SteepleChase. DIG Jazz om nya skivor.

Startsida med
jazznyheter


Övriga sidor;

DIG Jazz!
Aktuella evenemang

(festivaler, turnéer mm)

Klubbjazz
Mälarkalender
Aktuellt
Nytt om band
Diggat på CD
Diggat på DVD
Jazznytt i tryck
Jazz i bild
Jazzporträtt
Jazzens prisvinnare
Klassiska skivomslag
Länkar




Diggat!

Jazznytt på CD

Mer än 400 recensioner.

Alla med DIG-betyg.


Senaste jazznyheterna

Svensk jazz 2008.11

Internationell jazz
Jazzsång

Storband
Jazzhistoria/repriser
Diggat Lars Gullin

Diggat Miles Davis

Nytt på DVD




Klassiska

skivomslag

DIG Jazz presenterar

jazzomslag man

minns eller missat!.


Lars Gullin Special

DIG Jazz presenterar 93

skivomslag med Lars Gullin.


Dick Oatts. Foto: Gunnar Holmberg/DIG Jazz ©

SteepleChase Records. Danskt skivbolag vi minns från vinyltiden med mycket bra musik från många storheter inom jazzmusiken. Inte minst från många amerikaner som gästade bland annat jazzklubben Montmartre i Köpenhamn. Giganter som Dexter Gordon, Stan Getz och Chet Baker för att nämna några. Ett flertal skivor har också givits ut med pianisten Bud Powells klassiska spelningar 1962 på Gyllene Cirkeln, Stockholm, då hans medmusiker var basisten Torbjörn Hultcrantz och trumslagaren Sune Spångberg.

Bolaget har funnits sedan 40 år, men under lång tid utan svensk distributör. Nu har Plugged Music blivit svensk representant för SteepleChase som här presenteras med tre saxofonister ur deras katalog. Två med mångårig erfarenhet, Rich Perry och Dick Oatts, medan Stephen Riley tillhör det yngre "hungriga" och spännande gardet inom jazzmusiken av i dag.


Njutbar, lättsam , bopinfluerad musik

Dick Oatts                

Lookin´up    

(SteepleChase/Plugged Music)            

 

Richard "Dick" Oatts, saxofonist från Jefferson, Iowa i USA, använder fortfarande samma Selmer Mark VI  altsaxofon hans far gav honom i unga år. Professionell musiker sedan början av sjuttiotalet som vi vid flera tillfällen kunnat höra live här i Sverige under senare tid som solist ingående i Stockholm Jazz Orchestra.


Musikformen är bop influerad med påbrå från "den store", det vill säga i Charlie Parker. Åtta spår, alla skrivna och arrangerade av Oatts i den så lättlyssnade femtiotals andan. Han håller gärna till i de övre registret på saxen med attackerande betoning i spelet. Precis som vid liveframträdanden på jazzklubbar får de flesta medverkande, Oatts altsaxofon, John Mosca trombone, Ted Rosenthal piano, och Rodney Green trummor, visa sitt kunnande med solospel redan i inledningsspåret, One for Benny, medan basist David Wong får sin chans i efterföljande, Alaina´s Song.


Även arrangörsmässigt tilltalar Alaina´s Song, samt läckert rappa Just Us och lätt "coola" Brook´s blues, med bra i solospel samt i tufft växelspel Oatt´s alt och trombonist John Mosca i den senare. Skivans enda ballad, stramt allvarligt hållna Mood for Moody, hör till skivans bästa spår för min del. Som helhet, njutbart lättsam lyssning utan större märkvärdigheter.                                                             

Thord Ehnberg 


Spel i jazztraditionen med personlig anda

Rich Perry       

Time Was                          

(SteepleChase/Plugged Music )  

 

Rich Perry, tenorsaxofonist från Cleveland, Ohio USA som vi hört ingående i många orkestrar genom åren. För min del för första gången i saxsektionen i Thad Jones - Mel Lewis Big Band där för övrigt även Dick Oatts också ingick och pianist var denna skivas Harold Danko.


Rich Perry har en varm ton i sin tenorsaxofon. Med lyrisk fraseringsådra broderande runt grundtemat i samtliga sju titlar skivan innehåller. Med spel i jazztraditionen hämtad från femtio/sextiotal där han involverat lätt personlig anda. Stundtals tycker jag mig även höra små glimtar påminnande om hur Dexter Gordon på sin tid uttryckte sig på sin tenorsaxofon. Perry kan också bita till och bjuder på utsökt friskt fräscht spel i Charlie Parkers Segment, som fått helt personlig prägling i kreativt anda. Skivans klart bästa.


Lyriskt balladspel får vi från honom i framför allt i Gordon Jenkins Goodbye, och även i Harry Warrens Summer Night, samt Leonard Bernsteins Lonely Town, som dock "speedats" upp i mittenpartiet med attackerande spel. Svänger fint gör det om John Lewis Rouge där lättflytande bop-fraser flödar ur klockstycket. Harold Danko bjuder för sin del på härligt swingfyllt spel i många av titlarna och i solo/triospel tillsammans med Jay Anderson bas och Jeff Hirshfield trummor i ett parti av inledande Get out of Town. I efterföljande, titelmelodin Time Was, svarar Anderson för ett maffigt bassolo. Bra spel bjuds skivan genom utan att för den skull ha det där lilla extra. 
 Thord Ehnberg
 


Artiklar om

musiker och grupper:

Anders Bergcrantz

Anders Kjellberg

Anders Persson

Andreas Pettersson

Anna Einarsson

Anna Sise

Ann-Sofi Söderqvist

Arne Domnérus

Bengt Hallberg

Bent Persson

Bobo Stenson

Bosse Broberg

Benny Golson

Bernt Rosengren

Carin Lundin

Cennet Jönsson

Dave Brubeck

Esbjörn Svensson

E.S.T.

Ewan Svensson

Fabian Kallerdahl

Fredrik Lindborg

Fredrik Ljungkvist
Fredrik Norén

Gugge Hedrenius

Gustav Lundgren

Hans Backenroth

Harry Arnold

Helge Albin

Herbie Hancock

Håkan Broström

Håkan Rydin

Jack Lidström

Jacob Karlzon

Jan Slottenäs

Jens Lindgren

Joakim Simonsson

Jonas Kullhammar

Jonas Östholm

Jon Fält

Karl-Martin Almqvist

Karin Hammar
Karl Olandersson

Klas Lindquist

Klas Toresson

Lars Erstrand
Lars-Göran Ulander

Lennart Åberg

Linda Pettersson

Lionel Hampton

Maggi Olin

Magnus Broo
Magnus Lindgren
Magnus Öström

Margareta Bengtson

Martina Almgren

Mathias Algotsson

Mats Öberg

Monica Dominique

Monica Zetterlund

Nils Berg

Nils Landgren

Palle Danielsson

Patrik Boman

Per Henrik Wallin

Per-Åke Holmlander

Peter Asplund

Raymond Strid
Rigmor Gustafsson

Roberta Gambarini

Rolf Carvenius

Sofia Pettersson

Svante Thuresson

The Stoner/Nils Berg
Torbjörn Zetterberg

Ulf Adåker

Ulf Johansson Werre



Svensk

Jazzhistoria

Bengt Hallberg

Bernt Rosengren

Arne Domnérus

Bosse Broberg

Georg Riedel

Jan Allan

Sammansvetsat triospel med stänk av "nyjazz"

Stephen Riley        

Hart - Beat   
(SteepleChase/Plugged Music)      

 

Stephen Riley, den yngste bland dessa tenorister som vi nu får stifta bekantskap med på SteepleChanse. Han föddes när Oatts och Perry började spela professionellt. Alltså mitten av sjuttiotalet. Första instrumentet var violin som hans mor lärde honom spela med gick snart över till saxofon som blev hans instrument.


Vad jag vet har han tidigare gett ut en cd så detta bör vara minst hans andra. Här på trio, tenorsax, bas och trummor, en sättning som åtminstone för mina tankar till en Sonny Rollins 1957 och Joe Henderson 1985. Och det är fråga om tätt sammansvetsat triospel mellan Stephen Riley tenorsaxofon, Neal Caine bas och Billy Hart trummor, i samma anda som sina båda trio-föregångare. Inleder gör han dock med ett långt vackert och fantasifullt spel helt ensam i gamla goda Just You Just Me. Och det är välkända melodier även fortsättningsvis. En rörlig Isotope och Black Narcissus, från Joe Hendersons penna. Den förstnämnda för övrigt med i dennes inspelning 1985. Här med uttrycksfull attack i spelet.


John Coltranes ballad Lonnie´s Lament, har tenoren respektfullt allvar i tätt samspel med trummor och bas som hela tiden ligger bakom och trycker på. En härligt gungande Ba-Lue Bolivar Ba-Lues-Are.

Har många gånger uttryckt mitt gillande över Thelonious Monks kompositioner. Så även här där det är blues i varenda ton från Riley. Och visst skymtar Louis Armstrongs innerliga värme fram i When it´s sleepy time down sout, fastän den är långt ifrån dennes framtoning här. Och Mr. Sandman vill jag minnas som en slagdänga som snurrade ur radioapparaterna på sin tid. Här dock i swingfylld kreativ anda som stänker "nyjazz" i varje takt och med respektfullt bassolo.             

Thord Ehnberg