KTUELLA EVENEMANG KLUBBJAZZ SKIVNYHETER JAZZBÖCKER PORTRÄTT PRISVINNARE KLASSISKA SKIVOMSLAG LÄNKAR
Internationell jazz på skiva recenseras av DIG

Jan Olsson är bland annat jazzkrönikör i Skånska Dagbladet.

Göran Olson skriver även om jazz i Ny Musikbransch (nmb) och Gefle Dagblad

Peter Bornemar är fristående skribent med bl a jazz, improvisationsmusik och country
som specialitet. Skriver även för Eskilstuna-Kuriren.

Stefan Wistrand är bl a improvisatör (saxofon/basklarinett) och musikbibliotekarie.

Skivbetyg: 1 DIG=Besvikelse, 2 DIG=OK, 3 DIG=Bra, 4 DIG=Utsökt, 5 DIG=Mästerlig
Här finns ännu fler skivrecensioner:

Jazznyheter Svensk Jazz Jazzsång Storbandsjazz Jazzhistoria/Återutgivningar

Diggat.Lars Gullin Diggat Miles Davis Jazz på dvd


Internationell

jazz på skiva

Mer än 150

recensioner

Keith Jarrett

Maria Faust

Jesper Lundgaard Trio

Chris Potter

Bob James &

David Sanborn

Charles Lloyd -
Jason Moran
Sigurd Floasson,

Kjell Lauritzen m fl

Peter Brötzmann
Kristin Korb
Bobby Hutcherson
Lee Konitz -

Dave Liebman -

Richie Beirach  

Marc Johnson-

Eline Elias

Garbarek-

Gismonti-Haden

Ahmad Jamal
Morgan Ågren/ Henry
Kaiser/Trey Gunn
Jesper Zeuthen
John Tchicai

Sam Rivers / Dave

Holland/ Barry Altschul

Ed Cherry
Helge LIen
Shai Maestro
Fredrik Erlandsson
George Shearing
Steve Kuhn
Keith Jarrett
Henry Zhreadgill
Papa Bue
Jussi Fredriksson
Zanussi Thirteen
Randy Weston
Donkey Monkey
Chick Corea.-Eddie Gomez-Paul Motian
Roger Johansen
George Garzone

& FrankTiberi  

Jesper Thilo
Dave Brubcek
Albert Ayler
Markis Pesonen
Ron Carter
Charles Lloyd-

Maria Farantour

Chick Corea-

Stefano Bollan

Christina von Bülow

& Fredrik Lundin

Roy Haynes
Marius Neset
Richard Galliano
Keith Jarrett
Enrico Rava
IPA
Forsvarets Musikkorps
Nord-Norge 
   
Jacob Fischer
Archie Shepp &
Joachim Kühn
Sir Roland Hanna
Terri Lyne Carrington
David S Ware m fl
Jesper Lundgaard
Muhal Richard Abrams
Niels Lan Doky

Scott Hamilton-

Jesper Thilo

Steve Lacy
We3
Jimmy Greene
Lee Konitz-

Brad Mehldau

Tonight at Noon
Marilyn Mazur

Flaten/Kornstad/

Christensen

Joachim Kühn/ Majid
Bekkas / Ramon Lopez
Iro Haarla Quintet
Mads Vinding Trio
Charlie Haden
Maria Faust
Gwilym Simcock
David Murray
Wynton Marsalis
Ketil Bjørnstad-

Svante Henryson

Paolo Fresu
Jan Garbarek
Esperanza Spalding
Vijay Iyer
Jacob Fischer
Charles Lloyd
Stian Westerhus
Puma
Bushman´s Revenge
Haci Tekbilek
Joseph Lepore
Chick Corea
Céline Bonacina
Terje Rypdahl
Dave Holland
Nguyên Lê
Keiih Jarrett-

Charlie Haden

Peter Brötzman/

Alexander von

Schlippenbach/

Joonatan Rautio Trio
Espen Eriksen Trio
Tord Gustavsen
Elephant9

Wynton Marsalis/

Richard Galliano

François Couturier
Paul Motian
Henry Threadgill
Jon Larsen
Kjeld Lauritsen
Supersilent
Phil Woods
Heinz Sauer
Christian Wallumrød
Raplh/Towner/Pailo Fresu
Tomaz Stanko
Vijay Iyer
Stefano Bollani
Pawel Kaczmarczyk
Enrico Rava
Louis Sclavis
Evan Parker
Carsten Dahl
Erling Kroner
Fly (MarkTurner m fl)
John Surman
Sonny Rollins

Julian & Roman

Wasserfuhr

Benjamin Koppel/

Kenny Werner

Archie Shepp
Steve Kuhn
Monty Alexander
James Moody
and Hank Jones
Andy Sheppard

Ingebrigt Håker Flaten/

Håkon Kornstad

oachim Kühn
Wynton Marsalis
Marilyn Crispell
Sonny Rollins
Keirh Jarrett
Charlie Haden
Hot Club de Norvége
Vince Mendoza
Tim Hagans

Marcus Belgrave &

Michéle Ramo

Jacob Fischer
Erica Lindsay
Scott Hamilton
Esperanza Spalding
Joris Teepe
Saxophone Summit
Yellowjackets
Horace Parlan
Gunde on Garner
Charles Lloyd
McCoy Tyner
Michael Blake
Fresu/Lundgren/Galliano
Tom Scott med flera
Jim Hall
McCoy Tyner
Javon Jackson
Heintz Sauer
Dave Brubeck
Keith Jarrett
Niels Jörgen Steen
Niels Henning ÖP
Bill Evans
Jesper Lundgaard
och Mads Vinding
The Fish
Jesper Lundgaard
Tord Gustavsen
Chick Corea-
Béla Flack
Mike Brecker
George Garzone
Sonny Rollins
Branford Marsalis
JazzKamikaze
Jimmy McGriff/
Hank Crawford
The Very Tall Band
Joe Williams
Joe Lovano
Jazz Kamikaze
Roy Hargrove
Hans Ulrik
Joe Lovano
Kasper Villaume
Brad Mehldau
Uffe Steen
Saxophone Summit
Till Brönner
Geri Allen


Mer internationell

jazz finns på

Jazzsång

Storbandsjazz

Givetvis strålande musik

- men gärna ett steg åt ett annat håll

Keith Jarrett - Gary Peacock-Jack deJohnette

Somewhere

(ECM/Naxos)

 

Keith Jarretts “standardtrio”, som debuterade på skiva 1983 (bortser från ett album under Gary Peacocks namn 1977), är tveklöst en av jazzmusikens förnämligaste konstellationer genom alla tider. Den är också, minst sagt, generöst representerad på skiva. Om jag inte har räknat alldeles fel är ”Standards” det tjugonde albumet sedan starten med samma besättning.

 

”Somewhere” är en konsertinspelning från Konst- och Kongresscentrat i schweiziska Luzern och upptagningen är gjord under Jarrett-trions besök i det pittoreska alplandet i juli 2009. Och det är givetvis strålande musik som bjuds. Fattas bara annat. Även om man lätt kan få för sig att man har hört den förut. Det har man också. Miles Davis ”Solar” har förekommit på åtminstone två tidigare plattor (”Tribute” och ”At The Deer Head Inn”, där Paul Motian ersatte DeJohnette) och “I Thought About You” presenterade trion på ”Bye Bye Blackbird” 1991. Kul kanske, för den som vill jämföra. ”Between the Devil and the Deep Blue Sea” och ”Stars Fell on Alabama” kan jag däremot inte påminna mig att jag har hört tidigare med trion, inte heller de två numren ur Leonard Bernsteins West Side Story, ”Somewhere” och ”Tonight”.

 

”Somewhere” känns som plattans definitiva huvudnummer. Den övergår efter ett i en Jarrett-komposition som påpassligt har döpts till ”Everywhere”. Här får trion blomma ut ordentligt och visar upp sig när den är som allra bäst. En tämligen enkel figur får tjäna som utgångspunkt för häftiga, inspirerade utflykter och ständigt nya infallsvinklar.

 

Men trots all grannlåt kan man inte låta bli att undra om det inte bör vara nog snart. Det skulle faktiskt vara roligt att få höra Keith Jarrett ta ytterligare ett steg åt något håll innan han går i pension…

Jan Olsson 


Mäktigt och mustigt av en

de intressantaste profilerna

Maria Faust Jazz Catastrophe

(Barefoot Records/Plugged)

Den estniska saxofonisten och kompositören Maria Faust, som numera bor och har sin bas i Danmark, är en av den europeiska jazzens absolut mest intressanta profiler. Musiken hon skrivit för och framfört med Maria Faust Group, Pistol No. 9 och storbandet Maria Faust Jazz Catastrophe har en alldeles speciell karaktär, färgad av både kabaret och minimalism och insvept i oerhört raffinerade arrangemang.
 
Framför allt gäller detta orkestern Jazz Catastrophe, som är en utbyggnad av septetten Maria Faust Group med ytterligare åtta musiker till en sättning som förutom Maria Faust själv på altsax består av två trumpeter, tre rörblås (klarinett, tenorsax, barytonsax), trombon, tuba, flöjt, gitarr, piano, två basar, trummor samt röst i kombination med omnichord och elektronik. Alla musiker hemmahörande i Skandinavien och Baltikum.
 
Musiken på albumet med samma namn som orkestern är extremt finstrukturerad, där de sex sinsemellan synnerligen varierade kompositionerna är minutiöst utformade som vore de symfoniska sviter. Efter den klatschiga inledningen med Rocket Thights, som skickar tankebanor åt så skilda håll som Prokofjev och Steve Lacy, kommer det elegiska stycket Love is a Dog from Hell, som i sin tur följs av Superhero Trauma Center med sina fanfarer och tonkaskader.

I det kantiga stycket Figaro och det därpå följande och vagt diffusa Vladimir håller musiken sig nära friform utan att ansluta sig helt, och i det avslutande Love is a Dog from Hell är orkestern tillbaka till det elegiska i vad som nästan blir till en sorgehymn.
 
I sanning mäktig och mustig musik.
Peter Bornemar

Följande musiker medverkar på skivan: Maria Faus altsax, Quarin Wikström röst mm, Anna Juuliska Nykvit flöjt, piccola, Kasper Tranberg, Tobias Wiklund trumpet, Lars Greve,, Henrik Pultz Melbye, Sture Ericson saxofon, klarinett, Jens Kristian Bang, trombon, Kristian Tangvik tuba, Stephan Sieben gitarr, Morten Pedersen piano, Nils Bo Davidsen, Adam Pultz Melbye bas, Håkon Berre trummor.


Sammansvetsat och soliststarkt

men låter mer Giuffre än Adderley

Jesper Lundgaard Trio

Walk Tall – The Adderley Project

(Storyville/Naxos)

 

Bröderna Julian (”Cannonball”) och Nat Adderleys betydelse för jazzmusiken efter Charlie Parker kan knappast överskattas. Sedan debuten i New York, i mitten av 50-talet, och fram till storebror Julians bortgång 1975 fungerade de, var för sig men framför allt tillsammans, både som frejdiga trendsättare och omotståndliga vitamininjektioner. Den gospel- och bebopbaserade soul- och funkjazzen, som bredde ut sig under 60-talet, hade aldrig blivit vad blev utan de bägge brorsornas medverkan.

 

Danske Jesper Lundgaard, en av jazzvärldens mest mångsidiga och uppskattade basister - bland annat bröderna Thad och Hank Jones specielle favorit - har tidigare hyllat Cornelis Vreeswijk och Jimmy Giuffre. Den här gången tyckte han, att bröderna Adderley stod på tur. Tillsammans med sina likasinnade triokamrater sedan 2004, saxofonisten Hans Ulrik och gitarristen Niclas Knudsen, begår han härmed sitt femte album med samma manskap. Cornelis-plattan var utsökt och Jimmy Giuffres 50-talsrepertoar passade naturligtvis gruppen som hand i handske. Inte minst med tanke på sättningen. Men nu, liksom då, har man drygat ut låtarsenalen med ett antal egna ”passande” kompositioner.


Av Adderley-albumets elva nummer är sju sådana som har blivit mer eller mindre förknippat med brorsorna och resten hemstöpt. Kalaset börjar med Joe Zawinuls ”Walk Tall” och slutar drygt 50 minuter senare med Cannonballs ”Sack O´Woe”. Däremellan får vi höra Lundgaards och hans kamraters versioner av ”Stars Fell on Alabama”, som Julian brukade dra till med på konserterna som sitt eget featurenummer, ”Nippon Soul”, ”A Sleepin´ Bee”, som många kanske minns från det klassiska Capitol-albumet med Nancy Wilson och Cannonball-kvintetten, ”This Here”, som inte alls är skrivet av Cannonball, som det påstås, utan av Bobby Timmons, och Joao Donatos ”Minha Saudades”, som fanns med på det sorgligt förbigångna albumet ”Cannonball´s Bossa Nova” (Capitol).

 

Det något märkliga med detta nya album är att det faktiskt låter mer Giuffre än Adderley om det. Och det var väl inte riktigt meningen? Hans Ulrik har inte särskilt mycket gemensamt med sin kollega Cannonball, varken i temperament eller frasering. Hans spel är mer ”intellektuellt” är fysiskt. Den som tveklöste hade passat bäst samman med bröderna Adderley är Lundgaard. Fast han passar å andra sidan in ungefär överallt med sin fantastiska ton, rytmiska säkerhet och lysande teknik. Även Jespers lite gospelbetonade komposition ”The Reverend” hade säkert suttit fint i de bägge Florida-grabbarnas repertoar. Knudsens ytterst begåvade ”Funny Games”, däremot, hade förmodligen platsat bättre hos Konitz och Tristano än hos de frejdiga Adderley-pojkarna. Niclas Knudsen är förresten inte bara en lite annorlunda och fin kompositör. Han är en superb gitarrist också, frisk, tekniskt fullfjädrad och en oemotståndlig svängglädje.

 

Visst, ”Walk Tall” är förstås en utmärkt platta. Trion är väl sammansvetsad och som solister tillhör de tre medlemmarna i Jesper Lundgaards trio den högsta europeiska divisionen. Men ändå… Det känns som man har jobbat lite väl snabbt den här gången och som om de tre vännerna själva inte riktigt har trott på sitt projekt.

Jan Olsson (även foto Jesper Lundgaard) 


Lyriker med melodiska

tonslingor och superb teknik

Chris Potter                         

The Sirens                  

(ECM/Naxos)     

 

Saxofonist Chris Potter räknas till de nya intressanta musiker som gjort sig hörd i större sammanhang de senaste två årtiondena med drygt femton skivor inspelade under eget namn. Den första, Presenting Chris Potter, kom 1994 och nu den nyligen utkomma, The Sirens, är daterad september 2011. Och vi kan höra hans saxofoner, tenor och sopransaxofon, på många andras inspelningar. Dave Holland, Paul Motian, Mike Stern är bara några.


The Sirens, den första för ECM under eget namn, med melodier inspirerad av Homeros  Odyssey i både dess episka atmosfär och tidlöshet. Virtuost spel av Potter på tenor, sopransaxofon och basklarinett. Han är lyrikern med sångbart melodiska tonslingor i sitt spel och han har en superb teknik. I tätt, både intensivt likaväl som sökande fåtonigt spel tillsammans med Craig Taborn piano, David Virelles preparerat piano, celeste och harmonium, Larry Grenadier kontrabas samt Eric Harland trummor.


Både virilt kraftfull och lyriskt vackert spel på tenor som bäst i öppningslåten Wine Dark Sea, en läcker Kalypso samt Stranger at the Gate, där även medspelare får sin beskärda del att visa upp sitt skickliga solospel, förutom Virelles som inte märks mycket i övrigt i tonbilden. Tilltalande lyrisk balladspel bjuds med Dawn, samt titellåt The Sirens, där även basklarinetten finns med. I sirligt sparsmakat vacker spel rakt genom båda. Flödande kreativ sopran finner vi i  Penelope medan det är fråga om långsamt sökande framtoning i Nausikaa, med bra pianosolo och i broderande tonslingor bakom sopranen.                                           

Thord Ehnberg


Oftast i jazzens utkanter.

Men här ren och skär jazzmusik!

Bob James & David Sanborn

Quartette Humaine
(Okeh/Sony)
 
Kors i taket! Så här roligt har jag inte haft i David Sanborns sällskap, sedan jag hörde honom med Gil Evans nån gång kring 1980. Hans tämligen tillrättalagda altsaxmusicerande och väldiga vibrato har oftast – åtminstone på senare år – bara gjort mig lätt sjösjuk. Men nu minsann, i sällskap med keyboardisten Bob James, som här spelar enbart akustiskt piano och som liksom Sanborn oftast har umgåtts i kretsar någonstans i jazzens utkanter, om ens det, bränner det till ordentligt mellan varven. Den här gången handlar det om ren och skär jazzmusik! Någonstans har jag sett, att man till och med hävdar att plattan för tankarna till salig Dave Brubeck och hans kvartett med Paul Desmond. Det är kanske att ta i, men varför inte? Åtminstone ger inledande ”You Better Not Go to College” associationer åt det hållet.
 
Tre av albumets nio nummer har Sanborn som upphovsman medan fyra har skrivits av James, som även står för samtliga arrangemang. En standard, ”My Old Flame”, och en komposition av den franska sångerskan och pianisten Alice Soyer, ”Geste Humain”, kompletterar repertoaren. De tre Sanborn-opusen är alla ballader. Bäst av dem är ”Sofia”, som David har tillägnat sin hustru. Av James bidrag, som alla är utomordentliga, fastnar ”Deep in the Weeds”, som avslutar kalaset, allra mest. Den har alla möjligheter att bli en ”hit”, i den mån detta är möjligt numera i jazzbranschen. Men Brubeck kunde, likaså Hancock, så varför inte? Här, liksom i ”My Old Flame”, som har gjorts odödlig av Spike Jones, plockar David fram de bluesiga influenserna från sin gamle läromästare Hank Crawford, och det klär honom alldeles utmärkt.
 
David Sanborn spelar alltså bättre, friskare och mer inspirerat än på mången god dag, och Bob James påminner om att han inte bara är utsökt kompositör och arrangör utan också en god solist. Hans sparsmakade, välformulerade spel, med smak av både John Lewis och Tommy Flanagan, är väl värt att lyssna på. Och farthållarna, basisten James Genus och trumslagaren Steve Gadd, gör förstås inga av sina beundrare besvikna.
 
”Quartette Humaine” är Bob James och David Sanborns första samarbete sedan den grammybehängda ”Double Vision” från 1986. Det måste inte nödvändigtvis dröja lika länge innan de möts igen.
Jan Olsson   


Det här är mogen musik,

helgjuten och alldeles färdig.

Charles Lloyd-Jason Moran

Hagar´s Song

(ECM/Naxos)

 

”Hagar´s Song” är 75-årige Charles Lloyds sextonde album på ECM-etiketten (om jag har räknat rätt). Jag tycker dessutom att det är hans allra bästa platta sedan debuten 1989 på det tyska skivmärket. I klass med legendariska ”Forest Flower” på Atlantic från 1966 alltså.

 

Lloyds enda sällskap i studion på ”Hagar´s Song” är hans pianist sedan sex år tillbaka, Jason Moran, som tidigare har förgyllt ytterligare tre album tillsammans med den egensinnige saxofonisten från Memphis. Och man förundrar sig storligen över Charles fantastiska näsa för just pianister. Det började med Keith Jarrett för snart ett halvsekel sedan, fortsatte så småningom, efter diverse mer eller mindre märkliga utflykter, med Michel Petrucciani, Bobo Stenson och Brad Mehldau. Innan Moran gjorde entré, 2007 alltså, 32 år gammal.

 

Jason Moran kompletterar Lloyd perfekt. Lyhört, ofta originellt med lite smak av Monk emellanåt. Moran är också den som svarar för de flesta ”jazzmusikaliska” inslagen. Han använder sina soloutrymmen för högst personliga, välformulerade improvisationer och tycks vara ungefär lika hemma i traditionellt jazzpianospel av Pete Johnson-modell som i full såväl rytmisk som harmonisk frihet. Lloyd, däremot, nöjer sig oftast med att presentera de melodier han har valt att bjuda på. Givetvis med diverse utsökta ornamenteringar men utan att bege sig särskilt långt från grundmaterialet. Men sin ton i tenorsaxofonen, den speciella och tunna högt upp i registret, har han givetvis i behåll. Och sällan har den passat så väl och känts så innerlig och vacker som här.

 

Repertoaren på ”Hagar´s Song”är lika överraskande som välvald. Övningarna inleds med den vackra ”Pretty Girl” (även kallad ”Star-Crossed Lovers”) ur Ellington-Strayhorns svit Such Sweet Thunder. Sedan undfägnas vi med mer Ellington, en skvätt Gershwin, Carl Fishers ”You ´ve Changed”, Earl Hines ”Rosetta”, Bob Dylans ”I Shall Be Relased”, tillägnad minnet av Levon Helm, sångare och trummis i The Band, Joe Greens ”All About Ronnie”, som Chris Connor brukade sjunga, och Brian Wilsons mest kända sång för Beach Boys, som Lloyd samarbetade med på 70-talet, ”God Only Knows”. Nästan bara vackra ballader alltså. Det enda nummer som ”sticker ut” en aning är Lloyds helt fria ”Pictogram”, i vilket han trakterar altsaxofon.

 

Men huvudnumret på ”Hagar´s Song” är förstås ändå den nära halvtimmeslånga ”Hagar Suite”, en svit i fem satser i vilken Lloyd kärleksfullt hyllar sin ”grand grandmother” – om det är farmors eller mormors mor framgår inte. Denna dam, som såldes som slav vid tio års ålder, hade av lättförståeliga skäl ett hårt liv och hennes historia har uppenbarligen satt djupa spår hos barnbarnsbarnet Charles. Det är en fascinerande resa han bjuder in oss till, från ”färden uppför floden” fram till den avslutande vaggvisan, ”Hagar´s Lullaby”. Lloyd spelar omväxlande tenor- och altsax, men även bas- och altflöjt mellan varven, och Moran trakterar förutom piano också tamburin här och var-

Jan Olsson 

En nivå i kraft och råhet

som knappast kan överskridas

Peter Brötzmann Chicago Tentet

Walk, Love, Sleep
(Smalltown Superjazzz/Border)

Tillsammans med sin multinationella konstellation Chicago Tentet har saxofonisten och friformsikonen Peter Brötzmann tagit totalmusiken till en nivå som vad gäller kraft och råhet knappast går att överskrida.  

Om denna tentett, som ibland omfattar elva musiker, ibland tolv, därmed också nått zenit vad kreativiteten beträffar går förstås att diskutera, men är icke desto mindre en av de anledningar Brötzmann så sent som i november förra året framförde som för skäl för att lägga den nuvarande konstellationen i malpåse. Som mer avgörande orsaker angav han dock dels den tuffa ekonomiska situationen för en grupp av den här storleken - och med musiker spridda i både Europa (Sverige, Danmark, Tyskland) och i USA (Chicago, New York), dels att det blivit alltför mycket rutin i verksamheten.

Hur som helst med den saken är det en fröjd att ta sig igenom det här dubbelalbumet, som innehåller mäktig musik inspelad på Café Ada i Wuppertal i april 2011. Materialet utgörs av  tre stycken (…to walk in, …to love in samt …to sleep in) på 45, 32 respektive 21 minuter som  sinsemellan är mycket varierade vad gäller  nyans och dynamik. Detta förstärks också av det faktum att tentetten oftare utgör en arena för olika kombinationer av de exceptionella musiker som ingår än bildar ett kompakt pumpande ”storband”, även om den sidan naturligtvis också lyfts fram.

Förutom Brötzmann själv, som vid sidan av tenor och altsax här också hanterar klarinett och taragot, medverkar Ken Vandermark på tenor, barytonsax och klarinett; Mats Gustafsson på tenor och barytonsax; Joe McPhee på altsax och pocket trumpet; Johannes Bauer och Jeb Bishop på trombon; Per Åke Holmlander på tuba och cimbasso; Fred Lonberg-Holm på cello och elektronik; Kent Kessler på bas samt Michael Zerang och Paal Nilssen-Love på trummor.

Ljudkvaliteten är suverän och exponerar såväl det bombastiska och behagligt brutala i musiken som detaljerna i de mer lågmälda passagerna på ett förträffligt sätt.
Peter Bornemar


En genuin jazzsångerska,

men främst en imponerande basist!

Kristin Korb

What´s You Story?

(Double K Music)

 

Köpenhamn tycks ha en unik förmåga att dra till sig förstklassiga amerikanska jazzmusiker. Den senaste i den långa raden är en basspelande och sjungande tjej från Kalifornien vid namn Kristin Korb. Hon har lärt sig traktera kontrabas av Ray Brown och John Clayton och har själv undervisat vid, bland annat, University of Southern California. ”What´s Your Story?” är hennes sjätte cd sedan debuten 1996. 

På nya plattan, fylld med mer eller mindre välkända standards, har Kristin sällskap av gitarristen Bruce Forman, som många minns från samarbetet med Richie Cole, och trumslagaren Jeff Hamilton. Ett sämre umgänge kan man ju tänka sig. 


Kristin är tveklöst en genuin ”jazzsångerska”. Hon besitter en imponerande teknik, intonerar oklanderligt, textar väl och kan tack vare sina harmoniska kunskaper bekymmersfritt ge sig ut på djupt vatten. Även hennes ordlösa improvisationer visar, att hon vet exakt vad hon sysslar med. Det hon möjligen saknar en aning är den värme och personliga utstrålning som gör balladerna riktigt trovärdiga. Kanske är Kristin rent av alltför duktig och alltför välskolad? 

Om jag då och då – och trots allt - är lite tveksam till Kristin Korbs sång, så är jag helt såld på hennes basspel. Umgänget med Ray Brown har satt djupa spår. Det svänger alltså riktigt ordentligt och här kommer tekniken och den harmoniska bildningen väl till pass. Den melodiska fantasin flödar i Kristins solospel och de gungande basgångarna bakom Bruce Formans eleganta gitarrutflykter är mycket effektiva. Man anar oupphörligt Ray Browns ande i bakgrunden. 

Forman, ja. Han är sedan länge en pålitlig jazztjänsteman, som förgyller de flesta seanser han dyker upp i. Liksom Korb verkar kan knappast ha några tekniska problem och han formulerar sig snyggt och prydligt i en stil som har sina rötter i 40- och 50-talens bebop. Inte särskilt upphetsande kanske, men intelligent och snyggt på alla vis. Minst sagt intelligent och snyggt är också Jeff Hamiltons insatser bakom trummorna. Dessutom rasande effektivt. Vispspelet är av yppersta världsklass. 

Att Kristin Korb kommer att bli en vitamininjektion och en stor tillgång för jazzlivet i Skandinavien är ställt utom allt tvivel. Hoppas hon stannar länge!
Jan Olsson ( även foto Kristin Korb)  


Här vårdas kända

melodier ömt och innerligt

Sigurdur Flosason, Kjeld Lauritsen        

Jacob Fischer, Kristian Leht

Night Fall

(Storyville/Plugged)

Den här Köpenhamninspelade skivan innehåller idel kända melodier från den aldrig sinande amerikanska sångboken. Altsax spelar isländaren Sigurdur Flosason, hammondorganist är Kjeld Lauritsen, Jacob Fischer spelar gitarr som en gud och Kristian Leht är den smakfulle trumslagaren.

  
Skivan har en behaglig tillbakalutad karaktär där de tio melodierna vårdas ömt och med innerlighet. Lauritsens varsamma behandling av orgeln ger en avslappnad inbjudande atmosfär. Det är inte alltid för givet när det stora instrumentet får fria tyglar. Fischers gitarr ligger i den absoluta världstoppen både solistiskt och som harmonisk kolorist.

  
Flosasons altsax är sparsmakad med en spröd ton som faktiskt kan appellera till Paul Desmond och Lee Konitz. När den i balladerna får ett större sound och vibrato kan jag inte undgå att tänka på Benny Carter och Arne Domnérus vilket skall ses som ett stort beröm. These Foolish Things är ett av flera exempel.


Kristian Leht, som under hösten skall på turné med Scott Hamilton och Jan Lundgren, har ett stort öra som reflekterar snabbt på

kollegernas intentioner. Det märks bland annat i Harry Warrens I Only Have Eyes For You.

  
I den guldkantade repertoaren ingår de sparsamt förkommande titlarna Gershwins For You, For Me, For Evermore, Matt Dennis Angels Eyes, Cy Colemans Why Try To Change Me som Sinatra hade i sin sångbok. Mer förekommande titlar är Tea For Two, Skylark och The Touch Of Your Lips.

Göran Olson


Lättsamt. lättlyssnat och örontillvänt

Bobby Hutcherson            

Somewhere in the night     

(Kind of Blue/Naxos)   

 

Vibrafonens spröda kristallklara klang ställd mot en brusande vårflod från en hammond B3 orgel. Javisst, helhetsintrycket blir läckert. Åtminstone när det gäller vibrafon och marimba spelande Bobby Hutcherson tillsammans med organist Joey DeFrancesco Trio i en liveupptagning från Dizzy´s Club Coca-cola på Lincoln Center i New York oktober 2009.


Hutcherson håller sig dock till spel på sin vibrafon denna gång. En musiker som förekommit i många av jazzens stilriktningar och medverkar på skiva med musiker som saxofonisterna Eric Dolphy, Joe Henderson, Jackie McLean med flera och från mitten av sextiotalet kom de första egna inspelningar i några Blue Note LP.


Numera i mer renodlad femtio/sextiotalets hardbops swingfyllda andan med melodiskt vackert lagda harmonier som ger liknande tonbild vi hört i numera bortgångna instrumentkollega Milt Jackson´s spel. Hutchersons vibrafon möter förutom Joe DeFrancesco´s skickligt spelande sin orgel, Peter Bernstein gitarr och Byron Landham trummor i elegant samspel.


Välkända titlar plus två inledande Hutcherson original. En snabb Teddy samt Little B´s Poem, hans kanske mest kända komposition, som här i applådåskor övergår i Milt Jackson´s Skj, med friskt solospel av samtliga. Bästa spår, Duke Ellingtons Take the Coltrane, följt av den vackra Wise One, från just John Coltranes penna.  Mycket snabbt tempo i förstnämnda med "taggat" spel från samtliga inklusive trumsolo, medan den senare är innerligt vackert balladspel i mycket långsamt tempo. Allt avslutas med George Gershwin klassikern S´Wonderful.


Lättsamt. lättlyssnat och örontillvänjd musik sedan många år. Jodå, jag instämmer i applåder och busvisslingar även om det inte är något överdådigt spel vi får från Bobby Hutcherson och hans kollegor.
Thord Ehnberg
 

Lågmält med små medel

som ändå har skärpa och spets.

Lee Konitz - Dave Liebman - Richie Beirach    

KnowingLee     

(Out Note Rec/Naxos)

   
Lee Konitz, alt och sopransaxofon, Dave Liebman tenor och sopransaxofon samt Richie Berirach piano, tre herrar i musikaliskt samarbete med sammansvetsat spel där man kan tala om själarnas förening.


Lee Konitz hörde vi för övrigt tillsammans med en tenorist, Warne Marsh, i den första egna kvartettinspelningen han gjorde för New Jazz Records 1949. Precis som då, inte högljutt påträngande musik utan moget övervägt lågmält med små medel som ändå har både skärpa och spets. För mig litet svår musik, men intressant spännande. Efter några genomspelningar för att förstå så uppskattar jag det jag får höra. Samma kriterier gäller i dag, eller maj 2010 då cd:n spelades in. Skönjbar grundmelodi som hela tiden finns där, även i de vida utflykter på obanade stigar i musikdjungeln de beträder. Här finns eget skrivet material likaväl som välkända melodier vi hört i över sextio/sjuttio år vid det här laget.


För att börja med en klassiker, Body and Soul, som Coleman Hawkins gjorde en berömd inspelning av 1939. Här på duo, alt och tenorsaxofon i en mycket känslofull och fin tolkning som i mitt tycke är höjdaren i denna inspelning. Och det finns ett återhållet tilltalande "gung" i låten. Konitz är ju en av skaparan av den "coola" skolan som bröt radikalt mot den i slutet av fyrtiotalet rådande bop-musiken anförda av Dizzy Gillespie och Charlie Parker med flera.

Fler välkänd melodier här är In Your Own Sweet Way, en till inledning lekfullt betonad Solar, som utmynnar i elegant flyhänt spel där musikerna mestadels ligger rätt nära melodin och den avslutande snabbt flyktiga What is This Ting Called Love, nedtecknade med respektive Dave Brubeck, Miles Davis och Cole Porter´s pennor. Alla i personliga tolkningar där musikerna gett sina egna uppfattningar av de välkända melodierna.


Bland det egna materialet finns  Konitz komposition Hi Beck, som han spelade in för första gången redan 1951. Här en lång stund på duo tillsammans med Beirach i mycket skickligt samspel innan Liebmans tenorsax kommer in som läcker unison stämma. Titellåt, Liebman/Beirach´s, KnowingLee, i vackert känslofullt balladspel på duo av kompositörerna som av mig en förmodad hyllning till Lee. Universal Lament, vacker allvarlig ballad och  Thingin´/ All the Things That… i förunderligt taktfast swingfyllt spel från de tre.

Thord Ehnberg


Sällan har man hört så mycket

vacker musik på en och samma gång!

Marc Johnson-Eliane Elias

”Swept Away”

(ECM/Naxos)

 

En del musik växer ju mer man lyssnar på den. Så har fallet varit med innehållet på Marc Johnson-Eliane Elias nya album ”Swept Away”, som har tillbringat åtskilliga timmar i min cd-spelare vid det här laget. De vackra balladerna, de flesta komponerade av Elias, några av Johnson och ett par av de bägge makarna tillsammans går rakt till hjärtat. Och en del av dem borde vara ”Gefundenes Fressen” för en begåvad textförfattare.

 

I fem av plattans elva nummer medverkar Joe Lovano, som för dagen har stoppat bomull i klockstycket på sin tenorsaxofon. Men han fraserar förstås som alltid med all den fantasi, värme och känsla för form, som har kännetecknat hans spel ända sedan han dök upp i Woody Hermans orkester i mitten av 70-talet. Dessutom har han ju en kameleonts förmåga att anpassa sig till omgivningen utan att för ett ögonblick radera ut sig själv.

 

Men huvudpersoner på ”Swept Away” är ändå Eliane Elias och Marc Johnson. Utan att leverera en enda sambasväng (något hon också behärskar till fulländning) har Elias lyckats förvalta den melodiska skönhet som kännetecknar musiken hon växt upp med i sitt fädernesland, Brasilien. Inga vassa hörn där inte! Och hennes klassiska skolning märks på såväl teknik som anslag. Att associationerna går åt Bill Evans håll, och kanske också i någon mån åt Keith Jarretts, är kanske inte så märkligt. Marc ingick ju i Evans sista trio, vilket har satt sina tydliga spår. Inte bara på Marc själv utan även, och i överförd bemärkelse, på Eliane. Johnson får förresten alldeles på egen hand ha hand om skivans avslutningsnummer, den gamla amerikanska folkvisan ”Shenandoah”. Det gör han med bravur och utan att för ett ögonblick försöka briljera – åtminstone inte med sitt tekniska kunnande.

 

Det var länge sen jag hörde så mycken vacker jazzmusik på en och samma gång. Men smetig, söt eller insmickrande blir den aldrig.

 

I mitten av februari hemsöker Marc Johnson och Eliane Elias Ystad, Stockholm och Köpenhamn med Joe La Barbera på trummor (det är Joey Baron på plattan). Det bör kunna bli något alldeles extra!

Jan Olsson 


Telepatiskt samspel och nästan

hjärtslitande vackert gitarrspel

Garbarek-Gismonti-Haden

Magico – Carta de Amor

(ECM/Naxos)

 

Trion Jan Garbarek-Egberto Gismonti-Charlie Haden var kortlivad. Den framträdde några gånger kring 1980 och gjorde två uppmärksammade album för ECM, ”Magico” och ”Folk Songs”. Sedan splittrades den. Det var under den era då det började bli inne att blanda olika musikkulturer – med varierande resultat. Norske saxofonisten Garbarek, brasilianske gitarristen och pianisten Gismonti och amerikanske basisten Haden tycktes i alla fall trivas utomordentligt tillsammans och åstadkom musik med åtskilliga gemensamma nämnare.

 

Nu har ECM ur sina gömmor grävt fram en konsertupptagning med trion, såsom den lät under en konsert i München en vårkväll 1981. Och man undrar i sitt stilla sinne, hur Manfred Eicher & Co har haft hjärta att undanhålla de tre giganternas beundrarskala så mycken underbar musik i drygt 30 år. Det borde givetvis vara straffbart.

 

Den allra största behållningen, förutom det oftast telepatiska samspelet och samförståndet de tre emellan, har jag haft av Gismontis nästan hjärtslitande vackra spel på sin åttasträngade gitarr. Det är också mer personligt än hans pianospel. Även hans kompositioner, bland dem titelnumret, ”Carta de Amor”, som i översättning till svenska betyder ”Kärleksbrev” och som både inleder och avslutar konserten, är en sann fröjd att ta del av. Hadens bidrag till repertoaren, inte minst hans ”La Pasionaria” (som också finns inspelad med Liberation Music Orchestra) bidrar också till den vällust och värme man känner som lyssnare.

 

Solistiskt är alltså Gismonti den som sätter de allra djupaste spåren vid sidan av det samlade resultatet. Men Haden och Garbarek gör förstås inte heller någon besviken. Garbarek har förresten sällan spelat vackrare än han gör här. Ändå är han totalt osentimental, vilket han ska ha åtskilliga extrapoäng för.

 

Kanske skulle albumet ha vunnit ytterligare på att man hade plockat bort ett par nummer. Fast man behöver förstås som åhörare till all grannlåt andas lite också mellan varven…

Jan Olsson


Ahmad Jamal, 82, har kvar

både lusten och spelglädjen

Ahmad Jamal

Blue Moon

(Jazz Village/Naxos)

 

Än lever gamla gudar! Åtminstone tycks 82-årige Ahmad Jamal fortfarande vara i gott slag, trots att det nu har gått mer än 60 år sen han satt i Columbias studio i Chicago och spelade ”The Surrey with the Fringe on Top”. Sitt senaste album, ”Blue Moon”, spelade han in i höstas i New York tillsammans med basisten Reginald Veal, trummisen Herlin Riley och slagverkaren Manolo Badrena.

 

Den gode Ahmad – en gång Miles Davis främsta inspirationskälla - har alltså kvar både lusten och svängglädjen. Den där alldeles speciella känslan för nyanser, tempobyten och rytmisk spänning har han också i behåll. Med andra ord allt det som gjorde att vi tog honom till våra hjärtan för ett halvt sekel sedan, då nästan alla andra ”moderna” pianister försökte låta som Bud Powell.

 

På ”Blue Moon” spelar Jamal ett knippe standards plus Dizzy Gillespies ”Woody´n You” och tre egna och högst förträffliga alster, av vilka ”Morning Mist” är en pärla och en påminnelse om vilken utmärkt och alltför sällan omtalad kompositör Ahmad Jamal är.

 

”Blue Moon” är Jamals bästa platta på mången god dag. Så bra faktiskt, att man omedelbart längtar efter nästa.

Jan Olsson


Sällan har Henry Kaiser

varit så till sin fördel

Morgan Ågren/Henry Kaiser/Trey Gunn

Invisible Rays
(
7d Media/Naxos)
 
Även om den svenska trumslagaren Morgan Ågrens har en lång meritlista som innehåller spelningar med bland andra Frank Zappa, Fläskkvartetten, Steve Vai och förstås Mats/Morgan Band är han med globala glasögon inte lika känd som de två amerikanska gitarrister han delar utrymmet med på Invisible Rays. Ett album som av en tillfällighet spelades in Halmstad förra våren i anslutning till det internationella musikermötet IB Expo.
 
Trey Gunn var med i det brittiska progressiva rockbandet King Crimson åren 1994-2003, och har även spelat med exempelvis David Bowie och David Sylvain. Gunn har genom åren experimenterat med gitarrvarianter som Chapman Stick och Warr-gitarr, och trakterar på Invisible Rays Touch-gitarr och bas.
 
Trey Gunn hamnar dock här helt i skuggan av den i Oakland bosatte gitarristen Henry Kaiser, som blivit något av en portalfigur inom experimentell rock och improvisationsmusik. Kaiser har spelat med bland andra Fred Frith, Derek Bailey, David Lindley, Herbie Hancock, Richard Thompson och Leo Wadada Smith, men har framför allt gjort en lång rad soloskivor – bland annat på det egna skivbolaget Metalanguage.
 
Sällan har Kaiser emellertid varit så till sin fördel som på Invisible Rays, där Ågrens hårt flexibla och distinkta spel på trummor tycks mana fram det bästa hos honom. Det 22 minuter långa inledande titelspåret är en ren tour de force för Kaiser, som på ett makalöst sätt tvinnar och tänjer strängarna till en formfri improvisation som vägrar att upprepa sig.
 
Trots att speltiden sträcker sig över 71 minuter infinner sig aldrig någon känsla av övermättnad, eftersom de elva spåren är så varierade till både form och innehåll. Låt vara att musikens klangfärg har mer gemensamt med experimentell rockmusik än med jazz att göra.
Peter Bornemar


Snillrika arrangemang och

med dofter av all slags musik

Jesper Zeuthen Plus

(Barefoot Records/Plugged)
  
Den danske altsaxofonisten Jesper Zeuthen hör till den tämligen begränsade skara musiker vars ton är ögonblickligen igenkänningsbar. Hans hårt spända och intensivt rungande vibrato är ytterst tilltalande, och påminner faktiskt inte så litet om det Sidney Bechet pressade fram ur sin sopransax under jazzens stenålder.
 
Zeuthen spelade från början tenorsax, men bytte på 70-talet till altsax, som han sedan dess trakterat i samarbete med musiker som Don Cherry, Peter Kowald, Bill Frisell, David Murray och Irene Schweitzer, för att nämna en handfull. Dessutom har han en bakgrund som tongivande röst i Pierre Dørges New Jungle Orchestra, med vilken han spelade under åren 1981-1998.
 
Tillsammans med trumslagaren Thomas Præstegaard och basisten Adam Pultz Melbye bildade Zeuthen för fyra år sedan en trio som 2009 presenterade ett album fyllt av hans egna, synnerligen originella kompositioner.
 
Utökad med trumpetaren Kasper Tranberg och tubaisten Kristian Tangvik har trion på det nya albumet inte bara blivit en kvintett, utan också vidgat såväl spelplanen som paletten för en form av jazz som lyckas sprida dofter av township jazz, brunnsmusik, orientalisk kabaret, Colemanska harmolodics och europeisk improvisation på en och samma gång.
 
Den mustigt framförda låtarna på albumet Jesper Zeuthen Plus, alla 14 skrivna av Zeuthen och med ytterligare förstärkning från tenorsax och trombon i tre av dem, får alla sin speciella inramning av snillrika arrangemang. Och i händelsernas centrum finns nästan hela tiden det där sällsamma vibratot från en altsaxofon som tycks kommen från en annan epok.
Peter Bornemar


Fritt och kolossalt varierat

- och med magiskt samspel

Sam Rivers / Dave Holland / Barry Altschul
Reunion: Live in New York

(Pi Recordings/Forsyte)
 
Första gången Sam Rivers, Dave Holland och Barry Altschul strålade samman på skiva var på Conference of the Birds, Dave Hollands debutalbum i eget namn från 1972, där även Anthony Braxton medverkade.  De tre förstnämnda fortsatte därefter spela tillsammans i olika konstellationer, och utgjorde åren 1972-1978 en trio som ofta höll till i Sam Rivers Studio Rivbea på Bond Street i New York.
 
Även om trion endast gjorde två skivinspelningar, The Quest (Pausa Records, 1976) och Paragon (Fluid, 1977), var den klart dominerande på 70-talets loft jazz-scen och hade avgörande betydelse för den fria jazzens utveckling i New York.
 
I maj 2007 sammanstrålade den då 83-årige Sam Rivers med 60-plussarna Dave Holland och Barry Altschul för en konsert på Miller Theater vid Columbia University. Att det hade gått 25 år sedan de tre spelat tillsammans väcker häpnad, inte minst med tanke på den anmärkningsvärda musik de vid det tillfället åstadkom. Hela konserten, närmare 90 minuter fördelade på två set, finns nu utgiven på en dubbel-cd med excellent ljudkvalitet.
 
Musiken är fritt frambringad i linje med Rivers idé om att spela fritt innebär att kunna spela i princip vad som helst, tonalt såväl som atonalt, folkmusik såväl som flamenco. Utan att ta sig sådana vidlyftiga uttryck är musiken här dock kolossalt varierad, och går sömfritt från stenhårt sväng till passionerat solospel till spräck och tillbaka igen. Allt i en enda obruten ström, där skiftningarna i musiken förstärks av att Rivers växlar mellan växlar mellan tenorsax, sopransax, flöjt och piano.
 
Samspelet mellan de tre är inget annat än magiskt, och när det gäller de individuella insatserna är det förstås en extra bonus att få höra Dave Holland som den makalösa basist han är. Och med tanke på hans ålder så imponerar givetvis Sam Rivers, som skulle leva ytterligare fyra år (han avled i december förra året).
Peter Bornemar
 


Dansk frijazzlegendar

visar upp såväl toppar som dalar

John Tchicai

(Storyville/Plugged)

Den 7 oktober avled saxofonisten John Tchicai i sviterna efter en hjärnblödning. John Tchicai blev 73 år, och var förmodligen mer känd i Europa, inte minst i sitt hemland Danmark, där han också var född, än i USA. Och det trots att det var under åren 1963-1966, då han var bosatt i New York, som Tchicai gjorde sina mest berömda inspelningar.
Efter att ha sammanstrålat med Archie Shepp vid en jazzfestival i Helsingfors 1962 lockade denne över Tchicai till New York, där han tillsammans med bland andra Shepp och Don Cherry bildade The New York Contemporary Five, som gjorde ett par legendariska inspelningar i Europa.

En annan frijazzgrupp Tchicai var med och grundade under mitten av 60-talet var New York Art Quartet, som också innehöll Roswell Rudd, Milford Graves och Reggie Workman.
Med Albert Ayler spelade Tchicai 1964 in albumet New York Eye and Ear Control och året därefter var han en av de fem saxofonister som ingick i det magnifika 11-mannalag som bidrog till John Coltrane mästerliga album Ascension.

Några anspråk på att nå samma ryktbarhet gör inte musiken på denna dubbel-cd, som återutger två album inspelade i Köpenhamn 1977 respektive 1987, då Tchicai sedan många år tillbaka hade återvänt till Danmark. Samtidigt är det sällan musik har divergerat så enormt som på just de här två skivorna.
Den första cd:n (albumet Strange Brothers) utgörs av fem studioinspelade låtar och sex låtar inspelade live på Club Montmartre 1977. Förutom Tchicai på sopransax, altsax och flöjt utgörs sättningen av Simon Spang-Hanssen på tenorsax, Peter Danstrup på bas och Ole Rømer på trummor. Här finns kraft och passion i originella låtar som sprudlar av en fantasi som för tankarna till Pierre Dørges New Jungle Orchestra, där Tchicai också ingick under en period.

Kontrasten till musiken på den andra cd:n (Put Up the Fight), innehållande tolv studioinspelade låtar från 1987, är vidunderlig. Vid sidan av Tchicai själv på tenor och sopransax, basklarinett och sång (!) medverkar Bent Clausen på vibrafon och synthesizer samt återigen Rømer och Danstrup. Den sistnämnde här dock på elbas och synthesizer.
Om tidens tand ibland smågnager på musik har den på dessa senare inspelningar tagit en rejäl tugga rakt av. Musiken tycks förlora sig i fascinationen för såväl de nya verktygen som de rådande musikaliska trenderna, och det hela ger ett hopplöst daterat intryck. Undantag finns, men de drunknar i sammanhanget.

Separat hade skivorna fått betygen fem respektive två och en halv.
Peter Bornemar


Svängigt och lättlyssnat

-men man har hört allt förut

Ed Cherry

It´s All Good

(Positone Records/Plugged)

 

Gitarristen Ed Cherry är förmodligen mest bekant som medlem i Dizzy Gillespies kvartett och storband mellan 1978 och 1992. ”It´s All Good” är hans tredje album i eget namn och en god påminnelse om vilken ytterst kompetent musikant han är. Här framträder Cherry tillsammans med hammondorganisten Pat Bianchi och trumslagaren Byron Landham och bjuder på svängig, lättlyssnad jazz av den modell som Jimmy Smith lade grunden till för 60 år sedan och som inte har förändrats nämnvärt sedan dess.

 

Cherry har en oklanderlig teknik och en skön och vacker ton i sitt instrument. Han formulerar sig melodiöst, tryggt och linjeskönt. Helt oklanderligt, med andra ord. Men man tycker sig ha hört det mesta några hundra gånger tidigare. Och det har man nog också…

Jan Olsson 


Mästerligt solopiano med brett

spektrum av tonvärldar och klanger

Helge Lien

Kattenslager
(Ozella Music/Plugged)
 
Efter examen från den norska musikakademin, där ryske pianisten Misha Alperin fungerade som mentor, har pianisten Helge Lien använt en bred palett i sitt musikskapande, även om jazzmusiken varit fundamentet. Vanligtvis har Lien hållit sig till trioformatet, såväl i sin egen trio med piano, bas och trummor som i Tri O’Trang med sättningen piano, saxofon och tuba, men har även utgjort ena halvan av duon HERO, då tillsammans med saxofonisten Rolf-Erik Nystrøm.
 
Med albumet Kattenslager gör Helge Liens sin debut som soloartist på skiva. En skiva som rymmer ett synnerligen brett spektrum av tonvärldar och klanger. Som pianist är Lien mästerlig, samtidigt som han ibland fått bära epitetet excentrisk, vilket också går att säga om musiken här, där samtliga nio kompositioner har sin speciella karaktär.
 
Inledande Grusveivandrer är ett konstmusikaliskt stycke baserat på improvisation där pianots klanger utforskas både in- och utifrån. Det efterföljande Furulokk drar istället åt det naturlyriska håll Keith Jarrett ofta söker sig till medan Babbel inte varit främmande för Bill Evans att ta sig an. Titelspåret är stycke rytmisk funk där Lien enbart håller sig till dämpade toner i pianots lägre register.
 
Allra bäst på detta utmärkt varierade album är den knixiga Knyt og kan (som en stenad Hoagy Carmichael framförde Hong Kong Blues) och den ursinnigt vackra Øy.
Peter Bornemar


Öronfägnande improvisationer

som tyvärr inte alls berör

Shai Maestro Trio

(Laborie/Plugged)

 

Pianisten Shai Maestro, född i Israel för drygt 25 år sen, har fått största delen av sin jazzmusikaliska fostran hos sin basspelande landsman Avishai Cohen (ej att förväxla med trumpetaren med samma namn). Dessutom har han en genuin klassisk skolning, vilket tydligt framgår av hans sätt att uttrycka sig på. Han besitter även en minst sagt imponerande fingerfärdighet och har ett anslag som torde få en del instrumentkollegor att blekna av avund.

 

I vissa avseenden påminner Maestro-trions musik, med idel originalkompositioner, om det som Esbjörn Svensson och hans vänner brukade bjuda på. Gränslösa, ofta öronfägnande improvisationer alltså, med inslag från alla möjliga håll, plus ett tätt och väl fungerande samspel. Skillnaden är bara att där Esbjörn - eller ofta i lika hög grad Dan Berglund eller Magnus Öström - var utmanade och överraskade stryker Shai Maestro och hans bägge medmusikanter både lyssnaren och varandra medhårs. Inte särskilt upphetsande således och faktiskt inte särskilt ”jazzigt” heller.

 

Bobo Stenson, Chick Corea, Brad Mehldau, Stefano Bollani och – naturligtvis – Keith Jarrett, för att nu bara nämna några som är ute och stryker omkring på samma stigar som Maestro, lyckas alla skapa levande, spännande och personlig musik. Men i Shai Maestros fall har resultatet i alltför hög grad blivit både anemiskt och pretentiöst. Mig berör det inte alls - tyvärr.

Jan Olsson


En åländsk trumpetare

värd att hålla öronen på

Fredrik Erlandsson    

Introducing

FE/trumpetfredrik@gmail.com


Fredrik Erlandsson är trumpetare och kommer från Åland. Han har bland annat studerat vid Kungliga Musikhögskolan i Stockholm där han vid sidan av trumpetspelet också pluggade arrangering. Bland lärarna Jan Allan, Ulf Adåker och Peter Asplund. Fredrik rör sig i det idiom kolleger som Lee Morgan, Donald Byrd och Kenny Dorham byggde upp på instrumentets storhetstid - femtiotalet. Med en spröd ton och en fin fraseringsförmåga formar han ett spel som bör harrangeras. Hans framtida utveckling skall bli intressant att följa. Otvivelaktigt är han ett löfte att hålla öronen på.


Fredriks medspelare är pianisten Vladimir Shafranov och basisten Hans Backenroth. Hans spel är som alltid en lisa för örat. Som vanligt är hanen rytmisk trygg botten att luta sig mot. Han är också en mycket personlig solist i ständig utveckling. Shafranov är en bra följeslagare som levererar flera tilltalande solon. Men ibland har han en tendens att blanda in förutsägbara klyschor och klichéer i sina solon. Det är en liten parentes men påhittet är onödigt.


Melodivalet bjuder på flera överraskningar. Dit hör den långsamma tillbakalutade versionen av All Of Me, Dexter Gordons variant på All The Things You Are, Boston Bernie, For Heavens Sake, Can´t We Talk It Over och den sköna balladen My Heart Will Go On. Den snabba My Shining Hour sitter inte riktigt varken rytmisk eller tekniskt. Den känns hackig och stressig vilket inte gäller Fredriks The Organizer.

Göran Olson


Finess, oklanderliga teknik,

utsökta anslag och rytmiska vitalitet

George Shearing

Walkin´

(Telarc/Naxos)

 

Under större delen av sin långa och framgångsrika karriär var George Shearing (1919-2011) förknippad med sitt unika kvintettsound, skapat ett par år efter det att han 1947 hade utvandrat från England till USA. Unisona vibrafon- och gitarrstämmor parade med Georges egna harmoniskt raffinerade blockackord gjorde att ”September in the Rain” och ”Lullaby of Birdland” plus några dussin andra låtar snabbt hamnade högt upp på försäljningslistorna i såväl USA som Europa.

 

Mätt på framgångar frigjorde sig Shearing under 70-talet från sitt berömda och inkomstbringande ”sound” och började pröva nya vägar. Dels slog han sig ihop med ett par olika basister och gjorde en rad utsökta duoinspelningar och dels lierade han sig med sångaren Mel Tormé, som delade hans musikaliska ideal och hade samma sinne för elegans, svängglädje och melodisk lek.

 

På ”Walkin´”, som spelades in 1992, hade Sir George (jodå, han adlades av Queen Elizabeth) sällskap i studion av en av sina trognaste medarbetare, basisten Neil Swainson, och trumslagaren Grady Tate. På repertoaren stod jazzklassiker som, till exempel, Richard Carpenters titellåt, Bud Powells ”Celia”, Lee Konitz ”Subconscious Lee”, Dizzy Gillespies ”That´s Earl, Brother” och Milt Jacksons ”Bags´ Groove”. Alla givetvis exekverade med all den finess, oklanderliga teknik, utsökta anslag och rytmiska vitalitet som var Shearings kännetecken.

 

Personligen tycker jag mycket mer om George Shearing från den senare delen av hans bana än som han lät på de tämligen stereotypa kvintettinspelningarna, av vilka det så småningom blev lite väl många. Under sina sista 25 år var han betydligt friare än tidigare och gav också åtskilliga prov på sin högst personliga humor. Allra roligast att ta del av är nog alla albumen med Tormé, men ”Walkin´” kommer inte långt efter. Och svänger gör det så det räcker och blir över. En kul platta som fungerar lika fint i bak- som förgrunden.

Jan Olsson


Triojazz som bör ge Steve Kuhn

den uppmärksamhet han förtjänar

Steve Kuhn

Wisteria

(ECM/Naxos)

 

Pianisten Steve Kuhn är idag 74 år gammal och en ärrad veteran i jazzsammanhang. Han har spelat med alla, från Stan Getz till John Coltrane, och har vid det här laget drygt 30 egna album på sitt samvete. Ända har han av någon outgrundlig anledning förblivit något av en ”doldis” i jazzvärlden. Under några år kring 1970 bodde Steve i Sverige. Hos Monica Z på Lidingö närmare bestämt. Han deltog på den tiden ganska flitigt i det stockholmska jazzlivet och vi tyckte då att han var Bill Evans logiske tronarvinge. Han var en tonväljare av yppersta klass, harmoniskt raffinerad och spelade oftast mycket vackert.

 

Intrycket har stått sig genom åren och hans ”Mostly Coltrane”, som han spelade in för ECM 2009 med sin trio förstärkt med tenorsaxofonisten Joe Lovano, betraktas med all rätt som ett smärre mästerverk. ”Wisteria”, som har fått sitt namn efter Art Farmers sköna ballad, kommer inte långt efter. Här bjuder Steve på typisk ECM-triojazz av bästa märke, stöttad och inspirerad av två av sina trognaste vapendragare, basisten Steve Swallow och trumslagaren Joey Barron. Lite märkligt är det dock, att det är första gången de tre möts samtidigt i en skivstudio. På tu - men inte på tre - man hand har man alltså träffats åtskilliga gånger genom åren.

 

Av albumets elva kompositioner är Kuhn ansvarig för sex. Ett par av dem, ”Chalet” och ”Promises Kept”, känner vi igen sen tidigare. Återstoden är, antar jag åtminstone, nyskrivet. På sedvanligt sätt ytterst begåvat och genomarbetat förstås. Swallow svarar för två nummer, Carla Bley för ett och ett, ”Romance”, har den brasilianske sångaren och gitarristen Dori Caymmi som upphovsman. Sist, men definitivt inte minst, kan vi också, som var och en säkerligen förstått, ta del av titelmelodin, Art Farmers snart 60 år gamla ”Wisteria”, som får en ytterst kärleksfull tolkning.

 

Samspelet mellan, framför allt, Kuhn och Swallow är av högsta kvalitet. Bägge har en utpräglad känsla för melodisk skönhet och verkar känna varandra som om de vore uppvuxna på samma gård, vilket de också är. Åtminstone i överförd bemärkelse.

 

Kanske kan ”Wisteria” äntligen ge Steve Kuhn den uppmärksamhet han så innerligt har gjort sig förtjänt av genom åren. Det vore inte mer än rätt.

Jan Olsson  


Färgstarkt och personligt

med musiker med egna utryck

Randy Weston

And His African Rhytms Sextet      

The Storytellar

Live At Dizzy´s Club Coca- Cola

(Motema/Naxos)


Pianisten, kompositören och arrangören Randy Weston är en av jazzens färgstarkaste och personligaste utövare. Han föddes i New York 1926. På klubben Dizzy´s Club Coca-Cola i samma stad spelade hans sextett in sig live i december 2009. Och live låter det sannerligen också på skivan. Westons sexa bestod av rörblåsaren T.K. Blue, trombonisten Benny Powell, basisten Alex Blake, trumslagaren Lewis Nash och percussionisten Neil Clark. Albumet är dedikerat till ”Ultra Man” Powell som dog ett halvår efter inspelningen.

  
Westons musik har många schatteringar. Den har inspirerats av Thelonius Monk, Duke Ellington och Coleman Hawkins vilket inte bara anas. Till detta adderas starka element från den afrikanska musiken och karibiska övärlden. Alla musikerna har med sig ett eget uttryck som ger musiken accent och färg. Det känns redan i öppningsnumret Chano Pozo som inleds med Weston i eget majestät. I The African Cookbook Suite som innehåller nio kompositioner nås många toppar. Som när Benny Powells trombon släpps in i handlingen eller när Westons hårda pianohantering orsakar euforiska utbrott.

  

Alex Blake har en feature i The Bridge. Han lägger också in ordlös sång med back up från percussionisten Neil Clarke. I The Shrine attraherar T.K. Blue med ett stämningsfyllt flöjtspel. Powells mjuka trombon blir här såväl känsligt närgående som brutal. Westons eftertänksamma soloparti ger en magisk afrikansk atmosfär som har paralleller till Abdullah Ibrahim. Den lössläppta Loose Wig bekräftar hans bebopådra vilket också märktes i Chano Pozo. Den rytmiska hårdsvängande Wig Loose är ett nummer där kompet får briljera.


Westons klassiska Hi Fly görs i långsamt tempo med komponisten i fronten som lirkar fram fragment av temat. Powells trombon glider

också in. T.K. Blues altsax fyller på med ett solo som ger emotionella vibbar. När melodin övergår till att kallas Fly High ändras tempot och då känns den afrikanska pulsen rejält. Det givande besöket på klubben rundas av med Love, The Mystery Of som bekräftar den afrikanska musiktraditionens påverkan av jazzen.

Göran Olson 


Fyra mästarmusikanter

på sitt allra bästa spelhumör.

Keith Jarrett

Sleeper

(ECM, 2-cd/Naxos)

 

Ett nytt album med Keith Jarrett är alltid något alldeles extra. Ett nygammalt dubbelalbum med Jarretts ”European Quartet” är något ännu mer. En sensation rent av! Kvartetten, som också gick under namnet ”The Belonging Quartet” och som gladde oss mellan 1974 och 1979, bestod av, förutom Jarrett själv, saxofonisten Jan Garbarek, basisten Palle Danielsson och trumslagaren Jon Christensen.

 

Gruppens tre första album, ”Belonging”, ”My Song” och ”Nude Ants”, betraktas idag som minor classics, medan det fjärde, ”Personal Mountains” inspelat i Japan 1979, möjligen är lite ojämnt – inte minst ljudmässigt. På ”Sleeper”, från samma turné, får vi ta del av en en och en halv timme lång konsert på Nakano Sun Plaza i Tokyo från den 16 april 1979. Och vi får höra fyra mästarmusikanter på sitt allra bästa spelhumör. Garbarek är magnifik och musicerar med massor av energi och oerhört inspirerat. Han växlar mellan tenor- och sopransaxofon, och i ett nummer, ”Oasis”, trakterar han träflöjt och påminner om att han är uppvuxen mitt i den nordiska folkmusiktraditionen. Samspelet mellan Danielsson och Christensen har aldrig känts tätare, åtminstone på skiva, och Jarrett spelar lika vackert, fantasifullt och dynamiskt som någonsin.

 

Samtliga kompositioner är signerade Keith Jarrett, och vi känner dem alla från tidigare album. Sex av dem finns med på ”Nude Ants” eller ”Personal Mountains”, medan den sjunde, ”So Tender”, är ny för kvartetten men dök upp för snart 30 år sen på trioalbumet ”Standards, volym 2” med Peacock och DeJohnette . Fast var inte orolig – Jarrett har aldrig gjort samma sak två gånger, så det känns inte en enda sekund som ”gamla skivbekanta”. Och ”Oasis” och ”Prisma” är så vackra att man tycker sig vara i himlen…

 

Varför ”Sleeper” har legat och skräpat i mer än 33 år i München är obegripligt. Men vi får väl glädja oss åt att Manfred Eicher äntligen har bestämt sig för att ge ut grannlåten. Har han månne mer guld på lager?

Jan Olsson  


Bygger egenartad och

snärtigt innovativ musik

Henry Threadgill Zooid

Tomorrow Sunny/The Revelry, Spp
(Pi Recordings/Forsyte)
  
Även om saxofonisten och kompositören Henry Threadgill hunnit bli 68 år räknas han fortfarande till nydanarna inom den amerikanska jazzmusiken, och var på 1960-talet i hög grad involverad i organisationen ACME (Association for the Advancement of Creative Musicians) tillsammans med bland andra Muhal Richard Abrams och Anthony Braxton.
 
Efter att från mitten av 1970-talet och dryga tiotalet år framåt ha utgjort en tredjedel av trion Air  (tillsammans med basisten Fred Hopkins och trumslagaren Steve McCall), blev Threadgill i början av 1980-talet ledare för en egen sextett (egentligen en septett) med den udda sättningen två trumslagare, bas, cello, trombon, trumpet och så honom själv på altsax och flöjt.  
 
Decenniet senare utvecklade Threadgill sin musik med gruppen Very Very Circus, som bland annat använde instrument som violin och dragspel och elgitarrer, och sedan ett tiotal år tillbaka leder han sextetten Zooid, som fram till i år gjort fyra album av vilka två volymer av This Brings to Us åren 2009 och 2010 varit de senaste.
 
På det nu aktuella femte albumet Tomorrow Sunny / The Revelry, Spp fortsätter Threadgill bygga sin egenartade och snärtigt innovativa musik tillsammans med Jose Davila på trombon och tuba, Liberty Ellman på gitarr, Christopher Hoffman på cello, Elliot Humberto Kavee på trummor och Stomu Takeishi på bas. Utrymmet musikerna emellan delas lika i en kollektiv, men samtidigt också individualistisk anda som genomsyrar den strikt strukturerade musiken.
 
Henry Threadgill själv alternerar mellan flöjt, basflöjt och altsaxofon, och som alltid är det på det sistnämnda instrumentet han är som mest intressant att lyssna på. Av de sex intrikata kompositionerna, alla med sin speciella harmonik, är det Tomorrow Sunny och Ambient Pressure Thereby som ger det starkaste intrycket.
Peter Bornemar


Inspirerande dansk tradjazz

kryddad med legender
Papa Bue & His American Friends

(Storyville/Plugged)

Den 2 november i fjol avled trombonisten och orkesterledaren Arne "Papa Bue" Jensen. Han ledde under drygt 50 år ett av Europas populäraste tradjazzband.

Ett knappt halvår efter Bues död har det danska skivbolaget Storyville gett ut en samlings-CD med inspelningar där Papa Bue och hans Viking Jazz Band spelar tillsammans med sju amerikanska jazzlegender som gästsolister. Den nya CD:n har fått titeln Papa Bue & His American Friends och de 19 spåren är inspelade melan åren 1959 och 1977, som musikaliskt var något av bandets bästa period.

Papa Bue och bandet inspireras av sina gästsolister, som får två eller tre spår var att visa sina färdigheter. Förutom dessa sju gästsolister så kom det fler storstjärnor och gästspelade med bandet, men av olika skäl så gjordes det aldrig någon skivinspelning med dessa.
Första gången bandet hade med sig en gästsolist till skivstudion var våren 1959 och det var klarinettisten George Lewis från New Orleans. Han turnerade då med Papa Bue några veckor i Danmark och Tyskland. Det samarbetet upprepades senare även 1961 och 65, då även Sverige ingick i turnéplanen. De inleder med skivans tre första låtar.

I de följande spåren presenteras bluessångaren Champion Jack Dupree, klarinettisten Edmond Hall, trumpetaren Wingy Manone, pianisten Art Hodes, klarinettisten Albert Nicholas och kornettisten Wild Bill Davison. Den senare var under drygt två år inte bara gästsolist utan fast medlem i bandet.


På skivans tre sista låtar, som lanserar kornettisten Wild Bill Davison, gästas bandet dessutom av gitarristen Jörgen Hallin och i avslutningslåten av sångaren Gustav Winckler.

Detta är en av de bästa samlingsskivorna som hittills kommit ut med det populära danska tradjazzbandet.
Björn Bärnheim

Läs mer om Papa Bue


Nutidsjazz med många

skiftningar i klang och rytmik

Jussi Fredriksson                             

Jazz Wars l & ll

(Fredriksson Music/ Plugged)


Det är förvånansvärt sällan som skivor från Finland letar sig in i det utbud som vi på västra sidan av Östersjön och Bottenviken tillgodoses med. Mycket egendomligt då grannlandet har många musiker av klass att bjuda på.


Pianisten, keyboardspelaren och kompositören Jussi Fredrikssons grupp är ett talande exempel. All musik har Jussi komponerat. Hans spel är underfundigt och lockar örat. Med sig har han saxofonisten Joonatan Rautio, trumpetaren Jukka Eskola, gitarristen Marzi Nyman,

basisten Jori Huhtata och Jukkis Uotila trummor.

Det är en samling musiker av mycket hög nivå. Musiken kan beskrivas som en urban nutidsjazz med många skiftningar i klang och rytmik.

Den rytmiska delen imponerar med sin intensitet och starka puls där Jukkis Uotilas trummor är en dynamo med aldrig sinande sisu. Att Toots Thielemans har honom som den här världsdelens ledande på instrumentet visar också på Jukkis stora bredd och mångsidighet.

Joonatan Rautio är även han en spelare som inger respekt. Med ett rakryggat auktoritärt tenorsaxspel ger han gruppen en markerad profil. Jukka Eskolas gnistrande trumpet är också tilldragande i sitt smått aggressiva spel.

 

Marzi Nymans gitarr fäster jag mig vid i Hesitation där gruppens fria utspel får musiken att närma sig kokpunkten. Juri Huhtalas basfigurer bidrar också till gruppens höga rytmiska potens.

Göran Olson


Norsk basist leder

fenomenal improvisationsgrupp

Zanussi Thirteen

Live
(Moserobie/Plugged)
  
Den norske basisten och kompositören Per Zanussi frontar vanligtvis en synnerligen inspirerande och fenomenal improvisationsgrupp kallad Zanussi 5, bestående av honom själv, en trumslagare och tre saxofonister (bland annat den expressive Kjetil Møster).
På den här liveinspelningen från Nasjonal Jazzscene i Oslo i början av 2011 är kvintetten utökad med ännu en trumslagare, en trombonist, en gitarrist (Stian Westerhus) och ytterligare fem saxofonister. Bland de senare märks Jonas Kullhammar och Martin Küchen.
 
Materialet är med undantag av Ornette Colemans Street Woman och Fela Kutis Johnny Just Drop skrivet av Per Zanussi, som åstadkommit en blandning av minimalism, braskande vrål och spejsad improvisation som vanligtvis inte förknippas med orkestrar av den här storleken.
 
Det inledande stycket Balance/Sinawi startar med nästan samma typ av brutala kick i mellangärdet som Brötzmanns Machine Gun – för att sedan övergå till ett närmast kontemplativt stämningsläge.
 
Här finns också stycken som är av mer meditativt konstmusikaliskt slag (Ghibli), liksom nästan lyriska sådana (Body and Zeuhl), vilket gör albumet i positiv mening oberäkneligt.
 
Efter alla sidospår handlar sista delen av albumet om renrusig urladdning. Dels i form av den maffigt arrangerade Zoantrophy 2 med sina potensfyllda saxriff, dels den funktyngda covern på Johnny Just Drop, där inte minst Stian Westerhus gitarrspel är mäktigt så det förslår.
Peter Bornemar


Personligt och dynamiskt och

kan inte jämföras med något annat.

Donkey Monkey

Hanakana

(Umlaut Records/Plugged)
  
Med sitt öppna sinne för såväl kammar- och konstmusik som straight jazz och improvisation har den unga fransyskan Eve Risser seglat upp som en av mina absoluta favoritpianister. Oavsett omgivning och sammanhang, och trots att Risser faktiskt inte är någon pianist med särprägel, gör hennes ombytlighet musiken alltid mer spännande och intressant.
 
Så också i formationen Donkey Monkey, där hennes medspelare är den japanska slagverkaren och sångerskan Yuko Oshima. Oshima har en bakgrund inom rockmusiken, men håller sig numera till friare musikformer som noise och improvisation.
 
Under namnet Donkey Monkey kom de för några år sedan med det numera utgångna albumet Ouature (Umlaut), och nu är duon aktuell med albumet Hanakana, som innehåller nio spår som spretar åt alla möjliga håll och genomgående känns mer utvecklat än den mer leklystna debuten.
 
Det inledande titelspåret är ett återhållsamt hörstycke med botten i en röstimproviserad dikt som lugnet till trots ger ett ganska oroligt intryck. Den efterföljande tolkningen av Carla Bleys Can’t Get My Motor to Start är däremot röj rakt på, med låtens distinkta tema omgärdat av bylsiga punktrummor och utlöpare från pianot som nästan vill nå fram till Skrjabin och Rachmaninov.
 
Fortsättningen är lika omtumlande varierad, med en härligt krokig Wonkey Monkey Boogie och en chaconne i tribut till György Ligeti som de mest omedelbart frestande inslagen.
 
Donkey Monkeys nära förhållande till både nutida konstmusik, improvisation, rock och jazz resulterar i en sällsynt dynamisk musik som egentligen inte låter jämföras med något annat.
Peter Bornemar
 


Inspirerad, utåtriktad och

fantasifull Bill Evanshyllning  

Chick Corea.-Eddie Gomez-Paul Motian

Further Explorations

(Concord/Naxos, 2-cd)

 

Under två majveckor 2010 underhöll trion Chick Corea, Eddie Gomez och Paul Motian publiken på jazzklubben Blue Note i New Yorks Greenwich Village. Att Corea hade bjudit in just Gomez och Motian att delta i övningarna berodde naturligtvis på, att han ville hylla minnet av en av sina allra största influenser, Bill Evans (1929-1980). En annan pianist som också hade stor betydelse för Chicks sätt att uttrycka sig på var Bud Powell, som fick sin uppvaktning för cirka femton år sen, både konsert- och skivledes. 

 

Motian var medlem av Bill Evans klassiska Village Vanguard-trio, mellan 1959 och 1963. Gomez kom in i handlingen lite senare och skötte kontrabasen bakom, och nästan lika ofta vid sidan av, Evans under hela elva år med början 1966. Båda hade därmed också ett alldeles speciellt förhållande till 60- och 70-talets mest inflytelserika jazzpianist.

 

Större delen av repertoaren på de bägge plattor som utgör albumet ”Further Explorations”, och som har en sammanlagd speltid på två och en kvarts timme, består av kompositioner av Evans och mer eller mindre välkända standards förknippade med honom. Men herrar Corea, Gomez och Motian har också bidragit med egna alster. Det på sitt sätt mest märkliga numret är kanske ändå ett Evans-stycke betitlat ”Song No. 1”, som Bills son hade hittat på ett band och som aldrig upphovsmannen själv har spelat in.

 

Att medlemmarna i trion trivdes tillsammans både med varandra och med den entusiastiska publiken på Blue Note är uppenbart. Jag har inte hört Corea spela så inspirerat, utåtriktat och fantasifullt på mången god dag, varken på skiva eller in natura. Och han gör det givetvis, och tack och lov, på sitt eget harmoniskt intrikata och tekniskt eleganta sätt. Men sällskapet och repertoaren gör ändå att hela anrättningen har fått en tydlig smak av Bill Evans. Motians trumspel är också briljant - följsamt, originellt och uppkäftigt. Precis som vi har vant oss vid under många år. Att han sedan strax före jul inte finns med i svängen längre är ytterst beklagligt. Det enda lilla frågetecknet sätter jag för Eddie Gomez, som med sina tekniska utförsgåvor ibland blir lite väl egoistisk och ekvilibristisk.    

 

Det var mycket nära att jag klämde i med en femte “betygs-dig”…

Jan Olsson


Vackra melodier vårdas ömt

- och Lars pianospel är gudabenådat

Roger Johansen feat. Georg Riedel   

Fine Together

(Inner Ear/Naxos)


Norske trumslagaren Roger Johansen har producerat den här lyriska skivan. Musikerna är handplockade och välspelande. Rogers bror Tore spelar trumpet. Som medblåsare har han barytonsaxofonisten John Pål Inderberg. Pianist är Lars Jansson. Bas spelar Georg Riedel. Lika minutiöst har man tagit fram melodivalet. Roger har två kompositioner med, Tore bidrar också med två titlar. Lars har komponerat Hilda Smiles och To The Mothers Of Brazil. Playgame, Melancholia och Little Idas Summer Song kommer naturligtvis från Riedel. Fine Together är Gullins tema medan Jan Johansson släpper till sin Blues In Octaves. Där förändras stämningen och musiken blir djärvare.

  

Fine Together rekommenderas varmt för de lyriskt inriktade lyssnarna. De tillbakalutade vackra melodierna vårdas ömt av samtliga solister. Man känner deras närhet till materialet. Lars avspända pianospel är gudabenådat. Han har få om ens någon överman i Skandinavien. Riedels mycket personliga spel är en annan begivenhet som hörs för sällan. Mer av den varan emotses. Basen har ju i långa perioder fått stå tillbaka för hans skrivarkonst. Blåsarnas intentioner i temapartierna har känsla och engagemang. De är även tilltalande solister.  

  
Det här samarbetet över landsgränserna tål att upprepas.

Göran Olson


Två gamla kompisar bjuder

på saxofondueller av klass

George Garzone & FrankTiberi   

Audacity

(Stunt Records/Naxos)


Blev verkligen överraskad när jag fick skivan. Tenor-sopransaxofonisten Frank Tiberi född 1928 samspelar med tenorkollegan George Garzione som såg dagens ljus 1950. Tiberi och Garzione är gamla kompisar från Boston där Tiberi varit lärare och mentor för såväl George som Joe Lovano.

  

Skivan är inspelad i Köpenhamn 2011. Garzione har relationer till den danska jazzen från 1999 då han var lärare vid en jazzcamp. Med då var skivans pianist Rasmus Ehlers som bidragit med flera kompositioner.


De övriga spelarna är basisten Jonas Westergaard och trumslagaren Jacob Höyer. Tre standards spelas, Softly As In A Morning Sunrise, Solar och Theme For Ernie. Tiberi har skrivit My Man. Ej den franska melodi som Dizzy Gillespie hade i repertoaren. De båda saxofonisterna möts i samspel och dueller av klass. Garzone är som förväntat spänstigt alert. Hans spelsinne attraherar storligen.

  
Efter alla år i storbandsblocket är Tiberi fortfarande en kreativ skapande musiker. I nästan två decennier var han medlem av Woody Hermans orkester och även dess ledare efter Woodys frånfälle. När han använder sopransaxen får klangen ett spetsigare sound.  Skivan blev faktiskt en nyttig påminnare om hans kapacitet.


Ehlers är en utmärkt kompositör vars lyriskt vackra W.S. är tillägnad Wayne Shorter. Robustare och hetsigare är hans Minor Delight där han med den fritt spelande trumslagaren Jakob Höyer motar in blåsarna i fräna utmanande attacker. Samma mönster är det i Solar. Basisten Jonas Westergaard är också en rytmisk tillgång och en hörvärd solist när tillfälle ges.

Göran Olson


Swinglystna lyssnare

serveras en näringsrik meny

Jesper Thilo & The American Stars  

(Storyville/Plugged) 3 CD


Danske tenorsaxofonisten Jesper Thilo är definitivt en av de mest hörvärda på sitt instrument inom mainstreamstilen. Hans rötter bottnar   i den fåra av swing som kollegerna Coleman Hawkins, Ben Webster och Lester Young plöjt upp. Men Jesper kan även gå ett steg framåt i tiden och använda sig av teman som lanserades under bebopepoken. Han är en ytterst driven musiker som alltid lämnar från sig ett fullgott värv.

   

Inspelningarna är gjorda vid olika tillfällen i Danmark på åttiotalet. Bland de högoktaniga amerikanska stjärnor som hörs finns trumpetarna lyrikern Harry ”Sweets” Edison och den flyhänte Clark Terry. Pianister är infallsrike Kenny Drew och finsnickaren Sir Roland Hanna. Trombonen tillhör Al Grey. Sjunger gör Richard Boone och trumslagare är ingen mindre än Billy Hart. Med andra ord ett nog så respektingivande sällskap. Bland Jespers landsmän som ingår i brokaden återfinns pianisten Ole Koch Hansen, basisterna Hugo Rasmussen, Mads Vinding och Jesper Lundgaard. Trumslagarna Alex Riel, Sven-Erik Nörregard och Aage Tanggaard skall även nämnas liksom gitarristen Ole Ousen.

   

Jesper visar genomgående en hög nivå. Han är stundtals magnifik i sitt trygga balanserade spel. I det ymniga melodiflödet hittar man teman från den outslitliga amerikanska sångboken. Exempel är Sunday, Lover Man, Sophisticated Lady, Just One Of Those Things, Old Folks, Cherokee och Blue and Sentimental. Antonio Carlos Jobims skjuter till sina bossor Wave och The Girl From Ipanema. De gästande amerikanerna lämnar också ifrån sig bidrag. Allt spelat på ett lekande naturligt sätt av mästerliga musikanter. Den swinglystne lyssnaren har sannerligen en näringsrik meny att hugga in i.

Göran Olson


Den allra sista konsertkvällen

-då släppte Brubeck & Co loss och hade kul

The Dave Brubeck Quartet

Their Last Time Out

(Columbia/Sony, 2 cd))

 

Någon gång vid årsskiftet 1966-67 bestämde sig Dave Brubeck för att ge sin legendariska kvartett, med Paul Desmond, Gene Wright och Joe Morello, ytterligare ett år. Sen skulle han ägna sig åt att komponera och umgås med sin försummade familj. Två decennier med samma laguppställning kunde också vara tillräckligt, tyckte han. Kvartettens allra sista framträdande ägde rum på Annandag jul 1967 i balsalen på Statler Hilton Hotel i Pittsburgh, Pennsylvania, inför en entusiastisk publik. Och stämningen på estraden tycktes vara lika upprymd som den i salongen, ja rent av lössläppt mellan varven. ”Vi hade ju inget att bevisa längre”, förklarar Dave i albumtexten till ”Their Last Time Out”, ”så vi gick in för att kul istället”.

 

Att konserten sent omsider har letat sig ut på platta beror på att producenten Russell Gloyd under ett besök i Brubecks hem i Connecticut råkade hitta banden i ett skåp. Dave själv hade fått dem som referensband av den ljudtekniker som hade jul-jour på det anrika Pittsburgh-hotellet 1967. Dessutom hade han glömt bort dem för länge sen. Att inspelningarna, i mono, knappast var avsedda att ges ut märks förvisso, men ljudkvalitén är ändå oväntat bra. För att nu inte tala om musiken! Den är mestadels lysande.

 

Dave är på sitt mest spirituella humör. Han tar som vanligt ut svängarna ordentligt och slår rytmiska och harmoniska kullerbyttor i långa banor. Som vanligt landar han förstås elegant. Och Desmond är i praktslag. Hans solo i den vackra balladen ”You Go To My Head” – som han också gav en oförglömlig version av tillsammans med Jim Hall åtta år tidigare - är fullt i klass med det bästa han någonsin gjorde på skiva. Vidare är det smått fantastiskt att han varje gång han spelar sin egen ”Take Five” lyckas finna nya infallsvinklar och perspektiv. För naturligtvis avslutas konserten med den komposition som kom att bli Brubeck-kvartettens största succé någonsin. Lika givet är det att man drar igång kalaset med W. C. Handys gamla ”St. Louis Blues”.

 

Naturligtvis är det tandemparet Brubeck-Desmond och deras telepatiska samspel man tänker på i första hand, då den klassiska Brubeck-kvartetten kommer på tal. Men på ”Their Last Time Out” påminns vi åter om Gene Wrights och Joe Morellos stora betydelse för helheten. De kompletterar varandra – och frontparet - på ett genialt sätt, trots att de rent rytmiskt är något olika. Morello ligger i ”framkant” och Wright i ”bakkant”, om man säger så, vilket ger både spänning och balans. I den senares komposition ”Set My People Go”, med fragment av diverse sånger som var aktuella under den amerikanska medborgarrättsrörelsen på 1950- och 60-talet, visar Wright också vilken utmärkt solist han var i sin glans dagar. Idag har han, 88 år gammal, lagt basen på hyllan. Och Morello, som avled i mars 2011, briljerar förstås som vanligt med sin oerhörda teknisk och sitt fantastiska vispspel.  

 

Som helhet når kanske inte ”Their Last Time Out” riktigt samma höjder som det banbrytande albumet ”Time Out” från 1959. Men för alla som är det minsta intresserade av Dave Brubeck är det ändå ett ”måste”.

Jan Olsson 

Lss Jan Olssons intervju med Dave Brubeck


Fantastisk och lycksalig friformjazz

Albert Ayler

Stockholm, Berlin, 1966
(Hatology/Naxos)
  
Som ingående i turnépaketet Newport in Europé 1966 var Albert Ayler en udda frifågel, särskilt vid sidan av artister som Dave Brubeck och Stan Getz. Hur som helst gjorde Ayler braksuccé och fick publiken i extas under de två novemberveckor som turnén pågick. Inte minst vid konserten i Konserthuset i Stockholm, som svarar för ena halvan av den här förträffliga utgåvan med remastrat ljud.
 
Den andra halvan utgörs av en upptagning från Berlin-filharmonin veckan innan Stockholm, och har tidigare getts ut på Revenant-boxen Holy Ghost. Men till skillnad från den utgåvan, som resulterade i en stämning från skivbolaget ESP:s boss Bernard Stollman, är utgåvan på schweiziska HatHut-etiketten Hatology sanktionerad av Desiree Ayler, dotter till Albert Aylers hustru Arlene.
 
Efter att under de första åren på 60-talet ha sökt sig fram och spelat i konstellationer med musiker som inte riktigt kunde fånga upp hans idéer var Ayler på sin topp 1966, och hade samlat ett band som matchade honom perfekt.
 
Brodern Don på trumpet var ingen ekvilibrist, men hade en ursinnig kraft i sitt spel och var som bror förstås att lita. Basisten William Folwell och trumslagaren Beaver Harris hade inget emot att spela marscher, och den klassiskt skolade violinisten Michael Sampson gav Ayler en utökad palett att kolorera sin musik med.
 
Låtarna från de båda konserterna är i stort sett desamma, och tillhör såväl Aylers som hans publiks repertoarfavoriter. Truth is Marching In, Our Prayer, Omega (Is the Alpha) och Bells finns på båda upptagningarna, men framförs på väldigt olika sätt. Från Stockholm finns även medleyn Infinite Spirit - Japan (den senare skriven av Pharoah Sanders) och från Berlin en version av Ghosts.
 
Musiken är förstås fantastisk. En unik form av friformjazz som närmast bokstavligen är lycksalig. Här finns marscher, spirituals och barnvisor inte med som kul kryddor, utan som fundament i Aylers enastående musik.
 
På skivfronten hör albumet Stockholm, Berlin 1966 tillsammans med Lörrach, Paris 1966 (Hatology), Spirits Rejoice (ESP) och At Slug’s Saloon vol. 1 (ESP) hemma hos den som nöjer sig med Aylers oumbärliga mästerverk.
Peter Bornemar
 


Maffigt elvamannaband

med megastor verktygslåda

Markus Pesonen Hendectet

HUM
(Unit Records/Plugged)
  
Markus Pesonen är en 27-årig finsk fritänkande gitarrist som opererar med Köpenhamn och framför allt Berlin som bas. Han ingår i improvisationsgrupper (Vapaatie, haUtUllin!, Stop Thinking, Die Aktif) och i dans- och performancekonstellationer (Superhands, Lichtgestalten), men jobbar även som soloartist och skriver filmmusik.
 
Och så har Pesonen förstås sitt Hendectet, ett maffigt elvamannaband med musiker från Danmark och Tyskland som ger honom en megastor verktygslåda att använda i bearbetandet av sina sinnrika kompositioner.
 
På albumet HUM växlar musikens karaktär våldsamt mellan och i låtarna – här finns gott om såväl brutala som finkänsliga inslag – utan att det någonsin känns som effektsökeri. Istället vittnar musiken om ett friskt nytänkande som snarare bygger på tydligt strukturerade arrangemang än fri improvisation.
Markus Pesonen själv, som på albumet spelar både gitarr och lap steel, håller sig inte mer än någon annan i musikens förgrund. Här kan lika gärna Tobias Wiklunds trumpet, Elena Setiéns fiol, Jonathan Ahlboms tuba eller Camilla Barratt-Dues dragspel befinna sig.
 
Förutom Pesonens egna låtar finns på HUM även en ett par tämligen särpräglade tolkningar av Mingus ”Goodbye Pork Pie Hat” och av Lennon/McCartneys ”A Day in the Life”.
Peter Bornemar


Storbandsdebutanten

bjuder på tilltalande anrättning

Ron Carter´s Great Big Band  

(Sonny Side/ Naxos)


Det är inte var dag man får möta ett nystartat amerikanskt storband. Basisten Ron Carter har på relativt kort tid fått sitt band att slå an på den kräsna New Yorkpubliken. Till sin debuten som storbandsledare har Carter anlitat vännen Robert M. Freedman som arrangör, vilken också har meriter som pianist och saxofonist av klass.

    

Bob som han kallas har spelat och arrangerat för storband med ledare som Herb Pomeroy, Maynard Ferguson och Woody Herman. Arrangerat har han gjort för artister som Lena Horne, Sarah Vaughan och Harry Belafonte. Han har också varit länkad till Miles, Horace Silver, Eric Dolphy,  Herbie Hancock och McCoy Tyner. Filmmusik finns också på tjänstgöringslistan.

   

Bland skivans kompositioner finns två melodier av Carter och ett nummer av Freedman som blandas med jazzstandards av olika årgångar. Äldre jazzklassiker som St. Louis Blues, Caravan och Opus One har placerats in i collaget bredvid Sonny Stitts The Eternal Triangle, Dizzys Con Alma, Shorters Footprints, Mulligans Line For Lyons och Nat Adderleys Sweet Emma. Det är en tilltalande anrättning som har alla tecken på att gå hem i bredare storbandskretsar. Orkestern har ett väloljat ensemblespel med imponerande leadinsatser. Kompet är av högsta klass vilket inte är någon överraskning. Det brukar vara så när amerikanska storband spelar upp.


Carters Great Big Band är ett intressant nytillskott i storbandsbagen med en uppsjö av solister. Där hörs sopran-altsaxofonisten Jerry Dodgion, tillika saxledare, altsaxofonisten Steve Wilson, tenoristerna Scott Robinson och Wayne Escoferry.  Trumpetsolister är Greg Gisbert, Tony Kadlek och Alex Norris. I trombonsektionen hörs Steve Davis, Jason Jackson, James Burton lll och bastrombonisten Douglas Purviance. I det hypereffektiva kompet omger sig Carter med fine pianisten Mulgrew Miller och trumslagaren Lewis Nash. Det här är ett band vars vidare öden bör följas upp i fortsättningen.

Göran Olson


Charles Lloyd är lika nyfiken

och öppen för nya utmaningar

Charles Lloyd-Maria Farantouri

Athens Concert

(ECM/Naxos)

 

Mycket ska man höra innan öronen faller av! I och för sig kan man kanske vänta sig ungefär vad som helst av Charles Lloyd, som vid drygt 70 års ålder verkar vara lika nyfiken och öppen för nya utmaningar som någonsin tidigare. Med sin nya ”drömkvartett”, med pianisten Jason Moran, basisten Rueben Rogers och trumslagaren Eric Harland, har han åter fått en omgivning som tillåter honom att ta ut svängarna i minst lika hög grad som han gjorde med den grupp han ledde under andra halvan av 60-talet. Den med Keith Jarrett, Cecil McBee och Jack DeJohnette alltså, med vilken han spelade in sina klassiska album ”Dream Weaver” och ”Forrest Flower”.

 

I juni 2010 strålade Lloyd och hans mannar samman med den grekiska sångerskan Maria Farantouri, känd bland annat för sina tolkningar av Mikis Theodorakis alster, och två grekiska musiker, liraspelaren Socratis Sinopoulos och ”extrapianisten” Takis Farazis. Tillsammans gav de en konsert i det fria, vid foten av Akropolis i Atén, inför en - av jublet att döma – både förtjust och talrik publik. På repertoaren stod en svit, ”Greek Suite”, i tre delar med sammanlagt elva sånger plus några fristående nummer, bland dem ”Forrest Flower” och den vackra ”Requiem”, som vi även har kunnat höra på några tidigare Lloyd-skivor. Sviten, som består av allt från mycket gammal grekisk folkmusik till Theodorakis och den begåvade filmkompositören Nikos Kypourgos, är arrangerad av Takis Faranzis.

 

Farantouri har en röst som inom den klassiska musiken brukar betecknas som kontraalt, det vill säga den lägsta av alla kvinnoröster. Den är vacker och uttrycksfull, men dessvärre tycker jag inte att Farantouris frasering passar särskilt väl för jazzbruk, något som förmodligen inte är meningen heller. En som däremot, utan besvär, kan anpassa sig är i stället Lloyd, som spelar minst lika fint som vanligt. Och givetvis, som alltid, högst personligt och vackert. Men den som verkligen sticker ut och gör att man nästan hela tiden med glädje lyssnar på den något ”ovana” musiken är Jason Moran. Hans pianospel är fullständigt oemotståndligt.

 

Jag har sett att några av mina skrivande kollegor har höjt ”Athens Concert” till skyarna. Tyvärr är jag inte, trots ovanstående lovord, lika begeistrad. Fortfarande tycker jag att Lloyds förra album, ”Mirror”, är minst ett par klasser bättre. Men smaken är ju liksom baken…

Jan Olsson   


Uppsluppet och festligt -i lagoma doser

Chick Corea- Stefano Bollani

Orvieto

(ECM/Naxos)

 

Till en början hade jag hjärtans roligt, när jag lyssnade på ”Orvieto”, ett album som fått sitt namn efter den lilla stad i italienska Umbrien där man, i slutet av december varje år, arrangerar en välbesökt jazzfestival.


Just den här plattan, med pianovirtuoserna Chick Corea och hemmasonen Stefano Bollani sittandes mitt emot varandra vid varsin flygel, spelades in under 2010 års näst sista dag. Och att båda var på sitt allra soligaste nyårshumör råder det knappast något tvivel om. Glatt och ekvilibristiskt beger dig sig ystert ut på gemensamma äventyr, oftast på tämligen väl upptrampade stigar. Bortsett från ett par fria historier och varsin egen komposition, i Coreas fall den välkända ”Armando´s Rhumba”, som vi hörde redan för 35 år sen på LP:n  ”My Spanish Heart”, består repertoaren av  idel standards. Eller näst intill standards i alla fall. Inte mindre än tre bossor ger sig de bägge kombattanterna på, två av Jobim och en, Antonio Almeidas underbara ”Doralice”, som enligt mitt sätt att se det är plattans allra bästa nummer.

 

70-årige Chick och hans lite drygt hälften så gamla kollega Stefano spelar oftast så lika att det kan vara svårt att skilja dem åt, vilket kanske i och för sig kan göra detsamma. Men tyvärr har båda lätt för att falla för frestelsen att briljera, vilket blir lite tröttsamt att ta del av. Åtminstone i längden. Utan att skämmas det minsta tar de också till diverse ”skamgrepp”, när andan faller på. Och det gör den titt som tätt. Lite stridepiano här och några takter boogiewoogie där är alltså inget de avhåller sig ifrån.

 

”Orieto” är en ovanligt uppsluppen och festlig platta. Utan större djupsinnigheter förvisso men väl värd att äga och plocka fram ibland, när vardagen känns för svår. Fast liksom choklad och cognac bör den avnjutas i lagom, inte alltför stora doser. Att spela igenom hela plattan i en följd gör att man känner sig mätt långt innan den häftiga slutbluesen.

Jan Olsson 


Daggfriskt när

danskar tolkar Lars Gullin

Christina von Bülow & Fredrik Lundin

Silhouette

(Stunt/Naxos)


Det är märkligt hur väl Lars Gullins musik har stått sig genom åren. Det har snart gått 60 år sen vi hörde ”Silhouette” för första gången och nästan lika länge sen är det som den undersköna ”Danny´s Dream” fick oss att gråta en skvätt och sucka av hänförelse. När danska altsaxofonisten Christina von Bülow och hennes landsman och barytonsaxofonspelande kollega Fredrik Lundin tillsammans tar sig an dessa nationalromantiska mästerverk känns de fortfarande lika daggfriska som vårens allra första primörer.

 

I frontlinjen på Silhouette, ja kvintetten kallar sig så, finns - förutom Lundin och von Bülow, som ibland låter som en lycklig korsning mellan Lee Konitz och Rolf Billberg - också gitarristen Jacob Fischer. Fischer, denne smått otrolige kameleont som en gång hårdlanserades av Svend Asmussen, tar förresten över Arnold Johanssons ventilbasunstämma i ”The Flight”, som i princip avverkas i Gullins originalarrangemang från 1958. Förutom sex välkända Gullin-kompositioner har de bägge kapellmästarna även smugit in två egna nummer var. Dessutom har de infogat Olle Adolphsons ”Nu har jag fått den jag vill ha”, som naturligtvis passar alldeles utomordentligt i sammanhanget. Gullin och Adolphson var på många sätt samma andas barn. Samma känsla för nordisk musiktradition och ofta samma lätt vemodiga underton.

 

Såväl von Bülow som Lundin är utomordentliga solister. Deras känsla för form och melodisk skönhet gör dem till perfekta tolkare av Lars Gullins odödliga musik. Strax före jul 2009 turnerade de i Sverige med sin grupp Silhouette och framförde bland annat den musik vi får höra på skivan. Är det inte dags för en repris snart?

Jan Olsson  


Lysande gäster

hos legendarisk jazzdrake

Roy Haynes   

Roy-Alty

Featuring Chick Corea, Roy Hargrove

and The Fountain Of Youth Band

(Dreyfus Jazz/Naxos)

 

En stor drake inom jazzen är trumslagaren Roy Owen Haynes. Född i Boston 1925 och fortfarande aktivt skapande.  Jag upptäckte honom på skiva i början på femtiotalet. Då var han medlem av Sarah Vaughans band. Men etablerad var han redan då. Han hade varit lierad med tungviktare som tenoristen Lester Young och bebopfadern Charlie Parker. Pianisten Bud Powell hade också glatt sig åt Haynes välartikulerade spel. Till dettas skall läggas samarbetet med Louis Russells band och mötet där med Louis Armstrong. Mosaiken fortsätter med spel med John Coltrane, Eric Dolphy, Dizzy, Miles, Rollins, Getz, Monk, Pat Metheny, Gary Burton, McCoy Tyner och Chick Corea. Detta var en grabbnäve ur en sällsynt rigorös CV. Något som kan vara nyckeln till de tusen skivinspelningar han avverkat.

 
I sitt alerta band Fountain Of Youth Band har Haynes altsaxofonisten Jaleel Shaw, pianisten Martin Bejerano och basisten David Wong. Alla musiker av hög rang och intressanta solister. Shaws spel drar jag en extra lans för. I Alfred Newmans filmmelodi balladen Pinky är han vackert anslående. Melodierna är av mångskiftande slag med en klar jazzaccent. Bopteman som Off Minor, Tin Tin Deo och Miles Davis Milestones samsas med evergreenen These Foolish Things, Sonny Rollins Grand Street och McCoy Tyners Passion Dance. Haynes skjuter in sin All The Bars Are Open i det attraktiva utbudet. Gästar gör trumpetaren Roy Hargrove och pianisten Chick Corea vilket ger skivan än mer lyster. Corea medverkar i Off Minor och All The Bars Are Open. Spelet i Monkmelodin är mer än lysande. Dialogen med Haynes i duoleken är magnifik. De gör även en stor tvåmansuppvisning när de klacksparkar sig fram på Nackamanér i All The Bars Are Open.

  

Hargrove är på ett lysande spelhumör. Det avslöjas omedelbart i inledningsnumret Grand Street. Intensiteten och energin gör honom till en av dagens absolut intressantaste solister. Hargrove äger en jazzsjäl som befruktar såväl medspelare som lyssnare. Den lyriska känslan ligger i den övre skolan. Hans underbara tolkning med flygelhornet av These Foolish Things är himmelskt ljuvlig. Känslan för latinbetonad jazz kommer fram i Chano Pozos tema Tin Tin Deo. Där rör han sig på Dizzy Gillespies bakgård.

Göran Olson  


Här finns energi, idéer och makalös teknik

Marius Neset

Golden Xplosion!
( Edition Records)
  
Marius Neset är en 25-årig norsk saxofonist bosatt i Köpenhamn, där han för några år sedan träffade den brittiske keyboardisten Django Bates. Bates tog med Neset i sitt storband StoRMChaser (som stavas precis så), i vilket han fortfarande ingår – liksom i Bates kvartett Human Chain.
 
Förutom att Neset också är medlem i bland annat den norsk-svensk-danska gruppen JazzKamikaze kom han för två år sedan ut med albumet Suite For The Seven Mountains (Calibrated Records) i eget namn.
 
På Nesets andra album Golden Xplosion!, där han framför elva egna kompositioner tillsammans med nämnde Django Bates på keyboards, Jesper Høiby på bas och Anton Eger på trummor, är hans förebilder Joe Henderson, Wayne Shorter och Michael Brecker i stor utsträckning så gott som frånvarande.
 
Istället framträder en saxofonist med ett eget uttryck, fyllt av energi och idéer - och präglat av en makalös teknik, där musiken bär influenser från många håll. Inte minst från den musik Django Bates är förknippad med.
 
Även om samtliga låtar är gedigna, och lika varierat som finurligt strukturerade, sticker den turbo-boppiga City on Fire ut. Liksom det pastoralt böljande stycket Saxophone Intermezzo och Nesets solonummer Old Poison (XL).
 
Marius Neset har hyllats som Wunderkind på fler än ett ställe. Det behövs dock aningen mer för att även jag ska ansluta till den kören.
Peter Bornemar


Osannolikt och udda gäng

-men helt idealiskt!

Richard Galliano

Nino Rota

(Deutsche Grammophon/Universal)

 

Tillsammans med Keith Jarretts och Sonny Rollins konserter i Köpenhamn var accordeonisten Richard Gallianos maffiga Nino Rota-hyllning i Ystad den gångna sommarens riktigt stora festivalupplevelse. Galliano kom med ett smått osannolikt gäng till den skånska jazzfesten, vårt lands i särklass mest imponerande tillställning i genren. Eller vad sägs om Dave Douglas trumpet, John Surman klarinett, sopran- och altsaxofon, Boris Kozlov bas och Clarence Penn trummor. På papperet en något udda samling, men i verkligheten helt idealisk. Åtminstone när det gällde att tolka Nino Rotas fantastiska filmmusik.

 

Att ge sig på den geniala musik som den italienske kompositören Nino Rota (1911-1979) skrev för filmklassiker som Francis Ford Coppolas Gudfadern, Federico Fellinis Cabirias nätter, La Strada, Amarcord och Det ljuva livet kan kanske tyckas något vågat. Att de suggestiva, häftiga, ömsom dramatiska och ömsom vackra melodierna skulle fungera utanför sitt sammanhang var ingen självklarhet. Men resultatet blev strålande: bebop, Argentina, Frankrike och Italien i en enda härlig röra - massor av värme, ekvilibristik och temperament. Och de musiker som Galliano hade valt att omge sig med visade sig naturligtvis vara helt idealiska.

 

Mångkunnige Dave Douglas lär, något förundrad över Richard Gallianos intentioner, ha frågat hur han hade tänkt sig, att man skulle finna den rätta attityden till Rotas ofta originella musik. ”Titta på filmerna”, svarade Galliano, ”så förstår du.” Kanske var det just där hela hemligheten låg…

 

Att uppleva musiken live var förstås en upplevelse utöver det vanliga. Men den fungerar sannerligen utmärkt även i tillplattat skick. Tveklöst en av 2011 års mest hörvärda album!

Jan Olsson


Ännu en dyrgrip i Jarrettsamlingen!

Keith Jarrett

Rio

(ECM/Naxos)


Få kommer i närheten av pianisten Keith Jarretts improvisationer. När han framträder i solokonserter är han en lyssnarmagnet. Enmansföreställningarna i Köln och Milano blev storsäljare av sällan skådat mått. Nu är han i Rio de Janeiro närmare bestämt i april detta år. Besöket blev en dubbel-CD. Men innan jag går vidare in i konserten har det hänt en sensation. ECM som mer eller mindre konsekvent hållit sig till ett stramt svart/vit konvolut har gjort en helomvändning. Den nya designen med en glödande kombination av gult och rött är anslående. Faktiskt lika lockande som när Miles Davis och Gil Evans Sketches Of Spain släpptes på det tidiga sextiotalet.


Jarrett visar upp sin fabulösa pianohantering i femton odöpta nummer inför en entusiastisk publik. Han klär sig i flera munderingar under det frigjorda spelets gång. Ljusa impressionistiska avtryck görs som för tankarna till Debussy och Ravel. Robust och smått brutalt kan han också uppträda med ett imponerande kraftigt anslag där flygeln får bekänna färg. Det behövs när Jarrett ger sig ut på vida utflykter i frigjorda absoluta improvisationer.

 

De bombastiska attacker han utsätter instrumentet för kan få vilken klassisk pianist som helst att blekna. Vänsterhanden visas också oväntat upp med honky-tonkspel i den omtumlande och omväxlande konserten. Trots det ohämmade briljanta spelet i det höga registret sätter jag gärna spotlighten på vänsterhandens rörelsemönster. Den här skivan vill jag inte vara utan. Den får trängas i min Jarrettsamling med de andra dyrgripar han mejslat fram.

Göran Olson


Smak av klassisk impressionism,

Miles och italiensk folkmusik

Enrico Rava Quintet

Tribe

(ECM/Naxos)

 

Den italienske trumpetaren Enrico Rava har vid det här laget hunnit fylla 72, men han är fortfarande lika aktiv som han var för ett halvt sekel sedan. Genom åren har han farit fram och tillbaka mellan Europa och USA och har medverkat i en rad grupper på bägge sidor Atlanten, andras och egna. Han var, till exempel, lierad med Roswell Rudd under större delen av 70-talet, något som utan tvekan satte djupa spår i hans sätt att skriva och spela. En annan väsentlig inspiratör har varit Miles Davis. 

På sitt förra ECM-album, ”New York Days”, omgav sig Rava, bortsett från sin pianospelande landsman Stefano Bollani, med enbart amerikanska kollegor, bland dem trumslagaren Paul Motian. Den här gången, på ”Tribe”, som spelades in i oktober förra året, presenterar han sin ordinarie, italienska kvintett, i vilken hans ”gamle” (född 1975) vapendragare, trombonisten Gianluca Petrella ingår. Samme Petrella som också återfanns vid hans sida i Köpenhamn 2002, då han tilldelades det årets Jazzpar-pris. I övrigt består gruppen av unga italienska fantomer, av vilka endast trumslagaren Fabrizio Sferra är känd utanför den trängre vänkretsen. Basisten lystrar till namnet Gabriele Evangelista och pianisten heter Giovanni Guidi. Men den sistnämnde kommer inte att vara okänd särskilt länge till. I likhet med ovan nämnde Stefano Bollani är han redan mogen för ungefär hur stora uppgifter som helst. Han spelar mycket personligt, med en utpräglad känsla för melodisk skönhet och han har ett anslag som borde få de flesta av hans kollegor att blekna av avund. Dessutom passar han, med sitt återhållna, eftertänksamma sätt att uttrycka sig på, Rava som hand i handske. 

Av albumets tolv nummer står Enrico Rava som upphovsman till elva. Det tolfte är en kollektiv historia. Nästan allt är ballader och somligt har vi hört tidigare i andra tolkningar. Och som vanligt spelar Rava precis så vackert som han brukar. Skirt och lyriskt, ja nästan lite melankoliskt mellan varven och med smak av Miles, klassisk impressionism och italiensk folkmusik, ömsom strukturerat och ömsom fritt. Ytterst hörvärt! 

Är det någon musikant på jorden som jag skulle vilja höra som gäst i Tolvan Big Band, så är det Enrico Rava. Vad säger du om det, Helge Albin?

Jan Olsson 


Musiken är spängfylld av styrka

IPA

It’s a Delicate Thing
(
Bolage/Naxos)
 
IPA är en kvartett som till tre fjärdedelar är norskflaggad i form av tenorsaxofonisten Atle Nymo, basisten Ingebrigt Håker Flaten och trumslagaren Håkon Mjåset Johansen. Den återstående fjärdedelen utgörs av svenske trumpetaren Magnus Broo.
 
För två år sedan kom IPA med debutalbumet Lorena, som var en krispig frijazzexplosion i en melodiös anda som erinrade om 60-talets amerikanska avantagardejazz. Fundamentet för nya albumet It’s a Delicate Thing är ungefär detsamma, men här är referenserna inte lika tydligt amerikanskt färgade.
 
De fint balanserade men på samma gång furiöst exalterade dialogerna mellan Broo och Nymo, som emellanåt även spelar basklarinett, skickar dock vid fler än ett tillfälle tankarna till samspråket mellan Don Cherry och Ornette Coleman, och någon gång även till de andliga urladdningar som utmynnade från Albert Ayler i par med Donald Ayler.
 
I de flesta av albumets sju låtar, fyra skrivna av Broo och tre av Nymo, är musiken sprängfylld av styrka, vilken i hög grad genereras av Håker Flatens ursinniga basspel och Mjåset Johansens synnerligen distinkta trummor. Och även när det inte ryker för fullt, som i den kontemplativa Tredjemann, finns en kraft som bara väntar på att förlösas.
Peter Bornemar


Lars Jansson väcker känslor

med stor och proffsig orkester

Forsvarets Musikkorps Nord-Norge     

Tanti Saluti… Best Regards…

Solister. Lars Jansson.

Gabriele Mirabassi, , Helge Sveen.

Conductor Arild Stav

(Turn Left/ Naxos)


Det förbryllande orkesternamnet, orkestern kommer från Harstad i norra Norge, kan inge reservationer från många lyssnare. Men lugn det handlar inte om militärmusik. Bland dem som arbetat med orkestern finns Tim Hagans, Nils Landgren och Jim McNeely. Det som tonar fram är välskriven musik med en stor professionell orkester vars breda instrumentation utnyttjas av skivans skrivare. Solisterna, den italienska klarinettisten Gabriele Mirabassi, pianisten Lars Jansson och sopransaxofonsiten Helge Sveen har alla varit delaktiga i musiken där stora ytor lämnats för improvisationer. Minutiöst har den stora orkesterns klangmöjligheter utnyttjats i arrangemangen både i jazzform och som konstmusik. Rörblåsarna ger verkligen ifrån sig en färg som fångar. Brassets samklang håller också hög klass.

 

Nyupptäckt för mig är Mirabassi vars rena vackra ton attraherar. Han låter som en blandning av Paquitio D´Riviera och Putte Wickman i temapresentationerna med sin genuina träklang i instrumentet. Han passar perfekt in i Lars kompositioner A Rare Italian Bird, Hilda och den eftertänksamma Hope som arrangerats av Frode Thingnaes.

 

Solistiskt är Lars en stämningsfull arkitekt med sitt intima spel där det vackra anslaget väcker känslor. Han är en musiker som verkligen skall lyftas fram när man diskuterar pianister. Hans kompositioner är innerliga och berör. I den dynamiska Harstad By Night bjuder han på magnifikt spel. Helge Sveens skrivkonst visas i Phone You When I Get There där han är lyckad solist. Han har även arrangerat Struzzi Cadenti med Mirabassi och Lars som storslagna solister. Mirabassi är ensam solist i Sveens tolv minuter långa Tanti Saluti.  I Sveens L´Eschimese Latino imponerar trumpetaren Marius Haltli som är vass och tuff på latinovis.

Göran Olson


Djangohyllning som låter

mer Fischer än Reinhardt

Jacob Fischer

Django

(Gateway)

 

Det sägs att den danske gitarristen Jacob Fischer, som vi i Sverige kanske mest känner som mångårig medlem i Svend Asmussens kvartett, medverkar på ungefär 150 skivor. Men märkligt nog är ”Django” bara Jacobs tredje egna alster. Precis som på sitt första album omger han sig med sina två ”ordinarie” spelkamrater, basisten Hugo Rasmussen och trumslagaren Janus Templeton. Och liksom på platta nummer ett har han bjudit in en gäst. Förra gången var det Svend Asmussen och den här gången heter importen Francesco Cali, en numera i Danmark verksam dragspelare från Sicilien. Dessutom har han förstärkt det bakre ledet med en kompgitarrist, Regin Fuhlendorf.

 

Som framgår av skivtiteln är ”Django” en hyllning till zigenarjazzens okrönte kung Django Reinhardt, en av Fischers många favoriter. Andra är, säger han själv, Wes Montgomery och B.B. King. Men ändå låter musiken sällan som den som i decennier, gång på gång, har påtvingats oss av mer eller mindre begåvade ”Hot Club-formationer” från bägge sidor Atlanten. Visst finns det tydliga spår av Django i Jacobs snabba, akustiska löpningar och glissandi. Men framför allt låter det Fischer. Hans fantasifulla, harmoniskt och melodiskt raffinerade musicerande är hans eget liksom hans smått fenomenala ackordspel.

 

Av albumets 15 nummer har Jacob själv komponerat sju. Samtliga väl genomarbetade och ”lagom” arrangerade. Av dem gillar jag särskilt den svängiga samban ”Sonho Carioca” och den vackra ”Metabolic Age”. Men topparna är faktiskt ändå några nummer som lånats in utifrån. John Lewis ”Django”, komponerad för The Modern Jazz Quartet 1953 - samma år som Django Reinhardt avled, är, precis som MJQ:s originalversion, ett mästerstycke med superba och formsäkra soloutflykter. En annan höjdare är de två sammanflätade styckena av Nino Rota ur Federico Fellinis Oscarsbelönade och oförglömliga film ”Amarcord”. Ytterligare en höjdpunkt på ”Django” är Jacobs soloversion av den gamla slagdängan ”Brother, Can You Spare a Dime”, som Jay Gorney ursprungligen skrev för musikalen ”Americana”, som gick på Broadway under depressionsåret 1932 och blev en landsplåga i Bing Crosbys version. ”Theme for Ernie”, Fred Laceys hyllning till altsaxofonisten Ernie Henry och som förekom på John Coltranes 1958-album ”Soultrane”, tar man också gärna till sitt hjärta.

 

Pianodragspelaren Francesco Cali bidrar till att ge musiken en skön smak av såväl Sydamerika som Frankrike och Italien. Även om han, precis som alla sina instrumentkollegor världen över, inte är någon Galliano, bidrar han på ett ypperligt sätt till att få musiken att kännas både lite annorlunda och konsekvent - trots diverse stilmässiga skutt. Och Hugo Rasmussen, Ben Websters gamle favoritbasist, gör förstås ingen besviken. Säkerheten och tryggheten själv!

 

”Django” är utan tvekan Jacob Fischers bästa album. Hittills! Det lär komma fler framöver.

Jan Olsson   


Lysande möte med två frispråkiga veteraner

Archie Shepp & Joachim Kühn

Wo!man

Harmonia Mundi/Naxos
  
Två av den moderna jazzens mer frispråkiga veteraner, den amerikanske 74-årige saxofonisten Archie Shepp och den tyske 67-årige pianisten Joachim Kühn, strålar här samman för första gången på väldigt många år, nära nog ett kvartssekel sedan.
 
Det är ett lysande möte i musik som blandar egna kompositioner med klassiker som Earle Hagen och Dick Rogers Harlem Nocturne, Ornette Colemans Lonely Woman och inte minst Duke Ellingtons Sophisticated Lady. Tolkningen av den sistnämnda hör för övrigt till en de mest blodfyllda som någonsin spelats in.
 
Även om båda herrarna har rötter i frijazzen är musiken här allt annat än frigjord eller trotsig till sin natur. Snarare blir Shepp, som fortfarande har en rejält fläskig ton i sin lur, här ett än tydligare eko från Ben Webster och Coleman Hawkins. En genklang som fungerar förträffligt tillsammans med Kühns kraftfulla ackordspel i kombination med hans i det närmaste romantiska men också synnerligen distinkta anslag. Det är stor och inspirerande musik sett ur alla upptänkliga perspektiv.
Peter Bornemar


Hanna målar upp ett imponerande scenario

Sir Roland Hanna   

Solo Piano

(Storyville 2cd / Naxos)


Roland Hanna, sedermera titulerad Sir Roland Hanna, var en av de

pianister som bidrog till epitetet Detroitpianister som myntades under femtiotalet. Hans äldre företrädare var mästare som Hank Jones, Barry Harris och Tommy Flanagan. Hanna föddes 1932 och gick bort 2002.

Han hördes bland annat med Benny Goodman, Charles Mingus och Thad Jones – Mel Lewis Orchestra på jazzens högborg i New York Village Vanguard. Där gjorde han sin berömda version av Thad Jones vackra A Child Is Born.

  

Inspiration hade han fått av kollegerna Art Tatum, Duke Ellington och Thelonius Monk men han utvecklade en egen stil som tillhör jazzens skattkista. Här i eget majestät målar han upp ett imponerande scenario där hans stora begåvning och konstnärskap står på topp. Inspelningen är gjord i Annecy i Frankrike 1974.


Tolkningen av Richard Rodgers Where Or When är ett lysande exempel på Hannas kongenialitet. Duke Ellingtons Prelude To A Kiss och i Got It Bad kan adderas. I snabbare melodier som Stompin´ At The Savoy och Indiana visas den fina balansen och den bländande tekniken. Den spirituella lekande sidan slår ut i full blom i Bye Bye Blackbird.

Göran Olson


DIG Jazz!

Startsidan med
jazznyheter


Andra sidor

Aktuella evenemang

(festivaler, turnéer mm)

Klubbjazz
Mälarkalender
Aktuellt
Nytt om band
Diggat på cd
Diggat på DVD
Jazzporträtt
Jazzens prisvinnare
Jazznytt i tryck
Jazz i bild
Klassiska
skivomslag
Länkar

Mer än 400

cd-recensioner
med DIG-betyg!

Senaste nyheterna
Svensk jazz
Jazzsång
Storband
Internationell jazz
Jazzhistoria/

Återutgivningar

Diggat.Lars Gullin
Diggat.Miles Davis

Diggat på DVD

Kvinnlig manifestation med substans och arom

Terri Lyne Carrington   

The Mosaic Project

(Groove Jazz Media/Naxos)


Med vänner från sin Barbicanshow i London förenar sig trumslagaren och sångerskan Terri Lyne Carrington med idel kvinnliga artister och musiker. Bland de mycket hörvärda instrumentalisterna finns pianisten Geri Allen, trumpetaren Ingrid Jensen, basisten och sångerskan Esperanza Spalding. Enbart vokala inslag kommer från stjärnor som Dee Dee Bridgewater, Dianne Reeves, Cassandra Wilson, Carmen Lundy, Gretchen Parlato och Patricia Romania.


Melodierna har hämtats från Terri, Irving Berlin, Carmen Lundy, Esperanza Spalding, Al Green, Paul Mc Cartney/John Lennon, Nona Hendryx och Gary Allen. Imponerande.


Som synes en kvinnlig manifestation där aktörerna släpper från sig bra musik med en substans och arom som biter sig kvar. Kuriosa, Terri Lyne har aldrig delat upp jazzen i en kvinnlig och manlig avdelning. För henne gäller bra musik oavsett kön. Den här gången spelad av fullfjädrade kvinnor eggade av hennes energi och känsloladdade utspel.  

Göran Olson
Som en Sonny Rollins i clinch med Albert Ayler!

David S. Ware/Cooper-Moore/

William Parker/Muhammad Ali
Planetary Unknown
(AUM Fidelity/Forsyte)
  
Även om den suveräne saxofonisten David S. Ware nog får sägas vara en huvudperson här är Planetary Unknown resultatet av fyra starka individualisters gemensamma insats. Ware och basisten Parker har samarbetat länge i Wares grupp och även spelat med Cecil Taylor. Ware, Parker och pianisten Cooper-Moore var på 70-talet också högaktiva på New Yorks loftjazzscen. Äldst i kvartetten är trumslagaren Muhammad Ali, som spelade på Albert Aylers sista inspelningar och är bror till bortgångne trumslagaren Rashied Ali.
 
Att alla fyra tillhör den amerikanska frijazzens tungviktare framgår tydligt i de sju spåren på det här utmärkta albumet, där den inledande, nära 22 minuter långa Passage Wundang sätter grundbulten för den energi som genomsyrar musiken. Ware spel på tenorsax är i det här turbulenta musikstycket synnerligen kraftfullt, som en Sonny Rollins i clinch med Albert Ayler, vilket underbyggs perfekt av de övriga inblandade.
 
Ytterligare två eldiga spår med Ware på tenorsax, inklusive den maffiga duetten med Ali i Duality is One, som åkallar John Coltranes ande från Interstellar Space, följs av tre mer återhållsamma och emellanåt rätt abstrakta låtar där han på sopranino använder ungefär samma snabba frasering som Anthony Braxton. Nära nog lika imposant som inledningen är den avslutande, dryga 13 minuter långa Ancestry Supramental, som får ett lätt exotiskt drag via Wares spel på stritch.
Peter Bornemar


Kärleksfull hyllning till underskattad musikant

Jesper Lundgaard

Gotta Dance

(Fclef Records)

 

”Gotta Dance” med den danske basisten Jesper Lundgaards trio är kärleksfull hyllning till en av jazzvärldens mest underskattade musikanter, den minst sagt mångsidige kompositören, arrangören och rörblåsaren Jimmy Giuffre (1921-2008). Att man väntade hela sju år och tre album innan man kom till skott är nästan märkligt med tanke på att sättningen i Lundgaards grupp är identisk med den trio Giuffre så framgångsrikt ledde i mitten av 50-talet: saxofon, gitarr och bas. Baryton- och tenorsaxofon trakteras av en musikalisk själsfrände och kameleontkollega till Giuffre, Hans Ulrik, gitarr spelar Niclas Knudsen, även han en mångbegåvad herre, lika hemma i blues och rock som i jazz och folkmusik. Och vid basen står förstås Jesper själv, av bland andra bröderna Thad och Hank Jones ansedd som världens förnämste på sitt instrument.

 

Att de tre danskarna kan sin Jimmy Giuffre utan och innan och tycker om att leka i hans anda är uppenbart. Deras ytterst samspelta, ofta kontrapunktiska, övningar är både öronvänliga och småfräcka. Och givetvis har man plockat med några Giuffre-original plattan, ”Crawdad Suite”, den ofrånkomliga ”The Train and The River” och titelnumret, ”Gotta Dance”. Samtliga tre återfanns på Atlantic-klassikern ”The Jimmy Giuffre 3”, som spelades in 1956 med Jimmys dåvarande trio innehållande gitarristen Jim Hall och basisten Ralph Pena. Övriga kompositioner, hela elva stycken, har medlemmarna i den Lundgaardska trion som upphovsmän. En del av dem, till exempel Ulriks ”Rabbit Run”, är så typiska för Giuffre att man skulle kunna ta gift på att det är han som har totat ihop dem.

 

Jag har alltid varit förtjust i Jimmy Giuffre och hans olika trios. Från den första – den som nämndes ovan – och fram till den sista, som såg dagens ljus i början av 60-talet, med Paul Bley och Steve Swallow. Och jag är uppriktigt glad att någon för traditionen vidare. Inte genom att slaviskt kopiera utan genom att vårda och vidareutveckla den och trampa vidare på de utstakade stigarna. Just det gör Jesper Lundgaard Trio.

Jan Olsson  


Idéer förmedlas med förbluffande kraft

Muhal Richard Abrams

SoundDance
(Pi Recordings/Forsyte)
 
Att ålder inte spelar någon som helst roll för kreativiteten får vi ytterligare belägg för genom det här utmärkta dubbelalbumet där pianisten Muhal Richard Abrams, ikonen från Chicagos fria jazzscen och en av grundarna av AACM (Association for the Advancement of Creative Musicians), hörs i duospel med två vapenbröder från den organisationen, Fred Anderson och George Lewis.
 
På den första skivan möter Abrams tenorsaxofonisten Fred Anderson i en inspelning från 2009, då Abrams precis hade fyllt 79 och Anderson, som skulle ha mindre än ett år kvar att leva, var 80. Och vilken enastående musik dessa frispråkiga giganter åstadkommer i den fyrdelade och helt improviserade sviten Focus, Thru Time…Time. Idéer bollas fram och tillbaka, förstärks och förädlas och förmedlas med förbluffande kraft och raffinemang.
 
Mer introvert i tonen är skiva två, kallad SoundDance, där Abrams spelar med den 20 år yngre trombonisten George Lewis i en likaledes improviserad och fyrdelad svit. Lewis hanterar här dock huvudsakligen elektronik, vilket gör musiken mer dissonant och bitvis klart mindre gästvänlig att lyssna på än den mellan Abrams och Anderson.
 
Om mötet mellan Abrams och Anderson resulterar i dialog handlar det mellan Abrams och Lewis snarare om utmaningar. Men sammantaget är SoundDance förvisso ett förträffligt tillskott till Abrams långa rad av högkvalitativa inspelningar.
Peter Bornemar


Flexibel trio med fin samspråkighet

Niels Lan Doky

Human behaviour

(Bro Recordings/Naxos)


Pianisten, filmproducenten och musikentreprenören Niels Lan Doky presenterar här sin nyetablerade Köpenhamnstrio i en omväxlade mix. Doky född 1963 har redan spelat in mer än trettio skivor i eget namn. Hans vackert formade kompositioner får tillskott i form av Björks Human Behaviour och Gershwins Summertime. Som medspelare har Doky två av den unga danska jazzens framtidsmän, trumslagaren Niclas Bardeleben och basisten Jonathan Bremer födda 1990 respektive 1991.


De harmoniskt klara pianolinjerna får en förnämlig assistans av paret. Bremer uppvisar en sedvanlig hög dansk basklass med solon i samma nivå. Love Ocean och Where The Ocean Meets The Shore är poem av Rizwana Merchant som Niels tonsatt. Trions flexibilitet och fina samspråkighet går som en röd tråd hela skivan igenom och ger en finstilt stämning.

Göran Olson


Trevligt, svängigt och öronvänlig

Scott Hamilton-Jesper Thilo

Scott Hamilton meets Jesper Thilo

(Stunt)

 

Två av jazzvärldens mest slipade och tekniska tenorsaxofonister i mainstreamgenren, Scott Hamilton och Jesper Thilo, det borde väl kunna bli något alldeles extra? Jodå, det blir trevligt, svängigt och öronvänligt värre, och det framgår tydligt att de bägge tämligen fredliga kombattanterna behärskar det mesta och lite till i den tradition de företräder. De har lite olika temperament, på samma sätt som en gång Al Cohn och Zoot Sims, Dexter Gordon och Wardell Gray och Johnny Griffin och Eddie ”Lockjaw” Davis hade.


Hamilton är något mer försynt än sin danske kollega och fraserar aningen elegantare. Thilo friskar på när tillfälle ges och har mer krut i hornet. Men gemensamt för dem båda är, att de kan samtliga fraser och patentare i den tidlösa stilen både fram- och baklänges och verkar ha spelat alla låtar på skivan, sju beprövade jazzstandards, ungefär hur många gånger som helst.

 

Uppbackningen är dansk och består av pianisten Sören Kristiansen, basisten Jesper Lundgaard och trumslagaren Kristian Leth. De gör ett utomordentligt jobb och Kristiansen är mycket hörvärd både som solist och ackompanjatör. Även Lundgaard och Leth får flera tillfällen att visa upp sig i helfigur och gör det förstås med den äran.

 

Men man tycker sig ha hört alltihopa förut. Det har man säkert också, varför det är svårt att bli särdeles upphetsad. Men det var kanske inte meningen…

Jan Olsson 


Sopransaxofonens oöverträffade mästare!

Steve Lacy Five

Blinks…Zürich Live 1983
(hatOLOGY/Naxos)

Av de många skivor med sopransaxofonisten Steve Lacy (1934-2004) som finns utgivna på det schweiziska skivbolaget Hat Hut med dess underetiketter hör dubbelalbumet ”Two, Five Six, Blinks” (hatART) till en av de mest anslående.

Den här cd-utgåvan innehåller fem stycken - Stamps, Blinks, Prospectus, Wickets och Clichés - från det dubbelalbumet. Saknas av utrymmesskäl gör Three Points och Whammies.

Inspelningen är gjord live på Rote Fabrik i Zürich i februari 1983 och med sig har Lacy sitt magnifika band från den här tiden; med Steve Potts på alt- och sopransaxofon, Jean-Jacques Avenel på bas, Oliver Johnson på trummor och Irene Aebi på sång, cello och violin.

Musiken är knivskarp, oerhört tajt och strukturerad, med extatiskt flödande spel såväl från sopransaxofonens oöverträffade mästare själv som från Steve Potts. Det rytmiska fundamentet från Avenel och Johnson är perfekt byggt, och bildar ett solitt nät för den livaktiga musiken att studsa emot. Mot Lacys och Potts slingrande melodilinjer möter Irene Aebi upp med sin glasskärande sångröst, och fungerar i sig som ett tredje soloinstrument.

Samtliga kompositioner på utgåvan är välkända från Steve Lacys digra katalog. Clichés, som här är över 23 minuter lång, finns exempelvis på minst åtta andra Lacy-album och Blinks på dubbelt så många. Men de har sällan eller aldrig framförts så distinkt som här.
Peter Bornemar


Ett avspänt, opretentiöst mästarmöte

-och sällan har Dave Liebman hörts spela vackrare

We3

Amazing

(Kind of Blue/Naxos)

 

We3 består av herrar Dave Liebman, Steve Swallow och Adam Nussbaum, tre rutinerade ringrävar, som enligt uppgift har musicerat tillsammans när tillfälle givits ända sedan någon gång på 80-talet. Att de känner varandra väl, respekterar varandra och gillar att musicera tillsammans framgår med all önskvärd tydlighet. Det där med ”respekterar” innebär också att var och en i trion tycks ha haft ungefär lika mycket att säga till om, när de möttes för ganska precis ett år sedan för att spela in Amazing. Vilket i sin tur har medfört att musiken har blivit lagom omväxlande. Och ingen av de tre har förstås något att bevisa längre.

 

Sällan har jag hört Liebman spela vackrare och mer omsorgsfullt på sin sopransax än han gör i Swallows båda kompositioner ”Remember” och ”Amazing”. Vackrare och mer innerlig jazzmusik lär man få leta länge efter. Han trakterar naturligtvis också tenorsax och flöjt mellan varven. Och Steves personliga basgitarrgångar är kleinkunst av ädlaste märke. Udda taktarter dyker upp med ojämna mellanrum. 5/4, 6/4 och 7/4 om vartannat. Men inget låter ansträngt eller det minsta märkligt. I två nummer ägnar sig de tre dessutom åt helt fria övningar, försynt och i yttersta samförstånd.

 

Av albumets elva nummer har Swallow skrivit fyra, den ytterst lyhörde och fantasifulle Nussbaum två, precis som Liebman, medan de två ”fria” kompositionerna är resultat av gemensamma ansträngningar. En enda standardlåt har man tagit upp, Cole Porters ”Get Out of Town”. Ska man vara lite kinkig, och snobbig, kan man förstås påpeka att Swallows ”In F” faktiskt bygger på harmonierna på en annan Porter-skapelse, ”I Love You”.

 

Ett avspänt, opretentiöst mästarmöte väl värt att ta del av! Skulle vara intressant att höra trion livs levande.

Jan Olsson


Utan tvekan en "Rising Star in Jazz"

Jimmy Greene Quartet        

Live At Smalls

(Smalls Live/Naxos)


På den lilla mycket aktiva jazzklubben Smalls i New York, granne med Village Vanguard, spelades saxofonisten Jimmy Greenes kvartett in i februari 2010. För många är Greene ett ganska okänt namn. Han är född i Hartford Connecticut 1975. Studerat har han gjort för Jackie McLean, spelat har han med Tom Harrell, Freddie Hubbard, Claudio Roditi, Horace Silver och Kenny Barron bland annat. Greene tillhör också den skara som Down Beats utsett till 25 Young Rising Stars In Jazz i nuvarande decenniet. Det kan inte betvivlas efter att hört skivan.


Hans grupp består av Xavier Davis piano. Bas spelas av Ugonna Okegwo och trumslagaren Gregory Hutchinson. Samtliga mer kända. Greene står för fem av skivans kompositioner. Till dessa skall Thelonius Monks enda valskomposition Ugly Beauty läggas.  


I Monkmelodin och Home är sopransaxen hans vapen. Den svala tonen och den mjuka fraseringen skapar värme. En värme som stegras i de sista chorusen när spelet blir kraftigare. Resten är vikt för tenoren. Med den större saxen är han kraftfull och mer robust. Pisksnärtarna från den dynamiske Hutchinson i Bloomfield inspirerar honom till ohämmade utflykter. Här kommer mitt favoritspår även om Selfportrait #1 också är på toppnivå.  


Xavier Davis är i likhet med Hutchinson en ypperlig spelare för sammanhanget. Kallar gärna honom som en framspelare, som även skapar helgjutna solopartier skivan igenom. Det visade ha redan på den tiden då han var lierad med Tom Harrell och Betty Carter. Här han på ett enormt spelhumör bland annat i Sence Of Urgency där hans kraftiga linjer med en enastående teknik imponerar. Även här bör Hutchinsons spel påpekas. Basisten Ugonna Okegwo med meriter från stilistiskt skilda bandledare som Clark Terry, Benny Golson och Pharoah Saunders, gör ett solitt intryck med en spänstig puls och bra soloinsatser.

Göran Olson


Orepeterat möte med fyra garvade ringrävar

Lee Konitz-Brad Mehldau

Live at Birdland

(ECM/Naxos)

 

Under två decemberkvällar 2009 underhöll superkvartetten Lee Konitz-Brad Mehldau-Charlie Haden-Paul Motian på Birdland i New York. Helt orepeterat påstås det. Men det gick förstås bra ändå. Samtliga är ju garvade ringrävar. Och med en repertoar bestående av enbart standards som alla har tröskat sig igenom tusentals gånger kan det givetvis inte gå helt galet. Låtarna är slitna till max men låter fräscha ändå, eftersom samtliga fyra exekutörer, med drygt 80-årige Konitz i spetsen, tillhör de evigt nyfiknas skara och verkar hata att spela samma fraser fler gånger än absolut nödvändigt.

 

Lee Konitz, med sin äventyrslusta, harmoniska originalitet, nästan helt fri från Parker-influenser, och sin klassiska, coola och högst speciella vibratofria ton, är inte oväntat den som är roligast att lyssna till. Han överraskar ständigt. Att para ihop honom med just Brad Mehldau var kanske ingen dålig idé. Åtminstone inte på papperet. Brad är ju en lysande solist, som precis som Konitz tycks gilla att utmanas av standards. Men som samtalspartner till legendaren Lee vete tusan om han är helt idealisk. Hal Galper och Harold Danko kändes rättare en gång i världen. Fast i avslutningsnumret, Sonny Rollins ”Oleo”, händer det verkligen saker. Det verkar nästan som om hela gänget hade laddat för just den finalen. Kontrapunktinslagen är grandiosa och inspirationen flödar plötsligt.

 

Radarparet Haden-Motian är formidabla och gör ett strålande jobb. Varken Charlie eller Paul verkar veta hur man spelar något onödigt. Dessutom är båda intelligenta och personliga solister.

Jan Olsson


Finsk grupp gör heder åt Mingus musik

Tonight At Noon            

To Mingus, With Love 

(Prophone(Naxos)


Tonight At Noon är en finsk kvintett med Charles Mingus musik som ledstjärna. Skivan upptar åtta nummer av Mingus med en besättning där förvånande nog ingen kontrabas ingår. Basen hade ju en nyckelposition i Mingus musik. Det kompenseras av att organisten Mikko Heleva övertagit en del av basgångarna. Han tillför även en accent kulör i gruppens sound. Den suggestiva Ecclusiastics är ett lysande exempel där de unisona saxofonerna också skapar stämning. Resterande man i kompet är dynamiske trumslagaren André Sumelius. Saxofonisterna är två, alt-barytonspelaren Mikko Innanen och tenoristen Jussi Kannaste. Trumpet och flygelhorn spelas av Jukka Eskola som i Duke Ellingtons Sound Of Love presterar ett lyriskt solo av högsta klass. Betyget passar också in på Mikko Innanens barytonspel i samma tema. Nämnas bör att han är en av de tolv musiker som nominerats till Nordiska Rådets Musikpris.


Gruppen gör verkligen heder åt Mingus intensiva och känsloladdade kompositioner. Här finns många eldfängda partier i Mingus anda. I Duke Ellingtons Sound Of Love visas den värme som han förde in i ballader.


Den excentriska och grovkorniga Fables Of Faubus sätter verkligen nerverna i rörelse med ypperliga soloinsatser. Här skall också trumspelet framhållas. Snabba East Coasting slår det gnistor om. Här är Andre´ Sumelius primus motor såväl i komp som i soloarbete.

What Love? som Mingus skrev 1939  (då var han sjutton) andas en härlig Mingusatmosfär. Humorbestänkta Jelly Roll rundar av det inspirerande finska besöket.


Ett återbesök skulle sitta bra. Varför är svenska arrangörer så avogt inställda till att engagera finska grupper kan man fråga sig? Det finns många musiker i grannlandet som är värda att presenteras för en svensk publik.

Göran Olson


Dominerande slagverk -men även nordisk klang

Marilyn Mazur Group

Tangled Temptations

& The Magic Box
(Stunt Records/Naxos)

Slagverkaren och kompositören Marilyn Mazur är född i New York 1955, men har varit bosatt I Danmark sedan 1961. Sitt internationella genombrott fick hon i samband med inspelningen av Aura, det konceptalbum Palle Mikkelborg skrev och producerade för Miles Davis, och som ledde till att Mazur kom att jobba tillsammans med Miles åren 1985-1989.

Efter det fortsatte Mazur spela med storheter som Gil Evans och Wayne Shorter, och har från mitten av 1990-talet och framåt varit ledare för egna konstellationer - exempelvis Pulse Unit – där fokus har legat på att framföra hennes egna kompositioner.

Dessa dominerar också helt detta nya dubbelalbum, där ena skivan, Tangled Temptations, utgörs av en liveinspelad svit skriven för teatergruppen Cantabile2:s fria tolkning av John Gays The Beggar’s Opera från 1728. Den andra skivan, The Magic Box, blandar nytt och äldre material skrivet för den grupp som är aktuell här, och som förutom Mazur själv utgörs av Fredrik Lundin på flöjt och tenorsax, Krister Jonsson på gitarr och elektronik samt Klavs Hovman på bas.

Att det är Marilyn Mazur själv som dominerar på händelseförloppen råder ingen som helst tvekan om. Med en arsenal värdig en mindre slagverksarmé figurerar hon i snart sagt varje utrymme i ljudbilden. Men här finns också rejält med plats för i första hand Fredrik Lundin och Krister Jonsson, där båda avslöjar en avgjort nordisk klangbotten i ett spel som ofta leker med elektronik.

Av de två skivorna är Tangled Temptations att föredra. Dels på grund av en tydligare struktur i materialet, dels att det där förekommer färre (om några) utsvävningar åt vare sig den esoteriskt klingande fusionsmusik eller den tröttsamma eklekticism som obönhörligt förnimms när man lyssnar på The Magic Box.
Peter Bornemar


Norska hymner i dynamiska & sköna nytolkningar

Flaten / Kornstad / Christensen

Mitt hjerte alltid vanker - 1

(Compunctio/Naxos)

Norske basisten Ingebrigt Håker Flaten hör tveklöst till de mest offensivt attackerande på sitt instrument. Under förra året förekom han på skivor med bland andra grupperna The Thing, Scorch Trio och Atomic, och tidigare har han kunna höras med frifräsare som Ken Vandermark och Evan Parker, för att nämna ett två.

Men Flaten har fler sidor än så. Tillsammans med landsmannen och saxofonisten Håkon Kornstad spelade Flaten för tre år sedan in albumet Elise, där de fokuserade sina krafter kring ett innehåll baserat på gamla norska koraler. Och fick uppenbarligen mersmak.

Mitt hjerte alltid vanker, som vad titeln beträffar är en norsk julsång från 1700-talet (och som bland annat sjungits in av Carola Häggkvist), följer i nästan samma spår som Elise. Undantaget en version av Keith Jarretts Death and the Flower utgörs materialet även här av traditionella norska hymner som öppnas för nytolkning.

Skillnaden är att trumslagaren Jon Christensen tillkommit, vilket i sig ger mer kraft och tyngd åt musiken, men framför allt att tonvikten i än högre grad ligger på improvisation.

Inspelningen är gjord live i Kulturkirken Jakob i samband med Oslo Jazzfestival 2009 och den förstklassiga ljudbilden missar varken nyanserna i det dynamiska samspelet eller skönheten bakom de spräckta partier som förvisso förekommer.
Peter Bornemar


Oavsett etikett är musiken fascinerande

Joachim Kühn/

Majid Bekkas / Ramon Lopez
Chalaba
(ACT/Naxos

Den tyske pianisten Joachim Kühn har sedan han klev fram på jazzarenan i början av 1960-talet hållit minst en armlängds avstånd till friformsjazz och avantgardism - utan att för den skull ockupera någon plats i mainstreamfåran. Istället har han bidragit till att bygga broar till såväl den klassiska musik han blev skolad ifrån början som etniskt färgad musik från andra kulturer.

Tillsammans med den marockanske oud- och guembrispelaren, tillika sångaren Majid Bekkas och den spanske slagverkaren Ramon Lopez har Kühn sedan några år tillbaka en trio som spelar färgstark musik med tydliga referenser till framför allt en nordafrikansk musikkultur.

Chalaba är trions tredje album (efter Kalimba från 2007 och Out of the Desert från 2009), och innehåller nio låtar präglade av starka melodiflöden, en påtaglig rytmik och både instrumentella och vokala utsmyckningar.

Den utmärkande tonen från den arabiska lutan oud genomsyrar musiken i minst lika hög grad som klangen från Kühns piano, vilket gör att etiketten jazz inte alls är så självklar. Men oavsett beteckning är musiken förvisso fascinerande.
Peter Bornemar


Ett musikaliskt landskap

man vill besöka om och om igen

Iro Haarla Quintet

Vespers
(ECM / Naxos)

Den finska harpspelaren och pianisten Iro Haarla var gift med den kände trumslagaren Edward Vesala fram till dennes död 1999, och har under senare år utvecklat ett eget sublimt tonspråk kännetecknat av karg skönhet och böljande tongångar med en avgjort nordisk färgsättning.

Tillsammans med landsmannen Ulf Krokfors på bas samt norrmännen Tryggve Seim på saxofon, Mathias Eick på trumpet och veteranen Jon Christensen på trummor skivdebuterade Haarla i eget namn 2007 med det hyllade albumet Northbound (ECM).

Exakt samma manskap har mönstrat in på nya albumet Vespers, som innehåller nio esoteriska kompositioner i balladform som alla bär Iro Haarlas signum. Musiken är oerhört vacker, och ibland levererad i en så förförisk skepnad att den gränsar till publikfriande melodramatik. Ungefär som det new age-gränsland norske saxofonisten Jan Garbarek hamnade i efter sin inspelning med Hilliardensemblen på albumet Officium 1993.

Men Haarlas musik är så stark att den tydligt håller sig borta från sådana fallgropar. Istället målar hon och hennes medspelare upp musikaliska landskap som den nordiska kylan till trots är så lockande att de vill besökas om och om igen.
Peter Bornemar



En lysande trio som verkligen kan kommunicera

Mads Vinding Trio       

Open Minds

(Storyville/Naxos)


Danske basisten Mads Vindings trio är helt enkelt ett stort lyckokast.

Med den lyhörde trumslagaren Billy Hart och den för oss nordbor relativt okände franske pianisten Jean-Michel Pilc formas en trio som får mig att gå i taket. Här möts tre spelare som kan kommunicera under spelets gång och kreera finstilta partier som föder harmoniska känslor.


Pilc är bosatt i New York sedan flera år tillbaka. Han har meriter från spel med bland annat Michael Brecker, David Liebman, Roy Hayes, Lew Soloff, Richard Bona och Charles Mingus Dynasty. Till detta skall läggas att han även varit konstnärlig ledare för Harry Belafontes band. Sammantaget visar det hans bredd och anpassningsförmåga. Mads och Harts tidigare förehavanden behöver inte kommenteras. De är sedan decennier etablerade i världstoppen.


Melodivalet kretsar mellan kända standardmelodier och kompositioner från alla spelarna. Skivans avslutande melodi, den graciösa I Skovens Dybe Stille Ro, lånad från den danska visskatten har Mads en intim huvudroll. Some Day The Prince Will Come öppnas lekfullt och ystert av Pilc innan melodin förses med influenser från Bill Evans.

  

 My Funny Valentine får ett ovanligt utförande där Pilc bland annat

placerar melodin i basregistret som fyndigt pryds av ostinaton i diskanten. Rytmiskt spänstig är Irving Berlins How Deep Is The Ocean. Här ger Mads ifrån sig ett utsökt solo. Samspelet med Hart och Pilc är lysande. Hypersnabbt agerar trion i Monks Straight No Chaser där verkligen instrumentkunnandet sätts på prov. Kontemplativt avslappnande är Pilc i sin egen Golden Key. Kan inte undgå att dra paralleller till Claude Debussy och hans klangvärd.

Göran Olson


Raffinerade arrangemang

med plats för oborstat frispel

Maria Faust Group

Warrior Horse
(Barefoot Records)

Trettiotvååriga saxofonisten Maria Faust är född och uppvuxen i Estland, men är numera bosatt i Köpenhamn där också den grupp hon sedan 2005 år är ledare för är baserad.

Musiken Maria Faust och hennes grupp spelar är en svindlande blandning av referenser från Kurt Weill, Willem Breuker och Mike Westbrook. En europeisk snarare än amerikansk tradition sålunda, vilken kommer till uttryck i en kombination av synnerligen raffinerade arrangemang med tvära rytmiska kast och ett väl tilltaget utrymme för oborstat frispel.

Ett anslag så mångfacetterat kan i vissa händer ge ett splittrat intryck – för många goda idéer som vill få utlopp samtidigt, och det snabbt – men här är resultatet tydligt sammanhängande och därtill omtumlande så det står härliga till.

Maria Faust själv är förstås huvudperson i det som utspelas här, inte minst tack vare hennes geniala kompositioner. Men naturligtvis utgör också medlemmarna i hennes band viktiga kuggar i musiken. Förutom Maria Faust själv utgörs bandet av ytterligare två saxofonister, en trumpetare, en pianist, en basist, en trumslagare samt en gitarrist. En oktett följaktligen, vilket också är det format som genom jazzhistorien visat sig kunna förmedla den kanske mest innovativa musiken.

Warrior Horse är gruppens andra album. Leta för allt i världen även upp debuten Bitchslap Boogie, som kom för ett par år sedan.
Peter Bornemar


Ingen blir besviken på

Charlie Haden och hans sex sjungande "ladies"

Charlie Haden Quartet West

Sophisticated Ladies

(EmArcy/Universal)

 

Det har gått ungefär ett kvarts sekel sedan Charlie Haden gjorde sitt första Quartet West-album. Att steget var långt från Ornette Colemans kvartett och Liberation Music Orchestra är knappast någon överdrift. Inga banbrytande, uppkäftiga innovationer längre och inga hetlevrade ideologiska manifestationer. Åtminstone inte i Quartet West.

 

Haden har vid åtskilliga tillfällen berättat om sin fascination för gamla ”hederliga”, svartvita Hollywood-filmer. Gärna sådana med hårdkokta banditer och bildsköna damer i. Följaktligen har han införlivat en mängd melodier från dessa rullar i sin repertoar och behandlat dem med all tänkbar respekt. På ”The Art of The Song”, som av många anses vara kvartettens allra bästa platta och som nådde oss 1999, hade Charlie förutom sitt ordinarie manskap också specialinkallat en kammarensemble och ett par sjungande kolleger till studion, Shirley Horn och Bill Henderson. På ”Sophisticated Ladies” har han tagit steget fullt ut och bjudit in hela sex sångerskor, som fått var sin sång på sin lott. De sex lystrar till namnen Cassandra Wilson, Diana Krall, Melody Gardot, Norah Jones, Renée Fleming och Ruth Cameron. Den sistnämnda damen är även känd som Mrs Haden.

 

Tre fjärdedelar av laguppställningen i Quartet West är densamma som tidigare: tenorsaxofonisten Ernie Watts, pianisten Alan Broadbent och Haden själv vid basen. Ny, sedan ett par år är trumslagaren Rodney Green som efterträtt Larence Marable, som har fått lov att dra sig tillbaka på grund av sjukdom. I cirka hälften av albumets tolv nummer medverkar en stråkorkester dirigerad av Broadbent, som också har arrangerat.

 

Ingen som tidigare har gillat Haden och hans Quartet West blir naturligtvis inte besviken på ”Sophisticated Ladies”. Kvartetten fungerar perfekt, samspelet är sublimt och Watts påminner för femtielfte gången om vilken utmärkt solist han är. Hans teknik och ton borde vara en dröm för alla saxofonfreaks och hans melodiska fantasi är en fröjd för bägge öronen. Även mångkunnige Broadbent är, med sitt stora harmoniska kunnande och sitt läckra anslag, en tillgång här som i de flesta andra sammanhang. Och Haden, slutligen, är perfektionisten i sammanhanget. Aldrig en felaktig eller tveksam ton!

 

Av de sex sångerskorna är jag mest förtjust i Cassandra Wilson, som ger sig på David Raksins och Johnny Mercers ”My Love and I”, hämtad ur en indianfilm från mitten av 50-talet med Burt Lancaster, ”Apache”. Det något märkliga är att vi nu, för första gången någonsin, får höra den sjungas. Åtminstone på skiva. Utmärkt är också Diana Krall i Gordon Jenkins ”Goodbye”, som Benny Goodman alltid brukade avsluta sina live-framträdanden med. Märkligast är kanske operastjärnan Renée Flemings medverkan. Hon är inte oäven solist i Ned Washingtons och Ray Hendersons ”Let´s Call It A Day”, som de som var med i början av 40-talet kunde höra för första gången på bio i ”Klockan klämtar för dig” med Ingrid Bergman och Gary Cooper.

 

Kvartettnumren är genomgående mycket bra. Ett extra plus sätter jag gärna för den vackra ”Angel Face”, skriven av och tillägnad minnet av Hadens gamle vapendragare Hank Jones, som avled samtidigt som materialet för ”Sophisticated Ladies” spelades in. Just i det numret visar också Charlie själv upp sig i helfigur som solist. Mäktigt!

Jan Olsson  


Nyromantik i kombination med teknisk briljans

Gwilym Simcock

Good Days at Schloss Elmau
(ACT/Cosmos Music Group)

Den nyligen 30 år fyllda brittiska pianisten Gwilym Simcock har på ganska kort tid uppmärksammats som en av de stora stjärnorna inom brittisk jazz. Att Simcock är skolad i klassisk musik hörs tydligt på detta hans tredje album i eget namn (Perception från 2007 och Blues Vignette från 2009 är de två tidigare), som dessutom är hans första soloalbum.

Inspelningen är gjord i Schloss Elmau i Bayern, alldeles på gränsen till Österrike, som förutom en fantastisk omgivning erbjuder magnifik akustik för musik av det här slaget.

Materialet är specialskrivet av Simcock för albumet, och utgörs av nio kompositioner där han med formidabel teknik åstadkommer musik som erinrar lika mycket om Chopin och Debussy som om Keith Jarrett.

Samtidigt som blandningen av impressionism och nyromantik i kombination med Simcocks tekniska briljans är synnerligen tilltalande, tenderar den dock att emellanåt bli lite för elegant.
Peter Bornemar


Frenesin finns kvar

-men inte lika kraftfullt solosspel

David Murray Black Saint Quartet

Live in Berlin
(Jazzverkstatt/Naxos)

Från slutet av 1970-talet och framåt har saxofonisten David Murray varit ohyggligt produktiv när det gäller att spela in skivor. Han har varit aktiv på etiketter som India Navigation, Black Saint och DIW med konstellationer i de flesta format (med oktett som min personliga favorit), och har åstadkommit förstklassiga album som Flowers for Albert, Ming, Home, Morning Song och Hope Scope.
Under 1980-talet skaffade jag i princip allt med Murray som jag kunde komma över. I början av 1990-talet tappade jag dock orken, och en del av intresset. Men Murray fortsatte göra skivor, om än inte med samma rasande intensitet som tidigare.

Nyligen kom på den tyska Jazzverksatt-etiketten den här liveinspelningen från Berlin 2007, där Murray omger sig med Lafayette Gilchrist på piano, Jaribu Shahid på bas och Hamid Drake på trummor.

Några större skillnader från vad Murray gjorde för 20-25 år sedan märks inte i musiken, här finns till och med en version av hans Murray’s Steps, som återfanns på oktettalbumet Murray’s Steps på Black Saint från 1982.

Däremot är bettet i hans spel på tenorsaxofon och basklarinett inte fullt lika kraftfullt som tidigare, vilket understryks av ett något mindre aggressivt ackompanjemang.
Helhetsintrycket är något blandat, men i de snabbare numren, som exempelvis den inledande Dirty Laundry, visar Murray och hans medspelare på en frenesi som inte hamnar i skuggan av de mästerliga inspelningarna från tidigare.
Peter Bornemar


Gnistrande fint och melodiskt trumpetspel

Wynton Marsalis

Hot House Flowers

(Columbia/Sony)

 

Kameleonttrumpetaren Wynton Marsalis från New Orleans var 21 år gammal, när han, 1983, spelade in ”Hot House Flowers” med sin ganska nystartade New York-kvintett. Dessförinnan hade han till och från varit medlem av såväl Herbie Hancocks V.S.O.P. och Art Blakeys Jazz Messengers. I kvintetten ingick saxofonspelande brodern Branford, pianisten Kenny Kirkland, basisten Ron Carter och den briljante trumslagaren Jeff ”Tain” Watts. Med på ett hörn, på skivan, var också flöjtisten Kent Jordan, ett par valthornister, en oboist och en massa stråkar anförda av Robert Freedman.

 

Repertoaren består av fem ballader hämtade ur The Great American Songbook plus John Lewis ”Django”, ett alltför sällan hört Ellington-alster, ”Melancholia”, och ett Marsalis-original.

 

På papperet kan det se ut som om anrättningen skulle kunna bli i sötaste och kladdigaste laget. ”Men icke”, sa Nicke. Marsalis spelar gnistrande fint och melodiskt och hans ton bör göra de flesta trumpetägare gröna av avund. Brorsan sköter sig hyfsat och stråkskogen känns inte alltför tät och ogenomtränglig. Så att ”Hot House Flowers” åter finns att köpa, dessutom till ett hyfsat pris, tackar vi hjärtligt för.

Jan Olsson


Nästan drömsk kammarmusik i Schuberts anda

Ketil Bjørnstad-Svante Henryson

Night Song

(ECM/Naxos)

 

Drygt 50-årige Ketil Bjørnstad är sedan länge en av Norges mest kända och uppskattade kulturpersonligheter. Som pianist och kompositör är han lika hemma i klassisk musik som i jazz och det mesta däremellan. Och hans filmmusik och samarbete med bland andra regissören Jean Luc Godard har uppmärksammats internationellt. Många känner honom också från ”Leve Patagonia”, en svit han skrev 1978 och som hade Cornelis Vreeswijk och Lill Lindfors i huvudrollerna. I jazzsammanhang har Ketil med stor framgång samarbetat med, till exempel, Arild Andersen, Terje Rypdal och Jon Christensen. Han har även gjort sig ett respekterat namn som författare av alltifrån deckare och biografier till romaner och poesi.

 

Sedan några år tillbaka har Bjørnstad gjort en rad uppskattade framträdanden tillsammans med den svenske cellisten Svante Henryson – en i minst lika hög grad gränsöverskridande musikant och tonsättare. På sin meritlista kan Henryson till exempel skryta med att han har varit bejublad solokontrabasist, den yngste någonsin, i Oslo Filharmoniska Orkester, att han har varit elbasist i gitarristen Yngwie Malmsteens hårdrocksband, samarbetat med Elvis Costello, Stevie Wonder, Martin Fröst och Anne Sofie von Otter och spelat jazzbas med Putte Wickman.

 

På ”Night Song” hyllar Björnstad och Henryson gemensamt minnet av den österrikiske 1800-talstonsättaren Franz Schubert, som hann skänka världen massor av underbar musik trots att han gick ur tiden redan som 31-åring. Av albumets sexton kompositioner har Bjørnstad skrivit tolv och Henryson de återstående fyra. Allt går i Schuberts anda och kan nästan liknas vid pastischer. Dock ytterst respekt- och insiktsfulla sådana. 

 

Det rör sig alltså om meditativ, romantisk, ibland nästan drömsk kammarmusik. Varken Ketil Björnstad eller Svante Henryson gör några försök att briljera utan koncentrerar sig på innerligt och lyhört samspel. Musiken, som ofta växlar mellan dur och moll, är – precis som förebilden Schuberts skapelser – aldrig svårtillgänglig för lyssnaren. Möjligen kan man tycka att den efter ett tag känns lite väl likformig. Allra helst bör den nog den avnjutas i smärre doser. Så dela gärna upp lyssnandet i ett par, tre portioner. Då smakar anrättningen ljuvligt!

 

Jazzmusik? Ja, säg det. Men musik är det under alla omständigheter. Bättre och mer njutbar än det mesta som hälls över oss.

Jan Olsson    


Spännande och fascinerande

med klassiskt. jazz och argentinsk tango

Paolo Fresu /A Filetta

/Daniele di Bonaventura

Mistico Mediterraneo

(ECM/Naxos)

 

A Filetta är en sjuhövdad, mycket uppmärksammad och välrenommerad kör hemmahörande på Korsika och uppkallad efter en slags ormbunke, som endast lär finnas just på denna sägenomspunna, franska ö i Medelhavet. Kören bildades för drygt 30 år sedan och anförs av en man vid namn Jean-Claude Acquaviva. På repertoaren står såväl ekumeniska som sakrala verk samt korsikansk folkmusik och modernare alster, inte sällan komponerade av Acquaviva.

 

På ”Mistico Mediterraneo” har man sammanfört de sju medlemmarna i A Filetta med två italienare, trumpetaren Paolo Fresu, från Sicilien, och bandoneonisten Daniele di Bonaventura, lika hemma i klassisk musik som i jazz och argentinsk tango. Slutresultatet är lika spännande som fascinerande. Och framför allt vackert. Fresus Chet Baker- och Miles Davis-inspirerade spel, formsäkert och lyriskt, utgör ett perfekt komplement till kören och di Bonaventuras bandoneon fungerar ofta, när han inte är solist, som en kompletterande orkesterbakgrund.

 

Av albumets tretton nummer har de flesta komponerats av Acquaviva. Två av dem ingick i ett requiem, skrivet för snart tio år sedan, och ett, kanske skivans allra vackraste, tjänade som ledmotiv i en film om korsikanska motståndsrörelsen under andra världskriget. I övrigt har Bonaventura bidragit med några alster liksom den franske filmkompositören Bruno Coulais.

 

Hela produktionen är tveklöst inspirerad av det synnerligen fruktbara samarbetet mellan saxofonisten Jan Garbarek och den engelska kören The Hilliard Ensemble. Har man tagit deras tidlösa fusionsmusik till sitt hjärta lär det gå ungefär lika bra att älska ”Mistico Mediterraneo”. Tycker man däremot att det är nödvändigt att sortera in musik i specifika fack kan det förstås bli lite marigare.

Jan Olsson      


Nästan överjordiskt vackert

- men "något mindre jazz" än föregångarna

Jan Garbarek

- The Hilliard Ensemble

Officium Novum

(ECM/Naxos)

Resultatet av det första samarbetet mellan den norske saxofonisten Jan Garbarek och den brittiska vokalkvartetten The Hilliard Ensemble, ”Officium”, nådde oss 1993 och blev något oväntat en storsäljare. Fem år senare kom dubbel-cd:n ”Mnemosyne” med ett något mer varierat material än det som presenterades på ”Officium”, vars innehåll endast byggde på kyrkomusik komponerad under medeltiden.

 

På det senaste och tredje albumet, ”Officium Novum” (som inte är någon återutgivning av ”Officium”), har kören och Garbarek tillsammans valt att på sitt eget, högst konsekventa och homogena sätt framföra verk som skrivits alltifrån medeltiden fram till våra dagar. Äldst är den mytiske, franske, minimalistiske 1100-talstonsättaren Pérotins ”Alleluia. Nativitas” och färskast Arvo Pärts ”Most Holy Mother of God” (2003) – möjligen i hård konkurrens med Garbareks bägge kompositioner ”Allting finns” och ”We Are the Stars”. ”Allting finns” är förresten en tonsättning av Pär Lagerkvists dikt ”Den döde” ur samlingen Aftonland. Däremellan finns bland annat ett par lysande liturgiska verk, nedtecknade av den armeniske prästen och musikforskaren Komitas Vardaper (1869-1935).

 

Liksom tidigare är upptagningarna gjorda i det österrikiska klostret i St. Gerold, som uppenbarligen har en fantastisk akustik. Och resultatet är på sitt sätt enormt. Det mesta är precis nästan lika överjordiskt vackert som det var på de bägge föregående albumen. The Hilliard Ensembles fyra medlemmars röster, alltså tenorerna Rogers Covey-Crumps och Steven Harrolds (som ersatt John Potter sedan senast), countertenoren David James och barytonen Gordon Jones, klingar lika perfekt, klockrent och mäktigt som tidigare, och Garbareks saxofon passar som hand i handske. Speciellt hans spel på sopransaxofonen är något alldeles extra. Varje ton är vägd på guldvåg.

 

Kanske innehåller ”Officium Novum” något mindre ”jazz” än de bägge föregångarna. Garbarek håller sig lika ofta i bakgrunden som längst fram och ägnar sig omväxlande åt tämligen bebopinfluerat obligatspel och fria improvisationer. Då och då deltar han unisont i ensemblerna. Var gränsen går mellan det skrivna och det improviserade är omöjligt att avgöra – åtminstone för undertecknad.   

 

Nästa gång – om det nu blir någon sådan – vore det både kul och intressant med en live-upptagning!

 

Om man ska sortera in ”Officium Novum” bland sina jazz- eller körskivor kan kanske göra detsamma. Har ni nåt fack som enbart är avsett för ”musik”, så passar plattan nog bäst in där.

Jan Olsson


Man blir oftast både belönad och får mersmak

Esperanza Spalding

Chamber Music Society

(Heads Up/Naxos)

 

Jazzens nya omslagsflicka, 26-åriga basisten Esperanza Spalding, som vi stötte på härom året som medlem i Joe Lovanos kvartett är ambitiös. Mycket ambitiös till och med, och dessutom osedvanligt begåvad. Hon spelar ypperlig bas, sjunger och komponerar. På sitt nya album, ”Chamber Music Society”, ägnar hon sig åt allt detta. Oftast på en och samma gång. Med hjälp av sin egen kvartett, med pianisten Leo Genovese, trumslagaren Terri Lyne Carrington och slagverkaren Quintino Cinalli, några stråkar, den brasilianske sångaren Milton Nascimento och – inte minst – arrangören Gil Goldstein har hon gjort en platta, vars innehåll kan kallas crossover, world music eller rätt och slätt modern kammarmusik med inslag av både jazz, funk, latin och så kallad ”seriös” musik. Det är bara att välja.

 

Personligen tycker jag att resultatet då och då känns lite väl pretentiöst och kanske också något överarbetat. Men här och var går jag däck. Som när jag lyssnar på Spalding och Nascimento i den gamle Hollywood-kompositören Dimitri Tiomkins fina ballad ”Wild Is The Wind”, som avverkas i långsam tangotakt. Eller den fascinerande ”Little Fly” med en text skriven av den engelske mystikern och poeten William Blake (1757-1827) och utsökt tonsatt av Spalding. ”Apple Blossom”, komponerad och arrangerad av Esperanza, och ”Antonio Carlos Jobims ”Inútil Paisa Gem” är också en höjdare.

 

Musiken på ”Chamber Music Society” är ofta komplex och somligt kväver betydligt mer än en genomlyssning. Men tar man sig väl in i Spaldings värld blir man oftast både belönad och får mersmak. Och att kommer namnet Esperanza Spalding kommer att synas ofta och länge framöver är ställt utom all tvekan.

 

En del av innehållet i ”Chamber Music Society” lär kunna avlyssnas live lite senare i höst. Den 29 oktober presenterar Esperanza Spalding sin musik i Stockholms konserthus, den 1 november i Göteborg och kvällen därpå i Köpenhamn.

Jan Olsson


DIG Jazz!

Startsidan med
jazznyheter


Andra sidor

Aktuella evenemang

(festivaler, turnéer mm)

Klubbjazz
Mälarkalender
Aktuellt
Nytt om band
Diggat på cd
Diggat på DVD
Jazzporträtt
Jazzens prisvinnare
Jazznytt i tryck
Jazz i bild
Klassiska
skivomslag
Länkar

Fräckt, personligt och begåvat.

Kanske en jazzens nydanare? 

Vijay Iyer

Solo

(ACT/Bonnier Amigo)

 

Den självlärde, indisk-amerikanske pianisten Vijay Iyers förra album ”Historicity” (ACT) slog mer eller mindre ned som en bomb i jazzvärlden. Det utsågs av bland andra New York Times till 2009 års bästa jazzplatta och gjorde snabbt den unge Iyer till en av branschens mest omtalade och omskrivna representanter.

 

”Solo” är Vijay Iyers första försök att dokumentera sig själv alldeles på egen hand. Och det gör han med besked. Efter den fantasiska triouppvisningen på ”Historicity” kunde man eventuellt få för sig, att gruppmusicerandet var den viktigaste och bästa färgkombinationen på hans palett. Men icke, sa Nicke. Som solopianist är han också formidabel – och smått unik.

 

Precis som på sin förra platta blandar Vijay eget och andras material på ”Solo”. Han inleder med Steve Porcaros ”Human Nature”, som självaste Michael Jackson hade på repertoaren, och avslutar med en ytterst vital hyllning till Sun Ra i sin egen ”One for Blount” (Sun Ra hette i telefonkatalogen Sonny Blount). Däremellan hinner han med både en skvätt Monk, Ellington, Steve Coleman och Jimmy van Heusen plus några egna, vackra kompositioner. Allt givetvis framfört med all den energi, fantasi och variation som vi lärt oss förknippa med honom.

 

Vijay Iyer vägrar uppenbarligen att beträda redan upptrampade stigar. Fräckt, personligt och begåvat ger han sig på alster, som man trodde hade funnit sin slutliga form i andra versioner vid det här laget. Därmed inte sagt att han är respektlös. Det är han nämligen inte, vilket framför allt framgår i albumets bägge Ellingtonverk, ”Black And Tan Fantasy” och ”Fleurette Africaine”, i vilka hans spel faktiskt avslöjar tydliga influenser från The Duke himself. Lite Monk (också en ivrig Ellington-fan) kan man också skönja här och var. Andra inspiratörer tycks ha varit Randy Weston och – varför inte? – Dick Twardzik. Själv hävdar Iyer att även Debussy och Bartok har inspirerat honom.

 

Kanske är Vijay Iyer den nydanare jazzen så länge har saknat? Det ska bli mycket intressant att följa hans vidare öden och äventyr.

Jan Olsson


Gladjazz som är både raffinerad och intrikat

Jacob Fischer

Blues

(Gateway)

 

Den minst sagt mångsidige danske gitarristen Jacob Fischer har under åtskilliga år varit inblandad i det mesta som händer i jazzväg på andra sidan Öresund. Och även i en hel del som sker på vår sida. För snart två decennier sedan var han, till exempel, lierad med Peter Gullin och under senare år har han varit medlem i såväl Svend Asmussens som Ingvar Callmers kvartett. Dessutom har han frilansat friskt i massor av sammanhang och framträtt med egna konstellationer. I och med ”Blues” begår han sitt andra cd-album i eget namn. Att det inte har blivit fler är minst sagt märkligt – men ett faktum.

 

På ”Blues”, som är inspelad live på jazzklubben La Fontaine i Köpenhamn i maj i år, omger sig den flitige Jacob med hammondorganisten Martin Schack och trumslagaren Casper Mikkelsen. En klassisk Jimmy Smith-sättning av Blue Note-modell alltså. Och precis så låter det också. Gasen i botten för det mesta, blues för nästan hela slanten och svängglädje i massor. Men mitt i alltihop lyckas ändå ekvilibristen Fischer plocka in en hel del finsnickeri. Som i Toots Thielemans fina 24-taktersblues med ideliga tonartsbyten och Joe Hendersons ”Out Of The Night”, som vi känner igen från dennes klassiska 60-tals-LP ”Page One”. De enda låtarna, av nio, som inte riktigt stämmer in i det något så när traditionella bluesmönstret är Mel Tormés vackra ”Born to Be Blue” och Jobims raffinerade bossa ”Wave”.

 

Musiken på ”Blues” kan kanske bäst beskrivas som bruksjazz av tämligen tidlöst slag. Sådant man roar sig att spela när stämningen är hög och klockan har passerat midnatt. Komplikationsfri gladjazz alltså, lätt att ta till sig och lämplig i såväl för- som bakgrund. På ytan tämligen enkel kanske, men vid närmare studium både raffinerad och intrikat. Åtminstone så som den exekveras av denna högst samspelta och homogena trio.

En given attraktion för de flesta jazzklubbar!

Jan Olsson  


Nya kvartetten en perfekt inspirationskälla 

Charles Lloyd Quartet

Mirror

(ECM/Naxos)

 

Vid 72 års ålder tycks Charles Lloyd vara lika spelsugen som någonsin. Hans nya kvartett, med pianisten Jason Moran, basisten Reuben Rogers och trumslagaren Eric Harland, är tydligen den nära nog perfekta inspirationskällan för honom. Tillsammans med 60-talsgänget, med Jarrett och DeJohnette, och 90-talskvartetten, som innehöll de bägge blågula giganterna Stenson och Jormin, är tveklöst den senaste konstellationen den bästa, mest homogena och entusiasmerande han någonsin har anfört. Och Lloyd behöver – mer än de flesta - en inspirerande omgivning verkar det som. I ”fel” sammanhang och utan tändvätska har han tyvärr, med sin ganska tunna och kraftlösa ton, alltför ofta varit både trist och ointressant att lyssna till.

 

Men ”Mirror”, som är den första, men förhoppningsvis inte sista, studioplattan med The ”New” Charles Lloyd Quartet är alltså alldeles utmärkt. Repertoaren består av fyra ”traditionella” kompositioner med lite gospelstuk, en pålitlig standard, ”I Fall in Love Too Easily”, två odödliga Thelonious Monk-alster, ”Monk´s Mood” och ”Ruby, My Dear”, fyra väl genomarbetade och fina original plus en låt av den gamle Beach Boys-hjälten Brian Wilson. Valet av det sistnämnda alstret kan måhända förvåna för del. Men där möjligen mindre överraskande för dem som minns, att Lloyd faktiskt brukade medverka på en del av Beach Boys skivor under 70-talet.

 

Som vanligt spelar Lloyd oftast mycket vackert. Associationerna går, med ojämna mellanrum, till John Coltranes klassiska, snart 50 år gamla balladalbum på Impulse. Och som alltid föredrar han att röra sig i tenorsaxofonens övre register, vilket gör att man ibland kan få för sig att han trakterar altsaxofon, något han faktiskt också gör ett par gånger. Just altsaxen brukade förresten Billy Higgins, inte utan anledning, kalla ”Charles Lloyds hemliga vapen”. 

 

Rogers och Harland är påfallande lyhörda och samspelta, men det är ändå Jason Moran, som verkar vara den som ser till att Lloyd trivs och låter idéerna flöda. Hans spel är, som vanligt, sparsmakat, harmoniskt raffinerat och melodiskt, och han är lika fascinerande att lyssna till oavsett om han håller sig i bak- eller förgrunden.

 

Den enda minusposten på plattan är, tycker jag, Lloyds verbala utsvävningar i albumets sista nummer, hans egen ”Tagi”. Där mässar han högtidligt, precis som han brukar under sina konserter, om ”frid, fred och förståelse”. Säkert välment, men han har betydligt mer att säga genom sitt instrument.
Jan Olsson


Krävande, men samtidigt varierad, mångbottnad

Stian Westerhus

Pitch Black Star Spangled
(Rune Grammofon/Border)

Puma

Half Nelson Courtship
(Rune Grammofon/Border)

Unge norske gitarristen Stian Westerhus är en improvisatör som vid sina framträdande gärna lånar koreografin från trash metal-band som Megadeth, Slayer och Anthrax. Och visst, även i hans musik finns spår av sådan musik, oavsett han framträder i Crimetime Orchestra, i grupperna Monolithic, Bladed och Puma, i Nils Petter Molvær Group eller – som på Pitch Black Star Spangled - på egen hand.

Oavsett vilket konstellation eller formation det handlar om är Stian Westerhus rätt krävande att lyssna på. Inte minst när han framträder på egen hand. Samtidigt är hans musik varierad och mångbottnad. Trailer Trash Ballad och The Gospel från soloalbumet Pitch Black Star Spangled har beståndsdelar som är både spännande och kreativa, medan exempelvis ett stycke som Music for Leaving ställer oerhört höga krav på både tålamod och koncentration hos den som behagar lyssna.

Albumet Half Nelson Courtship är ett halmstrå vassare i grenen lyssningsbarhet. Tillsammans med sina landsmän klaviaturspelaren Øystein Moen och slagverkaren Gard Nilssen blir Stian Westerhus utgjutelser på sin ofta preparerade gitarr mer balanserade, vilket innebär att musiken exponeras på ett tydligare och mer tillgängligt sätt.
Peter Bornemar


Spännande möte som inte leder särskilt långt

Haci Tekbilek

Türlü
(Country & Eastern/Naxos)


På sitt första egna album i eget namn visar den sedan 1974 i Sverige bosatte Haci Tekbilek sina färdigheter på instrument som ney, mey, oud, saz, surna, säckpipa och kaval i musik som inte bara hämtar harmonier och klanger sitt turkiska hemland, utan här och där också blandas upp med svensk folkmusik och romska tongångar.


Gästspelar gör ett gäng romska musiker från Adana i Turkiet, en kvartett syriska musiker bosatta i Sverige och svenska musiker som Jonas Knutsson på saxofon, Ellika Frisell på fiol och Mats Öberg på munspel. Det som av dessa yttre förutsättningar att döma skulle kunna resultera i en spännande etnisk drabbning leder dock inte särskilt långt i den riktningen. Mötet mellan Tekbilek och Ellika Frisell blir en kulturkrock snarare än ett kulturmöte och även om Jonas Knutssons namn alltid inger en viss respekt och skapar förväntningar uteblir dessa till stor del.


Mycket bra är dock den mer rent traditionsenliga musik Haci Tekbilek spelat in med romska musiker på plats i Adana i södra Turkiet.
Peter Bornemar



Levande, vibrerande, omtumlande.

Men inte är det jazz!

Bushman’s Revenge

Jitterbug
(Rune Grammofon/Border)

Inte ens med den bästa viljan i världen kan jag kategorisera den musik som den här norska trion spelar för jazz. Det tredje albumet med Bushman’s Revenge rör sig snarare i riktning mot experimentell rockmusik, fylld av energi och emellanåt rejält kraftfull sådan.

Varifrån gitarristen Evan Helte Hermansen, basisten Rune Nergaard och slagverkaren Gard Nilssen hämtar sin inspiration från är svårt att gissa, men att sätta en slant på att exempelvis (det finns många fler) komponenter som psykedelia, power rock, heavy metal, garagerock, Jimi Hendrix, Bill Frisell och Sonic Youth finns med bland källorna ger definitivt pengarna tillbaka.

Det mest anmärkningsvärda med Bushman’s Revenges nya album är att den mycket omväxlande musiken känns så levande och vibrerande, och att attacken i spelet är så påtaglig att resultatet blir närmast omtumlande. Så även om traditionsbundna jazzlyssnare gärna tolkar beskrivningen som ett varnande finger bör ingen avhålla sig från den alldeles förtjusande öronöppnare och -rensare som norrmännen erbjuder med Jitterbug.
Peter Bornemar


DIG Jazz!

Startsidan med
jazznyheter


Andra sidor

Aktuella evenemang

(festivaler, turnéer mm)

Klubbjazz
Mälarkalender
Aktuellt
Nytt om band
Diggat på cd
Diggat på DVD
Jazzporträtt
Jazzens prisvinnare
Jazznytt i tryck
Jazz i bild
Klassiska
skivomslag
Länkar

Pådrivande, dagsaktuell New Yorkjazz

Joseph Lepore               

Journal

(Inner Circle Music)


Basisten Joseph Lepore är född i New York med italienskt blod i ådrorna. För mig är han ett nytt namn men det finns saker att påtala.

Han har varit bosatt i Italien där han bland annat spelade i saxofonisten Rosario Guillanis kvartett. Lepore återvände till New York 1999 och ingick då i Trio 65 som var husband på Rockefeller Centers Rainbow Room. Till saxofonisten Greg Osbys band kom han 2008. Här med egen kvartett har Lepore med sig tenoristen Lance Murphy, vibrafonisten Tim Collins samt trumslagaren Nasheet Wait. Lepore har även komponerat skivans samtliga melodier.

 

Det är en pådrivande dagsaktuell New Yorkjazz som mynnar ut. Murphys tuffa distinkta klara ton ger gruppen en märg som inspirerar Waits till snärtigt effektivt trumspel, samma med Lepores magnifika spel. I Puzzle är han en central aktör med basgångar som bygger upp kompositionens karaktär.                                                    

  

Collins avspända vibrafon bidrar till uppmärksamheten med ett skönt sound som ger pregnans. Sammantaget är musiken kärnfull med musikernas lösgjorda flexibilitet som grundplatta och plattform för utvikningar. Den tio minuter långa The Lazy One får tjäna som ett utmärkt tvärsnitt på gruppens kapacitet och stilistiska känsla.

Göran Olson


Fusionsjazz som inte längre känns angelägen

Chick Corea Electric Band

To The Stars

(Concord/Naxos)

 

Åren kring 1990 ledde Chick Corea sitt ”Elektric Band”, i vilket saxofonisten Eric Marienthal, gitarristen Frank Gambale, basisten John Patitucci och trumslagaren Dave Weckl ingick. Själv svarade han för repertoaren och trakterade keyboards. 2004 samlade han ihop gänget igen för en turné och en skivinspelning. Musik som spelades på såväl turnén som skivan är inspirerad av Chicks store idol, scientologikyrkans grundare, L. Ron Hubbards roman ”To The Stars”.

 

Det är bitvis fri fusionsjazz för hela slanten som vi bjuds på. Men den har åldrats rejält och känns idag inte angelägen alls. Man kan förstås imponeras av ett formidabelt samspel och häpna över den fantastiska teknik samtliga besitter. Möjligen kan man också fröjdas åt några av Coreas kompositioner. Karln är ultrabegåvad och har säkert, på sitt sätt, bidragit till scientologirörelsens stora ekonomiska framgångar. Men varför man ger ut just ”To The Stars” på nytt är ett mysterium.

Jan Olsson


Robust barytonspel med en frän attack

Céline Bonacina Trio                         

Inviting Nguyên Lê

Way Of Life

(ACT/Bonnier Amigo)


Franska saxofonissan Céline Bonacina är en alltmer uppmärksammad solist i mellaneuropa. Speciellt hennes spel med barytonsax har givit befogat eko. Hon har medverkat i Orchestre National de Jazz, spelat med kubanske pianisten och kompositören Omar Sosa, saxofonisten Andy Sheppard och basisten Henri Texier. Nils Landgren och Dan Berglund har hon också framträtt med. Hennes gästspelare, gitarristen Nguyên Lê, hör också dit. En rad utmärkelser har också hamnat hos den ambitiösa fransyskan. Hon vann till exempel Jazz Plattform Rezzo Wien 2009. ACT-musiker emellan kan man tillägga. Men inte enbart barytonsaxen greppas. Hon visar också rivigt altsaxspel i sin egen Jungle - en hennes många melodier på skivan.

  

Barytonspelet är robust och tydligt med en frän attack - hon tar verkligen tillvara på instrumentets uttrycksmöjligheter. Hennes skickliga tekniska kunnande utnyttjas över saxofonens hela register och det görs med full kontroll. Utav tvivel är hon en personlig musiker som är värd att uppmärksammas även utanför Frankrike. I sista inslaget Tôty Come Bach visar Céline i ensamt majestät sin höga kompetens.


Ett genombrott har Nguyén Lé redan klarat av. Hans vackra sound är bejakande som i Entre Deux Reves där han följer med i sopransaxens graciöst formade slingor. Skivans övriga spelare är elbasisten Nicolas Garnier och trumslagaren & percussionisten Hary Ratzimbazafy.

Göran Olson


Bubblande spelglädje och genial sammansättning

Dave Holland Octet

Pathways

(Dare2 Records/Border)

 

Om det här är Dave Hollands utökade kvintett eller hans nedbantade storband kan kanske göra detsamma. Huvudsaken är att det är en sjujäkla fin grupp. Både medlemmarna - med ett undantag, trummisen Nate Smith - och låtarna på ”Pathways” är till största delen gamla skivbekanta. Saxofonisten Chris Potter, trombonisten Robin Eubanks, vibrafon- och marimbaliraren Steve Nelson och basisten Holland själv alltså, plus den lika drivande som oblyge Nate Smith, som efterträdde Bill Kilson för några år sedan. Dessutom har Dave specialinkallat barytonsaxofonisten Gary Smulyan, trumpetaren ”Sasha” Sipiagin och altsaxofonisten Antonio Hart.

 

Inspelningarna är gjorda på Birdland i New York under en januarivecka 2009 och att påstå att stämningen verkar vara på topp känns närmast som ett understatement. Det friskas på för glatta livet och ofta har man samma känsla när man lyssnar som man en gång hade, när man upplevde Gil Evans eller Charles Mingus live. En oerhörd vitalitet alltså, fina och lite intrikata arrangemang som låter både spontana och genomarbetade på samma gång och mestadels lysande soloinsatser.


Särskilt tagen är jag av Smulyans mästerliga och inspirerade spel i titelnumret och mollbluesen ”Blue Jean” och Sipiagins flygelhorn i hans egen ”Wind Dance”. Potters aldrig sinande inspiration och Steve Nelsons vibrafon och marimba är givetvis också något att glädja sig åt. Den senares medverkan, både som äventyrlig solist och pianoersättare, ger en alldeles speciell färg åt musiken. Och i avslutande ”Shadow Dance”, som Holland spelade in redan för ett kvarts sekel sedan fast då i en helt annan version, släpps Antonio Hart, som annars mest deltar i ensemblespelet, lös i ett gnistrande solo som påminner om att han en gång var en av Cannonball Adderleys flitigaste lärjungar.

 

Men framför allt är det oktetten som helhet, med sin bubblande spelglädje och geniala sammansättning, som gör att man med jämna mellanrum går i taket. Det här är musik av ett slag som gör att jazzens dödgrävare snarast bör tänka om eller dra något gammalt över sig!

Jan Olsson


En utmärkt introduktion till Nguyên Lê´s musik

Nguyên Lê

Signature Edition
(ACT/Bonnier Amigo)

Den franske gitarristen med vietnamesiska rötter har under drygt 20 år ägnat sig åt musik som fusionerar rock, funk, etniska tongångar (vietnamesiska, japanska, indiska, turkiska, algeriska) och jazz med tonvikt på det esoteriska, eleganta och tjusiga. Ett uttryck som inte sällan delar lyssnare i två läger: Å ena sidan de som lockas att bilda kö när och var Nguyên Lê framträder; å den andra de som får huvudvärk och närapå gallfeber av den skönmålande ekvilibrism som genomsyrar mycket av hans musik.

Oavsett detta är det här dubbelalbumet med 24 låtar hämtade från 16 av Nguyen Les album under åren 1989-2009, och därtill ett par tidigare outgivna saker, en alldeles utmärkt introduktion till hans musik. Här finns en bredd som de enskilda albumen saknar, vilket naturligtvis gör lyssnandet omväxlande - även om det förvisso är en utmaning att sitta igenom de dryga 148 minuterna i ett sträck.

Bland de många musiker (och här och där en vietnamesisk sångerska) som medverkar märks trumslagaren Peter Erskine, rörblåsaren Paul McCandless och basisterna Marc Johnson och Lars Danielsson. Men det är naturligtvis Nguyên Lê själv med gitarr och synthesizer som står i centrum mest hela tiden, och dessutom svarar för urvalet av låtar (vilket är en tanke bakom serien Signature Edition).
Peter Bornemar

,,

(På ACT-serien Signature Edition har det också kommit dubbel-cd med Ulf Wakenius, Wofgang Haffner och Lars Danielsson)


Omväxlande och rätt kul i brottets tecken

Terje Rypdal

Crime Scene
(ECM/Naxos)

Drygt 20 album har den norske gitarristen hunnit göra i eget namn sedan han via arrangören George Russell på 1960-talet fick smak för det lydisk-kromatiska koncept han senare format i egen riktning. Sedan början av 1970-talet hör Rypdal till Manfred Eichers ECM-stall, och det är också på den etiketten hans mest hörvärda skivor finns. Framför allt Odyssey (1975), To Be Continued (1981) och Blue (1986), men även 1988 års The Singles Collection, som förstås inte alls är någon sådan.

Rypdals nya album går i brottets tecken, och innehåller musik som ibland tenderar att bli en kusin till Miles Davis Bitches Brew, ibland låter mer som tung rockmusik och ibland svävar ut i den esoteriska dimma som ECM gjort till sitt varumärke.

Medverkar på skivan gör också den danske stjärntrumpetaren Palle Mikkelborg, hammondorganisten Ståle Storløkken och trumslagaren Paolo Vinaccia. Och inte minst Bergen Big Band, som har en hel del basklarinetter i uppställningen.

Musiken är omväxlande så det förslår, och får här och där en rätt kul touch av samplade dialoger från gamla hederliga gangsterfilmer. Men hela konceptet blir samtidigt också bärare av en anonymitet som inte är alldeles lätt att bortse från.

Peter Bornemar


Skönhet som få ens varit i närheten av!

Keith Jarrett - Charlie Haden

Jasmine

(ECM/Naxos)

 

Ja, jä… Jag trodde jag hade hört Keith Jarrett vända ut och in på alla vackra ”standards” så det räckte och blev över vid det här laget. Men ”icke sa Nicke”. Här kommer ytterligare en bukett, och det är bara att bocka, tacka och ta emot. Fast den här gången har Keith bytt ut Gary Peacock och Jack DeJohnette mot sin gamle polare basisten Charlie Haden, som han senast mötte i en skivstudio för drygt 30 år sedan. Återseendet, som ägde rum i mars 2007 hemma i Jarretts egen studio i New Jersey, blev fenomenalt. Men av någon anledning har det inspelade materialet blivit liggande på en hylla - tills nu.

 

Utan speciella förberedelser och alldeles spontant tog sig Jarrett och Haden tillsammans an ett knippe mer eller mindre välbekanta ”love songs”. Bland dem Fred Coots ”For All We Know”, Johnny Greens ”Body and Soul”, Gordon Jenkins ”Goodbye”, som Benny Goodman ofta brukade sluta sina konserter ned. Till de något mer udda alstren hör måhända Victor Youngs undersköna ”Where Can I Go Without You”, Cy Colemans ”I´m Gonna Laugh You Right Out of My Life” och ”One Day I´ll Fly Away”, som Joe Sample och Will Jennings skrev och som Randy Crawford gjorde en hit av i början av 80-talet.

 

Sällan har Jarrett spelat så tonsnålt som här, och koncentrationen är som vanligt total – dock nästan utan de irriterande grymtningar man brukar få på köpet. Och han hittar, naturligtvis, melodiska utsvävningar och improvisationer som i fråga om skönhet bara Bill Evans och kanske några få till ens har varit i närheten av. Kanske har återföreningen med Charlie Haden, även han en av jazzens stora tonvårdare, gjort honom extra inspirerad och motiverad? Under alla omständigheter är Haden perfekt i sammanhanget. Inte en onödig ton och inget behov av att briljera och ge sig upp att klättra på g-strängen.

 

Jag minns en gång en recensent, som satte betyg med stjärnor i ställer för ”diggar”. Han hade just hört Ella Fitzgeralds Gershwin-album och gått i taket av förtjusning. ”Fem stjärnor”, fnös han, ”ska det vara maxbetyg det?  Får jag inte klippa till med hela vintergatan kan det kvitta”. Något liknande kände jag, när jag hade lyssnat igenom ”Jasmine”, som släpps ut på marknaden den 10 maj.

 Jan Olsson


Fortfarande explosiv musik full av nyfikenhet

Peter Brötzmann/

Alexander von Schlippenbach

Sven-Åke Johansson
Up and Down the Lion – Revised
(Olof Bright)

Det jag kommer ihåg mest från Sverigeturnén 1979 är Sven-Åke ”Hatten” Johansson och hans dragspel med backspegel. Eftersom han var vänsterhänt gjorde han på detta viset, och tog sig över huvud taget friheter få andra trumslagaren gjorde. Han Bennink undantagen, givetvis.

Sven-Åke var då 36 år, medan rörblåsaren Peter Brötzmann var 38 och pianisten Alexander von Schlippenbach 41. Redan då var alla tre legendarer inom den fria jazzen och improvisationsmusiken. Till den grad att den turné de gjorde 1979 faktiskt handlade om ett senkommet efterspel till den europeiska frijazzens verkliga storhetstid.

Inte desto mindre var den musik de åstadkom 1979 fortfarande synnerligen explosiv och full av nyfikenhet, vilket också framgår av den fantastiska spelning från Härnösand som ryms på den här nyutkomna utgåvan.

Brötzmann och Schlippenbach hade spelat en hel del med varandra tidigare, ävenså Schlippenbach och Johansson. Däremot var det inte ofta alla tre strålade samman, åtminstone inte på skiva.

Musiken är fylld av frenesi, men handlar mer om nyanserad sådan än ren urladdning. Snarare äventyr än vresighet således, och via den teatraliske Sven-Åke Johansson präglad av en stor portion humor. Sven-Åke befann sig som alltid lika ofta framför som bakom sitt trumset, och spelade som sagt mer än gärna på dragspel. Så även här, där han lockar fram spralligheten hos både Schlippenbach och Brötzmann. Jag har nog aldrig hört Schlippenbach så frispråkig som här.

Den omväxlande och hela tiden föränderliga musiken i kombination med en mirakulöst bra ljudkvalitet gör att jag är beredd att sätta klassikerstämpel på inspelningen.

Peter Bornemar


DIG Jazz!

Startsidan med
jazznyheter


Andra sidor

Aktuella evenemang

(festivaler, turnéer mm)

Klubbjazz
Mälarkalender
Aktuellt
Nytt om band
Diggat på cd
Diggat på DVD
Jazzporträtt
Jazzens prisvinnare
Jazznytt i tryck
Jazz i bild
Klassiska
skivomslag
Länkar

"Saxtrio" som röjer sin egen väg

Joonatan Rautio Trio               

Commitment

(Prophone/Naxos)


Finländske tenor/sopransaxofonisten Joonatan Rautio och hans trio svarar för första inslaget i nybildade Prophone Finnish Jazz som produceras av Naxos. Serien skall presentera de främsta jazzgrupperna i Finland.


Joonatans trio har faktiskt existerat i dryga tio år vilket resulterat i en homogen och mycket hörvärd skiva. Joonatan har skrivit all musik frånsett Viktor Youngs Weaver Of Dreams samt Joe Hendersons Tetragon. Han har i Sverige bland annat hörts tillsammans med trumpetaren Randy Brecker i ett projekt med Norrbotten Big Band. Andra internationella namn som han spelat med är Peter Erskine, Jim Beard, Anders Jormin, Tim Hagans och Jon Balke.

  

Vad som är roligt med skivan är att trion inte försöker att agera som Rollins legendariska stilbildande trio eller som Joe Hendersons trea. Här banar man sin egen stig där Joonatans vitala och energibestänkta saxofoner går i bräschen och röjer väg. Här är det spel i den högsta divisionen av nutida jazz. Den "back up" som basisten Ville Herrara och trumslagaren Joonas Riippa visar skall verkligen uppmärksammas. De visar vitalitet och en fullödig homogenitet som bidrar till musikens kraftiga nerv. Basspelet är en lyster för örat. Gruppen platsar helt enkelt på vilken prestigefylld scen som helst i jazzvärlden. När kommer de till grannlandet Sverige, frågar jag mig?

Göran Olson  


Välspelat -men saknar det lilla utropstecknet!

Espen Eriksen Trio

You Had Me at Goodbye

(Rune Grammofon/Border Music)

 

Rune Grammofon brukar ha för vana att presentera musik som sticker ut och utmanar, så därför förefaller Espen Eriksen Trios debut på etiketten som något överraskande i omvänd mening. För här presenteras musik som omedelbart känns igen och som blivit något av en skandinavisk specialitet: ”den melodiska melankoliska pianotrion med influenser av pop och visa”. Och som alltid när det gäller sådan här musik så finns Keith Jarretts tidiga sjuttiotalsensembler någonstans där i bakgrunden.

 

Vi får åtta välkomponerade (signerade Espen Eriksen) och välspelade titlar med en sammanlagd speltid av omkring 37 minuter. De längsta spåren klockar in på drygt fem minuter. Flera av låtarna har melodiska hakar som gärna fastnar i huvudet och jag kan föreställa mig att jag med stor behållning skulle gilla att lyssna på den här trion live på någon liten klubb.


Så i själva framförandet finns inte mycket att anmärka på, men för att profilera sig i den stora konkurrensen av likartade grupper krävs något mera, att våga ta steget ut i det okända och oprövade. Nu saknas det där lilla utropstecknet, något som stjälper hela skutan och får mig som lyssnare upp på tårna!

Stefan Wistrand


En musikalisk skapelse lätt att rekommendera

Tord Gustavsen Ensemble

'Restored, Returned
(ECM)/Naxos)


”Restored, Returned” är resultatet av ett kompositionsuppdrag som norske pianisten Tord Gustavsen fick av Vossajazzfestival år 2008. Inspirationen till sitt verk hämtade Gustavsen i diktsamlingen ”Another Time” av engelske poeten W.H. Auden (1907-1973). En samling som han av en slump hittade under en Englandsturné. 


Gustavsens skapelse måste vara ett av de bästa ECM-albumen på mycket, mycket länge! Ensemblen lyckas, trots den lugna grundstämning som man håller sig till hela skivan igenom, hitta olika sätt att variera sig. Visst är det atmosfäriskt som det anstår ett album på den tyska etiketten, men här stannar det inte vid tomma gester och förvaltandet av ett sound, utan det är gjort med en allvarsam tyngd som speglar dikternas innehåll. Alla måste ha varit på samma våglängd då man i januari 2009 gick in i den berömda Rainbow Studio med legendaren Jan Erik Kongshaug vid mixerbordet.


De enkla melodierna på skivan är mycket tilltalande, ibland nästan som vaggvisor, ibland orientaliskt färgade. De solon som förekommer är av det kortare slaget, väl avvägda toner, men med stor uttrycksfullhet. På sex av skivans elva spår medverkar sångerskan Kristin Asbjørnsen. Hon tolkar med stor inlevelse Audens texter, lyssna t.ex. på ”hiten” Lay Your Sleeping Head, My Love. Som en extra effekt lägger hon gärna ett heshetens raster över sin annars så klara stämma, vilket bidrar till att ge textinnehållet ytterligare en dimension. Ibland använder hon bara rösten som ett instrument i ordlös sång.


Sedan har vi förstås saxofonisten Tore Brunborg, som varit med länge inom norsk jazz. Hans spel är sensationellt! Det är återhållet, enkelt och avklarnat. Visst har han några drag gemensamma med sin mer berömde landsman Garbarek, men Brunborg har en mjukare framtoning. Det är en fröjd att höra honom sträcka ut lite längre på t.ex. The Gaze.


Samspelet mellan melodibärarna i frontlinjen är mästerligt, men så har de också utmärkt stöttning av basisten Mats Eilertsen och trumslagaren Jarle Vespestad. Till detta finns inget mer att tillägga – det här är ett album som är lätt att rekommendera.

Stefan Wistrand

Rockig energi och oerhört svängigt

Elephant9

Walk the Nile
(Rune Grammofon/Border Music)


Tänk tiden 1967-1971 och band som Jimi Hendrix Experience, Pink Floyd, Hansson & Karlsson, Made in Sweden, Tony Williams Lifetime, Soft Machine och Weather Report. Ja, där någonstans hittar vi också utgångspunkten för norska Elephant9’s musik. Det var då jazzen och rocken närmade sig varandra. Genrerna jazzrock och ”progressive rock” (symfonirock) växte fram parallellt. Jazzmusikerna började använda elektriska instrument och rytmer förknippade med rocken och rockmusikerna blev skickligare instrumentalister och bredde ut sig i långa solon och sviter.


Alltför stiltrogen tillbakablickande musik brukar inte tilltala mig, men här finns det något mera. För visserligen behärskar de tre medlemmarna genren till fulländning, men med sitt ”live i studio”- inspelade album lägger de dessutom till en god dos nervös rockig energi, som är allt annat än museal.


Resultatet blir en oerhört svängig musik, med Hammondorgel & distat Fender Rhodes piano, elbasostinaton och tunga trummor. Speciellt i de längre suggestiva, ”psykedeliska” låtarna finner de sin egen identitet. Klaviaturspelaren Ståle Storløkken står för merparten av skivans kompositioner och i hans spel hör man ekon av Larry Young och Joe Zawinul. Stilenligt har albumet längden av en ordinär LP-vinyl.

Stefan Wistrand 


Två storheter som inte har mycket gemensamt

Wynton Marsalis/Richard Galliano

From Billie Holiday to Edith Piaf

(Future Acoustic, cd +dvd/Naxos)

 

Den här plattan – och vidhängande dvd med samma innehåll – har på sina håll mottagits med jubel och smattrande applåder. Dessvärre kan jag inte helt stämma in i hyllningskören.

 

Idén, att tussa ihop Wynton Marsalis kvintett med den fenomenale franske dragspelaren Richard Galliano och låta dem gemensamt hylla minnet av två av sina hemländers största sångerskor, Billie Holiday och Edith Piaf, kan kanske tyckas god. Tydligen ansåg i alla fall arrangörerna av den franska jazzfestivalen i Marciac det för ett par år sedan. Glatt och utan att för ett ögonblick darra på manschetterna blandar man alltså ”Padam…Padam” och ”La Vie en Rose” med ”What a Little Moonlight Can Do” och ”Strange Fruit”. Men bortsett från att såväl Billie som Piaf var två ytterst tragiska figurer och enormt stora artister hade de egentligen inte mycket gemensamt – åtminstone inte musikaliskt. Och jag tycker faktiskt inte att kombinationen Marsalis-Galliano har så särdeles mycket gemensamt heller. Bägge försöker anpassa sig till den andre och båda förlorar dessvärre på det.

 

Den som får mest sagt är inte oväntat Galliano, som lägger ner hela sin själ i varje välvald ton. Han har en innerlighet i allt han tar sig för som knappast kan undgå någon med hjärta och öron. Marsalis, däremot, gör ett betydligt mer splittrat intryck. I ”Strange Fruit” visar han lejonklon. Men för det mesta, när han inte spelar moderniserad dixieland, låter han mer som en sån där mexikansk, smäktande trumpetvirtuos som brukade dyka upp i Esther Williams-filmerna man såg på matiné en gång i världen. Teknisk som tusan, men mer intresserad av att briljera och göra intryck än att skapa levande musik.

 

I Marsalis kvintett ingår en saxofonist vid namn Walter Blanding. Han spelar ”habilt”, som det brukar heta, men ointressant och ganska fyrkantigt. En som däremot sticker ut är den unge pianisten Dan Nimmer, som får visa upp sig i helfigur i ”A Sailboat in the Moonlight”. Han låter som Wynton Kelly och Erroll Garner på en och samma gång, om nu detta är möjligt.

 

Köper man plattan, så är det i första hand för Richard Gallianos skull. Han har en oerhört ”hög lägstanivå”, som det heter i fotbollskretsar.

Jan Olsson


Klangrikt, känsligt, välljudande pianospel

François Couturier

Un jour si blanc
(ECM/Naxos)


När fransmannen François Couturier solodebuterar på ECM, sällar han sig till en lång rad av solopianister på etiketten, med Paul Bley och Keith Jarrett i yppersta spetsen. De båda satte agendan med sina respektive solodebuter för det tyska skivbolaget för snart fyrtio år sedan, album som idag betraktas som klassiker. Visst fanns där hos båda konstmusikaliska referenser, men klarast och tydligast var deras förankring i jazzen.


I motsats till sina namnkunniga företrädare väljer Couturier att lägga sin tyngdpunkt i konstmusiken. Hans album låter i mina öron som ”klassisk musik”, där det är svårt att som lyssnare avgöra vad som är skrivet och vad som improviseras i stunden, så sömlöst strukturerat är hans spel. Här presenteras ett mycket klangrikt, välljudande pianospel, utfört med ett känsligt anslag


Musiken han skapar leder främst tankarna till de franska impressionisterna, men också till annan s.k. seriös pianomusik från 1900-talet. På ett par stycken är Satie bara ett eko bort. Tanken bakom skivans sjutton kompositioner är att de ska skildra en promenad från gryning till skymning – i sanning en impressionistisk idé! En dikt av Arsenij Tarkovskij (regissören Andrej Tarkovskijs far) har fått ge namn till albumet.


Ingen musik som ändrar några omloppsbanor, men här finns bärande idéer och förmågan att genomföra dem.

Stefan Wistrand

Var för sig är de storartade

-tillsammans är de grymma!

Paul Motian

Chris Potter, Jason Moran

Lost in a Dream

(ECM/Naxos)

 

Paul Motian fyller 80 nästa år! Men år är, som bekant, ett ytterst dåligt mått på ålder. Det innebär i sin tur att både Pauls spelglädje och hans musikaliska nyfikenhet fortfarande är helt obrutna. Ända sedan tiden hos Bill Evans, för ett halvt sekel sedan, har han förgyllt jazzen med ett trumspel som ständigt har lyft medmusikanterna till höjder de kanske aldrig annars hade nått. Och som en Kenny Clarke eller Roy Haynes har han alltid varit en musikant som har ägnat sig mer åt att höras än att synas.

 

På ”Lost in a Dream”, som spelades in på The Village Vanguard i New York för ett år sedan, omger sig Motian med tenorsaxofonisten Chris Potter och pianisten Jason Moran. Potter och Motian kan varandra sedan åtskilliga år tillbaka, medan Moran är en tämligen ny medlem av familjen. Ändå – eller kanske just därför - är albumet i hög grad Morans. Mer sammanhållet, skärpt, sparsmakat – och vackert - har jag aldrig hört honom spela tidigare. Och arvet efter Monk förföljer honom förstås fortfarande som en skugga. Dessutom är han, precis som altmeister Motian, en i allra högsta grad lyssnande medspelare.

 

Även Chris Potter spelar ytterst koncentrerat och inspirerat i de tio ballader som Motian valt att servera i detta album, som kanske är hans allra bästa någonsin. Vilket sannerligen inte, om så är fallet, säger litet! Nio av plattans nummer är skrivna av Paul, och några av dem känner vi igen sedan tidigare. Till exempel den oerhört vackra ”Birdsong”. Ett par andra gamla skivbekanta är ”Drum Music” och ”Abacus”, som någon möjligen minns från albumet Le Voyage, även det på ECM-etiketten, som kom för mer än 30 år sedan.

 

Enligt uppgift var trion Motian-Potter-Moran hopplockad enbart för den vecka man tillbringade på The Village Vanguard. Men man får innerligt hoppas att den kan hållas samman eller åtminstone återuppstå lite då och då. Var för sig är trions medlemmar storartade, men tillsammans är de grymma!

Jan Olsson


Paul Motian i helfigur
visar sin musikaliska storhet


Paul Motian, född 1931 och uppväxt i Philadelphia, är en av jazzens mest innovativa trumslagare. Han uppmärksammades först när han spelade en period med Thelonious Monk. Genombrottet kom i Bill Evans trio där han var med i fem år. Därefter kom han att spela med pianisterna Paul Bley och Keith Jarrett. Längre fram följde spel med Carla Bley, Charlie Haden och Don Cherry vilket förlänger hans flexibilitet och variationsförmåga. Bland hans egna grupper kan nämnas The Electric Bebop Bands som gjorde skivan Monk And Powell inspelad på Winter & Winter-etiketten. Bland de musiker som han idag varit lierad med kan nämnas Joe Lovano, Bill Frisell, Dave Holland, Steve Swallow, Marc Johnson och Bill Evans.

  

Med på Lost In A Dream är tenoristen Chris Potter, som spelat med Motian i ett antal projekt, samt pianisten Jason Moran. Livekonserten har en harmonisk stämning som är förföriskt i sin rena enkelhet. Motians solo i Abacus visar hans musikaliska storhet i helfigur. Han har även en häftig intensiv duell med Potter i Drum Music. Där blandar sig även den okonventionelle Moran i leken. Motian ger genom hela tiden de betydligt yngre medspelarna inspirerande impulser. All musik har han komponerat frånsett det överraskande inslaget Irving Berlins Be Careful It´s My Heart som skrevs för Bing Crosby 1942.

  

Första gången jag hörde Potter var när han ingick i Red Rodneys kvintett i början av nittiotalet på Skeppsholmsfestivalen, då lovande, idag lysande. Här finns en innerlig medvetenhet som sänder tankar till Coltrane. Speciellt i den vemodiga Casino och Lost In A Dream är Potter auktoritär och tydlig som i den stores anda. Morans ”udda” följsamhet ger den harmoniska stämningen ytterligare kulör. Han är en av dagens mest personliga pianister med ett eget tonspråk som biter sig fast. Totalt sett en avstressad skiva med många toppar.

Göran Olson


Fräscht, nyskapande och mycket tilltalande

Henry Threadgill Zooid

This Brings Us To  (Vol. 1)

(Pi Recordings/Forsyte)

 

Saxofonisten Henry Threadgill har en bakgrund som en av ursprungsmedlemmarna av Chicagobaserade musikerkollektivet AACM (The Association for the Advancement of Creative Musicians). Kunskaper i avancerad komposition skaffade han sig genom konservatoriestudier i slutet av 1960-talet och från 1970-talets början har han lett en mängd egna grupper. Nu vid fyllda sextiosex vilar han inte på några gamla lagrar utan presenterar fräsch nyskapande musik med sin grupp Zooid. Mina tidigare intryck av Threadgills musik som svårgenomtränglig får sig en törn, för här öppnar den upp sig på ett mycket tilltalande sätt, är mer syresatt. Som solist på huvudinstrumentet altsaxen känns han igen med en helt egen stil, bestående av korthuggna, distinkta fraser, som driver musiken framåt.

 

I sin strävan efter att ständigt gå vidare har han på den här skivan skapat ett komplicerat musikaliskt system att bygga sina kompositioner kring. Byggmaterialet består av intervaller i serier inom varje komposition som styr det musikaliska språket och därmed improvisationerna. Allt för att få musikerna att gå utanför sina invanda spelsätt. Och det låter verkligen annorlunda om den här kvintetten, som redan i instrumenteringen - trombone/tuba, flöjt/altsax, gitarr, bas och trummor – har en egen klang. Det kollektiva musicerandet som blir resultatet av Threadgills konstruktion innebär att de olika instrumenten agerar självständigt, polyfoniskt. Gruppnamnet är en ledtråd till musiken, beteckningen ”Zooid” är namnet på en cell som rör sig oberoende av den större enhet som den tillhör.

 

Skivan innehåller sex stycken. På de tre första spelar Threadgill flöjt och på de resterande altsax. Jose Davila har en självklar pondus på trombonen, vilket han visar på ”To Undertake My Corners Open”, och på tuba hamnar han i ett intressant mellanläge av solist och medlem av rytmsektionen. Akustiska gitarristen Liberty Ellman spelar inga slitna fraser och det är mycket spännande att följa hans ”klättrande” mellan de olika intervallserierna. Men mest av allt är det fråga om ett subtilt gruppspel, där inte minst rytmsektionen, bestående av Stomu Takeishi (elbas) och Elliot Humberto Kavee (trummor), är lika goda medspelare.

 

För den oförvägne, som består utmaningen av det fri impro-liknande öppningsspåret, väntar här en musikupplevelse utöver det vanliga! Mitt favoritspår är ”Sap”, som innehåller det där typiskt vassa altsaxsolot som är kapellmästarens signum. Plus dessutom för en mycket njutbar inspelning där instrumenten klingar på ett naturligt sätt.

Stefan Wistrand


DIG Jazz!

Startsidan med
jazznyheter


Andra sidor

Aktuella evenemang

(festivaler, turnéer mm)

Klubbjazz
Mälarkalender
Aktuellt
Nytt om band
Diggat på cd
Diggat på DVD
Jazzporträtt
Jazzens prisvinnare
Jazznytt i tryck
Jazz i bild
Klassiska
skivomslag
Länkar

Verkliga pärlor av begåvad, mångsidig gitarrist

Jon Larsen

A Portrait of Jon Larsen

(Hot Club Records)

 

Den norske gitarristen Jon Larsen är en av Skandinaviens mest mångsidiga och begåvade jazzmusikanter. Redan som mycket ung förutspåddes han en lysande framtid som målare i Salvador Dalis anda, men som 20-åring bestämde sig istället för att satsa på musiken. Tillsammans med två av sina vänner, Per Frydenlund, gitarrist även han, och basisten Svein Aarbostad bildade han Hot Club de Norvège, en trio som nästan helt ägnade sig åt arvet efter Django Reinhardt. Några år senare anslöt sig även munspelaren Finn Hauge till gänget och tillsammans har de sedan dess, med stor framgång, dragit land och rike kring och gjort en mängd uppmärksammade och uppskattade skivinspelningar.

 

Jon, som förra året fyllde 50, ägnar sig dock även åt andra genrer än den som herrar Reinhardt och Grappelli en gång skämde bort oss med och som fortfarande känns lika levande och aktuella som någonsin. Själv påstår han att bland andra Frank Zappa och Astor Piazzolla har bidragit med åtskillig inspiration.

 

I detta förnämliga samlingsalbum, med inspelningar gjorda mellan 1993 och 2007, får vi ta del av en stor del av Larsens breda kunnande. Givetvis får vi höra HCdN i flera av plattans 20 spår, men här finns också musik i vilken Jons akustiska gitarr dyker upp med både stråkkvartett och symfoniorkester. Plus, förstås, en mängd kollegor från när och fjärran. Bland dem ”vår egen” Ulf Wakenius, Djangos gitarrspelande son Babik och den utmärkte pianisten Egil Kapstad. I ett par nummer släpper Jon också fram den sensationellt fina sångerskan Hilde Hefte.

 

Att Jon Larsen är en ypperlig gitarrist visste vi förut, men här få vi också en rejäl påminnelse om vilken osedvanligt fin och personlig kompositör han är. Samtliga 20 nummer på cd:n är skrivna av Jon och några av dem är verkliga pärlor!

Jan Olsson    


Rejält sväng som man blir glad av

Kjeld Lauritsen

Hammond Time!

(Music Mecca)


Kjeld Lauritsen är Danmarks egen Kjell Öhman. En hejare på hammondorgel alltså, men kanske lite bluesigare än Öhman. För tio år sedan drog Kjeld, tillsammans med saxofonisten Bob Rockwell, igång den internationellt välkända gruppen Organizers, och han har länge varit en mycket populär attraktion på välkända jazzklubben La Fontaine i Köpehamn. På hitsidan Sundet har han samarbetat en del med Fredrik Kronkvist.

 

”Hammond Time!” är en härlig platta som man bara blir glad av. Det svänger rejält emellanåt, och Kjeld förvaltar arvet efter storheter som Jimmy McGriff på ett suveränt sätt. Mycket bra är också den lauritsenska trions gitarrist Per Gade, ett före detta pop- och rocksnöre som kommit på bättre tankar. Gade är också en utmärkt kompositör. Hans ballad ”Peace (please)” är en av albumets många höjdpunkter.

Jan Olsson


Tre hammondorglar i en elektronisk ljudvärld

Supersilent

9

(Rune Grammofon/ Border)

 

Den norska gruppen Supersilent bildades 1997 och var den första grupp som släppte en skiva på likaledes norska etiketten Rune Grammofon. Deras musik improviseras fram kollektivt och de träffas endast för scenframträdanden eller inspelningar. På sina tidigare skivor har man rört sig i gråzonerna mellan electronica, rock, jazz och konstmusik. Detta är deras sjunde album sedan debuten.

 

Inför inspelningen av ”9” slutade deras trumslagare och i det uppkomna läget, med helt nya förutsättningar, beslöt sig de kvarvarande medlemmarna för att lägga sina ordinarie instrument åt sidan och genomföra inspelningen på tre hammondorglar(!). Således spelar trumpetaren Arve Henriksen, synthesizerliraren Ståle Storlökken och elektronik- och gitarrspelaren Helge Sten på var sin hammondorgel genom hela plattan. Nu låter det allt annat än ensartat om orglarna, variation uppnår man genom att använda sig av diverse ljudförvrängande effekter.

 

Skivan utgörs av fyra improvisationer, alla med en ungefärlig speltid av 12-14 minuter var. Med den nya sättningen hamnar Supersilent i en mer tydlig ambient elektronisk ljudvärld och resultatet låter väldigt filmiskt. I mina öron som om de ljudsätter ett apokalyptiskt ödesdrama, där det är ”sent på jorden”. ”9.2” är det rytmiskt och klangmässigt mest händelserika stycket, de resterande domineras av en flytande karaktär.

 

Om man nu jämför med det ”gamla” Supersilent, så saknar jag i det här försöket till nyorientering Arve Henriksens lyriska trumpet, som tidigare tjänade som kontrast till den elektroniska ljudbilden, men framför allt avhoppade Jarle Vespestads sammanhållande trumspel, som gav organisk form till improvisationerna.

Stefan Wistrand


En av de verkligt stora

-som fortfande håller yppersta klass

Phil Woods Quintet

The American Songbook 1      

(Kind Of Blue Records)

 

Phil Woods Quintet        

The American Songbook 2

(Kind Of Blue Records)


Altsaxofonisten och klarinettisten Phil Woods är idag en av jazzens verkligt stora veteraner. Efter sina år som klarinettstuderande vid Julliard School Of Music i New York kom han att spela med bebopdigniteter som pianisten George Wallington och trumpetarna Dizzy Gillespie och Fats Navarro. Senare blev han Quincy Jones favorit som altsaxofonist. Därefter kom han att starta egna grupper som den långlivade kvartetten med pianisten Hal Galper, basisten Steve Gilmore och trumslagaren Bill Goodwin. I tjugo år höll gruppen ihop. Sedan övertog Charlap pianostolen för drygt i tio år sedan. Med andra ord, Woods grupp består inte av hoppjerkor och det förväntade fina samspelet uteblir inte.

  

Den första botaniseringen i The American Songbook härrör sig från 2002 och då har trumpetaren Brian Lynch anslutit till gruppen. Bland tio välkända teman finns A Foggy Day, Every Time We Say Goodbye, I´ve Got You Under My skin och I Concentrate On You.

  

I sångbokens andra volym inspelad 2007 finns bland annat Last Night When We Were Young, I´ll Take Romance, Bewiched, Bothred And Bewildered, Night And Day och Michel Legrands Watch What Happens. I den här volmen har repertoaren en romantisk form vilket passar musikernas lyriska sida.


Givetvis sätter Woods en stark prägel på skivorna, som balladtolkare är han fortfarande av yppersta klass på sin altsax. Hans anhängare får verkligen valuta med råge från en av jazzens stora saxofonister. Klarinetten är till sin fördel i arrangemangens stämmor men improvisationerna är inte i klass med det som görs med alten. Där har tonen inte samma skärpa

  

Lynchs trumpet är genomgående på en hög nivåtopp. Charlap imponerar i samma grad. Tyvärr har han kommit lite i skymundan bland sina idag mer iögonfallande kolleger. Skivan rekommenderas på det varmaste då Woods och hans grupp har massor att tillföra inom dagens jazz. med sina, skall vi kalla det konventionella jazzgrepp.

Göran Olson


Det väser och pyser om Heinz Sauers sax

Heinz Sauer

If (Blue) Then (Blue)
(Act/Bonnier Amigo)

Den 77-årige tyske tenorsaxofonisten Heinz Sauer kan nog sägas vara relativt okänd i vårt land, men han har tunga meriter att falla tillbaka på bl.a. medlemskap i trombonisten Albert Mangelsdorffs frijazzgrupp under 1960- och 70-talen och vid samma tid medverkan i Alexander von Schlippenbachs avantgardistiska storband Globe Unity Orchestra.

Här framträder han i sexton föredömligt korta improviserade duetter med två stilmässigt olika pianister - Michael Wollny respektive Joachim Kühn. I Sauers spel och kärva sound hör man en tydlig återkoppling till äldre saxofonstorheter inom jazzen, en likhet han har med instrumentkollegor som Archie Shepp och Frank Lowe. Fast mest har åren gjort Sauer till sin egen. Det väser och pyser om hans sax, spelet är rakt på utan onödigt bjäfs och han väljer sina insatser med omsorg.

Den fyrtiosex år yngre Michael Wollny spelar med lätt anslag i en nutida flyhänt pianostil. Sauers och Wollnys duos är överlag lyriska och eftertänksamma. Kühn är kraftfullare och mer rastlös i sitt spel, med Cecil Taylor som andlig fader någonstans i bakgrunden. Deras möte blir ett mellan två jämbördiga storheter. Detta faktum tvingar Sauer att visa färg på ett annat sätt än i duetterna med Wollny och duon ger sig gärna ut i okända marker.

Det mesta av materialet på skivan består av spontana improvisationer, men så finns det några duetter som utgår från kända låtar ur jazzrepertoaren, tre från Miles Davis "Kind of Blue", två av Duke Ellington och så standarden "Lover Man". Det blir då fråga om en dekonstruering av materialet, där fragment av ursprungsmelodierna dyker upp i improvisationerna. Här lägger man speciellt märke till Sauers djupt inkännande spel i Ellingtons "Sophisticated Lady" och "In A Sentimental Mood".
Stefan Wistrand


Musiken spretar åt många olika håll

Christian Wallumrød Ensemble

Fabula Suite Lugano

(ECM/Naxos)

 

Christian Wallumrød (f. 1971) är en norsk pianist vars ensemble har den något udda sättningen av trumpet, violin/hardingfela, cello, barockharpa och slagverk. Det här är första gången jag hör någon av hans skivor och detta är den femte i ordningen för ECM sedan 1998.

 
Det är verkligen ett album som förbryllar! Innehållet kan inte kallas jazzmusik, få antydningar finns av något släktskap och det är definitivt inte heller improvisationsbaserat. Det väger istället över till det genomkomponerade, en slags konstmusik med ambienta inslag, men där har musiken å andra sidan ett lite för "lätt" anslag. Kanske beskriver man musiken bäst om man tänker sig den som soundtracket i tablåer till en än så länge ej sedd film.


Det spretar i alla fall åt många olika håll - här finns programmusik (”Solemn Mosquitoes”, ”Snake”, ”Mosquito Curtain Call”), något som liknar ”processionsmusik” från tidig barock (”Jumpa”, ”Jumpa #2”), musik som för tankarna till tonsättare som John Cage och Olivier Messiaen (”Pling”) Penderecki (”Glissando”), fri improvisationsmusik (”Duo”) etc.

 

Skickliga musiker, stundtals intressant musik, men man saknar en tydlig färdriktning.

Stefan Wistrand


Känsligt, lyhört och vackert

Ralph Towner-Paolo Fresu

Chiaroscuro

(ECM/Naxos)

 

Italienska ordet ”chiaroscuro” betyder ”ljus-mörker”, d.v.s. ”kontraster”. Och det är precis vad musiken i detta album med den originella sättningen akustisk gitarr-trumpet/flygelhorn består av.


Två ytterst personliga musiker och individualister, amerikanske gitarristen Ralph Towner (numera bosatt i Italien), som slog igenom i Weather Report för snart 30 år sedan, och italienske trumpetaren Paolo Fresu, möts i tio meditativa, ganska likartade och oftast modala stycken. Åtta av dem är signerade Towner, ett Fresu och ett, ”Blue in Green”, Miles Davis-Bill Evans. Towner växlar mellan klassisk och tolvsträngad gitarr och barytongitarr. Den senare är stämd fem tonsteg lägre än den klassiska, vilket ger Towner möjlighet att förse sig med eget ”baskomp”.


Samspelet mellan de bägge är känsligt, lyhört och vackert och man kan hoppas innerligt att samarbetet fortsätter. 

Jan Olsson


Efter lovande inledning tappar albumet styrfart

Tomasz Stanko

Dark Eyes
(ECM/Naxos)


Det här är den polske trumpetaren Tomasz Stankos nionde album för ECM. Det första, ”Balladyna”, kom redan 1976 och betraktas idag som en av den europeiska frijazzens klassiker. Med sig då hade han bl.a. sådana storheter som trumslagaren Edward Vesala och basisten Dave Holland. Här spelar han med en kvartett unga nordiska musiker, där speciellt finske pianisten Alexi Tuomarila går bra i tandem med Stanko. De övriga musikerna är mer tillbakadragna och anonyma.


”Dark Eyes” låter helt igenom som det typiska ECM-albumet: atmosfäriskt och impressionistiskt. Stankos melodier har färg av östeuropeisk folkmusik och ekon av flydda tiders restaurangmusik. Man igenkänner omedelbart hans sträva trumpetton och förkärlek för att helst hålla sig till instrumentets lägre register. Här finns många vackra partier och det börjar bra med de fyra första låtarna. På ”So Nice” och ”Terminal 7” nöjer sig Stanko med att endast vara stämningsläggare och hans första riktiga solo kommer i det tredje stycket ”The Dark Eyes of Martha Hirsch”. Något som är genomgående för skivan är just Stankos sparsamhet med solospelet, då låter han hellre Tuomarila vara den som får lägga ut texten.


Efter den lovande inledningen tappar albumet tyvärr i styrfart och det blir för många kompositioner med intron av melodier i fritt tempo, oftast unisont spelade av Tuomarila och Stanko, som låter till sammanblandning lika de inledande låtarna. Det blir helt enkelt lite stillastående och en brist på variation. Trenden bryts bara delvis av att Stanko i slutändan tagit med två fina kompositioner av sin gamle kapellmästare Krzysztof Komeda, ”Dirge for Europe” (med drag av Miles Davis Flamenco Sketches) och ”Etiuda Baletowa No. 3”.

Stefan Wistrand


DIG Jazz!

Startsidan med
jazznyheter


Andra sidor

Aktuella evenemang

(festivaler, turnéer mm)

Klubbjazz
Mälarkalender
Aktuellt
Nytt om band
Diggat på cd
Diggat på DVD
Jazzporträtt
Jazzens prisvinnare
Jazznytt i tryck
Jazz i bild
Klassiska
skivomslag
Länkar

Det här är musik som lever och andas!

Vijay Iyer Trio

Historicity
(Act/Amigo)


Albumet inleds vågat med den ganska fritt exekverade titellåten och den första tanke som dök upp i mitt huvud var: ”Det här är på riktigt!”. Jag blev fullständigt överrumplad av trions totala närvaro, för det här är musik som lever och andas! Idag när vi har skolade jazzmusiker på högre teknisk nivå än någonsin kan man ofta sakna just detta.


Gruppen strävar hela tiden att komma framåt och det med en iver och nyfikenhet som besegrar alla hinder. Inte heller hade jag väntat mig att något liknande detta skulle förekomma på den tyska etiketten Act, som inte precis gjort sig känd för att gå i bräschen för äventyrlig ny musik utanför jazzens mittfåra.


Formationen är amerikansk och ledare för trion är pianisten Vijay Iyer, som är självlärd på sitt instrument. ”Historicity” är Iyers tionde album sedan debuten med ”Memorophilia” 1995. Efter att ha hoppat av sina universitetsstudier vid mitten av 90-talet har han ägnat sig helt åt musiken och samarbetat med musiker som saxofonisten Steve Coleman, kornettisten och dirigenten Butch Morris och AACM-nestorerna Roscoe Mitchell och Wadada Leo Smith. Med all säkerhet nyttiga erfarenheter. Han har också lett en kvartett tillsammans med altsaxofonisten Rudresh Mahanthappa sedan tidigt 2000-tal.


Fyra av skivans tio titlar är komponerade av Iyer resten är inlånat material - bl.a. från popvärlden med alster av M.I.A. och Stevie Wonder - och jazzvärlden med dito av Andrew Hill och Julius Hemphill, men det gör ingen större skillnad för allt låter som gjutet i ett stycke. Vi får minnesvärda melodier och improvisationer att ständigt återvända till!

Iyer spelar långa fantasirikt flödande tonföljder med fullständig kontroll och pumpar ut svängiga riff. Pedalen trycks gärna i botten och han kan lägga ut blytunga ackord i vänsterhanden likt en ung McCoy Tyner.


En viktig iakttagelse är att rytmsektionen svänger lika mycket vare sig den spelar i fritt eller fast tempo. Trumslagaren Marcus Gilmores uppfinningsrika spel passar som hand i handske till Iyers kraftfulla pianospel och basisten Stephan Crump finns där hela tiden på de rätta ställena och kan t.o.m. spela ”funky” med stråke om så önskas!

Att nämna några titlar före någon annan känns meningslöst.

Skynda att lyssna för här har vi en blivande klassiker!

Stefan Wistrand


Mer än 100

recensioner av
internationell jazz:

Vijay Iyer
Stefano Bollani
Pawel Kaczmarczyk
Enrico Rava
Louis Sclavis
Evan Parker
Carsten Dahl

Dizzy Gillespie

All-Star Band

Erling Kroner
Fly (MarkTurner m fl)
John Surman
Sonny Rollins

Julian & Roman

Wasserfuhr

Benjamin Koppel/

Kenny Werner

Archie Shepp
Steve Kuhn
Monty Alexander
James Moody
and Hank Jones
Andy Sheppard

Ingebrigt Håker Flaten/

Håkon Kornstad

oachim Kühn
Wynton Marsalis
Marilyn Crispell
Sonny Rollins
Geir Lysne
Keirh Jarrett
Charlie Haden
Phil Woods
Hot Club de Norvége
Vince Mendoza
Carla Bley
Tim Hagans

Marcus Belgrave &

Michéle Ramo

Jacob Fischer
Erica Lindsay
Scott Hamilton
Esperanza Spalding
Joris Teepe
Saxophone Summit
Yellowjackets
Vanguard Jazz Orch.
Horace Parlan
Gunde on Garner
Charles Lloyd
McCoy Tyner
Michael Blake
Fresu/Lundgren/Galliano
Tom Scott med flera
Jim Hall
McCoy Tyner
Javon Jackson
Heintz Sauer
Dave Brubeck
Keith Jarrett
Niels Jörgen Steen
Niels Henning ÖP
Bill Evans
Maria Schneider
Jesper Lundgaard
och Mads Vinding
The Fish
Jesper Lundgaard
Tord Gustavsen
Chick Corea-
Béla Flack
Mike Brecker
George Garzone
Sonny Rollins
Branford Marsalis
JazzKamikaze
Jimmy McGriff/
Hank Crawford
The European
Jazz Youth Orch.
The Very Tall Band
Joe Williams
Joe Lovano
Dizzy Big Band
Jazz Kamikaze
Jaco P Big Band
Gerald Wilson
Roy Hargrove
Hans Ulrik
Joe Lovano
Dave Holland
Kasper Villaume
Brad Mehldau
Bob Mintzer
Uffe Steen
Saxophone Summit
Till Brönner
Geri Allen

Mer internationell

jazz finns på

Jazzsång

Kontrastrikt, raffinerat och mycket vackert!

Stefano Bollani

”Stone in the Water”

(ECM/Naxos)

 

Den italienske pianisten Stefano Bollani mötte danskarna Jesper Bodilsen och Morten Lund, basist respektive trumspelare, vid JazzPar-utdelningen 2002. Tycke och ljuv musik uppstod, och ”Stone in the Water” är trions tredje album, det första på ECM-etiketten.

 

Trion grundar sitt samarbete på spontan och total demokrati. Det handlar lika litet om ”piano med komp” som det gjorde i Bill Evans klassiska Village Vanguard-trio i början av 60-talet. Alla tre lyssnar på varandra och bidrar var för sig till en konsekvent helhet. Bollani och Lund är ekvilibristerna, medan Bodilsen står för kontinuiteten, den rytmiska stadgan och det perfekta tonval som ger Bollani den frihet och den kick han behöver.


Musiken, original av Bollani och Bodilsen uppblandade med ett par brasilianska kompositioner och en skvätt Poulenc, ger samtidigt omväxling som den är konsekvent vald.

Kontrastrikt, raffinerat och stundtals mycket, mycket vackert!

Jan Olsson


Spretar från försiktig experimentalism till hardbop

Pawel Kaczmarczyk

Audiofeeling Band

Complexity in Simplicity
(Act/Amigo)


Den unge polske pianisten Pawel Kaczmarczyk har gjort sig ett namn i sitt hemland och hämtat hem en hel del utmärkelser. Nu har han fått chansen att göra ett album för en internationell publik på tyska etiketten Act. Man kan förstå att han därför försökt få med så mycket som möjligt av sin kapacitet på skivan. Det gör att den spretar i olika riktningar och blir en aning ojämn. Vi får lite försiktig experimentalism, lite genuin ”Polish Jazz” à la Komeda och så ren och skär bluenote-hardbop lagom fördelat över skivan. Bäst lyckas han i de två första genrerna, hardboplåtarna reduceras till rena stilövningar, som i någon mån räddas av enstaka inspirerade solistinsatser.


Till sin hjälp har han hela tio musiker, men aldrig alla på samma gång. Som mest använder han sig av en septett i hardbopnumren, med tre blåsare i frontlinjen. Kvartettsättningen med tenoristen och basklarinettisten Tomasz Grzegorski, basisten Wojciech Pulcyn och trummisen Lukasz Zyta tycker jag fungerar bäst och är den formation som förekommer i flest nummer.


Just saxofonisten Grzegorski är en profil som framträder tydligare än alla andra, han spelar aldrig förutsägbart. Låter gärna tonen få väsa lite för att förstärka känslan. Den fina valsen ”Fauchery” passar ttill exempel utmärkt till hans spelstil. En annan titel som drar till sig uppmärksamheten är ”Logan”, som har ett svängigt, ”knotigt” basostinato. Den har också ett utmärkt tenorsolo av ytterligare en intressant blåsare på plattan – Radek Nowicki och Kaczmarczyk får här till ett fint flyt i sitt solo. Måste också nämna stämningsfulla avslutande ”Fauchery – Resumption” med den tidigare nämnda kvartetten.


Så har då Pawel Kaczmarczyk presenterat sig och man kan hoppas att han till nästa gång hoppar över formaliteterna och går direkt på väsentligheterna!

Stefan Wistrand


Uppsluppet dansbart till Gullinskt stillsamt!

Louis Sclavis

Lost on the Way

(ECM/Naxos)

 

Den franske klarinettisten Louis Sclavis har valt Odysseus irrfärder som tema för sitt nya album. Kanske inte helt unikt som konstnärligt drag, men som tur är fungerar det musikaliska innehållet helt fristående. Gruppens stil med en förkärlek för udda taktarter för omedelbart tankarna till det tidiga 1970-talet då den progressiva rocken var ny och band som King Crimson gick i spetsen för innovationerna. Här finns också drag av jazzrocken från samma period.

 

Sclaviskvintettens grundsättning är basklarinett, saxofon, elgitarr, elbas och trummor. Användningen av elbas gör gruppens rytmsektion distinkt rockig och frontkombinationen av sax och klarinett ger en i sammanhanget ovanlig klang.

 

Flertalet av Sclavismeloditeman har en klassisk eller folkmusikalisk prägel. De kan närmast låta uppsluppet dansbara som i "De Charybde en Scylla" (skruvad barockmusik) och "Bain d'or" (folkmusik). Den stillsamma "L'heure des songes" låter överraskande som något som kunde vara hämtat ur Lars Gullins folkmusikinspirerade repertoar! Mer rockiga temanhar t.ex. titelspåret och "Des bruits à tisser".

 

Sclavis och saxofonisten Matthieu Metzgerhar det största soloutrymmet och är absolut hörvärda, men deras spel känns något hämmat av studions allvar, för kontrollerat, och de kommer inte alltid i närheten av Sclavis programförklaring att syftet med skivan är att som Odysseus "förlora sig/gå vilse". Mest förlorar de sig i titellåten där det verkligen hettar till för båda. Utlevelsen där indikerar att bandet säkert har mer att ge live.

 

Då spetsar jag i stället mera öronen när gitarristen

MaximeDelpierre med ett personligt spel släpps lös i full frihet i tre av skivans tolv titlar. I t.ex. slutfasen av "Le sommeil des sirènes" breder han ut sig i ett allt intensivare solo till trummisen Francois Mervilles täta pukkomp och i "AboardUlysse's Boat" bygger han upp spelet kring ekoeffekter, medan Metzger och Sclavis snirklar kring meloditemat i bakgrunden. Delpierre är dessutom en utmärkt oortodox kompare i skivans övriga stycken.

 

Ett bra album, som dock hade vunnit på att våga lite mera i improvisationerna!

Stefan Wistrand


Trumpetare som behärskar det mesta

Enrico Rava

New York Days

(ECM/Naxos)


70-årige trumpetaren – och Jazzparvinnaren 2002 – Enrico Rava är sedan länge en av Italiens mest betydelsefulla jazzmusiker. Han behärskar det mesta, från bebop till friform, och har kamperat ihop med storheter som Gato Barbieri, Steve Lacy, John Abercrombie, Cecil Taylor, Gil Evans och Carla Bley. ”New York Days” är hans sjätte egna album på ECM-etiketten.

 

I Ravas grupp ingår ytterligare en italienare, den makalöse pianisten Stefano Bollani, och tre amerikaner, den på sistone mycket uppmärksammade tenorsaxofonisten Mark Turner, basisten Larry Grenadier och den alltid lika uppfinningsrike och överraskande trummisen Paul Motian. Nio ballader står på menyn, samtliga skrivna av Rava, plus två helt fria improvisationer. Rava, Bollani och Motian lyser, medan den ibland något blodfattige Turner är onödigt anonym.

Jan Olsson


Improvisationskonst på hög nivå!

Evan Parker

Electro-Acoustic Ensemble

The Moment’s Energy

(ECM/Naxos)

 

Britten Evan Parker är sedan många år etablerad som en av den europeiska fria jazzens och improvisationsmusikens allra främsta företrädare. I betydelse inom sin musikform kan han bara jämföras med sin tyska generationskamrat och instrumentkollega Peter Brötzmann. Parker har sedan 1960-talet utvecklat och banat väg för en rad alternativa spelsätt på saxofonen, som sedan bildat skola för efterföljare i genren. Hans egna rötter omfattar såväl coolsaxofonister som Warne Marsh och Lee Konitz som den sene John Coltrane. Ett bra exempel på när dessa influenser flyter samman är de utmärkta inspelningar som Parker gjort för ECM tillsammans med den amerikanske pianisten Paul Bley.

 

Det här albumet med Parkers elektroakustiska kammarorkester är ensemblens femte i ordningen, men den första som når mina öron. Musiken kan närmast rubriceras som en slags fri improviserad konstmusik. Parker själv spelar uteslutande sopransax och framträder inte alls i någon solistisk roll utan låter sitt spel helt underordnas kollektivet.


Musiken är ett beställningsuppdrag för Parker från Huddersfield Contemporary Music Festival, vilket jag förmodar innebär att han lagt ut strukturer för det som spelas. Åtta akustiska och sex elektroniska musiker medverkar. Detta att blanda akustiska instrument och laptops har blivit allt vanligare förekommande inom improvisationsmusiken under de senaste tio åren, men då oftast i mindre ensembler. Laptopspelarna kan ha med sig egna ljud, men de kan också sampla och processa de ljud som uppstår under spelets gång och återanvända dessa i olika inverterade former.


Musiken på The Moment’s Energy kan förstås inte bedömas efter vanliga musikaliska parametrar utan är en ljudupplevelse utöver det vanliga, varför man måste kalibrera om sitt sätt att lyssna för att kunna tillgodogöra sig det hela. Av skivans åtta titlar är två rent kollektiva improvisationer för hela ensemblen, vilka inleder respektive avslutar sviten The Moment’s Energy’s sju delar. Här uppstår sköna klanger i den elektroakustiska mixen! Det åttonde fristående spåret Incandescent Clouds kan närmast beskrivas som ett ljudkollage skapat av de elektroniska manipulatörerna.

 

Svitens mittersta delar har olika akustiska instrument i förgrunden: basklarinett (Ned Rothenberg), trumpet (Peter Evans), piano/slagverk (Agusti Fernández/Paul Lytton) och violin/kontrabas (Phillip Wachsmann/Barry Guy). I ”soliststyckena” kommer instrumenten fram rent akustiskt till att börja med, sedan processas de efterhand och snart vet man inte vad som spelas live och vad som blivit samplat. Den här uppbyggnaden är mycket spännande och resulterar i improvisationskonst på hög nivå!

Stefan Wistrand


DIG Jazz!

Startsidan med
jazznyheter


Andra sidor

Aktuella evenemang

(festivaler, turnéer mm)

Klubbjazz
Mälarkalender
Aktuellt
Nytt om band
Diggat på cd
Diggat på DVD
Jazzporträtt
Jazzens prisvinnare
Jazznytt i tryck
Jazz i bild
Klassiska
skivomslag
Länkar


Oavsett tempo gör trion stor musik

Carsten Dahl,

Mads Vinding, Alex Riel

In Our Own Sweet Way

(Storyville)

 

Pianisten Carsten Dahl, basisten Mads Vinding och trumslagaren Alex Riel har här spelats in på Copenhagen Jazzhouse 2005-2007. Det är en mästerlig skiva där trion inte behöver stå tillbaka för så särskilt många pianogrupper oavsett nationalitet. De agerar med en inbördes snabbreflekterande intuition som ger musiken en livfull spontanitet. Improvisationerna är helgjutna med en subtil stilkänsla i botten som inger respekt. Utan tekniska uppvisningar gör de en renodlad musik som är bland det bästa jag hört i trioformatet på senare tid.


Men det är helhetsintrycket av trion som ger ett blankpolerat adelsmärke trots de fina individuella prestationerna. Oavsett tempo gör man stor musik inneslutande en luftig version av Night And Day den snabba What Is This Thing Called Love eller innerligt tolkar balladen Peace.


Jag hoppas verkligen att musikerna får tillfälle att lämna ifrån sig fler avtryck på platta i fortsättningen. Varför inte i vårt land där pianotrios har vunnit stor marknad?

Göran Olson


Rejält sväng och festliga kompositioner 

Erling Kroner

EKNMO B3

(Fokus)

 

Skivtiteln ”EKNMO B3” kan möjligen förefalla något kryptisk och komplicerad. Men de fem första bokstäverna betyder helt enkelt ”Erling Kroner New Music Orchestra”. Och ”B3” är detsamma som hammondorgel. Svårare är det inte. Särskilt svår är heller inte musiken. Tvärtom faktiskt. Den svänger rejält emellanåt tack vare effektiva arrangemang och ofta bluesbaserade, festliga kompositioner signerade Erling Kroner, Niels Gerhardt och Kjeld Lauritsen.

 

Kroner är, förutom orkesterledare, trombonist i världsklass och Lauritzen, som är gäst i bandet, trakterar hammondorgeln med ungefär samma häftiga feeling som Jimmy Smith och vår egen Kjell Öhman. Och i det stjärnspäckade, 16 man starka storbandet ingår tre svenskar, trombonisten Calle Lindberg och barytonsaxofonisten Ed Epstein från Lund och trumpetaren Mårten Lundgren från Malmö. Alla tre framträder då och då med den äran som solister.

 

EKNMO är en orkester som snarast borde få gästspela på den här sidan Sundet. Svängfest utlovas!

Jan Olsson


Utforskande av klanger i ett tätt samspel

Fly

Sky & Country

(ECM)

 

Trion Fly, i sättningen saxofon-bas-trummor, spelar en kammarmusikalisk jazz på gränsen till konstmusik. Gruppens signum är ett svalt intellektuellt musicerande och utforskande av klanger i ett tätt samspel, där alla instrument är lika värda. Detta utfört i en typisk sentida modern jazzstil med uppenbara referenser till 50-talets ”coola” spelideal.


Saxofonisten Mark Turner har en bländande teknik på sina båda instrument tenoren och sopranen. Hans stil är klassiskt kontrollerad och man kan höra klarinettisten bakom hans saxofonspel. Komponerandet är demokratiskt fördelat mellan Turner, basisten Larry Grenadier och trummisen Jeff Ballard.


Kompositionerna väver oftast intrikata rytmiska mönster, men problemet är att de abstrakta melodierna och improvisationerna inte riktigt vill fästa, trots upprepade lyssningar. Variation är A och O i den här typen av sättningar och med en speltid på 67 minuter tenderar ”Sky & Country’s” profil att suddas ut. Den gamla lärdomen gäller fortfarande: ”Less is more”.

Stefan Wistrand


En av dagens attraktivaste kombinationer

John Surman               

Brewster Rooster

With John Abercrombie, Drew Gress, Jack DeJohnette

(ECM)


Engelsmannen John Surman är en av den europeiska jazzens främsta företrädare. Något som framgår här. Med ett par undantag är musiken skriven av honom Den raka kristallklara tonen i sopransaxen väcker känslor av intimitet. Betydligt kraftfullare är barytonsaxen som kan bli burlesk och nog så grovkornig. Här används hela instrumentets omfång med en osviklig auktoritet. I ensemblepartier med John Abercrombies gitarr skapas ett sound som ger spets, som i hans No Finess.


Växelspelet med Abercrombie är lika attraherande där snabba ystra dialoger kreerar snillrika utvikelser. Paret Surman & Abercrombie är tveklöst en av dagens attraktivaste kombinationer. Det lätt igenkända gitarrsoundet ger stämning och solospelet är välgörande fritt från hypersnabba slingor till förmån för en konstnärlig framtoning.  


DeJohnettes trumspel håller verkligen musiken levande. I Kickback är det sanslöst bra. Duellen med Surman är en uppvisning i den frisläppta avdelningens högre skola. Här lirkar paret fram imponerande eggande improvisationer. Gruppen har även en lyrisk sida som griper tag i Billy Strayhorns ballad Chelsea Bridge. Efterföljande Haywain är en diagonal motsatts till ömheten i balladen. Musiken intar en nästan anarkistisk fåra med eruptiva utbrott. Svalkande är sopransaxen i den drygt tiominuter långa Counter Measures. Ett följsamt komp med DeJohnettes tassande vispar i botten öppnar också utrymme för Drew Gress smidiga bas.

Göran Olson


Tenorgigant i yster konsert!

Sonny Rollins Live                 

First Moves
(Jazz Door)

Sonny Rollins turnerade i Europa 1974 med sin kvintett och vid framträdandet i Belgrad spelades bandet in. I gruppen ingick sopransaxofonisten Rufus Harley, som även hörs med säckpipa, gitarristen Yoshiaki Masuo, elbasisten Gene Perla och trumslagaren David Lee. Rollins är naturligtvis centralgestalt och en aldrig strejkande dynamo som även drar med sig omgivningen i en yster konsert. Han varierar sig också med sopransaxen.


Spellängdens fyrtiosexminuter har en varierande karaktär. Rollins har komponerat First Moves och välkända Alfie´s Theme. Övriga inslag är Buddy de Silvas Look For The Silver Lining och den amerikanske komponisten Edward McDowells, 1879-1909, miniatyrstycke To A Wild Rose som i original var en och en halv minut långt. Rollins vänder ut och in på den vackra melodin i dryga sexton minuter utan att hamna på tomgång. Melodin blev för mig en favorit som spelades otaliga gånger.


Musiken är som vanligt när det gäller tenorgiganten starkt rytmiskt markerad där kompets drivande figurer får Rollins att hänge sig åt enkla men snillrika frasslingor. Hans fantasifulla kadenser är värda ett kapitel för sig. Öppningsnumret First Moves exponerar detta omedelbart. I Look For the Silvering Lining har Yoshiaki Masuos gitarr ett långt solo med rader av imponerande slingor att visa upp. Han är också en effektiv harmoniläggare. Säckpipan gör här obligater bakom Rollins, den släpps även fram i större omfattningen i Alfie´s Theme. Även här gör Masuo en uppvisning i den högre skolan. Perlas elbas får också inta ett större soloutrymme. Men Rollins närvaro sätter skivan på en piedestal.


Även idag trettiofem år senare är han en storhet. Sedan får vissa kritiker skriva vad dom vill efter hans konsert på Skeppsholmsfestival.
Göran Olson


Tysk-svensk kombination som smakar mer

Julian & Roman Wasserfuhr

Upgraded in Gothenburg

(ACT/Bonnier Amigo))


Tysk jazzmusik hör knappast till det man oftast lyssnar på. Det finns goda skäl att ändra på det. Åtminstone om den låter som den som levereras av bröderna Julian och Roman Wasserfuhr, trumpetare respektive pianist från trakterna av Köln. Julian tycks ha fått i sig några rejäla doser Chet Baker och Art Farmer med modersmjölken och tillsammans med brorsan Roman åstadkommer han massor av vacker, tät, raffinerad och melodiös musik.

 

I våras for bröderna till Göteborg och lät sig spelas in tillsammans med vår vidunderlige basist/cellist Lars Danielsson och trumslagaren Anders Kjellberg. Alla fyra fann varandra uppenbarligen omedelbart. I ett par låtar får de sällskap av högst hörvärda sångerskan Ida Sand och inte mindre hörvärda saxofonisten/flöjtisten Magnus Lindgren. Och här och var dyker även producenten Nils Landgren upp med sin röda trombon.

 

En härlig svensk-tysk kombination som smakar mer och som vi gärna skulle vilja höra livs levande!

Jan Olsson


Avslappnat –och som ett stilla kvällssamtal

Benjamin Koppel/Kenny Werner

Walden

(Cowbell)

 

Danske alt- och sopransaxofonisten Benjamin Koppel och amerikanske pianisten Kenny Werner möts här i en serie impressionistiska duos. Titel och innehåll har inspirerats av författaren Henry David Thoreaus (1817-1862) klassiker ”Skogsliv vid Walden”.


I pressreleasen sägs att den här sessionen uppstod spontant efter en annan inspelning som båda deltagit i och så låter det – båda spelar väldigt avslappnat och det är lite av nocturne och ett stilla kvällssamtal över det hela, där ingen höjer rösten. Koppel har skrivit samtliga kompositioner som kännetecknas av små, närmast minimalistiska, meloditeman.


Plus i kanten för fint följsamt pianospel av Werner, men helhetsintrycket av skivan dras tyvärr ned av Koppels R&B-baserade saxspel och sound som tyvärr inte känns relevant i sammanhanget.

Stefan Wistrand 


Så själfull jazz hör man inte varje dag!

Archie Shepp

Phat Jam in Milano

(Dawn of Freedom)

 

Det var med viss bävan jag satte in den här skivan i spelaren. Ett hiphopjam mellan frijazzlegenden Archie Shepp och ett gäng yngre musiker inspelad live verkade lite illavarslande, men mina onda aningar grusades omedelbart. Tvärtom visar det här samarbetet mellan hiphopgruppen ”Iswhat?!” och Shepp på ett mycket lyckat sätt att hiphop och jazz är grenar på samma träd. En platta med rötter, men som också pekar framåt. Man kan höra trådar i gruppens sound till så olika band som A Tribe Called Quest (hiphop) och Art Ensemble of Chicago (frijazz). Musikerna verkar ha trivts tillsammans och det är med stolthet i rösten som rapparen Napoleon Maddox presenterar Shepp i inledningen av konserten: ”It’s truly an honor, royalty right here!” 

 

Medlemmar i ”Iswhat?!” är, förutom Maddox (rap och human beatbox=”muntrumma”), Oliver Lake (altsax), Cochemea Gastelum (tenorsax), Joe Fonda (kontrabas) och Hamid Drake (trummor). Av den sättningen att döma förstår man att det här är en ovanlig hiphopgrupp med nära relationer till jazz. Lake, Fonda och Drake är alla kända namn inom den mer fria jazzen. Trumvirtuosen Drake har åtskilliga gånger varit i Sverige, bl.a. med basisten William Parker och Brötzmanns Chicago Tentet.

 

Övervägande delen av materialet kommer från ”Iswhat?!’s” senaste skiva ”The Life We Chose” (2006). Tillsammans lägger de ut en svängig rytmisk groove med suggestiva blåsarr, där Shepps sax har en fri roll att gå in och ut ur arrangemangen. Mesta solister är Shepp och Lake, men också den för mig okände Gastelum visar framfötterna. Sedvanliga samhällskritiska texter rappas av Maddox. Dock är skivans bästa spår när nestorn Archie Shepp själv ställer sig framför mikrofonen och pratsjunger sin egen låt ”Revolution” (också känd som ”Mama Rose”) och sedan levererar ett känsligt sopransaxsolo, följd av en inspirerad Oliver Lake.

 

Rekommenderad lyssning, för sådan här själfull jazz hör man inte varje dag!

Stefan Wistrand


DIG Jazz!

Startsidan med
jazznyheter


Andra sidor

Aktuella evenemang

(festivaler, turnéer mm)

Klubbjazz
Mälarkalender
Aktuellt
Nytt om band
Diggat på cd
Diggat på DVD
Jazzporträtt
Jazzens prisvinnare
Jazznytt i tryck
Jazz i bild
Klassiska
skivomslag
Länkar

Tillbakablick utan slavisk epigondyrkan

Steve Kuhn Trio              

with Joe Lovano

Mostly Coltrane

(ECM)


Pianisten Steve Kuhn hade ett kort samarbete, tre månader, med John Coltranes kvartett vintern 1960 . Med då var basisten Steve Davis och trumslagaren Pete La Roca.


Till tillbakablicken på den store tenorgiganten har Steve Kuhn med sig tenoristen Joe Lovano, basisten David Fink och trumslagaren Joey Baron vilka iklär sig roller som ger referenser till Tranes kvartett med McCoy Tyner och Elvin Jones. Det görs utan slavisk epigondyrkan med melodier som förknippas med Trane. Titlar som Welcome, Living Space, Cresent och Song Of Praise anger inriktningen. Mycket övertygande är Kuhn i Billy Eckstines I Want To Talk About You som görs utan Lovano. Här är det snubblande lätt att dra paralleller till Bill Evans - så bra är det. Men inte enbart där, The Night Has Thousand Eyes är också mästerlig. Kuhns With Gratitude, ett solonummer för Kuhn biter sig också fast.

   

Joe Lovano bidrar naturligtvis till gruppens status. Spröd och innerlig blir han i Central Park West. I den rörliga Configuration agerar musikerna mycket fritt där Baron är en pådrivare av stort mått. Dialogerna med Lovano för tankarna till Trane och Elvin Jones eruptiva utbrott. Atmosfären ändras radikalt i Jimmy´s Mood där tenorsaxofonen stärker temats sökande karaktär. I Spiritual använder Lovano en taragato, ett träblåsinstrument som påminner om en sopransaxofon. Instrumentet används speciellt i Ungern och Rumänien. Skivan avslutas med Trance där Kuhn ensam avrundar närmandet till Trane.

Göran Olson


Mer än 350

cd-recensioner
med DIG-betyg!

Senaste nyheterna
Svensk jazz
Internationell jazz
Jazzhistoria/

Återutgivningar

Diggat.Lars Gullin
Diggat.Miles Davis

Diggat på DVD

Smörigt, jazzigt och bluesbestänkt

Monty Alexander                               

Calypso Blues

The Songs of Nat King Cole

(Chesky Records)


Jamaicafödde pianisten Monty Alexander är sedan ungdomsåren en hängiven fan av pianisten och sångaren Nat King Cole. Med tillägg av karibiska element ger han här sin infallsvinkel på dryga dussinet melodier som förknippas med Cole. Smått smöriga melodier varvas med jazz och bluesbestänkta nummer.


Titelmelodin talar sitt eget språk där calypso och blues förenas på ett spetsfundigt sätt. Send For Me inleds som boogie-woogie men övergår senare till blues i shufflestil med trumslagaren George Fludas som pådrivare. Trions basist är Lorin Cohen.


I mer konventionell jazzstil spelas Almost Like Beeing In Love och Sweet Georgia Brown. Never Let Me Go får ett smakfullt utförande och blir en kontrast till de sötare Again, Too Young och Fascination. Efter avslutad spelrunda hade jag önskat att Alexander utnyttjat sitt jazzkunnande och spelat upp flera melodier från Coles jazziga repertoar.

Göran Olson


Vitala legendarer på sin mammas gata

James Moody

and Hank Jones Quartet   

Our Delight

(IPO)


Två av jazzens verkliga veteraner, tenorsaxofonisten James Moody och den äldste i brödraskaran Jones, pianisten Hank Jones, var i hetluften redan 1946 då de ingick i Dizzy Gillespies sextett. Nu återförenas de i en inspelning från 2006 med assist av basisten Todd Coolman och trumslagaren Adam Nussbaum. Skivans repertoar har starka rötter i bebop-epoken med melodier som Our Delight, Good Bait, Lady Bird, Woodn´t You, Soul Train och Eternal Triangle. Tenorklassikern Body And Soul smeks också fram.

  

Respect your eldest, säger Coolman i konvolutets text och det är bara att instämma efter veteranernas strålande uppvisning där Moody också visar vilken bra flöjtist han är. Det bryts inga nya vägar direkt, men visst är Moody en ovanligt fräck och idérik spelare för sin ålder. Han är född 1925. Jones är sju år äldre men fortfarande en finlirare som håller toppklass. Genuint och med stor inlevelse rör de sig på sin mammas gata. Mycket nöjda måste de vara över ”ungdomarna” Coolmans och Nussbaums lyhörda insatser. De båda är mer än trettio år yngre än de två legendarerna.

  

Den allt mer uppmärksammade sångerskan Roberta Gambarini ansluter sig i Jimmy Heaths Moody´s Groove. Hon sjunger textat och scat på ett sätt som får hennes överreklamerade kolleger att förblekna. Vilken feeling och frasering!

Göran Olson 


Fin hyllning från Thads generationskamrater

Music Of Thad Jones   

One More

(IPO)


Kornettisten Thad Jones, 1923-86, var en av jazzens färgstarkaste kompositörer. Hans melodier spelades även utanför storbandet han ledde tillsammans med Mel Lewis på Village Vanguard i New York. Det fanns en eggande sångbarhet i hans nyansrika alster där understämmorna var en fröjd för musikerna att spela. Lekfullheten spirade i hans alster.


Skicklige arrangören Mike Patterson skrev en hyllning till Thad 2004 där idel kända musiker från Thads generation medverkar. Pianist är Hank Jones, Jimmy Owens spelar trumpet och flygelhorn och Bob Brookmeyer ventilbasun. Saxofonister är James Moody, tenor& sopransax Benny Golson tenor och Frank Wess altsax och flöjt. Bas spelar Richard Davis, trumslagare är Mickey Roker.

  

Intressant är det att höra Owens flygelhornsspel. Sublim och underfundig är unikumet Brookmeyer och Wess flöjt är hart när oöverträffad inom jazzen. Hank Jones är sirligt delikat och harmonisk, när var han inte det? Rockers vispkomp är en lisa för örat. Golsons personliga tenor blir en lyrisk topp i Kids Are Pretty People. Bebopinfluerade One Moore är en battle för saxofonisterna som alla håller sig till tenorer

  

I en av Thads mest kända kompositioner, Mean What You Say, ges utrymme för Hanks gracila piano- här är han åttiosex år! Moodys tenor fyller där på med ett kärnfullt solo. Sir Roland Hanna gör ett inhopp i en romantisk tolkning av A Child Is Born som blev hans signum efter inspelningen med Thads och Lewis Jazz Orchestra. Thads Bossa Nova Ova? med Brookmeyer och Owens i solopositioner är en glättig kombination av jazz och bossa. Consummation, en av Thads mest kända storbandskompositioner, får en vital tappning med en offensiv Owens i fokus. Från skivan Suite For Pops, Thads hyllning till Armstrong, hämtas schvungfullt svängande The Farewell. Avslutningsvis gör Hank en stämningsfylld tolkning av Monks Mood.
Göran Olson


En aning anonymt - brukar låta vassare

Andy Sheppard

Movements in Colour

(ECM)

 

En tillbakalutad skiva inspelad i Avignon i södra Frankrike med brittiske saxofonisten Andy Sheppard, främst känd för sitt medlemskap i Carla Bleys band. Den är hans debut för ECM. Sheppard har komponerat samtliga melodier som låter som de har ett obestämt folkligt ursprung.


Som sig bör har skivan det typiska stora ECM-soundet och Sheppard tenderar att i det sammanhanget låta en aning anonym, eller kanske beror det på låtmaterialet? Han brukar låta vassare bland Bleys udda kompositioner, lite som Charlie Rouse hos Monk. Mesta solist är han förstås, jämsides med gitarristen John Parricelli, som bidrar med några solon på akustisk gitarr och då ger anrättningen en andalusisk prägel med ett stänk av Django Reinhardt.


John Parricelli är gammal medspelare till Sheppard liksom tablaspelaren Kuljit Bhamra. Den senare är enda slagverkare på skivan, vilket i mitt tycke gör kompet lite enahanda. Lite extra krydda sätter istället de båda speciellt till inspelningen inbjudna norrmännen Arild Andersen (bas/electronics) och Eivind Aarset (elgitarr/electronics). Triostycket med dessa två, ”International Blue”, är det bästa inslaget på hela skivan.

Stefan Wistrand


Modern norsk variant av "Jazz på svenska"

Ingebrigt Håker Flaten/

Håkon Kornstad

Elise

(Compunctio)

 

Materialet på skivan bygger på norska frireligiösa psalmer från början av förra seklet med rötter i folkmusiken. Basisten Håker Flaten har melodierna efter sin farmor Elise Håker. Hon inleder f.ö. skivan i en minutlång upptagning gjord av Norsk Rikskringkasting från början av 1970-talet.


Visserligen har de båda musikerna sin förankring i den friare jazzen av idag i grupper som Wibutee (Kornstad), Scorch Trio och Atomic (Håker Flaten), men vad vi hittar här kan betraktas som en modern variant av Jan Johanssons ”Jazz på svenska”.

 

I fria tolkningar av psalmerna improviserar de båda musikerna i ett nära samspel. När så Håker Flaten hittar ett skönt ostinato som tenorsaxofonisten Kornstad kan väva sitt spel kring är stämningen fulländad. Kornstad har en vacker ton i sitt instrument och till denna har han på ett mycket musikaliskt sätt integrerat en utökad spelteknik med ”slappeffekter” à la Parker (Evan!), vilket ger variation till duons sound.


Skivan har en föredömlig speltid som ett vinylalbum och jag erkänner villigt min förtjusning i vemodiga tongångar som dessa.

Stefan Wistrand


Helt enkelt för städat och snyggt

Joachim Kühn-Majid Bekkas-Ramon Lopez

Out of the desert

(Act)

 

Många jazzmusiker har lockats av möjligheten att spela med nordafrikanska musiker exempelvis;

Archie Shepp ”Live at the Panafrican Festival” (1969),

Ornette Coleman ”Midnight Sunrise” (på skivan “Dancing in Your Head” 1973) och Pharoah Sanders “Trance of Seven Colors” (1994).

Det har varit ojämna men spännande möten mellan olika världar på lika villkor. Musik inspelad i de afrikanska musikernas hemmiljöer.

 

Föreliggande platta är ute efter samma musikaliska möte och är också inspelad på plats i Nordafrika, men här rör det sig om en studioproduktion. Förstås nödvändigt med tanke på användningen av akustiskt piano. Den är mer välproducerad än de ovan nämnda, men istället desto tråkigare. Den känns för beräknad och i avsaknad av spontana improvisatoriska element, där det där lilla extra händer. Det är helt enkelt för städat och snyggt.


Grundsättningen är Joachim Kühn, piano, Majid Bekkas, guembri (marockanskt stränginstrument som fungerar som bas) och Ramon Lopez, trummor. De spelar i sex kompositioner med olika berbiska, marockanska och beninska slagverkare. Någon påverkan på musiken från slagverkarnas sida kan inte skönjas. De utgör bara en exotisk bakgrund till Kühns klassiskt skolade pianospel. Ljudet som mixats fram i studio i München låter hårt och vasst.

Stefan Wistrand


Swing, bebop och lite New Orleansstuk

Wynton Marsalis

He and She

(Blue Note)

 

Wynton Marsalis är en mysko kille. Vid 47 års ålder vet han fortfarande inte vad han ska bli när han blir stor. Eller också vet han det. Kanske är det just musikalisk diversearbetare han allra helst vill vara. Redan som 14-åring var han trumpetsolist i New Orleans Philharmonic Orchestra och lite senare dök han upp i Art Blakeys Jazz Messengers och lät som pånyttfödd Clifford Brown. Sedan blev det Herbie Hancocks V.S.O.P. och Grammisutmärkelser både för klassiska insatser och jazzbedrifter.

 

Idag leder Wynton både en egen kvintett och Jazz at Lincoln Center Orchestra. Snart ska han förresten ge sig ut på Europaturné med storbandet. Kanske dyker han upp i Stockholm eller Köpenhamn?. Och i dagarna har cd:n He and She ramlat ner hos platthandlarna. På den får vi möta trumpetaren, kompositören och POETEN Wynton Marsalis. Plus kvintetten. Mellan varje musikstycke läser kapellmästaren själv sina korta dikter om kärlek i allmänhet och mellan två människor i synnerhet. Finstämt, lite roligt emellanåt och definitivt begåvat. Och musiken är, förstås, komponerad och arrangerad av Marsalis. Stilmässigt pendlar övningarna ungefärligen mellan swing och bebop med lite New Orleans-stuk mellan varven. Ibland låter det som om Charles Mingus skulle ha varit inblandad. Tempo- och stämningsväxlingar titt som tätt alltså, och ofta ren och skär 3⁄4-takt. Vals är ju kärlekens taktart sägs det. Åtminstone påstår wienarna att det är så.

 

Marsalis är ypperlig solist med formsäkert och rättframt spel. Men ännu roligare är det faktiskt att höra saxofonisten Walter Blanding, vars sopransaxspel ibland för tankarna till självaste Sidney Bechet, som förresten dog för nästan exakt 50 år sedan.

 

He and She är en trevlig platta, lite annorlunda , precis som det mesta Wynton Marsalis gör. Den bör passa de flesta, oavsett vilken smakriktning man har och den utgör ytterligare ett bidrag till bilden av den komplexe Wynton Marsalis, musikanten som inte låter sig placeras in i någon som helst fålla. Kanske är det just det som gör att vi – alldeles orättfärdigt – retar oss på honom ibland. Precis som vi då och då gjorde på Ellington, John Lewis och några till innan vi så småning insåg att de faktiskt bara var fullständigt geniala.

Jan Olsson 


DIG Jazz!

Startsidan med
jazznyheter


Andra sidor

Aktuella evenemang

(festivaler, turnéer mm)

Klubbjazz
Mälarkalender
Aktuellt
Nytt om band
Diggat på cd
Diggat på DVD
Jazzporträtt
Jazzens prisvinnare
Jazznytt i tryck
Jazz i bild
Klassiska
skivomslag
Länkar

Mer än 350

cd-recensioner
med DIG-betyg!

Senaste nyheterna
Svensk jazz
Internationell jazz
Jazzhistoria/

Återutgivningar

Diggat.Lars Gullin
Diggat.Miles Davis

Diggat på DVD

Glädjen i musiken griper tag

Marilyn Crispell

Fredrik Ljungkvist, Magnus Broo m fl             

Collaborations 2004-2007

(Leo Records)


Jag har alltid varit kritisk till free-formjazz lanserad på skiva. Har tyckt att den visuella upplevelsen varit en del i musikens utformning. På skiva har musiken på något outgrundligt sätt tappat en del av sin form och lyster. Men den här skivan, med upptagningar från Nya Perspektivfestivalerna 2004 och 2007, får mig att snabbt tänka om. Glädjen i musiken griper tag när de två grupperna fritt och spontant låter musiken söka nya banor.

 

Pianisten Marilyn Crispell med klarinettisten/tenoristen Fredrik Ljungkvist, basisten Palle Danielsson och trumslagaren Paal Nielsen Love spelar två nummer. Först gruppens kooperativa Quartet Collarboration som följs av Palles Aros. Det är långa nummer med speltider på femton respektive drygt tjugotvå minuter.


Även de resterande inslagen som spelas i kvintettform har en lång spellängd, som mest fjorton minuter. Tidsangivelserna skall inte tolkas negativt för det är överlag musik som har motivering och innehåll. I kvintetten ingår förutom Marilyn Crispell trumpetaren Magnus Broo, altsaxofonisten Lars-Göran Ulander, basisten Per Zanussi samt trumslagaren Paal Nielsen Love. Båda uppställningarna ger valuta. 

  

Marilyns spel är som alltid spännande och fantasifullt. Hon går alltid hem i slutänden när hennes, skall vi kalla det blyga lite trevande anspråkslöshet, ger vika och hon törs ge ifrån sig sin inneboende styrka och känsla. Kommer ihåg en konsert som hon gjorde med tre svenska musiker inför en publik som hade en sammansättning som man inte förväntat sig på en konsert med fri jazz. Vi var väl en sextio personer i lokalen och jag bävade för publikens reaktion efter hennes extremt långa inledningsnummer. Visst kom det reaktioner - fyra personer lämnade sina stolar. Men efter konsertens sista nummer fick hon stående ovationer och detta från en swingorienterad publik som hade väntat sig en annan musikstil.

  

Ett annat glädjeämne skivan är Fredrik Ljungkvist vars klarinettspel känns mycket övertygande. Han är en lysande improvisatör och kan utan tvivel kan räknas in bland de verkligt stora i genren. Dit hör även de andra aktörerna som stod på Culturens scen i Västerås.

Göran Olson 


En mästare med aldrig sinande idérikedom

Sonny Rollins

Road Shows, vol 1

(EmArcy/Universal)

 

Tenorsaxofonisten och Polarpristagaren Sonny Rollins, en av jazzens verkliga giganter, skivdebuterade för i dagarna 60 år sedan. Och han är still going strong! På sitt nyaste album, som inte alls är alldeles nytt, har denne mästerlige musikant valt ut material ur bland annat i sin egen bandsamling från konserter runt om i världen. Resultatet har blivit ett fantastiskt album med upptagningar gjorda mellan 1980 och 2007. Ingenting har förstås funnits ute på skiva tidigare. Arkivarbetet har resulterat i ett fullständigt fantastiskt album!

 

Det hela börjar med rykande blues, ”Best Wishes”, inspelad i Japan 1986. Rena knockouten! 72 minuter senare kan man andas ut efter en magnifik ”Some Enchanted Evening” från en konsert i Carnegie Hall för ett och ett halvt år sedan. Dessemellan har man fått sig till livs en aldrig tidigare hörd, magnifik, Rollins-komposition, ”Blossom”, inspelad i Umeå 1980, mera blues i form av ”Tenor Madness” och ett par fina standards samt, naturligtvis, den obligatoriska calypson i form av ”Nice Lady”.

 

Plattan är exemplariskt producerad och bjuder på tvättäkta jazzmusik exekverad av en mästare med en, som det verkar, aldrig sinande idérikedom och en energi och kraft som kan försätta berg. Det faktum att det står ”Vol. 1” på konvolutet till ”Road Shows”, som tveklöst är en av Sonny Rollins bästa plattor någonsin, tyder på att det kommer en fortsättning. Vi väntar redan otåligt!

Jan Olsson


Häftigt svänghumör och makalösa ballader

Keith Jarrett Trio

Yesterdays

(ECM)


Yesterdays”är den senaste i raden av Keith Jarretts fullständigt sagolika ”Standards”-plattor. Upptagningarna är gjorda i Japan våren 2001 och på repertoaren stod ett antal välkända låtar ur den amerikanska jazz- och evergreenrepertoaren. Mer än hälften av dem har Jarrett spelat in på skiva tidigare, vilket ger möjlighet till intressanta jämförelser.


Sällan har jag hört Jarrett på häftigare svänghumör än här. Det fullständigt ryker om Richard Rodgers ”You Took Advantage Of Me” och Dizzy Gillespies hyllning till sin gamle manager Billy Shaw, alltså ”Shaw `Nuff”. Men allra mest fastnar jag ändå för balladerna. ”Yesterdays”, till exempel, är makalös. Likaså ”Smoke Gets in Your Eyes”, som Keith har försett med en grandios introduktion. Här kommer Jarretts lyriska ådra, hans fantastiska tonval och, inte minst, utsökta anslag verkligen till sin rätt.


Men det är väl värt att poängtera att Keith Jarretts trio verkligen är en trio. Samspelet är helt suveränt och sitter som en smäck. Men så har de tre, Jarrett, Gary Peacock och Jack DeJohnette också spelat tillsammans mer och längre än de flesta.

 

Just nu tycker jag att ”Yesterdays” är den bästa Keith Jarrett-platta jag någonsin hört. Men det brukar jag å andra sidan tycka nästan varje gång det kommer något nytt med denne mästare.

Jan Olsson


En dryg timmes oavbruten glädje!

Charlie Haden

Rambling Boy

(EmArcy)


Huvudpersonen på ”Rambling Boy” är ingen mindre än basisten Charlie Haden, en gång Ornette Colemans trogne vapendragare. Han är också mannen bakom en av jazzhistoriens mest aktiva och hyllade politiska formationer, Liberation Music Orchestra, och den helt magnifika Quartet West. Men jag lovar: på det här sättet har ni aldrig hört Charlie Haden tidigare!

 

För att riktigt kunna ta till sig musiken måste man veta, att Charlie i tidernas begynnelse och knappt en tvärhand hög, i sin hemstad Shenandoah, Iowa, var en firad hillbilly-artist. Tillsammans med sina föräldrar och ett par syskon utgjorde han Haden Family, som sjöng cowboylåtar och underhöll i lokalradion. Och det är den stilen och den tiden han glatt återupplivar här– om än med lite modernare stuk. Rambling Boy är alltså countrylåtar i långa banor, en gång lanserade av legendariska Carter Family, Hank Williams och andra kända och för mig okända, Vilda Västern-hjältar.


Till sin hjälp har han, precis som det sägs på konvolutet, sin familj, det vill säga hustrun Ruth, sonen Josh och trillingdöttrarna(!) Rachel, Tanya och Petra plus en mängd kompisar från alla tänkbara musikgenrer. Vi jazzvänner känner igen bland andra gitarristen Pat Metheny, som har hjälpt Charlie med arrangemangen, pianisten Bruce Hornsby och banjoisten Bela Fleck.


Andra figurer som dyker upp, med den äran, är sångarna Elvis Costello och Vince Gill, violinekvilibristen Stuart Duncan och mandolinfenomenet  Ricky Skaggs. Och det hela känns oerhört äkta och bra. En och annan jazzpuritan kanske rynkar på näsan, men den som har ett öppet sinnelag – som Karlsson i Hemsöborna brukade säga - och känsla för genuint musikanteri får garanterat en dryg timmes oavbruten glädje!

Jan Olsson 


Mer än 350

cd-recensioner
med DIG-betyg!

Senaste nyheterna
Svensk jazz
Internationell jazz
Jazzhistoria/

Återutgivningar

Diggat.Lars Gullin
Diggat.Miles Davis

Diggat på DVD

Glad svängig jazzmusik av hög kvalitet

The Best of

Hot Club de Norvége

(Hot Club Records)


Ordinarie medlemmar i detta, drygt kvartssekelgamla, svängiga band från vårt nordvästra grannland, Norge, är gitarristerna Jon Larsen och Per Frydenlund, den smått fantastiske violinisten och munspelaren Finn Hauge och basisten Svein Aabostad. Som alla säkert begriper heter husguden Django Reinhardt. Att det låter Franska Hotkvintetten om en stor del av repertoaren är därför självklart. Men Hot Club de Norvege” har genom åren, under Jon Larsens entusiastiska ledning, vidareutvecklat genren, vilket gör att musiken känns sensationellt fräsch och modern.

 

På denna samlingsplatta, med inte mindre än 20 nummer av olika årgångar, får vi en utomordentlig bild av kvartetten, som verkligen är något alldeles extra. Och för att skapa omväxling i den välsmakande konfekten har man plockat med flera inspelningar med gästande storheter. Bland dem vi får höra, vid sidan av det ordinarie manskapet, kan nämnas gitarrspelande världsstjärnor som Babik Reinhardt, alltså Djangos son, Jimmy Rosenberg och Ulf Wakenius. Här och var tar man också hjälp av såväl stråkkvartett som symfoniorkester.

 

Den som gillar tidlös swing och strängaspel bör allvarligt fundera på att investera i ”The Best of Hot Club de Norvege”. Drygt en och en kvarts timmes glad och svängig jazzmusik av mycket hög kvalitet utlovas.

Jan Olsson


DIG Jazz!

Startsidan med
jazznyheter


Andra sidor

Aktuella evenemang

(festivaler, turnéer mm)

Klubbjazz
Mälarkalender
Aktuellt
Nytt om band
Diggat på cd
Diggat på DVD
Jazzporträtt
Jazzens prisvinnare
Jazznytt i tryck
Jazz i bild
Klassiska
skivomslag
Länkar

Mer än 350

cd-recensioner
med DIG-betyg!

Senaste nyheterna
Svensk jazz
Internationell jazz
Jazzhistoria/

Återutgivningar

Diggat.Lars Gullin
Diggat.Miles Davis

Diggat på DVD

Dagsfärsk jazz av högsta dignitet

Tim Hagans                  

Alone Together

(Pirouet)


Trumpetaren Tim Hagans är ett väkänt namn i vårt land. Den i Philadelphiaområdet boende Tim är sedan många år tillbaka konstnärlig ledare för Norrbotten Big Band i Luleå och har ett förflutet i Malmö på slutet av sjuttiotalet. Bland annat som medlem av Thad Jones Köpenhamnband Eclipse. Karriären hade inletts i Stan Kentons och Woody Hermans storband. Efter åren i Malmö åkte han  hem till Ohio igen där han spelade med Blue Wisp Big Band i Cincinnatti . Sedan blev det Boston innan han klev upp på New Yorkscenen.
Men han är inte enbart en storbandsmusiker och skrivare, utmärkt sådan. Han har spelat på mindre grupp med bland annat tenoristerna Joe Lovano, David Liebman och Bob Belden. Gästspel har gjorts med Yellowjaquets och Steps Ahead. Tim ingick också i The Blue Note All Stars. Nyligen avslutades  ett projekt med basisten Rufus Reid och Norrbotten Big Band.

 

Här kommer Tim med en kvartett som spelats in i München 2006. Där ingår kompisen, pianisten Marc Copland. Basist är Drew Gress och tyske trumslagaren Jochen Rückert, som varit bosatt i New York  sedan mitten av nittiotalet. Fyra kompositioner har skrivits av Copland. Till detta läggs standardmelodierna You Don´t Know What Love Is, Alone Together samt Stella By Starlight. Faktiskt rätt ovanligt att höra Tim med en sådan repertoar.

  

Kvartetten presenterar dagsfärsk jazz av högsta dignitet. Skivan inleds med Coplands melodier där Tim spelar sedvanligt tufft med långa intrikata löpningar. Standardmelodierna har en annan karaktär. En varmare sådan där Tim visar vilken lysande balladspelare han är.  Samspelet med Copland i You Don´t Know What Love Is är delikat. Här kan man ta till klychan hand och handske. Coplands själfulla spel skall verkligen poängteras.  En lätt trippande version av Alone Together följer upp där bas och trummor lätt och lyhört skuggar trumpeten. En trumpet som emellanåt återkommer till en tidigare spelad fras eller varierar den. En helgjuten avrundning på besöket i München blir Stella By Starlight där harmonsordinen ger varm kulör åt Tims närhet till melodin.

 

Varför utnyttjas inte Tims trumpet här i landet oftare kan man med fog fråga sig?

Göran Olson


Närmare varann kan man inte komma

Marcus Belgrave & Michéle Ramo               

The Song Is You

Tribute To Lawrence G. Williams

(MoonBoat Records)


Trumpetaren Marcus Belgrave har mest hörts i storbandssammanhang. Redan som artonåring ingick han i Ray Charles sextiotalsorkester. Där spelade han i fem år. Sedan  kom han att spela med Max Roach, Charles Mingus, Dizzy… .


I Europa har han hörts med George Gruntz Consert Band. Sedan 1988 är  han medlem av Lincoln Center Jazz Orchestra. Belgrave har också en professur in Jazz Trumpet  vid Oberlin Conservatory i Ohio. Här spelar han på duo med den osannorlikt läckert spelande i New  York bosatte italienfödde gitarristen  Michéle Ramo. Hans nylonsträngade instrument , åtta strängar, ger skivan en stämningsrik  färg. Skivan är en hyllning till trumslagaren Lawrence G Williams, 1937-2006, som var en favorittrumslagare i Detroit.

  
Paret rör sig inom den romantiska jazzsektorn där Belgrave växlar mellan trumpet och flygelhorn. Han sveps lyriskt in  i den smakfulle Ramos harmoniska toner och klanger. När gitarrens mörka strängar gör basgångar låter duon som en trio. Närmare varann kan man knappast komma på två. Följaktligen är materialet hudnära med melodier som, The Song Is You, East Of The Sun, If You Could See Me Now, Angel Eyes och Teach Me Tonight.


Michéle Ramos spel vill jag verkligen rekommendera de som gillar intimt gitarrspel av det  mindre volymstarka slaget. För den tekniskt sinnade skall nämnas att hans gitarr heter ”Hei-D Super Mostro lV”.

Göran Olson 


Elegant gitarrjazz kryddad med läckert fiolspel

Jacob Fischer Trio

featuring Svend Asmussen

(JF Records)


Vad skivan ”Jacob Fischer Trio featuring Svend Asmussen" innehåller kan förmodligen de flesta lista ut. Massor av elegant gitarrjazz av kammarmodell, här och var kryddad med lika läckert som svängigt fiolspel av mästaren Svend Asmussen, som aldrig tycks bli för gammal. Han fyller 93 nästa gång! Hugo Rasmussen bidrar till välljudet med sin kontrabas och bakom trummorna sitter mångkunnige Janus Templeton.


Speltiden på albumet är generöst tilltagen, hela en och en kvarts timme. Under denna tid får vi ta del av Fischer i helfigur, som balladtolkare, häftig swinger och kompositör. Och ibland friskar han i med både lite bossa och en nypa countrystuk. Bland alla toppar på albumet  kan nämnas en underbar version av det gamla King Cole-örhänget ”Nature Boy” med Asmussen i högform, en originell ”Secret Love” och ett mycket begåvat  Fischer-original betitlat ”Latino”.


Som sjuttonde och avslutande låt bjuds vi på Gordon Jenkins klassiker ”Goodbye”. Men vi hade förstås hellre hört ”We´ll Meet Again”… 

Jan Olsson


Tenorist med pondus och auktoritet

Erica Lindsay Quartet               

Live At The Rosendale Cafe

(ARC, Artist Recording Collective)

 

Den amerikanska tenorsaxofonisten Erika Lindsay är en intressant bekantskap. För oss nordbor är hon nog så okänd. I ungdomsåren  pendlade hon mellan USA och Europa men nu är hon bosatt i kultorten Woodstock norr om New York. Jag minns henne som medlem av trombonisten Melba Listons tjejband som bland annat spelade på världens då trevligaste jazzfestival i Nice i slutet av sjuttiotalet.

 
Erica har vid sidan om spelandet visat sig vara en utmärkt kompositör. Bland annat med  Boadway-föreställningar på sin CV. Mal Waldron har varit hennes lärare och mentor och hon har hörts med McCoy Tyner, Clifford Jordan Art Blakeys Jazz Messengers och Frank Zappa. Waldon hade hon som lärare när hon var femton år. Oliver Lake Big Band och Baikida Carrolls kvintett är andra spelplatser.Bland hennes förebilder på instrumentet finns Gene Ammons, Dexter Gordon, Wayne Shorter och John Coltrane.  

 

Skivans kompositioner har skrivits och arrangerats av Erica. Hon har pondus och auktoritet i agerandet. Frasena är klara med en tonal skärpa. Tonen är stor, precis som hos hennes förebilder. Tillsammans med trumslagaren Bob Braye röjer hon mycket frigjort och impulsivt i Get To It. Pianisten Francesa Tankleys  är en begivenhet att hålla i minnet. Basisten Otto Gardner håller också hög klass i likhet med hela skivan som andas optimism och smittande framåtanda. Gruppens inbördes kommunikation skall också noteras.


Var man kan inhandla plattan är faktiskt svårt att uttyda av konvoluttexten men www.artistrecordingcollectiv.info är ett förslag.

Göran Olson


Lite modernare tenorspel än tidigare

Scott Hamilton

Across the Tracks

(Concord)


En av våra allra flitigaste och mest populära klubbesökare genom åren, tenorsaxofonisten Scott Hamilton, har kommit med ett alldeles nytt album. Across the Tracks heter plattan, som faktiskt skiljer sig en del från Scotts tidigare mer än 60 alster. För så många är det som han kommit ut med. i eget eller andras namn, på den välrenommerade västkustetiketten sedan debuten för drygt 30 år sedan med LP:n Scott Hamilton Is a Good Wind Who Is Blowing Us No Ill.


Det som gör albumet lite annorlunda är för det första repertoaren, som snarare är bebop- än swingorienterad. Bland annat får vi höra Sonny Stitts ”Deuces Wild”, Leo Parkers ”Parker´s Pals” och Ray Wetzels ”Intermission Riff”, en gång ett av Stan Kentons paradnummer. En annan anledning till att ”Across the Tracks” skiljer sig från Hamiltons övriga plattor är det faktum att han har plockat in en hammondorgel, trakterad av en man vid namn Gene Ludwig, i gruppen. Övriga medverkande är gitarristen Duke Robillard och trumslagaren Chuck Riggs, som – om jag minns rätt – var med Scott på hans allra första Sverigeturné.

 

Jag tycker faktiskt också att Hamiltons eget tenorspel är lite modernare än tidigare, och det är ju kul med tanke på att stillastående, enligt folk som vet, är detsamma som tillbakagång. Men sin sköna ton, sin fina frasering och eleganta svänglusta har han förstås i behåll.

Jan Olsson 


Utropstecken för hela åldersstegen

Esperanza Spalding               

Esperanza

(Heads Up)


Den unga amerikanska kontrabasisten och sångerskan Esperanza Spalding, som kommer att gästa Stockholm Jazz Festival, kan bli en av sommarens begivenheter.  Här kommer en tjej i tjugofemårsåldern och vänder ut och in på alla konventioner om kvinnliga basisters möjligheter att bryta mark på jazzens snäva teg. Hon gör det med besked och att hon därtill är en utomordentlig sångerska bygger på hennes redan stora bredd. Karriären  inleddes som violinist men hon tröttnade på fiollådan och greppade kontrabasen istället.  Rösten passar in i såväl en jazzrepertoar, som, soul, hip hop, latin och Gud vet allt. Den rörliga flexibiliteten känns inte besvärande för i slutänden smälts alltsammans till personlig enhet.

 

I Esperanzas combo ingår pianisten Leo Genovese, trumslagaren Otis Brown och percussionisten  Jamry Haddad. Sitter in i par nummer gör en av hennes mentorer, förre Art Blakeys Jazz Messengers altsaxofonist Donald Harrison. Han är inte den första namnkunniga saxofonist hon spelat med. Joe Lovanos namn finns där också. Harrison övertygar starkt i Esperanzas She Got To You och If That´s True. I den sistnämnda melodin hörs också aggressivt trumpetspel från Ambrose Akinmusire. Esperanza  har för övrigt skrivit all musik frånsett Johnny Greens Body And Soul som får en något snabbare version än vanligt.  Hennes basspel där är strålande.

  

Den som ämnar besöka Stockholm Jazz Festival bör inte missa chansen att höra Esperanza. Hon kan bli ett  utropstecken för hela åldersstegen och kan dra nya lyssnare till jazzens snävt hållna revir.

Göran Olson

En ny och mycket positiv bekantskap

Joris Teepe´s

Groningen Art Ensemble                               

Jazz In And Out

(Planet Arts)


Holländaren Joris Teep, 1962, äntrade med sin kontrabas ett plan till New York 1992. Raskt kom han med i grupper där musiker som trumslagaren Carl Allen, trumpetarna Tom Harrell och Randy Brecker ingick. Till dags dato har han spelat in åtta album i eget namn där hans kompositioner och arrangemang hörs.  Här har han med sig sex toppmusiker ur New York-gräddan plus vokalisten Dena Derose.  Att Groningen finns med i titeln har sin orsak i att Teep och musikerna undervisar på universitets jazzinstitution i staden.

   
Musikerna har bidragit med kompositioner och arrangemang där nykomponerad musik matchas mot några standards. Dit räknas Billy Strayhorns Blood Count , Jerome Kerns I´m Old Fashioned, Ellingtons Take The Coltrane och Van Heusens All  My Tomorrows. Kerns melodi sjunger Den Derose med en lätt jazzelegans som smakar fågel. Hon har också arrat. Herwigs trombon är också skön med en underton av Frank Rosolinos trippande lekfullhet. Stort utrymme får Herwig i den egna modala sexton-taktaren Mitote. Där exponeras också Teepe´s bas och resten av gruppens blåsare tenoristen Don Braden och trumpetaren Brian Lynch.   Pianisten David Berkman ger också vibbar. Det gör han också i Blood Count. Ron Jacksons känslosamma gitarr har huvudroll i All My Tomorrows.

  
Sista utposten i bandet trumslagaren Ralph Peterson visar klass i den snabba Race X som i likhet med Keep It Simple är hans verk. Hans vispkomp som för tankarna till Roy Haynes imponerar i högsta grad. Lynch är också mycket hörvärd. Allt som allt en mycket positiv bekantskap och en värdefull inblick i vad som rör sig i New York vid sidan av de riktigt tunga namnen vars skivor har betydligt lättare att nå oss.

Göran Olson


Omtumlande mosaik med varierade stämningar

Saxophone Summit                        

Joe Lovano, Dave Liebman, Ravi Coltrane

Seraphic Light

Dedicated To Michael Brecker

(Telarc)


Saxophone Summit spelade 2004 in albumet Garthering Spirit. Frontlinjen bestod då av saxofonisterna Michael Brecker, Joe Lovano och Dave Liebman. Kompet hade Phil Markowitz som pianist. Cecil McBee var då basist och Billy Hart trumslagare.


På den här inspelningen från 2008 har Ravi Coltrane blivit ersättare för den tyvärr bortgångne Brecker. Kompet är samma som tidigare.  Alla hörs med tenorsax men man blandar upp klangen när Lovano spelar altklarinett och skotsk flöjt.  Liebman växlar med sopransax, C-flöjt och träflöjt. Coltrane håller sig till tenorsaxen utom i ett nummer då han växlar till sopransax. Klangen förändras också när Randy Breckers trumpet träder in i hans egen Message To Mike och John Coltranes Expression som Liebman arrangerat.

 

De minst sagt hörvärda och drivna rörblåsarna presenterar sig i en omtumlande mosaik där stämningarna varieras med melodiskt harmoniskt spel upp till ett fullständigt frisläppt agerande. Ibland grymt sådant för att idka innevokabulär. Verkligen intressant är gruppens udda och personligt variabelt sound som ger färg i ensemblepartierna. Speciellt när alt-klarinetten flätas in och ställs mot Liebmans stringenta sopransax. Han är också en lysande saxleader.


Till gruppens mest lössläppta nummer är jag dock lite reserverad. Det blir för egofixerat vilket i och för sig tillfredställer musikernas ystra leklynne men det når inte lyssnaren fullt ut. Kompet bakom saxtrion gör en helgjuten insats där samtliga gör utmärkta soloinsatser. Billy Harts trumspel är också något att fästa uppmärksamhet på. Han är utan tvivel en av jazzens största på sitt instrument.

Göran Olson


En grupp i ständerlig förändring

Yellowjackets                                                 

Featuring Mike Stern

Lifecycle

(Heads Up)

 

Yellowjackets är en ständigt föränderlig grupp. Med jämna mellanrum har gruppens utseende ändrats och en ny musiker har kommit med bandet. Nu är det gitarristen Mike Stern som gästar och ger gruppen en ny tilldragande färg som passar perfekt i den jazz-fusionspelande miljön.   


En gitarr har inte ingått i Yellowjackets mönster sedan Robben Ford var med där. Stern medverkar i sju av de tio numren och ligger långt fram i ljudbilden. Där finns också saxofonisten Bob Mintzer som skiftar mellan tenor-sopransax, EWI och klarinetter. Med är som vanligt pianisten och keyboardspelaren Russell Ferrante, el-basisten Jimmy Haslip samt trumslagaren & percussionisten Marcus Baylor. Stern har levererat två melodier, Double Nickel samt Dreams Go. Övriga melodier på denna tjugonde platta av gruppen under deras tjugofemåriga existens kommer från bandmedlemmarna.


Mike Stern passar som hand i handske och han ger gruppen en kick med sin friska djärvhet och harmoniska känsla. Soundet i gitarren är utan överdrift ett jazzens skönaste. Det här inhoppet måste ha gillats och inspirerat omgivningen som i vanlig ordning håller hög nivå.

Göran Olson


Horace Parlan  Trio   

My Little Brown Book

(Stunt)


Amerikanske pianisten Horace Parlan är en stark profil som borde röna mer uppskattning. Innan han bosatte sig i Danmark 1973 hade han varit en kärnfull medlem i Charles Mingus band 1957-59.  På de album som han gjorde för Blue Note hade han bland annat tenoristen Booker Erwin med. Lou Donaldson, Stanley Turrentine, gitarristen Grant Green

och att inte förglömma Archie Shepp är andra som samarbetat med Parlan på skiva.

 
Parlan är en lyriker vars sätt att lägga ackord är särpräglat originellt med en harmonisk säkerhet. Här får man en tydlig bild av hans tillvägagångssätt. Speciellt när han täcker upp bakom Christina von Bülows ljust skimrande altsax. Melodivalet är skirt med en romantisk underton. Två melodier har lämnat Parlans musikrum hemma i Rude.  Billy Strayhorn har sina mästerverk, Lotus Blossom samt My Little Brown Book med. The Things We Did Last Summer och Everything Happens To Me kommer från den alltid prunkande evergreens-rabatten. Miles Davis bidrar med sin Fran Dance och Thad Jones har lämnat från sig Quietude.

   

Med basisten Jesper Lundgaard har trion en idealisk följeslagare att förlita sig på. Han spelar inte så där utpräglat virtuost som många av sina landsmän även om han kan instrumentet utan och innan. Det Jesper han infogar känns primärt och motiverat utan att konkurrera om uppmärksamhet med  solisterna. Så mycket bättre kan inte en bas fungera i ett sofistikerat möte.

Göran Olson


Gunde on Garner

(Stunt)


På Gunde on Garner får man möta den danske pianisten Henrik Gunde och hans trio med basisten Nicolas Kock och trumslagaren Steen Holm. I några nummer förstärker även en congaspelare vid namn Rune Olesen. Albumet har underrubriken “Songs that could have been played by Erroll Garner – if he had only known them”, vilket säger det mesta om innehållet.


Tretton låtar – varav några helt osannolika i sammanhanget, som Jacob Gades gamla ”Tango Jalousie” och den ännu äldre ”Sankta Lucia” - serveras med massor av humor och oemotståndlig svängglädje. Och allt låter oerhört garnerskt. Den som inte blir på gott humör av ”Gunde on Garner” bör nog snarast fundera på att uppsöka sin husläkare.

Jan Olsson


Charles Lloyd Quartet

Rabo de Nube

(ECM)


Tenorsaxofonisten Charles Lloyd ledde under andra halvan av sextiotalet en mycket framgångsrik kvartett, älskad av såväl kritiker som en stor publik. Gruppen var speciellt lyckad i live-sammanhang och medförde också pianisten Keith Jarretts definitiva genombrott. Efter gruppens upplösning var Lloyd mer eller mindre borta från jazzscenen under många år, men har sedan kommit tillbaka. Sedan 1989 har han spelat in en rad högklassiga skivor för ECM, och detta är hans trettonde CD för det bolaget.

 

På ”Rabo de Nube” spelar Lloyd åter på kvartett, denna gång med yngre musiker vid sin sida. Basisten Reuben Rogers är för mig ett nytt namn, medan den fine trumslagaren Eric Harland kunnat höras tidigare med Lloyd och med McCoy Tyner. Båda musikerna imponerar med ett spänstigt och fint spel, och hela gruppen musicerar så fräscht att det är nära till hands att referera till de klassiska kvartettinspelningarna från sextiotalet. Det låter förstås inte likadant, men samspelet och friskheten finns där.

 

Särskilt spännande är det förstås att stifta bekantskap med pianisten Jason Moran. I Orkester-Journalen (Nr 1 2008) höjde den amerikanske jazzskribenten Gary Giddins honom till skyarna och menade i stort sett att han var den enda av de yngre musikerna som var något att ha. Det är kanske lite ogint mot många andra, men det är lätt att konstatera att Moran är en fin och lovande pianist. Han är tekniskt skicklig och har ett kraftfullt anslag, och visst är det kul att höra hans påhittiga och självsäkra spel. Men samtidigt blir han, i mitt tycke, stundtals lite väl svulstig och pompös i sina solon, ett spelsätt som närmast ger associationer till Dave Brubeck. Det ska dock bli roligt att följa hans utveckling.

 

Charles Lloyd själv då? Jo, han spelar fortfarande alldeles utmärkt i sin egen omisskännliga, luftiga stil. Skivan inspelades live 2007, en dryg månad efter det att Lloyd fylld 70 år, men några ålderskrämpor märks verkligen inte av. Som seden bjuder ger han också smakprov på sitt spel på flöjt och den orientklingande tarogaton, men det är på tenorsaxen han har mest att ge. Titellåten ”Rabo de Nube” är en vacker melodi av den kubanske sångaren Silvio Rodríguez. I övrigt är det kompositioner av Lloyd själv. Sweet Georgia Bright har han spelat in vid flera tillfällen tidigare och ”Booker’s garden” är en hyllning till trumpetaren Booker Little.

 

Sammanfattningsvis är detta en mycket bra skiva. Alla ni som gillade Lloyds sextiotalsmusik men sedan tappat bort honom har här en fin chans att återknyta kontakten. Och naturligtvis vore det kul att höra den här gruppen vid någon av sommarens festivaler. Varför inte Skeppsholmen?

Roger Rudolfsson 


DIG Jazz!

Startsidan med
jazznyheter


Övriga sidor:

Aktuella evenemang
Klubbjazz
Mälarkalender
Aktuellt
Skivnyheter
Diggat på DVD
Jazznytt i tryck
Nytt om band
Jazzporträtt
Jazzhistorik
Omslagsklassiker
Länkar


McCoy Tyner             

Land Of Giants

(Telarc)


Land Of Giants spelades in 2002. Föregående platta, McCoy Tyner Quartet, som gjordes på det egna bolaget McCoy Tyner Music, kom till 2006. 


I McCoy´s kvartett från 2002 ingår vibrafonisten Bobby Hutcherson, basisten Charnett Moffett samt trumslagaren Eric Harland. Få pianister har sådan kraft och pondus i anslaget som McCoy . Men han kan ändock ge sina löpningar en sirlig bana även när den absoluta kokpunkten närmar sig. Balladerna görs med ett stort mått av tillgivenhet. Spelet i den mediumgungande If I Were A Bell är en läckerhet som biter sig kvar. Mycket lyckad här är också Hutcherson vars svala metallplattor sitter som en smäck. Roligt att höra honom i den här mycket vitala omgivningen där alla spelarna är på topp.

   

I Manalyuca lämnas plats för Moffets kraftfulla bas. Han gör där ett imponerande solo vid sidan av sina mycket drivande walking-turer. Tala om fysisk närvaro. Latinfärgade Contemplation är ett annat nummer att gå tillbaka till – det gäller inte förvånande alla skivans inslag. Inte minst For All We Know och In A Mellow Tone.


Det är kanske för tidigt att basunera ut årets mest iögonfallande platta. Men McCoy och hans män har verkligen åstadkommit en timme jazz med absolut högsta potens och konstnärligt värde. Något annan var väl inte heller att vänta med den laguppställningen.

Göran Olson 


Michael Blake               

The World Awakes
A Tribute To Eli ”Lucky” Thompson

(Stunt)

Michael Blakes tenor-sopransax och klarinett brukar vanligtvis höras i New York-området. Han är bosatt I Brooklyn. Han har den goda smaken att tycka om saxofonisten  Eli ”Lucky” Thompsons, 1924-2005, spelsätt och kompositioner. Blake en utmärkt arrangör och kompositör där han som i Lucky Charm kreerar en melankolisk dov stämning som appellerar till de klarinettpassager som Ellingtons format.  Huvudparten av repertoaren kommer dock från Thompsons melodiskt särpräglade  notbok.

  

Orkestersättningen är skiftande. Ibland upp till tio musiker där cello och violin ingår. Fender Rhodes och electronics bidrar också till klangbilden. Effektfull är Kasper Tranbergs trumpet i Thompsons Reminiscent.  I To You Dear One är Blakes tenor praktfull i sin lågmälda renhet som står nära originalets anfader. Hans sopransax griper också tag. I The World Awakes första del är den mycket känsloladdad. När man går in i ett snabbare tempo gör Tranbergs personliga trumpet åter ett anslående avtryck. Blakes solida tenor blir i Ellingtons ballad Single Petal Of Rose en värdig avslutning på en lyckad avstickare till Köpenhamn där skivan spelades in.

Göran Olson 


Paulo Fresu, Richard Galliano,
Jan Lundgren                

Mare Nostrum

(ACT)


Trion med sardinske trumpetaren och flygelhornspelaren Paulo Fresu, franske accordion/ bandeonspelaren Richard Galliano samt pianisten Jan Lundgren är en ovanlig konstellation. Musik behöver inte skapas, gud ske lov, av en konventionell förutsägbar musikergrupp. Viktigast är musikernas kvalité och skaparförmåga. I det här fallet indikerar musikernas namn omedelbart dessa betåndsdelar och resultatet låter inte vänta på sig. De tre konstnärerna - det är de i allra högsta grad, smälts samman till en enhet där varje röst har ett starkt berättigande.

 

Formen med tango, jazz, visa, melankoli a´la Antonio Carlos Jobim, fransk impressionism är en del av innehållet. Alla musiker har stor del i komponerandet. Ett inlån är Charles Trénet Que Reste-Til De Nos Amours? Här uppstår en sensibel ödesmättad stämning, som hämtad ur en fransk svartvit film som bäst. Gruppen är mer eller mindre idealisk när känslor kläds i musik. Ingen går i vägen för den andre. Alla får säga sitt men ändå blir det ett kollektivt resultat av hög klass.

 
När Fresus klara ton med eller utan harmonsordin ligger längst fram i ljudbilden får den välvalda ackord och sinnliga obligater av Galliano.  Jan lyssnar in. Avvaktande och mycket känsligt lägger han broderier som bidrar till skivans skimmer. Gallianos livfulla Chat Pitre har all den glädje som man förknippar med en byfest i Frankrike. I Valtzer Del Ritorno av Fresu kommer jazzen loss med harmoniskt fulländade solon från samtliga.


Drömskt lockande är Jans Open Your Mind. Fazioli-flygeln känns som skapt för Jan. Vilket sound och klang! Mer valstakt bjuder Liberty Waltz där Galliano elegant dansar omkring uppbackad av Jans påmanande fingrar. Ravels Ma Mére L´Oye i arrangemang av Galliano har får en intim tolkning där trumpeten ger ett starkt personligt uttryck. Brasilienfärgade Para Jobim är en hälsning till Jobim från Galliano. Vårvindar Friska i arrangemang av Jan ändar en skiva som skiljer sig från de flesta produktioner som ACT släppt. Så var fallet även med den senaste e.s.t.-plattan. Bra.

Göran Olson 


Cannon Re-Loaded

Tom Scott, Terence Blanchard m fl

(Concord)


Cannon Re-Loaded är en lika häftig som svängig hyllning till Julian ”Cannonball” Adderley (1928-1975). De som hyllar den legendariske altsaxofonisten och bandledaren är trumpetaren Terence Blanchard, som i mitten av 80-talet var medlem i Art Blakeys Jazz Messengers, George Duke, som spelade piano med Cannonball en gång i världen, hammondliraren Larry Goldings, de bägge basisterna Marcus Miller och Dave Carpenter, trumfantomen Steve Gadd och sist, men inte minst, saxofonisten Tom Scott, som också är ledare för gruppen. Dessutom dyker Nancy Wilson upp i två nummer, Save Your Love For Me och The Masquerade is Over, som hon också sjöng 1961 på en vid det här laget klassikerförklarad skiva med Cannonball himself.


De instrumentala numren på består av två standards, I Should Care och Cannonballs egen favoritballad Stars Fell on Alabama, två låtar av brorsan Nat, Jive Samba och Work Song, två av Joe Zawinul, Mercy, Mercy, Mercy och Country Preacher och två av Cannonball själv, Sack O´Woe och ”Inside Straight.

 

Tom Scott gör vad han kan för att låta som Cannonball och lyckas faktiskt riktigt väl. Men den som gör plattan alldeles extra lyssnansvärd är trumpetaren Terence Blanchard från New Orleans. Han har lyckats finna en egen, mycket tilltalande jazzdialekt med smak av både Clifford Brown och gamla swingrävar som Buck Clayton och Harry Edison. I I Should Care får han breda ut sig ordentligt och tar verkligen vara på möjligheten.

Jan Olsson 


Jim Hall 

Textures

With Derek DiCenzo, Terry Clarke, Scott Colley,

Ryan Kysor, Joe Lovano, Jim Pugh. Claudio Roditi.

(Telarc)

 

Gitarristen Jim Hall är en instrumentets portalfigur Allt sedan perioden med Chico Hamiltons nyskapande kvintett och vidare till spel med Jimmy Giuffre och Bob Brookmeyer. Inte fullt så känd för den stora skaran är hans arrangeringskonst. Där hanterar han elegant blåsare och stråkar. Det kan vara svårt att orkestrera för stråkar i jazzsammanhang men det har Hall lyckats mycket väl med. På samma sätt som Eddie Sauter lyckades med i skivan Focus där Stan Getz fick en fantastisk inramning

  

Inledningen, Fanfar, är storstilad med brassinstrument och trummor runt gitarren. Vassare kan en brassgrupp knappast låta. Ragman samt Passacaglia görs med stråksektioner där Joe Lovanos sopransax tillstöter i det förstnämnda stycket. Stämningarna svänger mellan dragningar åt farmarmusik och sydeuropeiska betoningar. De manande mörka figurerna har paralleller till Giuffres inspelning av The Train And The River. Reflections har solon från Hall och flygelhornisten Claudio Roditi. Märks gör också basisten Scott Colley i ett unisont parti med Hall.   Ensam är Hall med tre stråkar i Quadrologue. Där förs en mycket spetsfundig konversation mellan musikerna som inger respekt.

 
Tolv minuter långa Passacaglia har drag av barockmusik med ihållande ostinaton från de två basspelarna. Avvikande är den japaninspirerade Sazanami skriven för Halls gitarr, steel drum spelad av Derek DiCenzo, samt trumslagaren Terry Clarke. Circus Dance görs med brasskvartett plus gitarr och trummor. Blåsarsolister är trumpetaren Ryan Kysor och tubaisten Marcus Rojas.


Att höra Hall i den här inramningen är en vederkvickande upplevelse. Den sparsmakade gitarren och arrangemangen genererar ett mycket högt betyg även tolv år efter inspelningsdatot 1996.

Göran Olson                 


McCoy Tyner                 

Quartet

(McCoy Tyner Music/ Half Note)


I likhet med många kolleger har pianisten McCoy Tyner startat ett eget skivbolag. Förmodligen efter det att han tröttnad på de stora bolagens  hantering av jazzskivor. Faktiskt så är det idag så att distributörer har svårt att få fram recensionskivor. Nog om detta, McCoy är fortfarande en av jazzens mest hörvärda pianister utan att titta i backspegeln och hänvisa till hans spel i John Coltranes kvartett. Det visar han med eftertryck ihop med sina medspelare, tenoristen Joe Lovano, basisten Christian McBride samt trumslagaren Jeff ” Tain” Watts.

  
McCoy som är en ytterst potent musiker utnyttjar hela flygelns möjligheter till kraftutbrott. Ett talande exempel är Sama Layuca. Men det finns mer att imponeras av i ett material som frånsett två nummer är hans eget. Balladkänslan når höjder i Search For Peace.

  

Att Joe Lovano är vald som tenorist är välbefogat. Han har auktoritet och ett moget kunnande som bidrar till gruppens utstrålning. Utan tvekan är han en av dagens mest attraktiva saxofonister med bredd och fantasi. Inte mindre imponerar basisten Christian McBride som tillsammans med makalöse ”Tain” Watts formar en mer än högoktanigt inspirerande dynamo vilket inspirerar och förlöser McCoy och Lovano i sina solon. Paret  måste betraktas som ett av dagens mest spännande komp-team. Och vilka solister är de inte ! McBrides drivande walking i Blues On The Corner försätter berg.


Den mycket lyckade konserten i Oakland rundas av med For All We Know  som McCoy smeker fram i ensamt majestät. Ordet majestätisk passar honom perfekt.

Göran Olson


Javon Jackson                       

Sugar Hill

The Music Of Duke Ellington And Billy Strayhorn

(Chesky)

 

Tenoristen Javon Jackson var i tre år medlem av Art Blakeys Jazz Messengers fram till Blakeys död 1990. Sin jazzfostran hade han bland annat fått av två andra Blakey-musiker, saxofonisten Bill Pierce och pianisten Donald Brown under studier vid Berklee School Of Music i Boston. I fortsättningen hördes Javon bland annat med Freddie Hubbard, Elvin Jones, Charlie Haden samt egna grupper. Hans musikaliska rötter finns hos saxofonisterna Sonny Rollins och Sonny Stitt även om han har en betydligt återhållsammare ton i instrumentet.

  
Med sig har Javon ett lyhört komp i form av den attraktive pianisten David Hazeltine, basisten Paul Gill samt trumslagaren Tony Reedus. Melodierna har som skivtiteln anger starka relationer till Duke Ellington och Billy Strayhorn. Chelsea Bridge och Lotus Blossom är Strayhorns bidrag, resten tillhör Duke. Fel, Things Ain´t What They Used To Be som tillsammans med In A Mellow Tone och Caravan är skivans snabbare inslag är har ju Dukes son Mercer som upphovsman och Caravan skrevs av Dukes mångårige ventilbasunist Juan Tizol. Melodivalet som spelades in i New Yorks jazzkyrka, St. Peters Episcopal Church våren 2007, är vackert melodiskt där balladerna Warm Valley , In A Sentimantal Mood, Prelude To A Kiss  och Chelsea Bridge tolkas verkligen hudnära.

Göran Olson


Heinz Sauer                            

The Journey

(ACT)

 

En veteran inom den tyska jazzen är sjuttiofemårige saxofonisten Heinz Sauer. Han har varit centrum av den hemska jazzen sedan i mitten av 1960-talet. Hans amarbete med trombonisten Albert Mangeldorff gav femton fruktbara femton år. Senare följde egna spel i egna grupper och med skiftande radioband. Den här skivan är ett väldokumenterat tvärsnitt av Sauers karriär.

 
Mangeldorffs grupp från 1964, 1970 och 1971 inleder kavalkaden. Archie Shepp kan anas i saxofonen men det finns även en traditionell lyrisk ådra i speciell de långsamma melodierna. Som tillsammans med amerikanske pianisten Bob Degen i Round Midnight från 1978. Melodiöst balladspel  hörs i Billy Strayhorns Lush Life  och i Chelsea Bridge . NDR Big Band sveper skönt in honom i Francis Bolands arrangemang på Chelsea-bron. Med är också trumpetaren Tomasz Stanko. Blues spelas i Mangeldorffs Blues, Eternal Turn On. Här är det Hessischer Rundfunk Jazzensemble som assisterar. Samma band återkommer i ytterligare två nummer.

 
I skivans senare del återkommer Degen i trio-numret Narrator och duo-numret Roses Are Black. Unga pianolöftet Michael Wollny dokumenterar sitt attraktionsvärde i par med Sauer i Prince-låten Nothing Compares och parets Variations On Redford. Därmed sätts punkt för ett givande möte med en mångskiftande saxofonist som borde vara mer känd utanför sitt hemland.

Göran Olson


Dave Brubeck

Indian Summer

(Telarc)


På sin pin färska platta ”Indian Summer” (Telarc), spelar sig den snart 87-årige pianisten och kompositören Dave Brubeck, alldeles på egen hand, igenom en rad tidlösa ballader, egna och andras.Och han gör det försynt, eftertänksamt och med massor av hjärta och god smak.


I sin ungdoms vilda dagar gick Dave ibland fram som elefant i en porslinsaffär, men nu rör han sig åtskilligt försiktigare. Hans versioner av, till exempel, titelmelodin, alltså Maxwell Andersons och Kurt Weills ”Indian Summer”, Hoagy Carmichaels ”Georgia on My Mind” och den vackra ”Summer Song”, som han själv skrev för musikalen ”The Real Ambassadors” för mer än 50 år sedan, är små pärlor.
Jan Olsson


Keith Jarrett, Gary Peacock, Jack DeJohnette

My Foolish Heart

Live At Montreux

(ECM)


Det här är den 18:e (!) skivan med Keith Jarretts trio på tjugofem år. En dubbel-cd dessutom inspelad i Montreux 2001. Musiken är mestadels, inte oväntat, hämtad från standard-evergreenens flora men det dyker upp några oväntade melodier. Vem hade väntat sig att trion skulle ta en titt i Fats Wallers sångbok och plocka fram nötta melodier som Ain´t Misbehavin´ och Honeysuckle Rose för att ställa dem med armbågslucka mot lyriska klenoder som My Foolish Heart, What´s New och Guess I´ll Hang Out My Tears To Dry – detta i en obetalbar stridestil där gruppen med ett leende på läpparna går loss. Musiken får en ny anfallsvinkel som roar utan att kvalitén rubbas . You Took Advantage Of Me har också komponenter från Fats.

 

För mig med klockarkärlek till trion blir skivan en effektiv injektion mot det kommande höstrusket. Humorn de självironiska greppen och känslan för öppenhet och snabb spontanitet finns naturligtvis med. Inte för inte är trion en av jazzens genom tiderna mest samspelta grupper där kommunikation är lösenordet.

Leken mellan Jarrett och DeJohnette i Straight No Chaser är ett av många exempel som poppar upp. Infallen duggar friskt. Gerry Mulligans Five Brothers har knappast spelats på trio förut. Den utmaningen blir en annan utstickare. I Jule Stynes, elva minuter långa, Guess I´ll Hang My Tears Out To Dry skapas ett stämningsmåleri som har få motstycken inom dagens jazz. Mycket rörliga On Green Dolphin Street blir en dynamisk motpol där Jarretts bländande teknik ställs mot DeJohnettes pisksnärtar. Ridån går ned efter Jimmy van Heussens och Sammy Cahns ballad Only The Lonely som spelas eftertänksamt och får konserten att smälta samman i ett deliciöst koncentrat.

Göran Olson 


Niels Jørgen Steen´s Beatkapel                

The Åhus Concert

(Ayler Records)

 

Första gången jag hörde Niels Jörgen Steen´s Beatkapel var i början av 70-talet då vi var ett gäng som tagit oss till Mosebacke för att klämma en öl eller två. Dessutom skulle vi lyssna på ett för oss alla fullständigt okänt danskt band med, som vi tyckte, världens löjligaste namn. Det kunde förstås inte vara mycket att skriva hem om, det insåg vi, men vi hade ändå inget annat för oss.

 

Men bandet hade nog inte hunnit spela mer än åtta takter förrän vi höll på att ramla av stolarna. Vad var detta? Det svängde så det formligen gick vågor i ölglasen. Och roligt var det, rena glädjechocken! Och vilken tenorsaxofonist! Jesper Thilo hette han, fick vi veta. För att nu inte tala om basisten, en skäggig farbror, som säkert inte var ens hälften så gammal som han såg ut. Efteråt fick vi reda på att han lystrade till namnet Hugo Rasmussen.

 

Så småningom dök pianisten Niels Jørgen Steen och hans Beatkapel upp på Åhusfestivalen. Då visste jag vad det handlade om och blir nu dessutom lyckligt påmind om den sena nattkonserten 15 juli 1973, eftersom den släppts på cd.

 

Niels Jörgen Steens Beatkapel the Åhus Concert (Ayler Records) är en härlig svängfest från början till slut. Under de 50 minuterna bjuds man bland annat på en fullständigt osannolik version av Slim Gaillards gamla ”The Flat Foot Floogie”, Morgan Lewis ”How High the Moon” och Juan Tizols ”Perdido” .

 

I ”Perdido” hoppar förresten Red Mitchell, som satt i publiken, upp på scenen och brister ut i obetalbar sång! Jesper Thilo är på sitt allra bästa humör och spelar vidunderligt och det fina kompet, med Hugo Rasmussen som primus motor, svänger så att fiskebåtarna nere vid Åhushamnen nästan slet sig från sina förtöjningar.

Jan Olsson 


The Unforgettable NHØP Trio Live           

Niels-Henning Ørsted Pedersen,

Ulf Wakenius, Jonas Johansen

(ACT)


Basisten Niels-Henning Ørsted Pedersen (1946-2005) eller NHØP som hans namn kom att förkortas, var en sagolik musiker. Mer än en gång sträckte han ut det stora instrumentets möjligheter. Med en fabulös teknik, en finslipad musikalitet kopplad till en bergfast tajming blev han en obestridlig stilbildare. Han lade också grunden till den danska bastraditionen. Frågan är om han inte tillsammans med gitarristen Django Reinhardt är den som slagit in den största kilen i den amerikanska uppfinningen jazzen.


NHØP:s trio med gitarristen Ulf Wakenius och trumslagaren Jonas Johansen blev snabbt en eftertraktad begivenhet. Den här återblicken har spelats in live i Danmark 1999 och i Tyskland 2005. Superlativerna kan staplas på hög. Kommunikationen inom trion är på spets och det vilar ett kongenialt samförstånd musikerna emellan. Niels-Henning älskade Bach och den gamle mästaren hyllas direkt i starten där kontrabasen elegant och klockrent vandrar omkring bland rena treklanger.

 
In smyger sig sedan Ulf och tar upp basistens melodi Memories. Efter den skira öppningen leker sig trion igenom The Song Is You, Ulf Wakenius Lines, A Nightingale Sang In Barkley Square, You And The Night And The Music, Love Is Here To Stay och Charlie Parkers My Little Suede Shoes. I de vackra folkmelodierna I Skovens Dybe Stille Ro samt Jeg Gik Mig Ud En Sommardag visar trion känsla och respekt för nordisk viskonst. Den sistnämnda melodin är en nio minuter lång exposé i skönspel av gudomligt slag. Här blir spelarna något av en samling  harmoniska Skagenmålare fast i jazzskrud.

 
Men det är inte enbart en lågmäld anrättning som serveras. Det röjs rejält i Lines där Jonas Johansens dynamiska spel eggar och utmanar. Vill man exemplifiera svängjazz är det ett hållbart skolexempel. Skönt är det att konstatera att ACT lagt in en renodlad jazzplatta i sin produktion.

Göran Olson 


Bill Evans Trio

Live in Stockholm 1965

(Lonehill Jazz)


Här får vi i 13 nummer höra en av jazzhistoriens allra finaste och mest personliga pianister i toppform. Inspelningen är gjord på Gyllene Cirkeln i Stockholm, där Bill Evans (1929-1980) under sitt två veckor långa gästspel i november 1965 backades upp av Palle Danielsson och Rune Carlsson. Ljudkvalitén är kanske inte den allra bästa med dagens mått mätt, men musiken, egna original och standards i en härlig blandning, är ljuvlig. Ingen har spelat vackrare, mer innerligt och skärpt!


Musiken från Gyllene Cirkeln har tidigare varit utgiven på skivmärkena Royal Jazz och Landscape men har varit i det närmaste omöjlig att få fatt i. Så Lonehill-utgåvan är minst sagt välkommen. Som bonus(?) har man plockat med tre för mig tidigare helt okända och fullständigt onödiga nummer hämtade från en CBS-TV-show från 1968, där Evans framträdde med Eddie Gomez och Jack DeJohnette plus stor orkester.
Jan Olsson


Jesper Lundgaard & Mads Vinding

Bassments

(Touché Music)


Att spela in en cd med enbart två kontrabasar kräver ett gediget kunnande och ett flexibelt konstnärskap. Men det är inget problem för för danskarna Jesper Lundgaard och Mads Vinding. De klarar sitt mandomsprov med glans, Det visade de för några år sedan med skivan Two Basses, även den på Touchéetiketten. När de nu återkommer blandar de jazzoriginal med bland annat Niels-Henning Örsted Pedersens Those who were. Lite vid sidan av de spåret ligger Paul McCartneys egenartade opus Blackbird. Visa från Utanmyra/Emigrantvisa har redan en fot i jazzens bag sedan Jan Johansson vaskade i den svenska folkmusiktraditionen.


Det är en fröjd för örat att höra två basister som spelar så tydligt och med en perfekt intonation. John Lewis känsliga Django lyfter jag gärna fram där den innerliga musikaliteten ger melodin all den omtanke den förtjänar. Intimiteten i baskollegan Oscar Pettifords Two little pearls är en annan dyrgrip att ta till sig.


Det som gör skivan anmärkningsvärt oförfalskad är att musikerna inte anstränger sig att spela viruost i racertempo trots deras höga tekniska kunnande. Jesper och Mads sätter det konstnärliga värdet i första rummet. De bygger sin musik hämtad från hjärtat i kombination med en orubblig distans. Sättet att presentera temat i Roger Kellaways I have the feeling I´ve been here before får mig att gå igång på alla cylindrar. Men fler gäddor väntar i vassen.

Göran Olson


The Fish

Live at Olympic Café

& Jazz à Mulhouse
(Ayler Records)


Fransmannen Jean-Luc Guionnet har en fascinerande meritlista: han har främst utmärkt sig som kompositör av elektroakustisk musik (han studerade för Xenakis), men är också en etablerad bildkonstnär och en publicerad filosof. Därtill har han på senare år alltmer gjort sig bemärkt som fritt improviserade saxofonist, i grupper som Hubbub och Dan Warburtons Return of the New Thing. Och då har jag inte ens gått in på hans framträdande som kyrkoorganist.


Här är hans debutskiva med trion The Fish, med basisten Benjamin Duboc och trumslagaren Edward Perraud (tidigare medlem av avantrockbandet Shub-Niggurath). Den innehåller inspelningar från två konserter, utsträckta över två cd-skivor och uppdelade på tre låtar: 38, 36 och 41 minuter långa. Guionnet använder här ett tydligt igenkännbart frijazzidiom, men hans altsaxofon är aldrig flödande eller extatisk: hans spel är fullt av kantiga, kaotiska linjer och plötsliga avbrott, det är intellektuellt och övertänkt men också befriande rakt på sak - "med fötterna i bluesen och huvudet i stjärnorna", för att citera en utmärkt formulering från cd-häftet.

Det är rätt mycket musik att tugga i sig på denna dubbel-cd, och det är
anmärkningsvärt med vilken hängivenhet och koncentration musikerna tar sig an den krävande uppgiften att improvisera under så långa sträckor. Det första stycket, "Heleginus", inleds i löst hållen samtalston, med Guionnet i centrum. Perrauds trumspel blir gradvis mer detaljerat och efter en halvtimme närmast funkigt - en rytmisk utmaning som Guionnet besvarar med atonalt skrapande i diskanten.

"Gracilus" är till en början mer formellt uppbruten och utforskande, för att gradvis utvecklas till att bli alltmer hetsig och kolerisk, med gott om utrymme för Benjamin Dubocs bas, tidvis gnisslande och gnyende som en skadeskjuten fågel, men det är på skivans avslutande stycke, "Aprion", som trion kommer till sin fulla rätt: här är alla tre musiker likvärdiga deltagare i en aggressivt stimulerande konversation, som slutligen mynnar ut i ett eftertänksamt diminuendo - där den monumentala frijazzenergin ger vika för spatiösa klanger som ligger närmare den elektroakustiska konstmusiken.

En stimulerande avslutning på en sällsynt innehållsrik musikalisk resa.
Johan Lif


Jesper Lundgaard Trio

plays Cornelis

(Touché Music)


En man som det alltid var trevligt att höra, och som det ofta svängde ordentligt om, var Cornelis Vreeswijk (1937-1987). Hans minne hyllas nu på Jesper Lundgaard Trio plays Cornelis (Touché Music). I tolv nummer påminns vi om vår folkkäre, oförskämde, hjärtevarme trubadur och hans originella visor, som ofta lämpade sig alldeles utmärkt för jazzbruk.

Alla melodier på skivan är dock inte komponerade av Vreeswijk. Tre har Georg Riedel som upphovsman och en är skriven av Monica Z. Men alla är de förstås förknippade med den geniale Cornelis.


Jesper Lundgaard, en gång Thad Jones favoritbasist här i världen, omger sig på plattan med den mångsidige gitarristen Niclas Knudsen och den minst lika mångsidige rörblåsaren Hans Ulrik, som i det här sammanhanget oftast är beväpnad med barytonsaxofon. I ”Ångbåtsblues”, som inleder övningarna, låter gruppen lite grand som Jimmy Giuffres trio från 1956. Men redan i låten därpå, Riedels vackra ”En visa om ett rosenblad”, går tankarna osökt till Lars Gullin med majestätiskt spel av Ulrik.

För det mesta är hela trion i elden, men i några nummer musiceras det på duo, vilket skapar variation och nya vinklar. Till det bidrar också att Lundgaard ibland lägger ifrån sig ståbasen och trakterar elbas istället. Och Knudsen byter då och då gitarrer, något som också ger lite omväxling i konfekten. Summan av kardemumman blir hur som helst att ”Jesper Lundgaard Trio plays Cornelis” är ett alldeles ypperligt album och en minst sagt svängig påminnelse om en av våra allra största, svenska vismakare.
Men man kan ju tycka att det är lite genant att det skulle till tre danskar för att manifestera hans genialitet…

Jan Olsson 


Tord Gustavsen Trio

Being There
(ECM)


Norske pianisten och kompositören Tord Gustavsen är efter sina två plattor, Changing Places och The Ground för ECM ett internationellt namn. Men så värst känd är han däremot inte i Sverige - tyvärr. Hans trio med basisten Harald Johnsen och trumslagaren Jarle Vespestad är verkligen intressant.

Det finns en skandinavisk beröring i musiken men den kan också slå över i en avskalad tillbakalutad sval jazz. Jag skall inte dra alltför hårt på växlarna och påstå att Tords trio är en motsvarighet till EST. Så enkelt är det inte. Det finns rågångar att upptäcka. Framför allt skiljer sig dynamiken som är påtagligare hos EST där också samspelet musikerna emellan är kraftfullare när man släpper loss. Men Gustavsens trio är definitivt en grupp att låna sitt öra till. De lyriska kvalitéerna har stora förtjänster och kompositionerna har klass.


För personer som inte gillar ECM-stuket kan musiken uppfattas som alltför avvaktande och rytmiskt diskret. Men Being There passar definitivt i bolagets policy vilket väcker nyfikenhet. Gruppen står på egna ben och skapar säkert stämning även live.

Göran Olson


Chick Corea-Béla Fleck

The Entchantment

(Concord)


För albumet svarar ”The Enchantment” (Concord) endast två man, pianisten Chick Corea och banjoisten Béla Fleck och det är en lika festlig som färgstark historia. Kombinationen Corea-Fleck ser förstås på papperet fullständigt osannolik ut – Chick tillsammans med en bluegrassmusikant, som visserligen då och då varit ute och tassat i jazzens gränstrakter! Men i alla fall…

Eftersom de bägge kombattanterna uppenbarligen är utrustade med vidöppna öron går det förstås fint trots att de kommer från två helt olika traditioner. Ja, det till och med alldeles utomordentligt. Bägge öppnar glatt dörrarna för varandra och tillsammans gör de sällskap in i tidigare helt okända rum. Var för sig och förenade åstadkommer de spännande, rytmiskt och harmoniskt ytterst vital musik.


Chick Corea har komponerat fyra av skivans elva nummer, Béla Fleck står för sex och ett, gamla ”Brazil”, är en välkänd standardlåt hoptotad av Ary Barosso. Enligt mitt lexikon betyder ”Enchantment” såväl ”förtrollning” som ”förtjusning” och jag tycker det säger det mesta om innehållet på plattan.

Jan Olsson


Michael Brecker

Pilgrimage

(EmArcy)


Tenorsaxofonisten Michael Breckers Pilgrimage kom att bli det sista han spelade in och utgör en grandios slutpunkt på en formidabel karriär. Efter några års tapper kamp mot skelettcancer avled Brecker, som en del av er säkert vet, i januari i år, endast 57 år gammal.

Men mot alla odds tycktes han friskna till ett tag i höstas och gjorde bland annat ett uppmärksammat framträdande tillsammans med Herbie Hancock. I augusti gick han också in i studio tillsammans med en tillfälligt hopplockad supergrupp och resultatet blev alltså Pilgrimage. Runt sig hade Michael, gitarristen Pat Metheny, de bägge pianisterna Herbie Hancock och Brad Mehldau, basisten John Patitucci och trumslagaren Jack DeJohnette.

Att Brecker, kanske John Coltranes mest begåvade, ambitiöse och självständige elev, var medveten om att han endast hade kort tid kvar att leva tycks inte ha påverkat hans spel. Han musicerar lika inspirerat, kraftfullt och fantasifullt som någonsin, och hans medmusikanter är oerhört skärpta. Kanske var de tagna av stundens allvar och ville bjuda på det bästa de hade?


Det är möjligt att det finns någon tidigare Brecker-platta som är lika bra som Pilgrimage. Men det finns banne mig ingen bättre!
Jan Olsson


DIG! Startsidan
Övriga sidor:
Jazzhösten 2007
Klubbjazz
Mälarkalender
Aktuellt
Skivnyheter
Jazznytt i tryck
Jazzporträtt
Jazzhistorik
Länkar
George Garzone

One two three four
(Stunt)


George Garzone, född 1950, är en av dagens hetaste saxofonister. Inte
särkilt välkänd här i landet från sett de musiker som studerat i USA. Han är även en omvittnad skicklig pedagog med lärarjobb vid Berklee School of Music och New England Conservatory i Boston samt The New School i New York. Bland hans adepter återfinns Branford Marsalis, Joshua Redman och Mark Turner. Hans Coltranefärgade sopran och tenorsaxspel har uppmärksammats i trion The Fringe,
spel i Joe Lovanos Nonet och med namn som Jack DeJohnette , John Patitucci, Michael Brecker, Medeski, Martin and Wood, Woody Herman Band, Gil Evans, Carla Bley och Danilo Perez. Det om något visar bredd och flexibilitet.

Hans medspelare i Brooklynstudion är gitarristen Christoffer Crocco, basist är Dennis Irving. Trumspelet kommer från Pete Zimmer. Garzones beundran för John Coltrane markeras i Kenny Werners Ballad For Trane. Två Coltrane-kompositioner är också med, Central Park West och klassikern Giant Steps. Steve Swallows vackra Falling Grace och Benny Golsons Stablemates finns med bland de tolv numren där I Remember You ur The American Song Book också ryms. Resterande melodierna har Garzone komponerat.

Med rak ton och lyrisk ådra lämnar han från sig klara flytande improvisationer som verkligen är värda att notera också på den här sidan av Atlanten. Gitarristen Crocco är en helt ny bekantskap som man gärna återkommer till och gärna rekommenderas till den oinvigde.
Göran Olson


Sonny Rollins

Sonny, Please

(Doxy/Universal)


Bara för ett par dar sen ramlade det ner ett splitter nytt album med - ja vem tror ni? Jo, årets Polarpristagare Sonny Rollins!


"Sonny, Please” (Doxy/Universal) heter skivan, och på den får vi höra vår vördade tenorhjälte spela nästan som i fornstora dar. Trots sina 77 år musicerar han med obruten kraft, pondus och fantasi med sitt ordinarie gäng sedan många år, alltså trombonisten Clifton Anderson, gitarristen Bobby Broom, basisten Bob Cranshaw och trummisen Steve Jordan. För att röra om i grytan ytterligare har Sonny importerat den japanske slagverkaren Kimati Dinizulu.


Repertoaren består av tre standards och fyra original. Bland de senare finns en utsökt hyllning till gamle kompisen och pianisten Tommy Flanagan, ”Remembering Tommy”. En standardlåt som man gläds alldeles speciellt åt är Noel Cowards ”Someday I´ll Find You”, som Sonny spelade in även för snart 50 år sen på LP:n ”Freedom Suite”. Som helhet är ”Sonny, Please” väl värd att investera i. Bättre har inte Rollins spelat på skiva sedan han gjorde ”Sonny Rollins + 3” för drygt tio år sen!

 

Vill man sedan uppleva Sonny Rollins under hans absoluta höjdarår rekommenderas utan inbördes ordning: ”Saxophone Colossus” (Prestige/OJC), ”A Night at The Village Vanguard” (Blue Note), ”Way Out West” (Contemporary), ”The Bridge” (RCA) och ”Freedom Suite (Riverside).

Jan Olsson


Branford Marsalis Quartet

Braggtown

(Marsalis Music)


Tenor- och sopransaxofonisten Branford Marsalis är, enligt mitt tycke, den mest begåvade, hörvärde och ärlige av alla Marsalis-bröderna. Hans senaste cd heter ”Braggtown” (Marsalis Music/Universal) och den rymmer häftig musik, Hans också häftiga spelsällskap är de”gamla vanliga” vapendragarna, pianisten Joey Calderazzo, basisten Eric Revis och trummisen Jeff ”Tain” Watts.


Vad vi bjuds på är en välkryddad soppa med ingredienser som smakar både Coltrane och blues. En nypa pop har man också blandat i här och var. Somligt är våldsamt och omtumlande, annat vackert som en försommarmorgon. Calderazzo har ett anslag som förstummar och väljer toner med yttersta omsorg, Watts rör om i grytan på samma sätt som Elvin Jones brukade göra och hypertekniske Marsalis är en god berättare.


Alla kompositioner är skrivna av kvartettens medlemmar utom den något udda ”O Solitude”, som engelsmannen Henry Purcell totade ihop redan på 1600-talet.

Jan Olsson


Jazz Kamikaze

Travelling At The Speed Of Sound
(Stunt)


Den unga gruppen Jazzkamikaze har jag lyft fram tidigare. Jag ansåg att gruppen vars medlemmar studerat vid Rytmiskt Konservatorium i Köpenhamn var en mycket intressant ny bekantskap efter deras debutsläpp Mission 1. Ett konstaterande som nu förstärks. Jazzkamikazes kärna består av tenorsaxofonisten Marcus Neset, pianisten Morten Schantz, gitarristen Daniel Helöy Davidsen, kontrabasisten Kristor Brödsgaard samt trumslagaren Anton Eger. I ett nummer ansluter sig fyra stråkmusiker. Tilltalande trumpetspel kommer från den flexible trumpetaren Matt Shulman i två melodier. Samtliga melodier har skrivits av bandets medlemmar.

Skivan skälver av energi. Den dynamiske och pådrivande trumslagaren Anton Eger är en nyckelfigur som ligger långt fram i ljudbilden. Han ger musiken märg och framåtanda. Det gnistrande gitarrspelet från Daniel Helöy Davidsen och Marcus Nesets tenorsax bidrar med korthuggna vresiga toner som ger gruppen ett intressant spektra. Pianisten Morten Schantz spelar briljant. Han har en välunderbyggd teknik som skapar många spännande löpningar utan att låta virtuos.

Att det stundtals luktar Brecker Brothers om gruppen är inget negativt. Ett överraskande inslag mitt i bandets funk är Ten Indian Commandments vars bebopfärgade tema även öppnar för ett rap-parti. Airborne av Schantz är ett zenit. Där gör basisten Kristor Brödsgaard en ypperlig insats både som uppbackare och solist. Skivans sista melodi, Until The Sun Comes bryter rejält mot det övriga innehållet där stråkkvartettens monotona figurer får skivan att plana ut i ett meditativt lugn.


En summering visar att i Jazzkamikaze har den köpenhamnska unga musiken något utöver det vanliga att lyfta fram. Att märka, gruppen innehåller två danskar två norrmän samt en svensk. En hörbarligen mycket lyckat kombination. Att skivan är inspelad i New York ger också en internationell tusch.

Göran Olson


The Jimmy McGriff and

Hank Crawford Quartet 
On Blue

(Telarc)


I en inspelning från 1994 får man uppleva två av jazzens jordnära bluesspelare, organisten Jimmy McGriff och altsaxofonisten Hank Crawford. Så mycket tydligare och med små medel kan man inte komma ner till jazzens aorta. Det är rakt på betan som gäller utan krusiduller med en medryckande rytmik.

I samma anda jobbar gitarristen Rodney Jones som jag hörde med Dizzy Gillespies lilla grupp i slutet på sjuttiotalet. Jones spelade för övrigt med McGriff under nittiotalet. Även trumslagaren Jesse Hameen har ingått i organistens band. På hans meritlista finns engagemang med bland andra Stanley Turrentine, Lou Donaldson och Grover Washington.

 
Som sig bör är repertoaren blåfärgad med några undantag som Teach Me Tonight. Gene Ammons hit Red Top ger ståpäls. Back At The Chicken Schack är också en påminnare om hur back-to-the-roots verkar i rätta händer och fötter. B3:an får verkligen bekänna färg när Mc Griff kommer loss. Kickad av det obevekliga orgelsvänget hänger Crawford och Jones på med kärnfyllda blueschorus.

Göran Olson 


The Very Tall Band         

(Oscar P, Milt J, Ray B)

What´s  Up?

(Telarc)


I november 1998  presenterade fashionabla Village-klubben Blue Note i New York en imponerande line-up med Oscar Peterson vid ställets Bösendöerfer-flygel. Upp på  estraden kom också hans gamla polare basisten Ray Brown och vibrafonisten Milt Jackson. Trion blev så  en kvartett genom trumslagaren Karriem Riggins. Den för oss nordbor relativt okände Detroitfödde Riggins, född 1975, hade inlett sin karriär med sångerskan Betty Carter. Vid den här tidpunkten var han medlem av Browns trio. Han visar sig vara  en utmärkt hanterare av vispar vilket passar väl in i den intima relaxade stämning som kom att känneteckna framträdandet.


De övriga spelarna tarvar definitivt ingen närmare presentation. Samtliga är starka varumärken med en hög norm i alla lägen - så och här. De inleder avslappat med Johnny Hodges Squatty Roo. Följer upp gör man med Salt Peanuts och en publikknipande  tolkning av Lester Youngs Ad Lib Blues. Mönstret bryts av evergreenlåtarna If I Should Lose You och The More I See You. Att höra Jackson med enkla medel presentera temat i den förstnämnda melodin är en stor uppvisning i jazz där enkelheten talar sitt tydliga språk.  När han släpper temat och basen spelar på ett och tre för att sedan med de andra spelarna gå över till raka fjärdedelar når plattan ett av flera zenit.  Samspelet mellan Brown och Riggins under Oscars solo är ett skolexempel på swing som bäst.


Lätt och lekfullt tar man sig an Limehouse Blues där  Jackson och Peterson studsar fram med assistans av Browns djupa bas och Riggins tassande vispar. Vilket radarpar! Soft Winds visar ett bländande samspel mellan Oscar och Jackson. Att Oscar klurigt lirkar in den gamla landsplågan Music, Music och Clarence Williams Royal Garden Blues är ett uttryck för den  spontana spelglädje som råder. The More I See You sätter punkt för det  namnkunniga sällskapets uppvisning där Oscar

Peterson inte alls tar över föreställningen som han brukar göra med tekniskt avancerade svåra passager- här är han en av fyra som jobbar kollektivt.

Göran Olson  


Joe Williams with George Shearing

A Song Is Born

(DVD V.I. E. W. Video Jazz series)

Sångaren Joe Williams och pianisten George Shearings trio med Neil Swainson, bas, Paul Humphrey ,trummor, är en guldkantad kombination. På denna dvd inspelade 1991 på Paul Massons vingård i Kalifornien, som även visar sig vara en jazzarena med fin bouquet.


Samspelet mellan Williams sång och kvartetten är helproffsigt. Shearings back-up är nära nog idealet för en sångsolist. Hans inlyssning av Williams frasering är utmärkt. och han lägger till broderande komplement utan att konkurrera med sången - ett tydligt tecken på klass. Så skall en sångare följas upp. I de egna soloinpassen är han lika välartikulerad utan att bli för prudentlig.


Williams som mest förknippas med sång till ett maffigt storband får här sin voluminösa stämma att fungera även i ett intimare sammanhang. Med fina nyanseringar och måttfullhet kör han inte över medspelarna på något sätt. Hela tiden är det ett värmande samspel som försiggår. Att skivan kan stoltsera med rabatter av kritikerrosor är inte förvånande. Så bra är den här vingårdskonserten där melodier som, Just Friends, A Child Is Born, Tenderly, Blues in my Heart och Little Girl Blue smeks fram från en vältextande sångare.

Göran Olson


Joe Lovano Ensemble

Streams Of Expression
Featuring The Birth Of The Cool Suite
By Gunther Schuller
(Blue Note)


Joe Lovano började sin karriär i Woody Hermans orkester på sjuttiotalet . En arbetsplats där åtskilliga tenorsaxofonister passerat revy. Han är faktiskt en av de få rörblåsare därifrån, som efter epoken med Stan Getz , Al Cohn och Zoot Sims, lämnat beständigare avtryck efter sig.


Lovano bekräftar nu åter att han är en av dagens intressantaste jazzmusiker när han som här sträcker ut med tio medspelare. I likhet med nonetskivan 52nd Street Themes från 1998 är det klanger i femtiotalsanda som läcker fram. I Gunther Schullers bidrag , The Birth Of The Cool Suite, landar musiken i Miles Davis coola period med tubabandet trots att tuban inte finns med i Schullers arrangemang. Chummy MacGregors melankoliska Moon Dreams är ett mästerverk där Schuller närmat sig den svär som Gil Evans och John Lewis svepte in Miles trumpet i Move och Boplicity är i samma anda.


Utöver Lovanos tenorsax och altklarinett kommer även lockande solon från trumpetarna Tim Hagans och Barry Ries, trombonisten Larry Farrell och barytonsaxofonisten Gary Smulyan. Hagans utmärker sig också som kompositör och arrangör i Buckeyes- resten av komponerandet görs av Lovano. I två egna kompositioner överraskar Lovano med att spela på den skräddarsydda nyskapelsen aulochrome där två sopransaxkroppar länkats samman.


Skivan är en av årets mest hörvärda där Lovano befäster sitt eminenta kunnande med lyrisk fallenhet toppad med kraftig pondus. Roligt är det också att höra skivans smidiga arrangemang.
Göran Olson


Roy Hargrove

Nothing Serious
(Verve / Universal)


Roy Hargroves nykomponerade kvintett är en attraktion. Kring Hargroves brännheta trumpet hörs altsaxofonisten Justin Robinson, pianisten Ronnie Matthews, basisten Dwayne Burno samt trumslagaren Willie Jones lll. En av jazzens främsta trombonister Slide Hampton tillkommer i tre nummer. Det är ett bonus. Man får inte glömma att han utöver sin arrangörskonst är en av instrumentets personligaste solister. Det visas i hans A Day In Vienna, annars är det mesta från Hargroves penna.

Hargroves storhet bottnar i en härlig spirituell jazzkänsla plussat med mängder av energi. Trumpeten kan välta berg när det vill sig - det gör det ofta. Melodisk och lyrisk är han med flygelhornet. Ristat in sitt namn ordentligt i jazzstammen har Robinson vars altsax exploderar i en form som för tankarna till Jackie McLean. I likhet med Hargrove har han rötterna i boptraditionens förlängning. Tillsammans bildar de ett front-team som tillhör dagens främsta.

Ronnie Matthews kloka pianospel lanseras välförtjänt. Även han en musiker som ofta hamnar vid sidan av när tangentnötarna diskuteras. Burno och Jones lll är inte bara ett komplement till de nämnda. Båda har stor del i den äkta jazzatmosfär som präglar skivan.

I samband med att skivan släpptes kom även en annan variant av Hargroves artisteri. Det var hans andra band RH Factor med två trumslagare som gick ut med Distractions. Där hade kompassnålen en annan riktning - mot soul & funk på hög nivå.
Göran Olson


Richard Bona

Tiki

(Verve)


38-årige sångaren, basisten och kompositören Richard Bona från Kamerun gjorde i förra veckan stor succé med sitt högst internationella band i Malmö, Göteborg och Stockholm. Om jag inte hade bevistat hans fullständigt sagolika konsert på Jeriko i Malmö, hade jag tveklöst givit hans nya album ”Tiki” högsta betyg. Det är bara det att ”live” fungerade han ännu bättre…

 

På ”Tiki” verkar musiken ibland något tillrättalagd och strömlinjeformad. Stråkarna, till exempel, som dyker upp i ett par av numren, känns tämligen onödiga. Men på det hela taget är ”Tiki” en underbar platta med massor av vidunderlig och synnerligen melodiös musik. Om det är jazz eller något annat kan kanske diskuteras, även om det känns onödigt. Världsmusik vore kanske den allra bästa etiketten, eftersom Bona - på sitt alldeles personliga vis - lyckats förena influenser från såväl afrikanska som en mängd nord- mellan- och sydamerikanska traditioner.

Samtliga kompositioner utom Jaco Pastorius ”Three Women” är signerade Bona, Med sin finstämda falsettsång på ”donala”, Kameruns vilda tungomål, serverar Bona den ena delikatessen efter den andra. Och hans geniala basspel, lika genuint som tekniskt häpnadsväckande, gör varje stycke till en oavbruten njutning och en sann lisa för själen.

 

För den som eventuellt hörde Bona under hans Sverige-besök kan jag tala om, att både keyboardisten Atn Stadwijk och saxofonisten Aaron Heick, som ingick i bandet under Europa-turnén, finns med på plattan.

 

Jan Olsson 


Jens Winther European Quintet

Concord
(Stunt Records)


Trumpetaren och flygelhornspelaren Jens Winther har all anledning att vara stolt över sitt europeiska team. Det är en grupp som kan konkurrera med namnkunniga kolleger längre västerut. I gruppen medverkar tenoristen Tomas Franck som i likhet med Jens bor i Köpenhamn. Piano spelar italienaren Antonio Farao. Basist är Palle Danielsson. Sista utpost är den i Tyskland bosatte serbiske trumslagaren Dejan Terzic.

Musiken som stundtals har accenter av en modern hard-bopstil är komponerad av Jens. Trots att det är en temporär grupp förvånas jag över den sammansvetsade attityd som musikerna har med unit och engagemang.

Bandledaren Jens Winther är mycket hörvärd, för mig är det här hans främsta skivinsats hitintills. Med utsökt ton och harmoniska melodilinjer är han en lockelse av klass. Spelet i balladen Honesty bekräftar påståendet. Vackra broderande toner kommer då också från den lyriske Farao. Tomas Francks tenor är en favorit som alltid ger valuta. Tryggt och majestätiskt rör han sig över instrumentet i sina kristallklara utflykter. Palles homogena pulserande bas och Terzics lätta rörelser ger musiken ett spirande liv.

Konklusion, en av den senaste tidens intressantaste utgåvor.

Göran Olson

Jukkis Uotila

Meninas

(Scandinavian Connection / Spice Of Life)


Här i landet har alltid Jukkis Uotila betraktats som en trumslagare högt placerad på den europeiska topplistan. Visst har det ryktats om hans färdigheter på piano - han undervisar på instrumentet vid Sibeliusakademien hemma i Helsingfors. Men i fjol dök han upp som pianist på riktigt med Stockholm Jazz Orchestra i ett projekt med musik av elbasisten Jaco Pastorius. Det gav mersmak. Nu kommer Jukkis med en skiva där han distinkt visar ett imponerande pianolir.

Det brukar vara trögt i porten för jazzskivor från vårt östra broderland – varför kan man fråga sig då det finns så många bra jazzmusiker där. Men Meninas borde vara en väckarklocka för de som har öra för modern jazz. Jukkis har en given andel i skivans höga klass. Hans solon har en klar linje med en markerad målmedveten inriktning. De rytmiska accenterna bakom andra solister sitter perfekt. Som trumslagare har han lärt sig konsten att lyssna och kommunicera med sina medspelare. När han därtill har med sig den superbe basisten Anders Jormin kan inte resultatet bli annat än guldkantat.

Guldkantat spel kommer också från tenoristen Joonatan Rautio. Det finns det auktoritet i hans välformade slingor och spelsinnet är superbt. Att han valdes till Årets Jazzmusiker i Finland förra året är lättförståeligt. Övriga musiker är percussionisten Mongo Altonen, lämpligt förnamn på en percussionist. Teppo Makynen spelar trummor utom i Meninas där Jukkis byter stol. Mycket hörvärde vibrafonisten Severi Pyysalo sitter in i samma melodi.

Många av kompositionerna är Jukkis men han har också lånat in Bronislaw Kapers On Green Dolphin Street som får en mycket personlig version. Herbie Hancocks Mimosa Amarelo hör också dit. Nu är det dags att börja köpa finskt.

Göran Olson


Avishai Cohen

At Home

(Razdaz)


Den israeliske basisten Avishai Cohen är förmodligen än så länge mest känd för sitt samarbete med Chick Corea. Men han är sannerligen betydligt mer än en fantastisk instrumentalist, till exempel en högst personlig kompositör och arrangör med massor att berätta. På ”At Home”, som nästan uteslutande innehåller akustisk jazzmusik helt eller delvis skriven av Cohen, får vi dels höra hans trio och dels några mindre ensembler med och utan trion.

 

Pianist i den ytterst samspelta gruppen är en ung begåvning vid namn Sam Barsh och trumslagaren heter Mark Guiliana, båda helt nya namn för mig men sannerligen väl värda att lägga på minnet.

Musiken pendlar mellan skira ballader och ett och annat betydligt häftigare utbrott. Inspirationen till sina skiftande, men hela tiden mycket melodiska, kompositioner har Cohen uppenbarligen hämtat från alla möjliga håll. Ibland smakar det lite afrikansk folkmusik och då och då känns det att den judiska klezmern inte är alltför långt borta, vilket kanske inte är så märkligt med tanke på Cohens ursprung.

 

Det var ytterst nära att jag klämde till med en femte betygspanter. Kanske blir det nästa gång? Under alla omständigheter lovar jag att raka av mig mustaschen, om inte Avishai Cohen inom något år är en av jazzens mest uppmärksammade och betydande musiker!

 

Jan Olsson
Sonny Rollins
Without A Song
The 9/11 Concert
(Milestone / BAM)


Inget har kunnat komma lämpligare, " Without A Song " blir en puff för Sonny Rollins framträdande 1 maj 2006 i Göteborgs konserthus. Anstormningen blir stor, rättare sagt den är det redan. Några biljetter lär knappast finnas kvar. Få jazzmusiker har ju en sådan dragningskraft som Rollins. Hans strama turnéransonerande får alltid intresset att gå i topp och tenorsaxens glöd har inte falnat. Grattis alla ni som fixat en plåt, ni lär inte bli besvikna ! Själv har jag fortfarande gåshud efter att bevittnat hans årliga konsert på Carnegie Hall i New York för några år sedan.

" Without A Song " är inspelad live i Boston september 2001. Trombonisten och släktingen Clifton Anderson är med. Stephen Scott spelar piano. Som vanlig är elbasisten Bob Cranshaw på plats. Percy Wilson är trumslagare, percussionist är Kimati Dinizulu. Utöver titelmelodin ingår Rollins " Global Warming " och standardmelodiern" Where Or When ", " A Nightingale Sang In Berkeley Square " samt " Why Was I Born ? ".

Det finns en enorm spelglädje hos Rollins. Leklustan och den rytmiska känslan är enastående. Fraser vänds ut och in. Uppe i varv är det en tenorkung som talar med en övertygande pondus. Det är svårt att inte ryckas med. Rollins äger ett av jazzens mest igenkänneliga sound och hans budskap är trovärdigt. Han är kort och gott komplett rakt igenom.

Clifton Andersson får stora ytor att röra sig på – det är inte alltid så. Han är lite speciell men med en personlig touch. Superlativer i mängd får Stephen Scotts pianospel. Solot i " Where Or When " talar ett tydligt språk. Cranshaws luftiga walking är en spänstig assistent till Rollins. Kort sagt - man har herrans kul hos Rollins & co. Vem hade trott något annat ?
Göran Olson


Sonny Rollins

Without a Song

(Milestone)


Det här är en märklig platta. Den spelades in fyra dagar efter 11 september-attentatet mot World Trade Center i New York. Tenorsaxofonisten Sonny Rollins bodde sex kvarter bort och såg hela den fruktansvärda katastrofen på nära håll. Som en följd av chocken beslutade han sig för att ställa in sin konsert i Bosten mindre än en vecka senare. Men hans hustru Lucille övertalade honom att ändå genomföra den. ”Kanske musik kan hjälpa. Jag vet inte, men vi måste ändå försöka,” intalade han publiken.

 

En calypso, ”Global Warning”, och fyra standardmelodier stod på programmet, och någonstans hämtade Rollins - nyss 71 år fyllda – sin urkraft ifrån. Hela konserten blev en fenomenal urladdning, som måste ha pumpat luften ur såväl Sonny som hans auditorium. Kanske var det vrede som tjänade som kraftkälla. Kanske var det något annat. Under alla omständigheter är musiken oemotståndlig, i paritet med de inspelningar han gjorde 40 år tidigare för RCA.

 

De musiker som omger Rollins är han ordinarie vapendragare, det vill säga trombonisten Clifton Anderson, pianisten Stephen Scott, elbasisten Bob Cranshaw, trummisen Perry Wilson och slagverkaren Kimati Dinizulu. Samtliga är utmärkta musikanter, men deras enda uppgift är att kratta manegen åt sin kapellmästare, vilket de gör på bästa sätt. Tveklöst är detta den bästa och mest hörvärda Rollins-cd på mången god dag. 

Jan Olsson

Niels Lan Doky, Lisa Nilsson,
Toots Thielemans, Johnny Griffin,
Didier Lockwood, Mads Vinding
och Al "Tootie" Heath

Between a Smile and a Tear

(Storm Productions)


 “Between a Smile and a Tear” är ett film- och konsertprojekt, en hyllning till legendariska Jazzhus Montmartre i Köpenhamn, initierat av den danske pianisten och kompositören Niels Lan Doky. Filmen (som fått lysande kritik) hade premiär i samband med öppnandet av årets upplaga av Copenhagen Jazz Festival. Samma kväll framträdde hela filmgänget, det vill säga förutom Niels Lan Doky, Toots Thielemans, Johnny Griffin, Didier Lockwood, Mads Vinding, Al ”Tootie” Heath och Lisa Nilsson på Plaenen på Tivoli. Den 23 repriseras konserten på Skeppsholmsfestivalen i Stockholm.

 

Filmens soundtrack är en ganska ojämn historia, vilket delvis beror på ett inte alltför upphetsande melodimaterial - sju av cd:ns tio melodier är skrivna av Lan Doky, ett av Griffin, ett av Lockwood och ett av Nilsson. En annan anledning till det något splittrade intrycket är just Lisa Nilssons medverkan. Hon sjunger på ett moderiktigt, softat pop-jazz-sätt i hälften av numren och hamnar på något vis lite utanför. En jazzsångerska, typ Viktoria Tolstoy, hade känts mer på sin plats.

 

Griffin, som tyvärr bara medverkar i två nummer, är i betydligt bättre form än han var vid Tivoli-konserten och spelar strålande i sitt gamla paradnummer, bluesen ”The JAMFS are Coming”. Riktigt bra är också violinisten Didier Lockwood. Ypperliga är även basisten Mads Vinding och trummisen Tootie Heath, som till och med får ett alldeles eget, svängigt duonummer att visa upp sig i.

 

Jan Olsson  


Hans Ulrik

Steve Swallow

Jonas Johansen

Tin Pan Aliens

(Stunt)

 

Elbas har alltid varit något av ett skräckinstrument inom jazzen, något man tar till i nödfall om ingen riktig, akustisk ångbas finns att tillgå. Men i händerna på Steve Swallow fungerar ”elplankan” märkligt nog perfekt. På något sätt lyckas han få det vanligtvis så töntiga popinstrumentet att svänga å det gruvligaste på jazzvis, och hans ton är stor som ett hus emellanåt. Att Swallow dessutom är ett harmoniskt snille och en sällsynt klurig melodiker och kompositör gör förstås inte saken sämre.

 

Trion Hans Ulrik-Steve Swallow-Jonas Johansen har mötts vid åtskilliga tillfällen under de senaste åren, och att de tre trivs tillsammans är uppenbart. Det märkte man redan på deras förra gemensamma cd, ”Trio”, och man gör det i ännu högre grad nu. Ulriks stortonade, lustfyllda och frodiga tenorsaxspel och Johansens lyhörda och drivande trumspel fungerar perfekt tillsammans med Swallows mäktiga elbas. Som lyssnare påminns man ibland om Sonny Rollins banbrytande övningar med pianolös trio i slutet av 50-talet. Att skivan, liksom trion, fått det vitsiga namnet ”Tin Pan Aliens” beror på att den originalmusik gruppen framför är tydligt inspirerad av sådant som salufördes på Tin Pan Alley, det distrikt i New York där alla musikförläggare höll till på den tid det begav sig. En och annan fras och vändning är alltså knyckt från skaparna av The Great American Songbook.

 

Hans Ulriks ”Jazz and Mambo” utsågs härom året till bästa danska jazzplatta. Är det dags för en ny utmärkelse nu?

 

Jan Olsson

 


Joe Lovano

Joyous Encounter

(Blue Note)


Förra årets balladplatta “I´m All for You” med Joe Lovanos ”drömkvartett”, det vill säga förutom Joe själv pianisten Hank Jones, basisten George Mraz och den enastående trumspelaren Paul Motian, fick massor av lovord. Det finns ingen anledning att tro att ”Joyous Encounter”, som verkligen gör skäl för sin titel (”Glatt möte”), kommer att bli mindre rosad.

 

Den här gången är repertoaren mer omväxlande än senast, åtminstone tempomässigt. Två fina standards, hela tre kompositioner av Thad Jones, två av Lovano, en av Hank och en av vardera Thelonious Monk, Oliver Nelson och John Coltrane är vad som bjuds. I nio nummer spelar Lovano lika magnifik som majestätisk tenorsax och i två, Thad Jones vackra ”A Child is Born” och Monks ”Pannonica”, trakterar han sopransaxofon.

 

Kombinationer Lovano-Jones är, minst sagt, lyckad. Bägge sporrar varandra till stordåd och att gång på gång göra det oväntade. Trots att de valt att ge sig på tämligen välkända kompositioner märks inte ett uns av slentrian. Allra mest förtjust är jag i snart 87-årige Hank, alltså Thads och Elvins storebror. Hans entusiasm, läckra anslag och förmåga att hela tiden finna nya harmonier i det man trodde var helt utforskat, är fullständigt häpnadsväckande. Som ackompanjatör och medspelare är han fortfarande oöverträffad och hans solospel i, till exempel, duoversionen av ”Alone Together” är av absolut mästarklass. Mraz är idealisk i sammanhanget och minimalisten Motian måste vara varje småbandsledares önsketrummis.

 

Den 5 juli konserterar Lovano-Jones-kvartetten, med Lewis Nash bakom trummorna istället för Motian, i Glassalen på Tivoli. Skaffa biljett snarast!

 

Jan Olsson


Kasper Villaume

117 Ditmas Avenue

(Stunt)

 

30-årige Kasper Villaume från vårt broderland Danmark är idag en av Skandinaviens mest hörvärda pianister. Hans stil har inslag från åtskilliga håll och man märker influenser från såväl Wynton Kelly som Evans och Hancock. Då och då påminner han också en del om vår egen Jan Lundgren. Men mest är han sig själv, en svängglad friskus som mellan varven även tolkar ballader med massor av innerlighet och känsla. En av dessa på hans nya platta, den tredje i ordningen, är Josef Myrows vackra ”Autumn Nocturne”, som Kasper har tillägnat minnet av sin landsman, tenorsaxofonisten Bent Jaedig, som avled för ett knappt å sedan.

 

”117 Ditmas Avenue” är inspelad just på 117 Ditmas Avenue, som ligger i Brooklyn, New York, dit Kasper begav sig i juni tillsammans med basisten Jesper Bodilsen och producenten Chris Minh Doky. Trummis rekryterade man på plats, och lyckades få självaste Jeff Tain Watts att ställa upp. Ed Thigpen brukar kallas Mr. Taste, men Watts gör i lika hög grad skäl  för det smeknamnet.

 

Det är alldeles utsökt triojazz vi får höra på ”117 Ditmas Avenue”, omväxlande och bitvis grymt svängig. Samspelet mellan de tre musikanterna är suveränt, och man förvånas för femtielfte gången över Bodilsens förmåga att anpassa sig. Varför är danska basister så bra? Har det med maten att göra? Eller kan det vara ölet?

 

Jan Olsson

Brad Mehldau

Live in Tokyo

(Nonesuch)

 

Pianisten Brad Mehldau har vi vant oss vid att höra med trio, ända sedan han slog igenom med dunder och brak för cirka tio år sedan. Men ”Live in Tokyo” är en cd på vilken vi får höra numera 35-årige Brad alldeles på egen hand, inspelad förra vintern inför en entusiastisk publik i Sumida Tripony Hall i den japanska huvudkommunen. Repertoaren är i princip hämtad ur de källor Mehldau brukar ösa ur, alltså den fantastiska amerikanska sångboken, Motorheads och sångaren-gitarristen-kompositören Nick Drakes repertoarer. Dessutom får vi höra ett Thelonious Monk-stycke, ”Monk´s Dream”.

 

Två Gershwin-nummer, ”Someone to Watch over Me” och ”How Long Has This Been Going On”, är makalöst fina i Mehldaus mycket pietetsfulla och skickligt uppbyggda tolkningar. Likaså Motorheads ”Paranoid Android”, en komposition som Mehldau under nära 20 minuter vänder ut och in på totalt. Definitivt skivans mest spännande alster. Något mer tveksam är jag till Nick Drakes bombastiska ”River Man”, en melodi som Brad tagit sig an på skiva åtminstone ett par gånger tidigare, då i triotappningar, och som han uppenbarligen gillar att botanisera i.

 

Att Brad Mehldau är en av jazzens mest hörvärda pianister idag är ställt utom all tvekan. Han är den logiska fortsättningen på Bill Evans-Keith Jarrett, och släktskapen med just Jarrett är mer märkbar på ”Live in Tokyo” än någonsin tidigare. Har du ingen Mehldau-platta tidigare, så prova gärna den här!

 

Jan Olsson

Uffe Steen

Dust in My Coffee

(Stunt)

 

Den danske gitarristen Uffe Steens förra cd, “Play”, som kom för några år sedan, var en lite annorlunda upplevelse. Ingenting som gjorde att man for i taket kanske. Därtill verkar Steen vara alldeles för sofistikerad och försynt. Men man log stillsamt åt den tämligen personliga humorn, underfundigheten och den genuina blueskänslan med smak av både B.B. King och Eric Clapton. Massor av tolvtakt i bagaget alltså. Fast inte av den tunga, bastanta sorten utan snarare med den distans som brukar känneteckna Uffes instrumentkolleger Johnny Smith och Bill Frisell.

 

På ”Dust in My Coffee” omger sig Steen med samma mannar som på live-cd:n ”Play”, alltså landsmannen Lennart Ginman på bas och den amerikanske trummisen Adam Nussbaum. Och av resultatet att döma har de tre spelat samman varje dag sedan hösten 2000 då ”Play” gjordes. Så tätt och fint är samarbetet, och så trygg verkar Uffe Steen känna sig, då han ger sig ut på sina skenbart triviala utflykter, som vid närmare betraktande visar sig vara ganska äventyrliga.

 

”Dust in My Coffee” är alltså en avspänd, svängig och trivsam historia med åtskilliga bottnar. Av plattans nio låtar har Steen totat ihop åtta medan en, ”I Fall in Love Too Easily”, är en väl beprövad standard, komponerad av en mästare på området, Jule Styne.

 

Jan Olsson


Saxophone Summit

Gathering of Spirits

(Telarc)

 

Den här skivan är ren knockouten! Tre av dagens mest hörvärda och personliga saxofonister tillsammans: Michael Brecker, Dave Liebman och Joe Lovano! Dessutom en fullständigt grym rytmsektion bestående av alltför sällan omtalade pianisten Phil Markowitz, basisten Cecil McBee och trumslagaren Billy Hart.

 

De tre tenoristerna är alla stora individualister, var och en på sitt sätt. Men de har en minsta gemensam nämnare i John Coltrane. Hans ande vilar över hela plattan, och det är knappast någon tillfällighet att Trane är upphovsman till två av cd:ns sex nummer, ”India” och den oerhört vackra ”Peace on Earth”. De fyra resterande kompositionerna är original, även om ett av dem, Lovanos ”Alexander the Great” (tillägnat minnet av Joe Alexander som en gång spelade med Tadd Dameron) bygger på harmonierna på ”Bye Bye Blackbird”. En del är harmoniskt och rytmiskt bundet och annat är helt fritt.

 

Brecker och Lovano spelar nästan genomgående tenorsaxofon, medan Liebman alternerar mellan tenor och sopran. I ”India” leker de också inledningsvis på diverse märkliga flöjter. Och just lek handlar det ofta om, lustfylld, spännande och ibland lite våldsam. Men det är aldrig tävling, som på saxduellerna på ”den gamla goda tiden”. I stället handlar det om att inspirera, stötta och utbyta idéer och erfarenheter.

 

Musiken på ”Gathering of Spirits” växer med varje lyssnande. Den har inte mycket gemensamt med den tämligen utslätade popjazz som dominerar idag, och den passar definitivt inte att ha som bakgrund till diskning och tidningsläsande. I stället fordrar den koncentration och gärna också en viss kunskap om det som Coltrane skapade – inte minst under sina sista år. Och den ger massor tillbaka åt den som ger sig hän.

 

Jan Olsson

Joe Lovano

Till Brönner

That Summer

(Verve)

 

Den tyske trumpetaren och sångaren Till Brönner har på sistone haft stora kommersiella framgångar med sin slimmade mjuk-pop-jazz. Men för den jazzintresserade kan hans sofistikerade musicerande på ”That Summer” knappast vara särdeles intressant. På något sätt är han en europeisk och tämligen färglös, manlig motsvarighet till Norah Jones. Han spelar vårdat och väl, ger sig inte ut på äventyrligheter och sjunger hyfsat men knappast särskilt personligt. Dessutom skriver han egna låtar av det slag som det går 13 på dussinet.

 

När jag lyssnade igenom ”That Summer”, på vilken Brönner backas upp av eleganta stråkar och ibland även kör, kom jag på mig själv med att gång på gång sitta och tänka på helt andra saker än musiken. Det brukar sällan vara något gott tecken. Och jag blev inte ens störd av Brönner & Co. Det var egentligen bara vid de få tillfällen då gitarristen Chuck Loeb fick visa upp sig, som det hände något som inte var alldeles oljat och strömlinjeformat.

 

Drygt tre minuter efter sista låten kommer plötsligt ett oannonserat extranummer. Varför det skulle vara så hemligt att det inte nämns i låtförteckningen förstår jag inte. Men det är i alla fall det bästa som händer på hela plattan.

 

Jan Olsson

 


 

Geri Allen

The Life of a Song

(Telarc)


För ungefär tio år sedan var pianissan Geri Allen ett stort namn och förutspåddes en gyllene framtid. Hon jobbade med bland andra Betty Carter och Cassandra Wilson och gjorde ett par egna trioskivor som gav mersmak och rönte stor uppmärksamhet. Sedan blev det, av någon anledning, tämligen tyst om henne. ”The Life of a Song” innebär därför något av en comeback och är givetvis intressant för alla som vill hänga med i svängen.

 

Comebacken är dock en aning tveksam. Precis som tidigare visar Allen prov på en imponerande teknik, och det märks tydligt att Herbie Hancock har varit en stor inspirationskälla för henne. Dessutom har hon – som på sina 90-talsskivor - den goda smaken att förse sig med en utsökt omgivning. Dave Holland spelar bas och bakom trummorna sitter Jack DeJohnette. Bättre kan det alltså knappast bli, men ändå är slutresultatet ganska splittrat. Det verkar alltför ofta som om Geri inte vet riktigt själv vad hon vill göra. Hennes musicerande pendlar mellan mycket inspirerat, lite bluesigt emellanåt, och fullständigt ointressant och snudd på melodramatiskt.

 

I ett av cd:ns elva nummer, Mal Waldrons fina ”Soul Eyes”, har Geri kallat in förstärkning i form av flygelhornisten Marcus Belgrave, trombonisten Clifton Anderson och saxofonisten Dwight Anderson. Då stiger temperaturen åtskilliga grader. Belgraves spelar lysande och Allen tycks äntligen trivas och finna sig tillrätta. Men i övrigt är det alltså si och så.

Jan Olsson 


Startsida med jazznyheter Evenemang Aktuellt Diggat på skiva Jazz i tryck Porträtt Historik Klassiska skivomslag Länkar