The Way får altsaxen att slå ut i full blom i sina utflykter med ett inspirerande trumspel i botten. Goldbergs och Hutchinsons idéflöden firar triumfer i Right Here Right Now. Den lyriska valsen Embraced lämnar utrymme för Reuben Rogers bas . Tenoristen Stanley Turrentine, en annan av Fredriks favoriter, hyllas i Likely.
Efter att ha lyssnat in skivan ett antal gånger kan betyget inte bli annat än en femma.
Göran Olson
kraft och energi om musiken
Fredrik Kronkvist
New York Elements
(Connective Records/ Plugged)
För snart två år sen gjordes dessa inspelningar i New York med altsaxofonisten Fredrik Kronkvist från Malmö och pianisten Aaron Goldbergs väl sammansvetsade trio med Reuben Rogers vid basen och Gregory Hutchinson bakom trummorna. Resultatet av mötet har blivit Fredriks absolut vassaste platta – hittills. Och det säger inte litet…
Det fullkomligt sprudlar av kraft och energi om musiken. Fredrik är uppenbarligen rejält inspirerad av den utsökta uppbackningen och visar prov på en fantasi och svängglädje som imponerar storligen. Han bjuder också på några utomordentliga kompositioner, av vilka ”Connected Souls” och den personliga och lite annorlunda ”Woody´s World”, tillägnad minnet av trumpetaren Woody Shaw, en av neobopens mest originella och viktiga stilbildare, lyser allra mest. Den vackra balladen ”Piece of Time” tillhör också det man länge och gärna kommer ihåg. Det enda numret, av tretton, som inte har Kronkvist som upphovsman är Wayne Shorters mollblues ”Footprints”. Den som dök upp på Miles Davis klassiska album ”Miles Smiles” 1966 och stannade sedan kvar i åtskilliga år på Davis repertoar. I Kronkvists högst personliga tappning har den fått en del nya dimensioner.
Förutom att Kronkvist själv - med sitt eldfängda och tekniskt fullödiga spel, påverkat av husgudar som Cannonball Adderley och Coltrane från åren kring 1960 - sätter färg på ”New York Elements”, bidrar även Aaron Goldberg och hans mannar i hög grad till festen. Goldberg, som vi känner från hans tid med bland andra Joshua Redman och Wynton Marsalis, är en tonväljare av absolut högsta klass. Och Rogers och Hutchins, med ett gemensamt förflutet hos till exempel Dianne Reeves och Roy Hargrove, går minsann inte heller av för hackor.
I slutet av april kommer Fredrik Kronkvist och hans amerikanska vänner att bege sig ut på en liten turné i Sverige och Danmark (Malmö 24, Stockholm 25, Lund 26, Varberg 27 och Köpenhamn 28 och 29). Missa inte det!
Jan Olsson
spelarna går på högvarv
Fredrik Kronkvist Sextet 
with Jonas Kullhammar
& Raymond Colom
Improvised Action
(Connective/Border)
Den här skivan kokar av intensitet där spelarna går på högvarv. Sextetten som alt-sopransaxofonisten Fredrik Kronkvist satt samman är minst sagt vital. Egentligen är gruppen en utökning av hans kvartett till vilken tenoristen Jonas Kullhammar och trumpetaren Raymond Colom ansluter. I kompet ingår pianisten Martin Sjöstedt, danske basisten Petter Eldh och norske trumslagaren Snorre Kirk. All musik har skrivits av Fredrik. Den varierande spellängden med från dryga minuten och uppemot sex-sju minuter bidrar till skivans spänning.
Fredriks alt-sopransax är en effektiv skärbrännare som det slår gnistor om. I Close Race sätter altsaxen resolut ribban på plats för vad som komma skall. Att han taggar medspelarna att gå på knock är bara att konstatera. Saxen är lika eggande i Maintain. Framträdande är sopranen i den omväxlande och melankoliska Desert Night. Där smyger sig Coltranes anda in.
Raymond Colom är en relativt ny bekantskap och en angenäm sådan. Född i Frankrike men bosatt i Barcelona sedan 2000. Han har studerat i USA och bland hans lärare finns Wynton Marsalis och Randy Brecker. I den rytmiskt ystra Counterstrike är han rörligt alert med en utsökt frasering. Öronfägnande är spelet också i Maintain och Super Simple.
Gruppens andre rörblåsare Jonas Kullhammar sitter perfekt i sammanhanget. Med intensitet och ett sprakande idéflöde lägger han än mer ved på den flammande brasa som Fredrik tänt. Jonas har kul när han spelar vilket inte döljs. Det är också intressant att höra honom utanför den egna kvartetten. Stimulerande konkurrens får han av de andra blåsarna vilket får honom att spela upp hela sitt register. Det dynamiska kompet ger honom ett schvungfullt avstamp för frestande idéer.
Martin Sjöstedt är en stor tillgång. Med ett känsligt öra assimilerar han
sig till materialet. För solisterna är han en inspirerande uppbackare. Som solist är han snillrik med ett personligt uttryck. I Doctones, en hyllning till pianisten Kenny Kirkland, har Martin en välförtjänt framskjuten position tillsammans med Petter. Martin är en lika framstående pianist som basspelare som han är mest känd för. Han är på väg att ta en plats bland landets intressantaste pianister. Den Bud Powelldoftande introduktionen är genialisk. Det följande ensemblepartiet hämtat från ett Kirklandsolo ger också vibbar.
Göran Olson
AKTUELLA EVENEMANG KLUBBJAZZ SKIVNYHETER BÖCKER PRISVINNARE KLASSISKA SKIVOMSLAG LÄNKAR