DIG-Music

Andra sidor

Läs färsk intervju med Hans Backenroth

Mer än 350

cd-recensioner
med DIG-betyg!

Jazzhistoria/

Diggat på DVD

Musik på egna villkor. Och så skall en bas låta!

Hans Backenroth

Bassic Instinct

(Pb7)

Basisten Hans Backenroth har hörts på mängder av skivor men aldrig under eget namn. Nu kommer han till tals på egna villkor med ett välsnidat material som har klass. Melodivalet tillhör inte jazzens mest slitna och nötta, snarare är det sällan spelade delikatesser som plockats fram.

Collaget inleds av Hans och kollegan Georg Riedel i den senares intrikata Double Bass. Där de för en eggande konversation i varsin kanal. Billy Strayhornballaden Day Dream i arrangemang av Bernt Rosengren får en varm tolkning med Bernts tenor i högform. Vackra broderier tillförs av gitarristen Jacob Fischer. Tempot stiger i With The Wind And Rain In Your Hair som gitarristen Tal Farlow tolkade så vackert på femtiotalet. Gitarristen Jimmy Raney och Stan Getz spelade också in den. I det lätta tempot visas gruppens höga klass där norske trumslagaren Roger Johansens spel är en inspirerande energikälla.

Det smakfullt varierande utbudet har ett rigoröst spektra. Evert Taube & F.S. Grundtvigs Hvad Er Det, Min Marie? spelas av Hans och pianisten Kjell Öhman. Mer duospel exponerar de i Reinhold Svenssons folkmusikinspirerade vals Svallvågor Där når paret imponerande klass. Vilka parhästar med spel i Jan Johansson klass! I kvartettnumret, Horace Parlans Lille Esther, skapas kammarjazz med en förtrolig intimitet. Den spröda tenorsaxen och Fischers melodiösa gitarr ger ståpäls i Little Girl Blue.

J.J. Johnsons Interlude visar gruppens fina tajming där Hans bas är ryggraden. Det smidiga trumspelet ger solisterna fantasi och studs. Fischer är verkligen en gitarrist utöver det vanliga, han kan sannerligen konkurrera med instrumentets största. Bernt är helt enkelt lysande och det är motiv nog för ett inköp. Skir och inbjudande är gitarren i Duke Jordans Prelude In Blue när den följer saxofonens känsliga melodipresentation. Bernts sax doftar ädelt årgångsvin.

Oscar Pettifords Svenninge Blues avslutar med Hans i ensamt majestät. Här visas hans kapacitet som melodispelare och improvisatör där basens hela omfång utnyttjas. Så skall en bas låta!

Göran Olson

Härlig jazzfeeling –och en repertoar att jubla åt

Vivian Buczek & Claes Crona Trio

Dedication To My Giants
With Special Guests Roger Pontare, Andreas Öberg
(Crown Jewels)

Det blossar upp många sångerskor i vårt land som söker sig till jazzens fålla. Många har tyvärr kommit in på fel stickspår men här kommer ett välbehövligt undantag. Malmötjejen Vivian Buczek är ett namn att hålla i minnet, var så säker. Med melodier som förknippas med jazzens stora improvisatörer och kompositörer, med engelska och svenska texter i bagaget. Därmed följer melodier som Coltrane, Benny Golson, Horace Silver, Bill Evan, Quincy Jones och Clifford Brown vänt ut och in på. Ett suveränt komp under pianisten Claes Cronas ledning ger henne en ram som verkligen håller samman skivans innehåll.

Vivians härliga jazzfeeling kommer fram i standards, som Joy Spring, Whisper Not, Nicas Dream, My Shining Hour, Very Early och Stockholm Sweetnin´( Du Måste Ta Det Kallt). Till detta läggs Michel Legrands What Are You Doing The Rest Of Your Life? och How Do You Keep The Music Playing? I Ray Charles I Got A Woman tillkommer den kraftberikade sångaren Roger Pontare. Han är också med i How Do You Keep The Music Running? Vivian har skrivit Once You Love och textat Claes Cronas Didma. Sammantaget en repertoar som får mig att jubla.

Det är även annat som gör skivan intressant. Gästen, gitarristen Andreas Öberg, är på ett sprudlande humör. Med eftertryck visar han sin höga nivå. Basisten Kenji Rabson och trumslagaren Robert Ikiz är ett lyckat team med drive och snabb assimileringsförmåga. Ikiz spel i den snabba My Shining Hour är superbt.
Göran Olson

Utan slentrian & fördomar

kryddade de friskt sin musik

e.s.t.

retrospective

– the very best of e.s.t.

(ACT/Amigo)

Pianisten Esbjörn Svensson Trio, eller e.s.t., bildades hösten 1991 och spelade in sitt första egna album två år senare. Det blev sedan ytterligare elva, innan Esbjörn omkom i en drunkningsolycka sommaren 2008, 44 år gammal.

Förutom Esbjörn bestod e.s.t. av basisten Dan Berglund och trumspelaren Magnus Öström. Tillsammans skapade de tre ett gruppsamarbete som bitvis var revolutionerande. Utan slentrian och fördomar kryddade de friskt sin musik med intryck från alla möjliga stilar och genrer - jazz, pop, rock och så kallad europeisk konstmusik, allt på samma gång ibland. Med sin orädda attityd, spelglädje, helgjutna gruppkänsla och osvikliga känsla för färg och form erövrade de en stor publik över hela världen.

”Retrospective” är en samlingsplatta med material hämtat från e.s.t.:s skivproduktion mellan 1998 och 2007. Urvalet har gjorts av Berglund och Öström, som också berättar och kommenterar, givetvis initierat och intressant, i texthäftet om gruppens nästan sagolika levnad.

Jan Olsson

Öppen improviserad musik som alltid lever vidare

Gruppen e.s.t. existerar ej längre . Gruppens pianist och kompositör Esbjörn Svensson omkom tragiskt i en dykolycka förra sommaren.

Trions övriga medlemmar, basisten Dan Berglund och trumslagaren Magnus Öström, har här med genuin känsla och kunnande vaskat fram en skiva med högtidsstunder ur trions skivproduktion. Åter får man uppleva Esbjörns personliga spel och kompositioner. Dessutom ett texthäfte som detaljerat beskriver skivans innehåll med inspelningar hämtade från ACT-inspelningar. Albumen From Gagarins Point Of View, Good Morning Susie Soho, Behind The Yashmak, Seven Days Of Feeling, Viaticum, Goldwrap samt Leucocyte har lämnat från sig guldtackorna.

Det är svårt att inte ge tillbakablicken högsta betyg. e.s.t. är på en av de personligaste grupper som existerat i vårt land. Oavsett materialet presterade trion en öppen improviserad musik som alltid kommer att vara levande.

Göran Olsson

Dagsaktuellt stuk och stor öppenhet

Kristian Lind Trio

Wintergames

(kristian.lind @hotmail.com)

Basisten Kristian Linds namn dyker upp allt oftare i olika stockholmsbaserade grupper. Nu begår han enligt vad jag kan förstå premiär som bandledare på skiva. Det gör han med åtta egna kompositioner. I Kristians trio ingår saxofonisten Karl- Martin Almqvist och trumslagaren Peter Danemo. Alla i likhet med Kristian har ett skåneförflutet.

Musiken är av dagsaktuellt stuk med en stor öppenhet i agerandet. Karl-Martins saxofon är synnerligen alert och med en distinkt ton och kristallklara fraser. I det här läget är han en av landets stora tenorister.

Peter Danemos spel passar perfekt i den pianolösa gruppen vars frigjorda utflykter ger valuta. Samspelet mellan honom och Kristians bas ger impulser som gör att den lite udda sättningen inte får intensiteten att svalna eller att musiken hamnar på tomgång. Kristians välvalda toner och gångar ger även en stabilitet som ger musiken liv.

Göran Olson

Lekfullt, läckert, lätt och luftigt!

Mathias Algotsson Trio

New Traditions

((Inside Music)

Pianisten Mathias Algotsson har vi under senare år med stort nöje hört tillsammans med bland andra Magnus Lindgren och Rigmor Gustafsson. Nu har han begått sitt första ”svenska” album i eget namn (det finns även ett par Japan-cd). Omgiven av, omväxlande, basisterna Fredrik Jonsson och Kristian Lind, trummisen Calle Rasmusson och i ett nummer kompisen Lindgren på klarinett, har Mathias gjort en helgjuten skiva, vars innehåll kan beskrivas med adjektiven ”lekfullt, läckert, lätt och luftigt”.

Av plattans elva nummer (efter nära fyra minuters tystnad kommer som bonus en kortversion av ”Jag vet en dejlig rosa”) har Mathias skrivit sju medan resten är ett par psalmer och några gamla folklåtar. Det låter lite Jan Johansson emellanåt och kanske ännu mer Bengt Hallberg. Men mest låter det Algotsson. Mycket begåvat!

Jan Olsson

Snällt och beskedligt innanför "gränserna"

John Högman-Klas Toresson

Standard Selection

(Sittel/Naxos)

Två saxofoner och komp har vi hört åtskilliga gånger sedan Lennie Tristano tussade ihop Lee Konitz och Warne Marsh någon gång i slutet av 40-talet. Sonny Stitt-Gene Ammons, Phil Woods-Gene Quill, Eddie ”Lockjaw” Davis-Johnny Griffin och Zoot Sims-Al Cohn till exempel. Och här hemma i Sverige har vi undfägnats med bland andra Lars Gullin-Rolf Billberg och Nisse Sandström-Anders Lindskog i skön förening. En populär och fruktbar konstellation med andra ord.

På ”Standard Selection” är det de bägge lika mångsidiga som rutinerade ringrävarna John Högmans och Klas Toressons tur att bege sig ut på gemensamma äventyr. Hela tiden trakterandes tenorsaxofoner av någon anledning – bägge spelar ju både ofta och gärna även diverse andra rörblåsinstrument. Fast särskilt äventyrligt blir det förstås inte, om sanningen ska fram. Detta trots att man bestämde sig för att ha endast basisten Martin Sjöstedt och trummisen Calle Rasmusson i ryggen. Varken piano eller gitarr alltså, ”för att få större harmonisk frihet”, som Högman säger i albumtexten. Och då funderar förstås vän av ordning över varför man inte utnyttjar denna frihet. I stället håller sig alltså herrarna hela tiden tämligen snällt och beskedligt innanför ”gränserna” - både de rytmiska och de harmoniska.

För att få lite variation på konfekten framträder de bägge saxofonisterna endast på tu man hand, alltså utan uppbackning, i några nummer. Och i två låtar vardera framträder de var för sig med kompet. Just ett duoopus, den knappt tre minuter långa versionen av Cole Porters ”I Love You”, är plattans höjdpunkt. Där bränner det till ganska ordentligt, och musiken lyfter flera meter. Riktigt fin är också Högmans triotolkning av ”How Deep is the Ocean”.

Kanske hade, trots att John hävdar motsatsen, ett piano eller en gitarr inte suttit i vägen? Som det nu är dras det alltför mycket åt olika håll. Förresten - varför framgår det inte vilka som har skrivit låtarna på skivan? Visserligen handlar det för det mesta om tämligen välkända standards. Men tydligen förutses det att vi också vet vem eller vilka som komponerat ”Udden” och ”Stop Brooding”? Och varför verkar det ibland som om basen och trummorna befinner sig långt, långt bakom de bägge blåsarna?

Herrar Högman och Toresson hade säkert roligt när de spelade in ”Standard Selection”. Men vi andra, åtminstone undertecknad, har ganska svårt att hålla intresset vid liv hela tiden under den dryga timme det tar att spela igenom albumet.

Jan Olsson

Stilenlig äkthet i lätt arrangerade melodier

Peoria Jazzband of Sweden

Smiles

(Imogena)

Göteborgsorkestern Peoria Jazzband såg dagens ljus under 1960-talet. Fortfarande är de still going strong med en repertoar som omspänner melodier som lanserats av Louis Armstrong, Ellington, Fats Waller, Ma Rainey och andra svunna legendarier som kompletteras med inslag ur evergreenboken.

Det är ett glatt amatörband som mycket autentiskt kommer till tals. Flera solistiska inslag med känsla ger behållning så och bandets ensemblespel som har stilenlig äkthet i lätt arrangerande melodier. Utmärkta sånginslag kommer från trombonisten Magnus Bylund och Rosemarie Simonsen.

Överhuvudtaget gör bandets blåsare väl ifrån sig, dit hör trumpetaren Martin Barkstedt och rörblåsaren Johan Johansson. I kompet spelar bandledaren och banjoisten Sture Svarén, basisten Gilbert Brodén och trumslagaren Gunnar Dalblad som bidrar till den tilltalande och omväxlande helhetsbild som visas upp.

Göran Olson

Såväl fri som strikt improvisationsmusik

Mess
On Wards

(Imogena)

Göteborgsbandet Mess firar i år tioårsjubileum. Skivan är gruppens tredje CD där trumslagaren och ledaren Johan Björklund . Närmast till hands ligger modern improvisationsmusik i såväl fri som striktare form.

Joakim Rolandsson spelar sopran-altsaxofon samt klarinett. Andreas Hall är tenorist. Trumpetare är Klas Nilsson som dubblerar med kornett. Thomas Gunillasson spelar gitarr och Johannes Lundberg dubblerar mellan elbas och akustisk bas samt keyboards. Gästar gör rösterna Lisen Rylander Löve och Maria Björklund. Keyboardspelaren Klas Hörngren tillkommer i tre nummer.

Mycket av musiken bygger på det intensiva trumspelet som ligger långt fram i ljudbilden. Därför känns den avspända melodin med det passande namnet Soft som en välbehövlig andningspaus där basspelet är mycket hörvärt men inte bara där. Johannes Lundberg är en av de musiker som mest faller mig i smaken. Rörblåsaren Joakim Rolandsson lämnar också ifrån sig bestående intryck, speciellt med sopransaxen.

Göran Olson

Musiken formligen brusar av entusiasm

Per Thornberg Quartet

Live At GMC

Musical Landscape

(Thornberg Music Production)

Jag gillar livejazz. Den här skivan kan tjäna som exempel. Det är på Glenn Miller Café i Stockholm som tenorsaxofonisten Per Thornbergs kvartett går tillväga en januaridag i år. Vid pianot var Martin Sjöstedt placerad, basisten Max Thornberg och trumslagaren Calle Rasmusson fullbordade kvartetten. Musiken formligen brusar av entusiasm och spelglädje. Thornbergs distinkta och fantasifulla spel med långa slingor har en aldrig sinande energi som kan försätta berg. Varför har han inte lanserats utanför Halmstadregionen tidigare kan man sannerligen undra.

Per Thornberg är ingen nykläckt dagslända utan en medveten mogen musiker som förtjänar mer uppmärksamhet. Inte enbart för sin tekniska begåvning utan också för den konstnärliga känsla han besitter. Söker man paralleller är Eric Alexander i närheten. I den snabba One Morning In May får han ett utomordentligt stöd av det alerta kompet där Rasmussons visp och cymbalspel är en inspirationskälla. Höga stilpoäng ges även till den stillsammare Sometime Ago där den harmoniska känslan lyfts fram.

Ett annat utropstecken är Martin Sjöstedts pianolir som får musiken att

lyfta, såväl solistiskt och som uppbackare. Martin är ju en etablerad basist av stora mått men nu visar han sig också vara en pianist mycket högt placerad på rangskalan. Med fin teknik och en enorm rytmisk känsla gör han halsbrytande utflykter som få andra i landet. Även här refereras till One Morning In May där Martin visar sin bredd bland annat med ett sjusärdeles blockackordspel. Victor Youngs Weaver Of Dreams bli en luftig avslutning där kompets lätta spänstiga spel med Martin som primus motor ger rysningar av välbehag.

Moods (Thornberg Music Production)

Att göra en skiva helt utan omgivning är ett vågspel. Likt Coleman Hawkins och Sonny Rollins gör nu Per Thornberg med soloskivan "Moods" om vågstycket utan att snegla på de nämnda giganterna.

I tio melodier med en spellängd från en och en halv minut till 78:varvarens tre minuter eller något kortare spelar han upp tolv melodier av varierande karaktär. Tre Gullin kompositioner inleder, Toka Voka Oka Boka, Holy Gral och Mazurka. Ellingtons In A Sentimental Mood tar sedan över innan tre folkmelodier bereds plats. Thornberg bidrar med In Memorian som får en kontrast i Bachs Minuet 2 From Cello Suite nr.1 Astor Piazzollas La Fortezza del Grandi Perché. Mer svenskt blir det i Simple Song Simple Live av Lars Jansson. Ensamexponeringen avslutas med Michel Legrands You Must Believe In Spring.

Med skärpa i tonen som fått en mycket bra ljudåtergivning, tolkas melodierna med bra intonation och en övertygande känsla oavsett om det är Bach, Gullin eller Piazzolla som komponerat. Saxofonen griper tag hela vägen och banar väg för en skiva som tillhör de personligaste som spelats in på länge. Båda de nämnda skivorna skall också harrangeras för konvolutens utformning som håller hög klass.

Göran Olson

Allt serveras virtuost och smakfullt

Max Schultz & Erik Söderlind

Dedications

(Touché Music)

Sverige har länge varit “jazzpianoland” med en rad fantastiska företrädare. Jan Johansson, Bengt Hallberg, Bobo Stenson, Esbjörn Svensson och Jan Lundgren till exempel. Numera har vi också en rad gitarrister i världsklass: altmeister Rune Gustafsson, Andreas Öberg, Andreas Pettersson och Ulf Wakenius för att nämna några av de allra yppersta.

På ”Dedications” sällar sig även Max Schultz och Erik Söderlund till denna eminenta skara. Hyllningar till kollegor som John McLaughlin, Wes Montgomery, Pat Metheny, George Benson, John Scofield och Joe Pass står på repertoaren på det färska albumet, och allt serveras med en virtuositet och smakfullhet som gör, att man omedelbart tar plattan till sitt hjärta.

Ett stort plus tilldelas också slagverkaren René Martinez, den legendariske Sabus son. Hans medverkan kryddar musiken perfekt.

Jan Olsson

Ung, svensk jazz på hög nivå

Amanda Sedgwick

Delightness

(Touché)

Det är en mycket övertygande insats som altsaxofonisten Amanda Sedgwick gör med två olika grupperingar. Hennes kvartett med pianisten Daniel Tilling, basisten Martin Sjöstedt och trumslagaren Moussa Fadera är ankare i båda kombinationerna. När gruppen utökas hörs också trombonisten Karin Hammar, trumpetaren Anders Bergcrantz och percussionisten René Martinez.

Amanda blandar sina melodier med evergreensen, Dedicated To You och I Guess I´ll Hang My Tears Out To Dry och jazzoriginalen Bouncin´ With Bud, Wayne Shorters Fat Lady och Clifford Jordans Down Through The Years. Hon imponerar med sitt kraftfulla spel och med en pondus som för tankarna till den altsaxtradition som Cannonball Adderley, Jackie McLean och Sonny Stitt stod för efter Parkers frånfälle. Balladerna tolkar hon hudnära. Dedicated To You är verkligen av hög klass. De snabbare melodierna visar hennes goda teknik men ej på bekostnad av det konstnärliga värdet. Hennes melodier och arrangemang skall även lovordas.

Tilling och Sjöstedt svarar som sig bör för högklassiga insatser. Det paret kan gå hur långt som helst. Ett närande trum/percussionspel bidrar också till gruppens utstrålning, i Avenue D imponerar de storligen. Bergcrantz trumpetspel är mer än bra. Där finns en stark integritet och en konstnärlig ådra som aldrig sinar. Han har få övermän i genren även på andra sidan av Atlanten. Karin Hammar mognar mer och mer. Spelet i I Guess I´ll Hang My Tears Out To Dry är verkligen emotionellt betagande.

Sammanfattningsvis en skiva som är en värdemätare på den unga svenska jazzens höga nivå även om Bergcrantz har varit i hetluften åtskilliga år.

Göran Olson

Sånggrupp med stark emotionell känsla

Vocation

Just Friends

(Gason)

Sånggruppen Vocation är nu framme vid sin andra cd. Gruppen är i stort identisk med debutplattans uppsättning så när som på att Gunilla Hedin mycket förtjänstfullt har ersatt sopranen Eleonor Ågeryd. Helena Insulander sjunger mezzosopranstämman och Josefin Nygren är alt. I den manliga avdelningen ingår tenoren Rolf Pilotti, barytonen Jonas Åhman och basen Johan Lundgren. Gruppen har försäkrat sig om utmärkta arrangemang från bland annat de drivna skrivarna Örjan Fahlström, Mikael Råberg, Lars Bagge, Monica Dominique och de än så länge mindre kända Mats Hålling och Joakim Holgersson. Gruppens Helena Insulander och Jonas Åhman har även lämnat fullödiga bidrag.

Vocation känns på något vis som en utlöpare från Gals & Pals-traditionen. Repertoaren har likheter och gruppen besitter utstrålning, gäller också när man ser dem live. När Svante Thuresson tillstöter i Povel Ramels Följ Mig Uppåt Vägen är det bara att blunda och njuta. Lågmält klarinettspel lirkas in av Klas Toresson. Men sångfesten hade börjat redan i öppningsakten, Just Friends som satt som en smäck. Ett suggestivt tenorsaxsolo av Klas Toresson skall också lyftas fram. Bra texter har de en uppsjö av. Hasse Alfredssons och Tage Danielssons svenska text till Ett Glas Öl är genialisk - så och sången. Faktum är att Vocation har en starkare emotionell styrka än hårt dresserade Real Group.

John Lennons och Paul McCartneys romantiska She´s Leaving Home görs förförande vackert. Här sitter trumpetaren Johan Setterlind in med ett lyriskt format solo. Jan Johanssons och Helenas arrangemang av Embraceable You har en sällsam närhet som griper tag inte minst genom Ira Gershwins text. Den slitna Bye Bye Blackbird får en renässans när Helena med fin jazzfeeling sjunger ett solo av Miles Davis textat av Jon Hendricks. Det finns verkligen många superlativer att föra fram om Vocation. Bra assistans har de också av rytmgruppen med pianisten Martin Persson, basisten Marcus Linfeldt och trumslagaren Daniel Fredriksson.

Göran Olson

Som souvenir är albumet perfekt

Live at Jazzens Museum

Olika artister

(True Track Production)

Två cd med 26 låtar, lika många konstellationer och en speltid på drygt två timmar - allt inspelat på tioårsjubilerande Jazzens Museum i Strömsholm. Inte illa va? Det mesta är så kallad gladjazz och kvalitén skiftar. Men gillar man New Orleansjazz och dixieland lär man få sitt lystmäte. Till exempel Sveriges Jazzband med trumpetaren Eddie Bruhner i högform, Jesse´s Swedish-American All Stars, med magnifike Frans Sjöström på bassaxofon och banjofantomen Eddy Davis, och Papa Bue´s pålitliga Vikingar förstärkta med blågule trummisen Nils-Bertil Dahlander.

Bland de något modernare(?) musikanterna lyser Scott Hamilton i Walter Gross ”Tenderly” och Lars Erstrand i Lionel Hamptons ”Flying Home”. Riktigt fint låter det också om Stockholm Swing All Stars, den alltid lika smakfulle och svängige dragspelaren Göran Palm, trumpetaren Jan Allan, pianisten Bernt Egerbladh och gitarrgeniet Andreas Öberg.

Men en del hade man lätt klarat sig utan. New Orleans Heat, den gamle Armstrong-klarinettisten Joe Muranyi och Harlem Blues & Jazz Band med den triste trummisen Johnny Blowers och alltid lika falskspelande trumpetaren Joey Morant till exempel. Fast som souvenir är naturligtvis albumet perfekt.

Jan Olsson

Klarinettfrossa för nästan hela slanten

Putte Wickman-Ken Peplowski

Rembering Putte Wickman

(Crown Records)

På denna dubbel-cd bjuds vi på klarinettfrossa för nästan hela slanten. Dels vår vi höra Putte Wickman tillsammans med sin amerikanske kollega Ken Peplowski i en upptagning från Bangen i Sandviken 2002 och dels Peplowski, utan Putte, sex år senare på Fasching i Stockholm. Såväl i Sandviken som i Stockholm svarar Claes Cronas utmärkta trio för uppbackningen.

Den första plattan är roligast och Wickman är, som alltid, ytterst hörvärd och spelsugen. Ibland kan det vara svårt att skilja de bägge klarinettisterna åt, men snart märks det att Putte är den mest originelle av de två och den som har vackrast ton och mest teknik. Kul är det, om än inget himlastormande.

På platta nummer två trakterar Peplowski tenorsaxofon i sex nummer och klarinett i fyra. Repertoaren är välvald och Ken spelar väl, vårdat och tidlöst. Men bäst är faktiskt ett trionummer, ”On Green Dolphin Street”, med Crona, Jörgen Smeby och Island Östlund.

Jan Olsson

DIG Jazz!

Andra sidor

En bra påminnelse om Bernts storhet

Bernt Rosengren

Quartet

I´m Flying

(Pb7)

Bernt Rosengrens tenorsax vände upp och ned på den svenska jazzscenen i slutet av 1950-talet. Han var inspiratören som fick svenska saxofonister att söka sig till jazzens nya uttryckssätt, hardbop. Någon annan svensk tenorist har inte varit i närheten av hans innovativa betydelse. Idag, några år över sjuttio känns han fortfarande aktuell och lockande. Tillsammans med pianisten Stefan Gustafsson, basisten Hans Backenroth och trumslagaren Bengt Stark blandar han jazzklassiker och egna kompositioner. Bland klassikerna finns den sällan spelade balladen Deliliah av Victor Young som Clifford Brown och Max Roach gav en oemotståndlig version på skiva 1954.

Man känner hans starka övertygelse och konstnärliga känsla - det är en mogen musiker som förmedlar sitt budskap. Richard Rodgers Where Or When får också en solid tappning där en viss vekhet smyger sig in i Bernts ton. Samma känsla ger sig till känna även i Irving Berlins The Best Things For You. Star Eyes är en uppvisning i jazzspel som bäst. Sirligt arbetar sig Bernt igenom harmonimönstret utan klichéer. Innerligt och straight smeks Two Sleepy People fram. Robustare blir han i sin Hip Walk. Här går tankarna till Gene Ammons och Sonny Stitt. Bra groove producerar kompet.

Bernts melodier har karaktär och studs - det gäller inte enbart titelmelodin. Vackert kärleksfull är balladen Celius Mood med hudnära insatser från samtliga spelare. The Count har en härlig groove där Backenroths mäktiga bas och Bengt Starks trumspel bildar en stabil botten där bassolot sitter som en smäck. Pianisten Stefan Gustafsson, som jag aldrig hört på skiva, skall ha en eloge för sin medverkan. Mycket kompetent arbetar han bakom Bernt. Solistiskt är han också mycket hörvärd. Konsensus, en bra påminnelse om Bernts storhet.

Göran Olson

Melodiöst, vackert och oemotståndliga melodier

Sweet Jazz Trio

Little Girl Blue

(Spice of Life)

Little Girl Blue är det tionde albumet med Sweet Jazz Trio i min skivsamling. Och jag är lika förtjust den här gången som tidigare. Lasse Törnqvists sparsmakade kornettspel är lika melodiöst och vackert som någonsin, Mats Larssons gitarrton kan tävla med de klassiska mästarnas och Hans Backenroths stortonade, sköna bas är en fröjd för örat.

Det nya med Little Girl Blue är att man denna gång har lierat sig med en stråkkvartett, som försetts med ytterst smak- och insiktsfulla arrangemang av Patrik Boman, till vardags producent, välkänd orkesterledare och duktig basist.

Som vanligt har Törnqvist letat fram ett knippe oemotståndliga melodier, de flesta hemmahörande i The Great American Songbook. Men man har även knyckt ett par opus från närmare håll: Lars Gullins ljuvliga ”Kvarteret Oron”, i vilket Larsson briljerar med ytterst välformulerat gitarrspel, och Oskar Lindbergs älskade ”Gammal fäbodpsalm”, som Törnqvist exekverar alldeles solo.

Jan Olsson

Spelar jazz så det sprutar om det –på brasilianska!

Magnus Lindgren

Batucada Jazz

(Gazell)

Mångsidige rörblåsaren, kompositören och arrangören Magnus Lindgren söker ständigt nya vägar och uttryckssätt. Till vardags leder han smågrupper och storband, när han inte dyker upp i Nils Landgrens Funk Unit. Och härom året samarbetade han med Operaorkestern i Malmö i sin egen mycket uppmärksammade svit ”Music for the Neighbours”.

Nu har det gått fyra år sedan förra Lindgren-albumet nådde oss. Hög tid för ett nytt alltså - givetvis med helt nytt stuk. Denna gång så brasilianskt att man lätt får för sig att hela kalaset är tillagat i omedelbar närhet av Copacabana, vilket det inte är. Vareviga låt är Lindgrens skapelse. Till den brasilianska färgen bidrar förstås ett gäng slagverkare, rekryterade i Rio de Janeiro. Allt sitter som en smäck, och Magnus spelar jazz på sax, flöjt och klarinett så det sprutar om det.

Fast på brasilianska.

”Batucada” är förresten den brasilianska beteckningen för en sån där slagverksorkester som brukar synas och höras i karnevalstider.

Jan Olsson

Musik av stort konstnärligt värde

Bohuslän Big Band

Featuring Lew Soloff & Adam Nussbaum
Conducted by Joe Muccioli

Porgy & Bess
(Vara Concert Hall)

Det var ett imponerande starkt Bohuslän Big Band som under amerikanen Joe Mucciolis ledning gav sig i kast med Gil Evans arrangemang av Gershwinoperan Porgy & Bess. Just de arrangemang han skrev för Miles Davis 1958. Muccioli transponerade musiken och anpassade den till storbandets besättning, som här rymmer tre valthorn och tuba .

Trumpetaren Lew Soloff ikläder sig Miles- rollen på ett minst sagt respektingivande sätt. Han utlämnar sig såväl naket som kraftigt aggressivt när det krävs. Jag vill inte lyfta fram något speciellt tema eftersom Soloff spelar mästerligt skivan igenom. I skrivandes stund njuter jag av Prayer, Fisherman, Strawberry And Devil Crab. Det är melodier som berör och griper tag ordentligt. It Ain´t Necessarily är en annan läckerhet. När Soloff inte håller sig strikt till Milestappningen visas även vilken stor improvisatör han är. Han har ett enormt register som kan få många kolleger att blekna. Hela tiden görs musik av stort konstnärligt värde.

Adam Nussbaums effektivt smidiga spel sätter även accenter och kulör på livekonserten. Agerandet i operans avslutningsnummer There´s A Boat That´s Leaving Soon For New York är en direktverkande injektion. Att musiken spelats in live skall saluteras. Bandet har stora förtjänster med lysande ensemblespel över hela linjen. Rörblåsarna visar sin drivna skicklighet med bland annat de många byten av instrument som förekommer i arrangemangen.

Trombonerna låter sedvanligt mycket bra med ren klang och precision. Lasse Lindgren är tuff lead-trumpetare och visar sin fysiska kapacitet flera gånger. I det pianolösa kompet är basisten Yasuhito en säker timekeeper som fungerar bra ihop med Nussbaums rörliga spel.
Skivan får inte maxpoäng- men nästan. Jag spar en halv DIG till paret Miles & Evans.
Göran Olson

Spännande tillställning- och stundtals riktigt rolig!

Lina Nyberg

The Show

(Moserobie)

“The Show” – ja, det här är faktiskt just det, en show. Alltså en sammanhängande föreställning som inte bara finns på skiva utan som också - efter premiären på Teater Lederman i Stockholm i höstas och ytterligare några övningar på samma ställe under valborgsmässohelgen - ska ges runt om på våra jazzklubbar vad det lider.

Det hela är en spännande tillställning, med Lina Nyberg i huvudrollen. Och ofta är den inte så lite dramatisk. Dessutom är den överraskande, intensiv och stundtals riktigt rolig. Till överraskningarna hör bland annat repertoarvalet. Mitt bland Linas egna alster får vi höra ”Where Did They Go”, som Peggy Lee gjorde succé med i början av 70-talet, det gamla Harry Belafonte-örhänget ”Jamaica Farewell” och en av de allra finaste sångerna i musikalen My Fair Lady, ”I´ve Grown Accustomed to Her Face”. Men allt hänger ihop och känns logiskt. De nödvändiga andningspauserna, för såväl Lina som lyssnaren, svarar pianisten Cecilia Persson för. Hennes kluriga och högst personliga pianoutflykter är perfekta i sammanhanget.

Från början till slut hålls man i ett tämligen stadigt grepp av Lina Nybergs sång och utspel. Att slita sig är nästan omöjligt. Hon släpper bara taget ett par gånger då Persson tar över. Eller då Mattias Ståls vibrafon och Nils Bergs basklarinett plötsligt dyker upp några minuter mitt i ”Jamaica Farewell”. Två personer som inte gör lika mycket väsen av sig, men som märks och känns ändå, är trumslagaren Peter Danemo och basisten Josef Kallerdahl. Deras lyhörda assistans och den senares sporadiska inhopp som solist passar showen som hand i handske..

Att sätta betyg på ”The Show” känns inte riktigt rättvist, eftersom plattan bara utgör en del av en helhet. De visuella inslagen, som alltid är en viktig ingrediens i en show, kan man ju bara fantisera om. Men mersmak får man onekligen, och de klubbar som köper föreställningen kan tveklöst se fram emot en högtidsstund.

Jan Olsson

Äkta improvisation och jazz av bästa märke

The Stoner

Hat Music

(Hoob)

The Stoner är en av landets mest representativa grupper inom den unga jazzen. Kvartetten är nu framme vid sin fjärde skiva, som frånsett Leonard Bernsteins The Jet Song från West Side Story enbart innehåller musik komponerad av rörblåsaren Nils Berg. Pianist är Jonas Östholm, bas spelar Nils Ölmedal och Jon Fält är trumslagare.

Med den öppenhet och flexibilitet musikerna har intar musiken många olika positioner och uttryck. Men jazzens spontana improvisationsmoment är en genomgående röd tråd i spelet. Rent utav vågar jag påstå att Stoner är en av landets personligaste och okonventionellaste grupper. Formen är hur elastisk som helst. Vitaliteten är stark och leklusten har inga begränsningar. Men bakom ligger en seriös tanke som får musiken att på allvar bita sig fast. Musiken känns ytterst levande och live. Kommunikationen i gruppen är direktinsprutande och ger fina snabba reflexer och oväntade vändningar.

Den traditionellt inriktade jazzklubb som engagerar The Stoner får här chansen att lukta på en rejäl dos av äkta improvisation spelad av unga framtidsmusiker som med glädje och eftertryck leker fram jazz av bästa märke.

Göran Olson

Rakt, enkelt och rytmiskt fantasifullt

Christina Gustafsson

”My Move”

(Prophone)

Christina Gustafssons första album, Moments Free, var en sensation. Platta nummer två, My Move, är lika bra. Minst! Omgiven av de bägge förträffliga gitarristerna Max Schultz och Erik Söderlind, basisten Martin Höper och trummisen Calle Rasmussen, har Christina definitivt befäst sin ställning som en av våra allra bästa och mest hörvärda jazzsångerskor. Hon sjunger rakt och enkelt, rytmiskt fantasifullt och med massor av värme.

Repertoaren på My Move är till hälften lånad, till hälften egen. De egna kompositionerna är genomgående mycket begåvade och texterna, skrivna av trion Cecilia Åse och Helena och Stefan Davidsson, är både originella och tänkvärda. Men allra bäst på plattan är kanske ändå James Taylors Your Smiling Face och den harmoniskt och rytmiskt uppfräschade Stormy Weather.

Körtjejerna, som dyker upp här och var, går inte heller av för hackor. Eller vad sägs om Sofia Pettersson, Lina Nyberg och storasyster Rigmor?

Jan Olsson

Här är alla säkerhetslinor kapade

Plunge with Bobo Stenson

Origo

(Kopasetic)

Malmögruppen Plunge lierar sig nu åter med pianisten Bobo Stenson. Här är alla säkerhetslinor kapade och musikerna beger sig utan skyddsnätt ut på en exkursion i en totalimproviserat värd. Plunges spelare, Andreas Andersson alt-barytonsax, basisten Mattias Hjort och trumslagaren Peter Nilsson agerar mycket fritt med ett stort mått av lyhördhet och en inbördes kommunikation. För mig är det mycket svårt att ta till sig ett så fritt spel via platta. Skulle jag ha fått en liveupplevelse hade jag säkert intagit en annan ståndpunkt.

De tänjbara ramarna får musiken att variera kraftigt, från inåtriktade sekvenser till en mer öppen karaktär. Dynamiken ger sig mest till känna när speciellt trummorna får fritt utlopp. Där skall sägas att Peter Nilssons spel är mycket inspirerande. Mattias basspel visar en personlig mognad som snillrikt följer både Bobos och de övriga musikernas intentioner. Andreas Anderssons saxofoner bidrar också till gruppens fria uttryck. Med Bobos flexibla utmanande spel i navet är Plunge en attraktion att räkna med även i mer trångsynta jazzkretsar.
Göran Olson

Lättsmält hälsning till Jimmy Smith

Erik Söderlind

Featuring Kjell Öhman and Magnus Lindgren

Twist For Jimmy Smith

(Prophone)

Det väller fram unga skickliga gitarrister i vårt land. En av dem är Erik Söderlind född 1981. Han har varit lierad med så skilda musikprofiler som Mikael Rickfors, Bernt Rosengren, Peter Asplund, Viktoria Tolstoy, Wille Craawford och Bengan Jansson. Uppväxt och fostrad blev han enligt konvoluttexten genom skivor med heros som B.B. King, Eric Clapton, Wes Montgomery, Grant Green och George Benson. Här i sin cd-debut sänder han en hälsning till organisten Jimmy Smith.

Jimmy Smiths anda bärs fram av Kjell Öhmans Hammond B3, basist är Martin Sjöstedt, trummor spelas av Moussa Fadera och Magnus Lindgren sitter in med tenorsax och flöjt. Repertoaren är mångskiftande från Bacharachs Wives And Lovers till i jazzsammanhang rotade melodier som The Nearness Of You, Willow Weep For Me och Polka Dots And Moonbeams. Fyra melodier har Erik skjutit till.

Allt är snällt och lättsmält spelat, jag hade väntat mig mera tuffa utmanande och oförutsedda grepp vilket kunde fått skivan att skilja sig mer från tidigare utgåvor i genren. Kjells orgelspel är som vanligt anslående bra. Övriga solospelare bjussar också på utmärkta solon och fint basspel fås också som vanligt av Martin Sjöstedt.

Göran Olson

Alla konventionella grepp är kastade!

Arveheim / Berke Upscale Ten

Scope

Music By Fredrik Nordström & Johan Berke

(Phono Suecia)

Det här är resultatet av ett beställningsuppdrag från Konstnärsnämnden (samarbetsprojekt mellan musiker och kompositörer 2007) och spelades in sensommaren 2008 i Stockholm.

Musiken har komponerats av Fredrik Nordström och Johan Berke. Bandet som bildats för uppdraget är Johan Berke Upstairs Five som kopplats till en brassgrupp. De kompletterar varandra perfekt.

De tio musiker som förenats medverkar i den okonventionella gruppen är trumpetarna Ronny Farsund och Nils Janson. Johan Ahlin spelar valthorn. Anders Norell spelar trombon, bastrombonist och tubaist är Mattias Arveheim. Saxofonister är Fredrik Nordström alt-tenorsax och Örjan Hultén sopran-tenorsax. Den akustiska tolvsträngade gitarren och elgitarren trakteras av Johan Berke. Filip Augustsson och Fredrik Rundqvist spelar kontrabas respektive trummor, deras anpassningsförmåga till materialet är föredömlig.

Jag kan efter flera genomspelningar konstatera att det här en av de intressantaste skivor i ett större orkesterformat som producerats här i landet de senaste åren. Alla konventionella begrepp är kastade och en variationsrik klang har skapats. Skrivarna har presterat ett storartat arbete som verkligen ger mersmak. Fredrik svarar för de inledande tre numren sedan tar Johan över, bland annat med den fyrtio minuter långa Suite No 1 for Ten Musicians. Skickligt har de fogat samman grupperna till en välspelande enhet.

Soloinsatserna håller också hög nivå. Örjan Hulténs och Fredrik Nordströms saxofonspel är en av de många begivenheter som skivan innehåller där alla solister skall ha höga poäng. Johan Ahlins hornspel är beundransvärt vilket bidrar till gruppens sköna klang.

Göran Olson

Linda visar närhet och känsla för texterna

SoSO

& Linda Pettersson Bratt

Från Det Förgångna

(Ve Leen Music)

Linda Pettersson Bratt som kommer från Sundsvall, numera bosatt i Växjö, är en av landets personligaste sångerskor. Hon passar in i det lilla formatet med sitt intima uttryckssätt. Linda visar närhet och känsla för texterna hämtade från den svenska enkla vistraditionen. Med assist från gruppen SoSO (South of Sweden Orchestra) gjuter hon liv i de gamla slagdängorna.

Musikerna gör ett mycket kompetent arbete och lägger välavpassad kulör på materialet. Pianisten Hans-Inge Magnussons soloinlägg bidrar till att jazzhältan inte helt försvinner. Mattias Welins bas ger en stadig puls med sina gångar i det låga registret. Mycket effektivt och stiltroget. Han har också svarat för de variationsrika arrangemangen. Trumslagaren Kristofer Johansson ger också karaktär åt de visor som hämtats från 1500-talet och framåt. Skivan är ovanligt kort. De åtta melodiernas speltid är dryga trettio minuter.

Göran Olson

Dukes kompositioner får tilltalande tolkning

Kjell Jansson Quartet

Ad Lib On Nippon

A Tribute To Duke Ellington

(Eld Records)

Basisten Kjell Janssons kvartett spelades in live på jazzklubben Nefertiti i november 2008. Tenorsaxofonen tillhör veteranen Gilbert Holmström. Pianist är Tommy Kotter och Göran Kroon är trumslagare. Plattan inleds med den fyrdelade sviten Ad Lib On Nippon som ingår i Duke Ellingtons Far East Suite. Sviten följs upp av fem melodier skrivna av Duke och Billy Strayhorn. Det är The Star-Crossed Lovers, Take The Coltrane, In A Sentimental Mood och Sophisticated Lady. Här agerar gruppen djärvare och i Take The Coltrane är man ettrigt framåtriktade med Kroon som dynamo.

In A Sentimental Mood spelas på duo där Kjell tar hand om temat med Kotter som medspelare. Snyggt och harmoniskt ger de Dukes favoritkomposition en vackert tilltalande tolkning. Take The A-Train inleds i tretakt och duon har nu utökats med trummor. När tenorsaxen kommer in är det rak fyrtakt som gäller. Måste tyvärr säga att Gilbert låter stel och tonbildningen har dalat. Sophisticated Lady avrundrar besöket i Dukes domäner. Här är tenorsaxen bitvis fylligare. Kotters vackra broderier blir till en av skivans stora behållningar, genomgående håller han en hög nivå i sitt spel.

Göran Olson

Musiken är melodisk, dansbar - och röjig

The Quiet Nights Orchestra

Chapter One

(QNOCD)

Den unga svenska jazzen är på hugget. Mängder av begåvade instrumentalister har slussats ut på jazzmarknaden de senaste åren med välgjorda skivor i bagaget. Slut är utskicken med hemmagjorda demotejper, ofta med en dålig kvalité. Idag satsar man på ett genomarbetat PR-material - där cd:n är högeffektiv. Ljudupptagningarna är avsevärt bättre och hela produkten har ett professionellare utförande.

I den här lovande, välspelande gruppen ingår trombonisten Peter Fredriksson, saxofonisten Magnus Dölerud, trumpetaren Jonne Bentlöv, pianisten Philip Neterowicz, basisten Peder Waern, trumslagaren Carl Ottosson, percussionisten Jacob Johannesson samt sångerskan Sofie Norling. Gruppen har verkligen fattat innebörden av att ge sig ut på en marknad där konkurrensen är stenhård. Tre blåsare och komp plus några sånginslag ger en klang som bildar kontrast till alla de kvartetter som kuskar runt på landsvägarna.

Melodierna har en välsittande form med arrangemang från bandet. Smakfulle trombonisten Peter Fredriksson har skrivit merparten av melodierna, bland annat bossan Quiet Nights som Sofie Norling sjunger soft. Sofie gör även en annorlunda version av Fly Me To The Moon samt överraskar med Lars Gullins Swell ( Dyningar) och sin egen Sun. Latinmelodin Looking East indikerar också att musiken är både melodisk och, törs man nämna det, dansbar. Röjer gör man i funkiga The Aggressive där percussionisten sätter ett fint groove.

Göran Olson

Ambitiös grupp som bli intressant att följa

Christian Herluf Pedersen

Alliance

(Stockholm Jazz Records)

Det här är min första bekantskap med danske tenorsaxofonisten Christian Herluf Pedersens grupp. Där ingår pianisten Fredrik Hermansson, bas spelar Kristian Lind. Trumslagare är Björn Sima som i likhet med de övriga studerat på Kungliga Musikhögskolan, Ackis, i Stockholm.

Pedersens ljusa spröda tenor ger gruppen ett ECM-stuk där man känner en närhet till Garbareks nordiska sound. Helt opåverkad är han ej heller av mera amerikanska uttryck vilket poppar upp mellan varven. Samtliga kompositioner frånsett Hermanssons Bruna Låten har han skrivit.Det är en ambitiöst genomarbetad platta även om strukturen kan kännas lite inåtriktat. Men uppsåtet känns ärligt och skall berömmas.

Fredrik Hermansson är en coming pianist i likhet med Björn Sima som presterar ett lyhört spel. Basisten Kristian Lind är redan på väg att skapa sig ett namn, bland annat genom spel med Claes Cronas trio. Som helhet är skivan klart godkänd och gruppens vidareutveckling skall bli intressant att följa.

Göran Olson

Distinkt, smakfullt, elegant, men inte Jans bästa

Jan Lundgren Trio

European Standards

(ACT)

Vår internationellt prisade jazzpianist Jan Lundgren kan förstås inte göra något dåligt. Alltså är ”European Standards” ett bra album. Jans distinkta spel är lika smakfullt och elegant som någonsin och hans improvisationer är precis så melodiska ochvälformulerade som de brukar vara.

Dessutom är den ”nya” trion, med fantastiske basisten Mattias Svensson och den ytterst lyhörde och effektive trumslagaren Zoltan Csörsz, alldeles utmärkt. Kanske är det den bästa formation Jan har lett sedan starten på sin glansfulla karriär för snart 15 år sedan.

Men ”European Standards”, som ska vara någon slags fristående fortsättning på klassikern ”Swedish Standards”, tillhör tyvärr inte Jans allra bästa alster, tycker jag. Han har på sistone skämt bort oss med, till exempel, ”Magnum Mysterium” (ACT) och ”Thanks for the Memory” (Fresh Sound), och till de höjderna når han tyvärr inte på ”European Standards”. Kanske beror det på låtvalet, som säkert är utmanande men inte särskilt upphetsande att lyssna till.

Till sist: Plattan är lite märkligt mixad. Ibland hörs Mattias Svenssons bas bara som något diffust i bakgrunden. Och vad föreställer omslaget? En punkterad lunga eller ett kålrotsblad?

Jan Olsson

Man har kul i gruppen -och vid högtalarna!

Jonas Kullhammar Quartet

The Half Naked Truth

1998-2008

(Moserobie, box med 8 cd)

Musiken med JKQ, dvs Jonas Kullhammar, Torbjörn Gulz, Torbjörn Zetterberg och Jonas Holgersson, är tidigare outgiven och har spelats in under en 10-årsperiod från 17/12 1998 på Zenit Café, Stockholm till 12/10 2008 på Kampenjazz, Oslo. Bland övriga upp mot 20-talet inspelningsplatser kan nämnas stockholmsscenerna Glenn Miller Café (1999 och 2000), Fasching (2000), Mosebacke, (2004). Turné 2004 i Olofström, Hallsberg, Östersund, och Umeå. Stockholm Jazz Festival (2002, 2003, 2006), Jazz i Svaben (2007), Göteborgs Konserthus (2004), Rochester International Jazz Festival, USA (2004,) Casa del Jazz, Rom(2008).

Man kan inte annat än baxna inför tenorsaxofonisten Jonas Kullhammarsenergi och entreprenörskap. Jag kan inte säga hur många skivproduktioner han lämnat från sig på det egna bolaget Moserobie med eller utan sin egen kvartett. Bland annat den tredelade Gyldene Tider från 2005 inspelad på Glenn Miller Café med den egna gruppen.

Nu har han tagit nya krafttag och satt samman en box innehållande åtta cd:n med sextiosex tidigare outgivna nummer med sin tioårsjubilerande kvartett. Boxen har gjorts i en limiterad upplaga på sexhundra exemplar medan ytterligare trehundra förvaras på lagret.

Naturligtvis ställer man sig frågan om det är vettigt att gödsla marknaden på det vis som görs. Utpriset är förvånansvärt lågt i proportion till den kvalité och kvantitet som det rör sig om. Kvartetten där pianisten Torbjörn Gulz, basisten Torbjörn Zetterberg och trumslagaren Jonas Holgersson ingår har tejpats bland annat vid Rochester Jazz Festival, på Casa del Jazz i Rom och under lyckosamma svenska spelningar. Resultatet är lysande mina dubier till trots. Jonas Rollinsfärgade sax är en dynamo som kan försätter berg och inspirerar medspelarna till stordåd. Djärvheten i gruppen håller hela tiden intresset vid liv.

Sällan går det slentrian i agerandet och idéerna tycks aldrig sina. Man har kul i den här gruppen och glädjen är inte mindre vid högtalarna. Kompositionerna är i huvudsak skrivna av Jonas men de båda Torbjörnarna och Jonas Holgersson har varit med på ett hörn i likhet med Berndt Egerbladh och John Coltrane. Totalt sett är de här fyra musikerna något av det mest fräscha och vitala som svensk jazz har att visa upp i nuläget. Samtidigt är de en inspirationskälla för unga musiker.

Göran Olson

DIG Jazz!

Andra sidor

Läs mer om Josefine Lindstrand

Mer än 350

cd-recensioner
med DIG-betyg!

Jazzhistoria/

Diggat på DVD

En riktig svängfest!

Mathias Algotsson Trio

With Jesper BodilsenAnd Special Guest Ed Thigpen

In Copenhagen

(SAVVY)

Med en blandning av evergreens och egna kompositioner åkte pianisten Mathias Algotsson till Köpenhamn sommaren 2007 för att spela in med basisten Jesper Bodilsen och trumslagaren Ed Thipgen.

Trions sammansättning garanterar en riktig svängfest vilket också det hela mynnade ut i. Den känslige Thigpen sätter ribban direkt med sitt sagolika vispkomp i Mathias melodi Mr. Taste. En passande titel för i vispgenren är Thigpen en av jazzens främsta. Lyriskt smäktande med associationer till Errol Garner och George Shearing spelas Manhattan. Edward Persson-hiten Jag Har Bott Vid En Landsväg får en medryckande tolkning med Bodilsens spänstiga bas som kraftkälla. Elegant och lätt lirkar trion fram skivans längsta spår, Bye Bye Blackbird där Bodilsen bjuder på ett välformat solo. Vackert utan att bli smörigt tolkas eftertänksamt Jimmy Van Heusens mästerverk But Beautiful.

Den rörligare Copenhagen visar jazzpiano av hög nivå. Thigpen får där välförtjänt utrymmes med sina stockar den här gången. Den folkloristiska stigen beträds i Life där vemod och spirituella språng blandas med en air av, jag måste säga det, Jan Johansson över sig. En originell version gör Mathias utan assistans av medspelare i Billy Strayhorns Take The A-Train. Fanns Art Tatum i bakhuvudet den här dagen? Livlig och eggande är rundgångsmelodin The Blues där Bodilsen och Thigpen lekfullt matchar Mathias utflykter. Avslutande Smoke Gets In Your Eyes spelas mycket långsamt och sätter ett bra varumärke på Köpenhamnsbesöket.

Göran Olson

Musikalisk bredd som gör Jacob unik

Jacob Karlzon

Heat

(Caprice)

Det finns en koncentrerad innerlighet i Jacob Karlzons kompositioner och pianospel som skiljer honom från nästan alla andra. Ibland brukar han jämföras med Jan Johansson, ibland med Keith Jarrett. Och visst finns det paralleller. Men ännu fler olikheter. Med all sin värme, sitt läckra anslag och sin utsökta teknik, sin kluriga harmoniuppfattning och sin smått otroliga musikaliska bredd vågar jag påstå, att Jacob faktiskt är unik.

På ”Heat” hörs han oftast med sin trio i vilken basisten Hans Andersson och trumslagaren Jonas Holgersson ingår, bägge lyhörda som prärievargar. Men i andlöst vackra ”Late Night/Early Morning” är Jacob alldeles ensam och påminner om att Erik Satie också måste finnas med någonstans bland alla husgudarna.

I några nummer dyker polarna från Jacobs Big5 upp i handlingen, alltså trumpetaren Peter Asplund och saxofonisten Karl-Martin Almqvist. För att bidra till omväxlingen kan man tänka, men också för att sätta ytterligare några färger på Jacobs brokiga palett. Och i titelnumret, ”Heat” alltså, är Karl-Martin fullkomligt magnifik.

Jan Olsson

En härligt, svängig Ray Charleshyllning

Claes Janson

The Best of Ray Charles

(Gazell)

Vem skulle kunna sjunga Ray Charles (1930-2004) bättre och mer innerligt än Claes Janson? Förmodligen ingen! Claes har precis den must och märg i stämman som behövs och både hjärtat och själen fulla av blues. Så resultatet har blivit därefter: en härligt svängig Ray Charles-hyllning i ett knippe odödliga låtar, för evigt knutna till den amerikanska staten Georgias största och häftigaste bidrag till mänskligheten.

Bakom Claes kokar ett superbt storband, omväxlande med en lite mindre grupp, i fina arrangemang av den minst sagt begåvade trummisen Mats Engström. Och solisterna är grymma: Mårten Lundgren trumpet, Klas Toresson tenorsax och Claes Crona piano. Jisses så det svänger! Och i två nummer dyker Georgie Fame upp som gäst.

Kan det bli mycket bättre? Knappast! Ray ler säkert glatt i sin himmel och gungar med.

Jan Olsson

Visar på mognad och konstnärlig känsla

Nils Janson

Debut

(Found You Recordings)

Efter ett antal år som medlem av Fredrik Norén Band gör nu trumpetaren Nils Janson sin skivdebut under eget namn vilket även återspeglas i skivtiteln. Som medspelare har han pianolöftet Jonas Östholm, basist är en annan coming man, Nils Ölmedal. Trumslagare är rutinerade Peter Danemo. All musik har passerat Nils hand.

Redan den inledande Slow Party för med sig en bris av fräsch morgonluft som håller i sig plattan igenom. Nils visar mognad där hans konstnärligt subtila känsla visar att han är en nutida improvisatör som bör följas upp i fortsättningen. Linjerna är tydliga och görs med en bra tonkvalite – tidigare har tonen varit sprödare.

Gruppen kring Nils är mycket inspirerande. Jonas är väl minst sagt ett fynd. Här befästs Västerås rykte som en plantskola för högklassiska pianister - tänk bara på Bobo och Esbjörn. Det finns ett lugn i hans agerande som inger stabilitet och skärpa. Han är i likhet med de andra i kompet lyhörd och följsam till Nils vandringar vilket ger musiken en genuin helhetsbild.

Nils Ölmedal svarar också för några eftertänksamma solopartier som passar in i sambandet. Danemos trumspel borgar för en fin rytmisk balans. Fritt med pondus och långt fram i ljudbilden ger han karaktär i den avrundande kompositionen Vena Cava Superior.

Göran Olson

Ganska trevligt i lagom doser -men inte jazz

Josefine Lindstrand

There Will Be Stars

(Caprice)

”There Will Be Stars”, så heter 2009 års Jazz i Sverige-skiva. På den framför 27-åriga Josefine Lindstrand, utbildad vid Fridhems Folkhögskola och Det Rytmiske Musikkonservatorium i Köpenhamn och boende i Stockholm, sina egna tonsättningar av ett dussin dikter av den amerikanska poeten Sara Teasdale. Sött, lite barnsligt, ganska trevligt i lagom doser men tämligen enformigt i längden. Och jazz är det inte – snarare någon slags softad vispop av det slag man har hört till leda under senaste åren. Men det har tydligen blivit inne att kalla nästan vad som helst för jazz på sistone. Kanske ger det någon slags statusstämpel?

Förmår man läsa informationen i texthäftet, vilket faktiskt är möjligt med hjälp av förstoringsglas och lite extra belysning, kan man se att pianisten Jonas Östholm och trumpetaren Gunnar Halle medverkar på plattan. Men ingen av dem ges möjlighet att ta ut svängarna.

Jan Olsson

Distinkt, smakfullt, elegant, men inte Jans bästa

Jan Lundgren Trio

European Standards

(ACT)

Till sist: Plattan är lite märkligt mixad. Ibland hörs Mattias Svenssons bas bara som något diffust i bakgrunden. Och vad föreställer omslaget? En punkterad lunga eller ett kålrotsblad?

Jan Olsson

Piano-cd av ädlaste valör -och bortglömt geni

Chuck Berghofer Trio

Thanks for the Memory

The Film Music of Ralph Raiger

(Fresh Sound)

”Thanks for the Memory” med Jan Lundgrens amerikanska trio, i två nummer förstärkt med den fina sångerskan Sue Raney, är en piano-cd av ädlaste valör.

Plattan, är i och för sig utgiven i basisten Chuck Berghofers namn – trots att den egentligen är Jans – innehåller enbart musik av Ralph Rainger (1901-1942), ett sorgligt bortglömt geni.

Och den är, kort sagt, sanslöst bra! Jag vågar mig till och med på att påstå att den är Jans bästa skiva någonsin, vilket sannerligen inte säger litet. Hans spel i, till exempel, ”Easy Living” och ”Love in Bloom” är makalöst fint. Formfulländat, smakfullt, fantasifullt! Jag tvekar inte ett ögonblick att placera Jan i samma division som giganterna Bengt Hallberg och Hank Jones.

Förresten är hela trion magnifik. Chuck Berghofters rutinerade basspel är en fröjd för örat och lyhörde trummisen Joe LaBarbera, en gång med Bill Evans, är perfekt. Missa inte den plattan, och glöm aldrig namnet Ralph Rainger!

Jan Olsson

Soliststarkt liveband med enorm spelglädje

Stockholm Swing All Stars

Take One

(Imogena)

Med raka rör och med en enorm spelglädje i botten går Stockholm Swing All Stars till verket med enkla okomplicerade riffmelodier typ Moten Swing, Lester Leaps In och Broadway. Arrangemangen har ritats av altsaxofonisten Klas Lindquist och tenoristen Fredrik Lindborg. Men några nummer har plockats ner från evergeenshyllan. Lite på sidan av stilen är Blues Walk av Lou Donaldson och Dizzy Gillespie hiten Two Bass Hit.

Oktettens blåsare utöver Klas och Fredrik är trumpetaren, och i två nummer sångaren, Karl Olandersson samt trombonisten Magnus Wiklund. Rytmsektionen utgörs av pianisten Daniel Tilling, gitarristen Gustav Lundgren, basisten Göran Lind, orkesterns ålderman, samt trumslagaren Mattias Puttonen.

Bandet är ett typiskt liveband där det emotionella utspelet ger en extra touche. Idag hör det inte till vanligheten att unga musiker på en hög nivå med allvar går in i swingstilen så helhjärtat som de här åtta musikerna gör. Gänget rekommenderas varmt och borde ha en given plats på landets jazzklubbar där swingjazzen har ett starkt fäste. Solistiskt är bandet välrustat med bra insatser av samtliga. Visserligen brukar flera av musikerna använda sig av en modernare vokabulär men här tyr de sig till en för tillfället autentisk spelstil som sitter som en smäck.

Göran Olson

Sinne för melodi -som kompositör och improvisatör

Jean-Simon Maurin Trio

& Elin Wrede

Djupa andetag

(Prophone)

Pianisten Jean-Simon Maurin skivdebuterade för tre år sedan med den mycket uppmärksammade ”Rhythm with a Pinch of Something”. Nu är det dags igen - och med samma manskap, det vill säga basisten Martin Lundberg och trummisen Lars ”Bagarn” Andersson. Tillkommit har dock sångerskan Elin Wrede som liksom Simon (han kallas allmänt så) har fått sin musikaliska utbildning bland annat vid Musikhögskolan i Malmö.

Maurin är en mycket sparsmakad musikant, ofta lite eftertänksamt fåtonig och elegant och han besitter ett osedvanligt väl utvecklat sinne för melodi – både som kompositör och improvisatör. På sin förra platta hade han skrivit allt på egen hand och på den nya är samtliga skapelser, utom Van Morrisons ”Moondance”, också hans egna. ”Moondance” är förresten här omdöpt till ”Måndans” och har, liksom sex andra av albumets elva låtar, fått en ypperlig text av Anna Houmann. Tre stycken är rena trionummer och det elfte har faktiskt textsatts av Simons mor, Annalena Maurin.

Plattan är så nära en fullträff man kan komma, och till den bidrar i allra högsta grad Elin Wrede, som en del kanske har hört tidigare med Jan Lundgren. Hon har en skön och personlig röst, sjunger enkelt, intonerar perfekt och har ett sätt att frasera som låter alldeles självklart. Hon är tveklöst en av vårt lands mest hörvärda jazzsångerskor idag och kommer helt säkert att låta tala en hel del om sig framöver – om hon själv vill.

Jan Olsson

DIG Jazz!

Andra sidor

De snabbfotade tenoristerna övertygar

WOW

In The Vicinity Of 317 East 32d St.

(ELD Records)

Lennie Tristanos kompositioner från det tidiga femtiotalet är det sällan man hör idag. Här i landet hade Tristanos musik vid den tiden skickliga företrädare som pianisten Bengt Hallberg, tenoristen Hacke Björksten och altsaxofonisten Ingemar Glanzelius. Tristanos melodier baseras ofta på harmoniunderlaget till kända evergreens som Cherokee och I Remember April. Även hans ”elever” som Warne Marsh och Ted Brown lämnade bidrag, vilket gruppen WOW också tar fasta på.

De snabbfotade tenoristerna Eric Liftig och Andreas Gidlund, som står längst fram i gruppen, gör ett övertygande intryck i stilens intrikata och svårbemästrade slingor. I kompet ingår pianisten Per Johansson, basisten Henrik Andersson samt trumslagaren Chris Montgomery.

Melodierna från Tristano blandas sedan lätt med Miles Davis Blue In Green, Charlie Parkers Chi-Chi och Ray Browns Freight Trane. Eri s och Andreas kapacitet känner jag till sedan tidigare - de håller en hög klass i sina långa svepande fraslinjer. Deras a capella munhuggning i Background Music bildade en rolig och spetsfundig avslutning på skivan.

Kompets medlemmar är, frånsett trumslagaren Chris Montgomery, för mig obekanta kort. Per Johanssons pianospel är en stimulerande ny bekantskap och Henrik Anderssons spel skall också lyftas fram - bra soloinsatser. Bandets tillbakablick i en nästan glömd jazzvariant blev ett suggestivt utropstecken.

Göran Olson

Mer än 350

cd-recensioner
med DIG-betyg!

Jazzhistoria/

Diggat på DVD

Hörvärd skiva med tuff framtidsman

Erik Lindeborg Trio

Live At Fasching

(Stockholm Jazz Records)

Begåvade unge pianisten Erik Lindeborg, idag hemmahörande i Fredrik Norén Band, exponerar sig också i en egen trio vilken här framträder på jazzklubb Fasching. Det är sannerligen tufft gjort av Erik att i början av sin karriär ge sig ut i den stenhårda konkurrens som råder i det lilla gruppformatet. Flera svenska grupper är ju faktiskt sedan länge förankrade på den internationella topplistan. I trion ingår också basisten Robert Erlandsson och trumslagaren Kristian Fredmark som väl passar in i Eriks musik, som komponerat samtliga melodier.

Jag måste erkänna att jag var ganska sval och avvaktande till att börja med men jag blev efterhand mer öppen för musiken. Ett nummer där gruppen imponerar är i rörliga The Spot där Eriks läckra spel får en mycket stimulerande rytmisk uppbackning av de två medspelarna. Jag gillar också Eriks kraftfulla anslag och att han är en framtidsman av mått framgår klart.

Hans lyriska sida visas i den ljusbestänkta Emmelie som har en impressionistisk air över sig. Mörk bas och dova trummor ger även melodin en åtsittande dramatisk touch. Gruppens känsliga agerande i långsamma melodier märks även i New Ballad där Robert svarar för ett harmoniskt soloparti. Allt som allt en hörvärd skiva med en grupp som står under utveckling,

Göran Olson

Intressanta klanger, högklassiga improvisationer

YS & H

Young, Shy & Handsome

(D-Disk)

Bakom YS &H döljer sig en septett unga musiker som under de senaste åren gjort en uppmärksammad entré i stockholmsjazzen. Trumpetaren Nils Janson var i ett antal år med i Fredrik Norén Band. Trumslagaren Calle Rasmusson har hörts i mängder av kombinationer. Linus Lindblom som här bytt ut tenorsaxen till altsax har i likhet med Nils en skiva ute. Bandet kompletteras med trombonisterna Daniel K Johansson och Staffan Findin, den senare bastrombon. Svante Söderqvist är basist och Daniel Agurén, gruppens musikaliske ledare, spelar piano och svarar för förträffliga arrangemang för den något udda sättningen som framkallar en intressant klang.

Det är en ovanlig jazzskiva om man ser till repertoarvalet. Dizzy Gillespies Manteca som inleder är en direktinsprutande injektion med karibisk rytmik i botten. Nils trumpet har geist och livfull framåtanda något som nu placerar honom i landets toppskikt. Sedan tar skivan en överraskande vändning och blir rentutav dansvänlig utan att jazzhältan lämnas därhän. Bland annat i fyra melodier från Burt Bacharach som flikas in i välskrivna arrangemang med rikligt utrymme för högklassiga improvisationer.

Trombonerna sätter skön kulör på What The Word Needs Now Is Love där Staffan Findin gör ett mycket sublimt solo. Linus spröda altsax är en annan av skivans många solistiska behållningar som jag gärna vill höra mer av. Spelet i Hugo Montenegros filmmelodi, Lady In Cement där Frank Sinatra agerade detektiv, imponerar. Undrar om Linus i fortsättningen kommer att hålla fast vid altsaxen eller lansera den flitigare vid sidan av den lika medryckande tenoren? Daniel K Johansson är ett annat glädjeämne som raskt intagit en plats i den alltmer växande solospelande trombonistskaran som håller hög klass. Spelet i George Dukes Someday skall honoreras. Välsittande är också Clare Fischers Pensativa.

Speltiden som bara är trettioåtta minuter hade gärna fått utökas när det nu finns så mycket positivt att framhålla.

Göran Olson

En romantiker och genuin speleman

Bengt Andersson Quartet

Post Festum

(Footprint)

Västkustens svar på Toots Thielemans, Bengt Andersson, gick ur tiden i slutet av förra året. Därmed försvann en genuin speleman som med sitt lilla instrument kunde ta upp kampen med volymmässigt betydligt kraftfullare och grovkornigare instrument.

Bengt var den borne romantikern vilket märks i de mollbestrukna inslagen. Han plockar fram lyriska delikatesser från Olle Adolphsons skafferi, därmed läggs ribban på plats för fortsättningen. Välaccentuerande komplement kommer då från Evert Taube, Lars Gullin, Richard Rodgers, Cole Porter, Duke Ellington, Alice Tegnér och Billy Strayhorn.

En känsloladdad favorit blev Ellingtons Come Sunday där Bengt blir riktigt bluesig i det sakrala stycket. Taubes Morgon Efter Regn har också guldkant. Där kommer ett välformat bassolo från Filip Augustsson, avlöser gör underfundige pianisten Torbjörn Gulz. Snärtigt vispkomp kommer från Sebastian Voegel. I Adolphsons melankoliskt stämningsfyllda Nu Har Jag Fått Den Jag Vill Ha visar Bengt ett spel som säkert skulle tilltala den kräsne Toots Thielemans väl. Han var en stor inspiratör för honom. I samma fåra stannar Bengt även i samme kompositörs Nu Kommer Kvällen.

Bengts medspelare har verkligen tagit sig an sin uppgift minutiöst. De bidrar starkt till att bevara minnet av en mjuk personlig musikant med ett inbjudande färgspektra på palletten.

Göran Olson

En på alla sätt övertygande debut

Lars Ekman

Introducing

(Stockholm Jazz Records)

Basspelaren Lars Ekman har ett långt förflutet i Fredrik Norén Band. Han har också hörts i Ludvig Berghés trio och spelat med Magnus Lindgrens Special Project. Nu i sin ledardebut på skiva har han med sig tenor - sopransaxofonisten Björn Cedergren, pianisten Daniel Tilling och trumslagaren Daniel Fredriksson. Sex av skivans åtta nummer har Lars komponerat. Undantagen är Speak Low och Just Friends.

Debuten är övertygande på alla vis. Bra melodival, mycket personliga solister och en kännbar unit ger högt betyg. Lars är en ypperlig instrumentalist och hans solon håller en anslående nivå. I When Jazz Is Killin´ framkallar han reminiscenser av den store Oscar Pettiford – högt betyg. I Just Friends är han också lyckosam. Lars melodier tål också att återkomma till. Den avslappade A Thousand Reasons blev en favorit.

Övertygande är också Björns kraftfulla saxofonspel. Det är verkligen intressant att få höra honom i en mindre grupp. Min tidigare erfarenhet av honom baseras på storbandsspel i Göteborg varifrån han för övrigt kommer. Daniel Tilling har sedan länge dokumenterat sin klass i den svenska pianohierarkin - den posten förstärks ytterligare här. En gång i tiden talade man om det danska basundret. Nu är det definitivt dags att plädera för det svenska pianoundret som är både omfattande och av konstnärligt hög halt. Med en trumslagare som Daniel Fredriksson i gruppen har Lars försäkrat sig om en av de mest lyhörda och stimulerande som vårt land kan visa upp. Jag vet inte i hur många olika sammanhang jag hört honom. Genomgående har hans anpassningsförmåga stimulerat omgivningen.

Skivan knyts ihop med Lars Remembrance där sopransaxen elegant svävar över temat med Daniels frisläppta trummor som dynamisk energikälla.

Bra skiva!

Göran Olson

En av de första svenska boppianisterna

Claes-Göran Fagerstedt

with friends featuring Nannie Porres

Fager

(Ladybird)

Claes-Göran ” Fager” Fagerstedt var en av de första svenska pianister som gick i bräschen för att föra pianisterna Bud Powells och Thelonious Monks beboptradition vidare. Redan i slutet av fyrtiotalet anammade han den vid det här laget väl inkörda ”jazzflugan”. I mitten av femtiotalet kom ”Fager” att spela med Lars Gullin och altsaxofonisten Rolf Billberg. Några år senare blev han med i den nybildade gruppen JazzClub 57 som raskt blev en av landets intressantaste konstellationer. I fronten stod tenoristen Bernt Rosengren och ventilbasunisten Stig Söderqvist. Torbjörn Hultcrantz spelade bas och Sune Spångberg var trumslagare. För sången svarade en ung Nannie Porres.

De nämnda finns också med på den här retrospektiva skivan där Fagers, vad som idag kan uppfattas som lite kantiga men personliga spel, lockar till lyssning. Först med Gullins kvartett i A Night In Tunisia och I Fall In Love Too Easily, sedan I Remember April med JazzClub 57. Här lyfts på hatten inför Bernts enorma tenorspel. Från hans Stockholm Dues, anno 1965, hämtas You´ve Changed där. Nannie sjunger hudnära. Den svenska jazzens Ruda, trumpetaren Lalle Svensson, visar en ärlig känsla och välskissade intentioner.

Fagers trio backar också upp Nannie i tre sånger hämtade från en radiosändning 1970. Dessförinnan har Fager gjort en snillrik ensamversion av Like Someone In Love. På sin bebopgata är han i en inspelning från Kägelbanan 1975 där Leif Wennerström avlöst Bosse Skoglund som trumslagare. Bland numren Bud Powells sällan hörda I´ll Keep Loving You och Cornelis Vreeswijks Somliga Går I Trasiga Skor. Tappningen av Sweet And Lovely får bonuspoäng. Search For Place med Sune Spångbergs trio från 1994 stänger locket på en liten godisask som tål att öppnas då och då när man tröttnat på alla de tekniska pianomonster som reser jorden runt.

Göran Olson

Massor av hjärta

och oförfalskad äkthet

Pianisten Claes-Göran Fagerstedt huvudpersonen på "Fager", vilket han alltså allmänt kallades på den tid det begav sig. Och allra mest begav det sig under 50- och 60-talet, då Fager betraktades som något av en svensk galjonsfigur för den jazz som hade introducerats i USA av storheter som Sonny Rollins, Horace Silver och Art Blakey. Hans stora förebild, som instrumentalist, var otvivelaktigt Bud Powell.

Även om "Fager" inte gjorde särskilt många skivor i eget namn, så var det ändå han som var mannen bakom bland annat Jazz Club 57, en kvintett i vilken tenorsaxofonisten Bernt Rosengren skivdebuterade. Och han var också en av Lars Gullins favoriter som lyhörd och egensinnig ackompanjatör.

På Fager, som är en utomordentlig samlingsplatta, får vi höra Claes-Göran tillsammans med Gullin i två utsökta nummer och – dessvärre – bara ett med Jazz Club 57. Det finns ytterligare ett par, ursprungligen utgivna av Sonet, som man också kunde ha plockat med.

Men här finns, som god tröst, fyra låtar med sångerskan Nannie Porres, som i sin glans dagar höll till i samma division som Monica Zetterlund. Massor av hjärta, oförfalskad äkthet och en släng av Billie Holiday mellan varven. Som russinet i kakan har man också vaskat fram inte mindre än sju trionummer från 1975, inspelade inför publik, där Fager visar vilken utmärkt, kompromisslös pianist han var. Allra sist på plattan får vi också höra att han höll krutet torrt ännu 1994 i McCoy Tyners ”Search for Peace”, i vilken han musicerar tillsammans med basisten Owe Gustafsson och gamle trummispolaren Sune Spångberg.
Jan Olsson

Claes-Göran Fagerstedt

Nannie Porres

Bra arrangemang ger sången lyft

Hanna Elmquist

Ferry Yard Road

(Stockholm Jazz Records)

Den svenska jazzen har ett ständigt tillflöde av nyuteximerade sångerskor. En i raden är Hanna Elmquist som 2007 släppte sin första skiva, Old Love New Love. På skiva nummer två backas hon upp av en grupp med saxofonisten Björn Jansson, pianisten Daniel Tilling, basisten Martin Sjöstedt samt trumslagaren Daniel Fredriksson. Björn hörs även med basklarinett. Det är med andra ord en homogen kärntrupp som får intresset för sången att blekna en aning. En bättre rytmsektion kunde knappast Hanna ha önskat sig. Synd bara att de inte lyfts fram tydligare på konvolutet.

Arrangemangen är bra och ger sången lyft – en sång som pendlar mellan livligt spirituella inslag till några introverta sånger som inte berör. Hela åtta melodier har Hanna och Björn Jansson skrivit vid sidan av Summertime och budskapsmelodin Whisper Not. Summertime, en favorit bland unga sångerskor, har fått mycket stryk genom åren. Den får dock en medryckande skrud där Martins bas har en framskjuten position.

Hanna har en talang som kan utvecklas ytterligare, än svarar hon inte upp mot de ampla lovord som kommit från bland annat jazzklubbsfolket. Det finns en spröd naivitet i rösten som kommer tillkänna i de långsamma melodierna vilket drar ner stabiliteten. Fraseringen är bättre i de snabbare melodierna, där visas också ett temperamentsfullare utspel. Att redan idag, som några avisor gjort, kalla henne för ett stjärnskott är i tidigaste laget. Inte minst i jämförelse med de drivna musiker som medverkar på skivan.

Göran Olson

En skivdebut som strålar av auktoritet

Klas Toresson

Statement

(Stockholm Jazz Records)

Saxofonisten Klas Toresson är en framtidsman. Uppvuxen i Sandviken sedan blev det jazzgymnasiet i Gävle. Därefter tog Kungliga Musikaliska Högskolan i Stockholm vid. Klas är redan en homogen rörblåsare där hans breda musikalitet kan placera honom vitt skilda sammanhang. Från den äldre swingskolan med i storbandsmusik i fyrtiotalsstuk och i betydligt modernare former i mindre konstellationer. Han är också knuten till Jonas Knutssons folkmusikinriktade band Horn Please. Här brukar han egna[?] kompositioner i ett välsnidat nutida idiom.

En klar mognad märks i hans spel- fritt från clichéer och spektakulära ytligheter. Den klara raka tonen strålar av en auktoritet som inte har några alltför påtagliga förebilder. Att Klas väntat så pass länge på att göra sin skivdebut i eget namn vittnar också om en konstnärlig medvetenhet. Detta i en tid då unga musiker rusar till en skivstudio så fort man lämnat en utbildningsplats. Det Klas presterar tål att återkomma till lång tid framöver.

Gruppens pianist Adam Forkelid är ett av de senaste årens stora fynd. Basisten Per-Ola Landin, även han har gått på jazzgymnasiet i Gävle, samt trumslagaren Gustav Nahlin skall även berömmas för sina fullödiga insatser. I ”Hastings On Hudson” får gruppen ett nytt sound genom harmonica-spelaren Mats Öberg. Skivans grafiska utformning skall också saluteras. Snyggt!

Göran Olson

Läs mer om Klas Toresson

Intressant möte med överraskande banor

Meloscope

Deluxe

(Kopasetic)

Trumslagaren Peter Danemo bildade gruppen Meloscope 2006. Skivdebut blev det med Someone Lost. På den här skivan har de välkända klassiska musikerna klarinettisten Staffan Mårtensson violaspelaren Henrik Frendin och cellisten Mats Rondin knutits till gruppen. Där finns förutom Peter rörblåsarna Joakim Milder och Cennet Jönsson, bas spelar Christian Spering. Musiken har skrivits av Meloscope-musikerna och inspelningen har, som de säger, gjorts live i studio utan förstärkare och hörlurar. Tre nummer är hämtade från en konsert i Dunkers Kulturhus i Helsingborg.

Kombinationen med klassiska och improviserande jazzmusiker blir ett intressant möte där musiken tänjs ut och intar överraskande banor. Det kan vara svårt att avgöra vad som sker den noterade vägen eller om det är spontana uttryck som poppar upp. Det gäller inte enbart jazzmusikernas insatser.

Musiken kommer säkert av många att betraktas som för intellektuell, kontemplativ eller introvert. Vad nutida klassiska tyckare anser kan jag inte yttra mig om. Det är i högsta grad musik som gjorts i nuet där inga hämmande musikstämplar använts. Jazz eller inte kvittar.

Göran Olson

Intimt och avspänt - och svänger fint

Carin Lundin

Smulor och parafraser

(Prophone)

Förra årets Anita O´Day-stipendiat Carin Lundin kommer här – om jag inte har räknat fel – med sitt fjärde album i eget namn. Det roliga med Carin är att hon är fullständigt naturlig och inte krånglar till det för sig. Hon tycks inte ens ha något behov av att vara udda och annorlunda. Det är möjligt att hennes röst inte lämpar sig för operabruk, men det är förstås inte meningen heller. Omfånget är begränsat men det räcker gott till och ger ofta en intim och avspänd stämning som fungerar perfekt. Dessutom svänger hon fint, när hon sätter den sidan till och har utmärkt känsla för både melodiska och textmässiga nyanser.

På ”Smulor och parafraser” sjunger Carin, bortsett från två nummer, enbart på svenska och den utmaningen – för en utmaning är det – klarar hon alldeles utmärkt. Det beror förstås till stor del att hon har valt låtar som har just bra texter. Till exempel Ninne Olssons känsliga översättning av ”I´ll Be Seeing You”. Själv har Carin gjort texten till ”He´s Funny That Way”. Till tre låtar har hon dessutom skrivit såväl text som musik. Hennes mest begåvade egna opus är, tycker jag, ”Min vals”. Annat högst hörvärt på skivan är bröderna Gärdestads ”Ramanagaram” och Lill Lindfors ”Längtans samba”. Men mest udda är otvivelaktigt Jeanna Oterdals och Erik Stams ”Himlen är av stjärnor full”, hämtad ur sångboken Nu ska vi sjunga, som åtminstone en del av oss minns från småskolan.

För uppbackningen på ”Smulor och parafraser” svarar alltid lika smakfullt och svängigt spelande pianisten Mattias Algotssons trio, förstärkt med gitarristen Erik Söderlind och trumpetaren Johan Setterlind, som förmodligen inte kan spela en smaklös fras hur han än försöker.

Jan Olsson

Romantiskt med välsnidade solon

På "Smulor och parafraser" presenterar sig Carin Lundin mer som en chansonsångerska än en jazztolkerska även om det finns nummer som hämtats från den bagen. Ofta är det det svenska modersmålet som formar texten vid sidan av engelska. I en melodi prövas franskan, Historie d´un Amour. De svenska texterna har klass. Bland författarna, Bo Bergman, Ted Gärdestad, Birgitta Götestam, Owe Thörnqvist och Carin själv.

Skivan äger en romantisk intimitet där samspelet mellan sång och kompgrupp får en vacker spröd anda. Carins skira röst har en frände i den lyriskt begåvade trumpetaren Johan Setterlind som genomgående levererar välsnidade obligater och soloinsatser. Gitarristen Erik Söderlind är också en välsittande komponent i sammanhanget. Pianist är anpassbare Mathias Algotsson. Mattias Welin är som vanligt Carins husbasist. Trumslagare är den allt oftare förekommande flexible Daniel Fredriksson.

Skivan blev inte speciellt spännande och oförutsägbar. Men den bjöd på en hudnära variant som bäst kommer till sin rätt i en förtrolig miljö där den mjuka veka sången når ut till fullo.

Göran Olson

Skickligt, välgjort och utan effektsökeri

Daniel Lantz

Remember When

(DO Records)

Daniel Lantz är en kompetent pianist som rör sig i jazzens närliggande genrer passande för improvisationer. Det visas tydligt på den här mycket välgjorda skivan. Daniel är skicklig och utan effektsökeri spelar han jazz utökad med behagliga turer i latin, fusion och folkmusik. Se inte behagligt som en medhårsstrykande kommentar utan större engagemang och allvar. Tvärtom, musiken har stora förtjänster där de utmärkta genomarbetade arrangemangen skapar atmosfär i Daniels kompositioner. Alla melodierna är hans frånsett Vernon Dukes trånande ballad What Is There To Say som lånats in.

Pianospelet är kraftfullare och auktoritärare än på hans föregående skiva On The Tiles. Ökat självförtroende? Också den fint upptagna flygel som ställts till förfogande bidrar till pregnansen. De latinfärgade numren ger mersmak. Staffan Hallgrens spirituella flöjt ger även lyft. Tyngre och mäktigare blir trion i den bluesiga Mit Schvung -vore konstigt annars. Med tillgång till två fiolspelerskor och en tablaspelare vänder man upp och ner på Sjumilapolska. Assistans får trion också av sånggruppen Enora i Summer Without Night.

Göran Olson

Inspirerat av våra svenska pianogiganter

Tingvall Trio

Norr

(Skip)

Pianisten Martin Tingvalls trio gör en uppföljare på albumet Skagerrak. Den i södra Skåne boende pianisten är åter lierad med den kubanske basisten Omar Rodriguez Calvo och tyske trumslagaren Jürgen Spiegel. Musiken har Tingvall komponerat och arrangerat har trion gemensamt gjort.

Martin säger sig ha blivit inspirerat av våra svenska pianogiganter Bobo Stenson, Jan Johansson och Esbjörn Svensson vilket är lätt att konstatera. Också McCoy Tyners kraftfulla uttryckssätt anas. Men helheten i form av melodispel, det lätta anslaget och det avvaktande klara spelet i diskanten får vågskålen att gå ner för Jan Johansson-influenserna. Den förra skivan hade dock mer karaktär av EST över sig.

Basspelet associerar även till Jans produktioner genom Calvos basgångar som har paralleller till Georg Riedels spel. Därmed sagt att jag hoppas att trion i fortsättningen visar upp ett mer framtaget personligt uttryck - även om det inte är fel att inspireras av etablerade kolleger.

Göran Olson

Ett eget uttryck som visar på intigritet

Jaqee & Bohuslän Big Band

Letter To Billie

(Vara Consert Hall)

Det är inte ofta som en svensk jazzsångerska vid en skivdebut ställer sig i fronten framför ett storband. Dessutom med en repertoar som i huvudsak kommer från Billie Holidays gjorda med små grupper. Men det är precis vad den för mig nästan okända i Uganda födda Jaqee - bosatt i Göteborg- gjort.

Jaqee har vanligtvis hörts bland annat i reggea-sammanhang i hemstaden men nu har hon oförväget och övertygande gjort ett avstamp i jazzfåran som bör låta tala om sig. Dirigenten Jan Levander har haft orkesterns egna drivna skrivare till sitt förfogande. Det har resulterat i en ambitiös inspelning med många hörvärda instrumentala utvikelser som också ger skivan pregnans. Endast ett arrangemang har lånats in, engelskan Issie Barratts version av Strange Fruit. Övriga skrivare är Christer Olofsson, Niklas Rydh, Ralph Soovik, Samuel Olsson, Johan Borgström och Mikael Karlsson.

I den framarbetade formen passar Jaqee mer än väl. Hon har ett eget uttryck som visar på personlig intigretet och hon har avstått från att framträda som en effektsökande epigon av den stora Lady Day. Än en gång dokumenteras den amerikanska sångbokens dignitet i en tid då mängder av jazzens vokalutövare mer eller mindre hysteriskt anstränger sig för att agera songwriters. Skivan visar också Bohuslän Big Bands stora jazzpotential.

Göran Olson

Platta fylld av spännande, improviserad musik

Jacob Karlzon

Improvisational three

(Caprice)

På sin solo-cd "Improvisational" tolkar den minst sagt begåvade Malmöpianisten Jacob Karlzon, på sitt alldeles egna vis, sju stycken av den franske impressionisten och skönhetssökaren Maurice Ravel och – för säkerhets skull – även tre egna kompositioner i Ravels anda.

Naturligtvis finns den välkända ”Boléro”, ursprungligen avsedd som balettmusik, med. Likaså ”Valses nobles et sentimentales”. Men varken den populära ”La Valse” eller något ur sångcykeln ”Shéhérazade” hade funnit nåd hos Jacob. Måhända passar de inte för jazzbruk, även om många verk i Maurice Ravels omfattande produktion faktiskt kännetecknas av just tydliga jazzinfluenser.

Jacob har gått mycket seriöst och ambitiöst till verket. Med all tänkbar respekt, men utan rädsla, kastar han sig över de kompositioner han valt som improvisationsunderlag. Han har också ofta på ett mycket raffinerat sätt lyckats behålla ”originalstämningarna”. Jag tror rent av att Ravel själv skulle ha känt igen sig och ha uppskattat Karlzons lika inspirerade som varsamma och nyanserade utflykter. Och han skulle säkert också ha lett glatt åt Jacobs läckra anslag och utsökta teknik.

Improvisational är tredje plattan* på Caprice-etiketten, där man låter svenska pianister på egen hand möta en något ovan musik. Det är förstås ingen jazzplatta i konventionell mening. Men den är fylld av spännande, improviserad musik, eftertänksam, vacker och vital. Och det räcker långt. Mycket långt!

Jan Olsson

*Improvisational
På den första volymen av pianoserien "Improvisational"
(Caprice) har Niklas Sivelöv i sina soloimprovisationer inspirerats av Carl Michael Bellman.
Solopianist på volym två är Mats Öberg, som bygger sina improvisationer på musik av Cornelis Vreeswijk, däribland Felicia-adjö. Ångbåtsblues och Turistens klagan.

Såväl texterna som musiken bara växer!

Georg Riedel och Vänner

Hemligheter på vägen

(Footprint/CDA).

Georg Riedels och hans vänners ”Hemligheter på vägen” är ett lite annorlunda album. Det innehåller tio tonsättningar, signerade Riedel, av dikter skrivna av sex vitt skilda poeter, verksamma i Norden under senaste hundra åren. Där finns ständigt Nobelpris-aktuelle Tomas Tranströmer, Pär Lagerkvist, den egensinnige finlandssvenske mångsysslaren Claes Andersson, nationalklenoden Cornelis Vreeswijk, alltid lika underhållande, förbryllande och festliga Kristina Lugn och den alltför tidigt bortgångna, underbara Harriet Löwenhjelm.

Georg Riedels musik blir till ett med texterna – och tvärtom. Och Georgs dotter Sarahs varsamma och känsliga tolkningar av de ibland lite kluriga dikterna, som handlar om kärlek och längtan, gör samstämmigheten och helheten komplett. Hennes sång är ren och klar, naken och självutlämnande, ibland skör och skir som spindelväv. Till det mycket homogena och finstämda helhetsintrycket bidrar också i högsta grad Jacob Karlzons lyhörda pianospel med en harmonisk originalitet som ibland för tankarna till Bill Evans, Jan Allans sordinerade, lyriska trumpet och Joakim Milders vackra och ofta oväntade tenorsaxbroderi. Och så Georgs bas förstås.

”Hemligheter på vägen” är en platta att lyssna på – inte spela som bakgrund under middagen – gång på gång. Såväl texterna som musiken bara växer!

Eftersom det inte är en renodlad jazzplatta får den inget DIG-betyg. Men det framgår förhoppningsvis ändå att det här en musik som varmt rekommenderas alla smakriktningar.

Jan Olsson

Drivet och skickligt, med doser av energi

Bruno Råberg

Lifelines

(Orbis Music)

Innan basisten Bruno Råberg flyttade till Boston 1982 hade han ingått i Eje Thelins grupp. I Boston studerade han för Miroslaw Vitous vid New England Conservatory och tog sin examen 1984. Idag har han en professur vid Berklee College Of Music i nämnda stad.

På den här dubbel-cd:n hörs Bruno med flera av dagens toppaktuella solister.Chris Cheek spelar sopran&tenorsax. Han har spelat med både Paul Motians och Brad Mehldaus band. Gitarristen Ben Monder brukar ingå i Maria Schneiders storband. Alternerane trumslagare är Ted Poor och Matt Wilson. Även Poor kan höras med Marias band. Skivan gjordes i New York förra året. Materialet är med ett undantag, Miles Davis Nardis, skrivet av Bruno.

Allt spelas drivet och skickligt. Rentav prydligt, även om det finns doser av energi som i Moondown där lössläppta trummor taggar Cheeks sopransax. Men detta till trots har jag svårt att ta till mig musiken till hundra procent. Faktum är att jag undrar varför man satsat på dubbel-cd, det hade varit fördelaktigare med en enkel. Jag kunde i alla fall inte svälja hela paketet. Tyvärr berör inte skivan mig särskilt i sin interna form.

Göran Olson

DIG Jazz!

Andra sidor

Lyriskt med hudnära känsla för materialet

Jonas Knutsson Quartet

Featuring Rafael Sida

A Remark You Made

Memories Of Joe Zawinul

(Touché Music)

Pianisten och kompositören Joe Zawinul gick ur tiden i september 2007. Hans musik kommer att leva vidare. Ett steg i den riktningen är kvartetten med saxofonisten Jonas Knutsson, pianisten Anders Persson, basisten Clas Lassbo och percussionisten Rafael Sida som ger Zawinul en hyllning.

Samtliga melodier är hämtade från Zawinuls digra sångbok som spelats av såväl Weather Report, Cannonball Adderleys grupp och av Zawinuls Syndicat. Allt är lyriskt betonat med en hudnära känsla till materialet. Jonas sopransax har en stor roll i sammanhanget. Den är mycket lockande i sin nordiskt avskalade renhet. Smidigt gäckande är den i Badia/Boogie Woogie Waltz där Sidas händer lägger ett suggsetivt beat till Lassbos monotona bas. Sidas medverkan ger gruppen ett mycket speciellt sound som motiverar avsaknaden av trummor.

Att utesluta Zawinuls mest kända melodi Birdland i sammanhanget vore inte tänkbart. Den inleds häftigt där Jonas altsax gör en veritabel kiknande utflykt med blicken riktad mot Charlie Parker innan temat lirkas fram. Jonas använder även barytonsaxen i A Remark You Made. Han spelar soft och ljust som ovillkorligen för tankarna till den Gullinska sfären. Many Churches observeras genom sin rytmiska schvung som verkligen rycker med lyssnaren i galoppen. Vilket grundbeat!

Anders Perssons pianospel är som vanligt något alldeles extra. Både som harmonisk färgsättare bakom Jonas melodipresentationer och i egna solon. Hans ljusa improvisationer håller hög klass. Superbt! Han lägger klanger som har paralleler i den impressionistiska stilen. Lika hörvärd är han här som på Touché-plattan Lonely Fungus. Unge Clas Lassbo gör förmodligen här sin skivdebut – i alla fall i den högre divisionen. Det smakar mera. Ett välsvarvat solo presteras i Midnight Mood. Man In The Green Shirt är ett temperamentladdat nummer där gruppen får flera eruptiva engagerande utbrott. Five Short Stories stänger dörren till Zawinulkammaren.

Göran Olson

Mer än 350

cd-recensioner
med DIG-betyg!

Jazzhistoria/

Diggat på DVD

Kärt återseende med mycket örongodis

Ingvar Callmer Quartet

Live At Höör Jazz

(Hängsel Music Production)

Kvällen på jazzklubben i Höör är på något sätt ett kliv tillbaka till den jazzmusik som rätt ofta förekom på landets dansbanor under femtio-sextiotalet. Man dansade faktiskt på ett eller annat vis till kompositioner av jazzens stora. Melodier som plankats från Miles, Art Blakey och Cannonball Adderley var ingen ovanlighet. För dansparen var väl inte menyn den mest välanpassade men de som hade en fot stadigt placerad bland killarna på jazzens barrikader njöt.

Trumslagaren Ingvar Callmer var med i basisten Gunnar Johnsons fina grupp i Göteborg. Där ingick även tenorsaxofonisten Erik Norström som är Höörkvällens ende blåsare. De övriga betydligt yngre spelarna, danske gitarristen Jacob Fischer och basisten Lasse Lundström, hade knappast sett dagens ljus.

Jag förstår mycket väl att gruppens konsert gick hem. Det var för många ett kärt återseende som appellerade till nostalgiska tillbakablickar. Inte minst repertoaren känns igen och musicerandet har rätt stilistiskt stuk. Bernies Tune, Laverne Walk, Just Friends, East Of The Sun och Willow Weep For Me och Erik Norströms Strandpipe ingår i örongodisen.

Mäkta imponerande är Jacob Fischers gitarrspel. Det finns många gitarrister av hög klass i Europa som hävdar sig väl på en internationell rankingstege. Men jag undrar om inte Fischer är den som ligger närmast översta pinnen. Den vidunderligt vackra tolkningen av bluesaktiga Willow Weep For Me är en fullpoängare. Han känns så övertygande trygg när han lutar sig till Lundströms feta bas och Callmers vispkomp. Men gitarren fängslar även när tempot stiger.

Erik Norströms tenor är klädd i samma lena Getzaura som på femtiotalet. Det passar sammanhanget och omgivningen väl även om dagens tenorister har en tuffare karaktär. Men det är inte fel att Getztraditionen hålls vid liv- den kan han utantill.

Göran Olson

Ronny visar starka känslor som slår an

Ronny Johansson Trio

Elegy

(Ronnyjo Collection/ronnyjo)

Musiken är som titeln Elegy initierar eftertänksam av minneskaraktär. Mest är det i trioformat men pianisten Ronny Johansson gör även fyra solonummer. Han har också komponerat tre melodier. I övrigt är det mest kända och standardnummer som gäller. Ronny visar starka känslor som slår an. Det har han också visat på tidigare skivor.

Ronny besitter ett utmärkt harmonisinne som bland annat bidrar till en vacker version av Summer Night Of Gotland, mest känd som Gotländsk Sommarnatt). Lika överraskande är att han och trion ger sig kast med Shelton Brooks Some Of These Days från 1910 och Fred Fischers Chicago från 1922 som båda får sinnrika tolkningar. Nat King Cole-succén Unforgettable får ett mycket varsamt utförande där Ronny presterar ett välavägt solo.

Skivan har fler överraskande moment och inslag att bjuda på, ett är swingnunmret Stompin´ At The Savoy som får en latinversion. Det finns mer att plocka fram, som Blue Skies, As Time Goes By, Over The Rainbow och Mack The Knife. I knivmelodin har Yasuhitos bas en soloroll. Han lyfts också fram i Stompin´At The Savoy och I Remember You. Trions tredje spelare är välanpassade trumslagren Raymond Karlsson som knyter ihop trion till en mycket smakfull enhet.

Göran Olson

Lekfulla och harmoniska stämningar

Sune Spångberg Trio

Surviving

(Quica Records/ www.quicarecords.com)

En minst sagt unik skiva där trumslagaren Sune Spångbergs melodier exponeras av honom själv ihop med pianisten Arne Forsén och basisten Ulf Åkerhielm. Spångberg var ett mycket frekvent inslag i den svenska jazzen på femtio-sextiotalet. Han var lierad med Bernt Rosengren, Stig Söderqvist, Lars Werner och Gullin….. Oftast bildade han komp-par med basisten Torbjörn Hultcrantz. Även internationellt kända musiker som Bud Powell och Albert Ayler tog hans tjänster i anspråk både live och på skiva. Ute i Europa turnerade han med gruppen Iskra.

Men tyvärr drabbades Spångberg av en muskelsjukdom på sextiotalet som kom att inkräkta på hans spel. Hans mycket personliga melodier har tecknats ned och arrangerats och även harmoniserats av Forsén. Det saknas varken lekfulla eller harmoniska stämningar. När den folkloristiska andan träder fram kan man finna paralleller till Jan Johansson. Då tillkommer även ordlös sång av Arne. Men det dyker även upp ett beboptema, Blee-Blop, som ger helheten en ärtig accent.

Arnes pianospel är verkligen skarpt egenprofilerat och tränger djupt ned i materialets guldkorn. Basisten Ulf Åkerhielm är och förblir en särling med en stark utstrålning. Som instrumentalist är han fantastisk.

I soloposition är det oftast med stråken i hand. Där är han lika imponerande även om vissa partier känns etydliknande och likasinnande. Men onekligen bidrar hans udda stil till skivans många fina värden.

Göran Olson

Här presteras rader av superba solon

Jess Jacques Gersztenkorn

Mes Quartiers Latins

(Gazell)

Basisten Jess Jacques Gersztenkorn är fransman. Född i Fontainebleu 1949. Numera är han bosatt i Stockholm. Med bidrag från Franska Institutet har han i två upptagningar spelats in 2007-2008 på Glenn Miller Café i Stockholm. Med är tenoristen Krister Andersson, pianisten Daniel Tilling samt trumslagarna Bo Söderberg och Jean-Pierre Arnaud som bland annat hörts med Jimmy Griffin.

Titelmelodin Quartier Latin har Jess komponerat. Krister bidrar med Blues In Two Keys och mer svenskt blir det med Land Du Välsignade. I övrigt ingår jazzstandards som Tricotism, Tempus Fugit och Inner Urge. Från Claude Debussy kommer överraskande La Fille Aux Cheveau de Lin. Anonio Carlos Jobims Sabia och Michel Petruccianis Even Mice Dance får även plats.

Krister och Daniel är mycket hörvärda solister som bara det berättigar till ett inköp av plattan. När humöret är det rätta är Krister en gudabenådad tenorist. Här presteras rader av superba solon där hans sammanfogade slingor och harmonisinnet firar triumfer. Tekniken är bländande utan att bli ett självändamål. Allt känns trovärdigt.

Daniels klassiskt skolade fingrar visar stor känslighet i de jazzfrämmande melodierna La Fille Aux Cheveau De Lin och Land Du Välsignade. Han är också snabbtänkt och finurlig i de betydligt snabbare numren, Bud Powells knöliga Tempus Fugit, Oscar Pettifords Tricotism och Kristers Tristano-influerade blues. Parentes, när hörde man en svensk grupp spela Tempus Fugit senast? Jess är också solist. Han öppnar med Quartier Latin och kommer med ett fint solo i Tricotism. Som time-keeper känns han habil och trygg i walkingen. De båda trumslagarnas flexiblitet och rörlighet tillför stimulerande energi och kraft.

Göran Olson

Tolkningar med klass och stilistisk känsla

Viktoria Tolstoy

My Russian Soul

(ACT)

Nu dras åter en lans för Viktoria Tolstys ryska påbrå. Ställde mig nog så tvivlande till greppet när jag upptäckte en radda ryska kompositörers namn bakom sångtitlarna. Vem hade väntat sig att skivans producent skull vaska fram musik skriven av tungviktare som Tjajkovskij och Rachmaninov. Texterna har i till största delen levererats av Anna Alerstedt.

Normalt är jag ganska iskall till dylika kopplingar där både originalet och artisten har allt att förlora. Men faktiskt är det här ett stort undantag. Viktoria bjuder på smakfulla tolkningar med klass och stilistisk känsla. Hon är svalt återhållsam utan att bjuda på några större kraftutbrott. För mig är hon framför allt landets främsta jazzsångerska men även om skivan inte bjuder på klockren jazz gör hon en övertygande prestation. Proffsigt utan tendens till att travestera originalen.

Ett starkt nummer är Strangers In The Night från musikalen Kismet som baseras på Alexander Borodins Polowetzer Tänze. Välskräddade arrangemang, med öppningar för instrumentalsolon har ritats av förträfflige pianisten Jacob Karlzon och saxofonisten Joakim Milder. Den senare svarar för stråkarrangemangen.

Som brukligt hos ACT kommer skivans producent, trombonisten Nils Landgren, till solistmiken vilket passar stämningen briljant. I Our Man blir det en fräsch duett mellan Nils och Viktoria. Mycket lyckat. Intim till max blir Viktoria i No News. Maffigt och rytmiskt tungt markerad mynnar skivan ut i Aftermath som hämtats upp från Tschaikovskys Svansjön.

Göran Olson

Kraft och inlevelse som känns i ryggraden

Viktoria Tolstoys My Russian Soul”är en makalöst fin platta, där Viktoria, med assistans av Nils Landgren, har vaskat fram ett dussin mer eller mindre (ofta mer) kända kompositioner av sina förfäders landsmän. Fem nummer har, till exempel, lånats av Peter Tjajkovskij, ett av Alexander Borodin och ett av Sergej Rachmaninov.

För arrangemangen svarar Jacob Karlzon, som också spelar ypperligt piano mellan varven, och Joakim Milder. Viktoria sjunger ypperligt, med en kraft och inlevelse som känns ända in i ryggraden, och arrangemangen är oftast geniala. Musiken är tidlös och lämpar sig i de flesta fall ypperligt för varligt jazzbruk.

Och att de duger som improvisationsunderlag bevisar Jacob, Joakim, Nisse och accordionisten Lelo Nika. Av alla plattor jag hört genom åren med Viktoria Tolstoy är denna den jag gillar allra mest!

Jan Olsson

Musiken är ärlig i minsta detalj

Bobo Stenson Trio

Cantando

(ECM)

Skivtiteln Cantando betyder sjunga och det finns en påtaglig sångbarhet i melodivalet. Den nuvarande trion med basisten Anders Jormin och trumslagaren Jon Fält har fungerat i tre år. Fält ersatte då Paul Motian, hans företrädare var under många år Jon Christensen. Det är få pianotrios som har en så minutiöst handplockad och annorlunda repertoar. Frånsett Jormins M och Wooden Church samt ett kollektivt nummer, Pages, är det en mycket avancerad internationell mosaik som lagts. Kubanen Silvio Rodriguez, tjecken Petr Eben, Astor Piazolla, Don Cherry, Ornette Coleman, Alban Berg samt sällan spelade Love, I´ve Found You, som Miles och Wynton Kelly, förknippas med ingår i mönstret.

Musikens förlopp är inte förutsägbart och kommunikationen mellan musikerna är direktinsprutande. Jons agerande då pianot och basen munhuggs är föredömlig. Hans öron är snabbreflekterande och suger upp de vägval som spontant öppnats. Samtidigt råder det ett kännbart lugn när alla möts. Musiken är ärlig i minsta detalj. Melodin M är ett av många exempel. Klangbilden får också näringstillskott när Jormin använder stråken. Det spelsättet är han mästerlig på. Pizzicato-spelet i Piazzollas Chiquilin de Bachin är en av skivans solistiska höjdpunkter. Här växer också trions alla kvalitéer fram.

Sakralt, nästan seansaktigt, är skivans längsta inslag Pages där Jons vispar och basen lägger in accentuerade kommentarer bakom Bobos sublima spel. Basens energiskt drivande ostinaton sätter exotisk färg i den afrikansk-inspirerade Don´s Kora Song. Lekfullheten når höjder i Ornette Colemans efterföljande A Fixed Goal. En studie i melankoliskt spel är Alban Bergs Liebesode. Eftertänksamt och varligt sätts punkt för en ytterst homogen trio med Song Of Ruth,var.

Bobos trio håller med råge internationell toppklass med sin självständiga sublima framtoning.

Göran Olson

En musikalisk lek som smittar

Lekverk

21st Century Jump

(Parallell)

Trion Lekverk debuterar nu på skiva med inspelningar från Stockholm och Göteborg 2005. De tre spelarna är pianisten Adam Forkelid, danske basisten Putte Frick-Meijer Johander samt trumslagaren Jon Fält. Adam och Putte delar på komponerandet som i mångt och mycket lämnar alla konventioner hädan. Kontentan blir en upplevelse där fria uttryck borgar för en musikalisk lek som smittar. Se inte lek som någonting naivt och negativt. Jazzen borde ibland använda sig mer av lekmomentet för att inte stagnera.

Den musikaliska substansen försvinner inte i den ystra stämning som porlar fram. Allt görs med skärpa och kontroll. Samspelet musikerna emellan med de frigjorda improvisationerna har en faktiskt en ram- en tänjbar sådan som aldrig låser kreativitet och upptäckarlusta. Jag tror inte att alla jazzdiggare köper konceptets frigjordhet men den som är utrustad med öppna öron hittar många godbitar. Gruppens spirituella utflykter är en påminnelse om att bra musik alltid håller i slutänden även om den tycks vara enkel till strukturen.

Adam är en mycket stark personlighet som kommer att låta tala om sig även utanför den här trion. Jons trumspel talar också sitt eget språk utan att man blandar in hans spel i Bobo Stensons trio. Basisten med det långa efternamnet har jag aldrig hört förut. Han passar väl in i sammanhanget, lyhört följsam och avvaktande när musiken har en återhållsam stämning. Slutfacit, den unga gruppen visar en självständig integritet och öppnar oförväget nya sidodörrar till improvisationens outforskade labyrinter.

Göran Olson

Allt har den speciella Saxes Galoretouchen

Nils Lindberg

Margareta Bengtson

As We Are

(Prophone)

As We Are innehåller, precis som väntat, en massa underbar musik signerad Nils Lindberg, denne fantasiske kompositör, arrangör och pianist, som på ett genialt sätt har lyckats förena amerikansk bebop med svensk folkton.

Här finns dels ett knippe Lindbergs-klassiker, som ”As You Are”, ”Shall I Compare Thee to A Summer´s Day” och “Blues for Bill” och dels några utsökta, nyskrivna kompositioner. Dessutom har man plockat med Hoagy Carmichaels underbara ballad ”Skylark”. Och allt har den där alldeles speciella lindbergska Saxes Galore-touchen. Solister, förutom Nils, är saxofonisterna Joakim Milder, Hans Åkesson, Håkan Broström och Alberto Pinton. Dessutom medverkar Jan Allan på trumpet och Margareta Bengtsson med sin klockrena, magnifika stämma.

Jag förstår att Nils vill jobba tillsammans med Bengtsson. Som ”instrument” fungerar hon perfekt. På samma sätt som, till exempel, Alice Babs, Lena Jansson och Lena Willemark. Men för min smak är Margareta lite för sval och opersonlig. Musikaliskt når hon fram, men de ofta mycket fina texterna tar inte tag på det sätt jag skulle önska. Kan Margareta Bengtssons problem vara att hon rent av är alltför teknisk och mån om absolut perfektion? Det skulle vara intressant att höra henne släppa loss ordentligt.

Jan Olsson

Fantasin sätts hela tiden i rörelse

e.s.t.

Esbjörn Svensson Trio

Leucocyte

(ACT)

Tragiska omständigheter gjorde att e.s.t här sätter punkt för en av de märkligaste epokerna inom svensk jazz. Den hårt arbetande trion gjorde sin egen grej och skapade sig ett varumärke som med åren blev välkänt i hela musikvärlden. Hos jazzspisare och lyssnare i dess grannskap. Musiken attraherade också de som stod högt upp på jazzens åldersstege. Bättre och effektivare PR för svensk improvisationsmusik har faktiskt aldrig funnits.

I början av 2008, när trion befann sig i Australien, gick de och jammade på Studios 301 i Sydney. Med som vanligt var trions fjärde medlem, den nog så viktige ljudteknikern Åke Linton, som satte sig vid mixerbordet och spelade in under två dagar. Musiken är kanske lite friare här än föregående platta Live In Hamburg.

Så här kort efter det att Esbjörn är borta är det lätt att man fastnar i ett nostalgiskt tänkande. Skjuter man det åt sidan återstår ändock det faktum att det är intressant och värdefullt det som Esbjörn, basisten Dan Berglund och trumslagaren Magnus Öström faktiskt leker fram. Även i det meditativa numret Still eller i den fysatsiga sviten Leucocyte sätter gruppen fantasin i rörelse. Numrens spellängd varierar kraftigt från dryga minuten upp till sjutton minuter som i Earth.

Stor betydelse har Dans breda bas som är en dynamo av orkanisk kraft. När han använder stråken ges musiken också en klang som taggar. Tillsammans med Magnus exeptionellt okonventionella trumspel ger de en effektiv kontrast til Esbjörns känsloladdade sirliga slingor. Så här lät en ytterst personlig grupp som nu lämnat ett stort tomt hål efter sig. Samma känsla hade jag när pianisten Jan Johansson gick bort 1968.

Göran Olson
Läs mer om ESTs sista skiva

Musik med lyster och lokande profil

Fredrik Nordström Quintet

Clean Feed, Live In Coimbra

(JACC)

Fredrik Nordströms tenorsax har övertygat mig i flera år, såväl på skiva som live. Han har faktiskt spelat in sju album i eget namn. Clean Feed är inspelad i Coimbra i Portugal 2005 och det inhemska bolaget JACC var på plats och dokumenterade. Det här är en omstuvad upplaga av Fredriks ordinarie grupp som framträdde i den i schlagerbesjungna staden. Med från det ordinatrie bandet är vibrafonisten Mattias Ståhl och trumslagaren Frederik Rundqvist. Trombonisten Mats Äleklint ersätter trumpetaren Magnus Broo och Torbjörn Zetterberg är inkallad basist istället för Ingebrigt Håker Flaten.

Musiken är Fredriks med ett undantag. Den har lyster och ger gruppen en lockande profil. Saxofonen som är av dagsaktuellt snitt känns som en frisk morgonbris. Den imponerar i sin obundenhet och passar väl till Mattias Ståhls sublima spel. Vibrafonen har inte haft någon större återväxt här i landet sedan Ulf Lindes dagar på slutet av fyrtiotalet och några år framåt. Då räknas inte Hamptonepigonerna in. Mattias entré är mer än välkommen för vibran passar i högsta grad även utanför den Goodmanska-swingfåran.

Äleklints variationsrika trombon kompletterar, samspelar, attackerar och faller tenorsaxen i talet. I likhet med Mattias är han ett tillskott i den svenska jazzen. Instrumentets många uttryckssätt utnyttjas , såväl

mustigt och känslofullt.Torbjörn Zetterbergs bas är alltid en dynamo med kraft och lyft som ger associatoner till Charles Mingus. Fredrik Rundqvist är den store lyssnaren som hela tiden ligger och skuggar medspelarnas intentioner och tillvägagångssätt. Där har nog pappan, pianisten Gösta, varit ett föredöme.

Göran Olson

En av våra mest självständiga grupper

Oddjob

Sumo

(ACT)

Oddjob gör här debut på ACT-etiketten efter tre album hos Amigo. Gruppen har en stark profilering där inga direkta förlagor finns att upptäcka. Materialet är naturligtvis eget frånsett ett nummer av det traditionella folkloristiska slaget. Where Did You Sleep Last Night som Leadbelly, Bob Dylan och Nirvana använt har dammats av.

Det inleds i karibisk stil med Kingston, sedan skiftar man skepnad i ett mycket åtsittande samspel där gruppens homogenitet, lika med gruppens varumärke, biter tag allt fastare. Janne Robertssons flexibla trumspel och Peter Forss bas och moog är en perfekt studsmatta när Goran Kajfes trumpet och kornett och Per Ruskträsks rörinstrument seglar iväg i improvisationer. Pianisten, vibrafonisten och organisten Daniel Karlsson är en mästare på att följa upp händelseförloppen och färga musikens karaktär.

Med kraft dokumenterar Oddjob sin styrka som en av landets intressantaste och mest självständiga grupp. Att sätta stämpel på musiken går ej – Gud vad skönt! Allt känns naturligt utan att konstlade garneringar tas till. Kajfes trumpet är både sval och glödhet. Övertygelsen i musicerande griper tag. Det gör också skivan i sin tilltalande enkelhet.

Just enkelhet brukar vara det som är svårast att uttrycka i improvisationsmusik. Här slår den ut i full blom. Så här övertygande har jag aldrig hört bandet på skiva tidigare. En given internationell marknad står faktiskt för dörren om killarna tar steget fullt ut. Påståendet borde också vara en tankeställare för våra inhemska arrangörer, som sällan bryter invanda konventioner, att lyfta på luren.

Göran Olson

En utmärkt inkörsport till Lisen Rylander

The Splendor

Sound of Splendor

(HOOB Jazz)

Saxofonisten Lisen Rylander har fått ett av årets stipendier ur Monica Zetterlunds minnesfond. Ett bra val, tycker jag, även om äran förstås är större än prissumman (20 000 kronor). Vill man stifta bekantskap med hennes musik är Sound of Splendor en utmärkt inkörsport.

The Splendor är en relativt ny grupp från Göteborg, men medlemmarna är alla kända från andra konstellationer. Förutom Lisen Rylander består kvartetten av pianisten Fabian Kallerdahl, basisten Josef Kallerdahl och Lars ”Lade” Källfelt på trummor. Kallerdahlarna är ju välkända som initiativrika och produktiva, bland annat med gruppen Musicmusicmusic, och samarbetet med Rylander är ett mycket lyckat steg i deras utveckling. Den lite glättiga yta som ibland känts i deras musik är här helt borta.

The Splendor betonar det kollektiva och vill söka sig fram till ett gemensamt sound som är ”mer än bara fyra musiker som spelar ihop”. Det gör man bland annat genom att bredda ljudbilden med live-elektronik, lite andra effektinstrument och ibland använda lite distade klanger. Det görs på ett smakfullt sätt utan att fokus flyttas från det centrala i musiken.

Trots det kollektiva är det värt att lyfta fram just Lisen Rylander. Hon har komponerat sex av skivans stycken (Fabian Kallerdahl har komponerat de övriga tre). Hon spelar inspirerat skivan igenom, mestadels på tenorsax. Lyssna exempelvis på hennes uttrycksfulla spel i ”The hooked one”. Eller ”Mystical friend” och ”Lover’s dance hall”, där hon är mer stillsam och eftertänksam.

Fabian Kallerdahls pianospel är friskt och i några spår, exempelvis ”Canary islands”, har det ett driv som leder tankarna till McCoy Tyners sjuttiotalsinspelningar. Han spelar också elpiano i många av låtarna – det verkar vara något av en renässans för elpiano just nu. Josef Kallerdahl är en kraftfull basist som är värd större uppmärksamhet, på något sätt hamnar han lite oförtjänt i skuggan av Fabian. ”Lade” Källfelts trumspel är rytmiskt och spänstigt.

Skivan innehåller, som så ofta när det gäller unga svenska grupper, enbart originallåtar. Det komponeras alltså en stor mängd originalkompositioner och många är mycket bra. Tyvärr spelas de oftast bara in en gång och hinner därför aldrig riktigt fastna hos oss lyssnare. Det skulle vara givande om man spelade in sina bästa låtar fler gånger, i olika versioner, för att ge dem möjlighet att växa. Och tänk om grupperna också tog upp varandras kompositioner och gav dem extra näring och spridning!

Detta var en reflektion och parentes. Se nu till att lära känna Lisen Rylander och de andra i The Splendor.

Roger Rudolfsson

DIG Jazz!

Andra sidor

En vitamininjektion i höstmörkret

The Epstein-Kroner

Bari- Bone Connection

Bari My Heart

(Calibrated)

En bättre vitamininjektion nu när höstmörkret börjar falla kan jag knappast tänka mig än parhästarna Ed Epsteins och Erling Kroners ”Bari My Heart”. Barytonsaxspelande Ed och trombonlirande Erling känner varandra utan och innan vid det här laget efter många års samarbete i olika konstellationer, till exempel tyvärr avsomnade Beijbom Kroner Big Band och Kroners New Music Orchestra. Och bägge hyllar ungefär samma ideal. De ägnar sig alltså företrädesvis åt tidlös, okomplicerad, svängig jazzmusik av det slag som post-bophjältar som, framför allt, Charles Mingus brukade företräda. Lite blues och gospel någonstans i botten alltså. Men här finns också smak av tidigare storheter som Gene Ammons och Sonny Stitt.

I Epstein-Kroners kvintett, som de döpt till The Bari-Bone Connection, har Kroner med sig ytterligare två danska musikanter i pianisten Marie Louise Schmidt och trumslagaren Dennis Drud. Ed, som är amerikan till börden, bor sedan 35 år i Lund och basisten Göran Schelin i Staffanstorp.

Två av de elva låtarna på ”Bari My Heart” är skrivna av Erling Kroners stora inspirationskälla Jimmy Knepper, en av Charles Mingus, en av Schelin och resten av de bägge huvudpersonerna.

Både Epstein och Kroner är – liksom Schmidt - ypperliga solister. Inte minst gläder jag mig åt Eds oblyga och friska utspel, som då och då, ja faktiskt rätt ofta, för tankarna till Pepper Adams. Och samspelet är superbt i hela gruppen. ”Bari My Heart” är helt enkelt ett album man blir glad av!

Jan Olsson

Mer än 350

cd-recensioner
med DIG-betyg!

Jazzhistoria/

Diggat på DVD

Mer än 350

cd-recensioner
med DIG-betyg!

Jazzhistoria/

Diggat på DVD

Välgjort i det lilla comboformat

Three Small Giants

As Silent As Dawn Came

(Satin Steel Music)

As Silent As Dawn Came är en välgjord debut-skiva där möda lagts på arrangemang i det lilla combo-formatet. Gruppen med det originella namnet, som bildades 2004, består av den tonsäkra sångerskan Karina Kampe och tätt intill henne finns basisten Sebastian Hankers och gitarristen Patric Skog.

Karina och Patric har både studerat i USA. Repertoaren har ett brett spektra med melodier från Paul Simon, Horace Silver, George Gershwin, Stephen Sondheim, Wayne Shorter, John Lennon, Paul McCartney, Wardell Gray och melodier från Karina. Inte hundraprocentigt jazzklassat men ambitionen är lovvärd.

Allt görs med värme där samspelet sitter väl. Några större djärvheter kan inte noteras men Footprints har överraskande försetts med text av Karina. Där gör hon också en ordlös utflykt som inte låter så ansträngd som det brukar bli när unga sångerskor ger sig in på scatsång. Ett bra bassolo ingår också i Shorter-melodin. I Wardell Grays Twisted som Annie Ross textade visar Karina fin balans och plats ges för ett bra gitarrsolo. Samspelet mellan bas och gitarr är homogent skivan igenom. Lite på sidan av numren ligger Karinas Breathing Freely med sin country-stämning.

I stort sett en lyckad skivdebut för de små giganterna även om man inte håller sig på jazzmattan hela tiden.

Göran Olson

Fredrik Nordström är behållningen

Jerry H Band

Featuring Fredrik Nordström, Björn Sima, Kristian Lind

Live 1

(jerryhaglund@hotmail.com)

Jerry H Band är gitarristen och sångaren Jerry Haglunds trio som här förstärkts med den mycket hörvärde tenorsaxofonisten Fredrik Nordström. Jerrys trio rymmer också basisten Kristian Lind och trumslagaren Björn Sima.

Den för svenska lyssnare mer eller mindre okände Jerry verkar av hans hemsida att dömma vara en av våra flitigaste och mest uppmärksammade jazzmusiker just nu. Framför allt i England där han studerat. Rent allmänt ställer jag mig frågan, vad som menas med att ha spelat med en internationellt etablerad stjärna enligt en hemsida eller CV? Har vederbörande ingått i kändisens band, har det varit spel vid en workshop, eller vid ett jam? I det här fallet uppger dock Jerry H att han studerat för Joe Lovano, Bob Brookmeyer, Billy Hart och Christian McBride.

Jerrys sång är inte oäven även om den känns en aning påklistrad och kall. Hans gitarrspel är betydligt varmare. Bland melodierna finns Softly As In A Morning Sunrise, Angel Eyes, Nature Boy, Caravan och You Don´t Know What Love Is. Fredrik Nordströms medverkan är skivans stora behållning. Det känns lite ovant att höra honom i den här typen av repertoar men det funkar fint. Han är värd fler prickar än skivans slutbetyg. Ser fram emot hans nya cd som är på väg.

Göran Olson

Fullständigt makalöst samspel

Torben Waldorff

Afterburn

(Artist Share)

Malmögitarristen Torben Waldorffs ”Afterburn” är ett alldeles underbart fint album, som många borde lyssna på –många gånger. Man finner ständigt något nytt att glädja sig åt. Inspelningarna är gjorda i New York, och sällskap har Torben av samma gäng som medverkade på hans förra cd, ”Brilliance”, alltså tenorsaxofonisten Donny McCaslin, basisten Matt Clohesy och trumslagaren Jon Wikan. Tillkommit i gänget den här gången har dock keyboardisten Sam Yahel.

Vad som allra först slår en, när man lyssnar på ”Afterburn”, är det fullständigt makalösa samspelet mellan Waldorff och McCaslin. Deras unisona, ibland halsbrytande utflykter är fantastiska. Ändå handlar det aldrig om uppvisning. Allt de tar sig för tillsammans känns meningsfullt. En annan anledning till att albumet har blivit en fullträff är Torbens utmärkta, mycket genomarbetade och personliga kompositioner. Det är inte nog med att de är melodiskt tilltalande och ofta vackra. De utgör också prima improvisationsunderlag för samtliga inblandade.

Av plattans nio nummer har Waldorff skrivit sex. De tre övriga har lånats av Wikan, Joel Miller och Maria Schneider. Av dessa är speciellt Schneiders bidrag, ”Choro Dancado”, en pärla. Det tolkas också med all den respekt det förtjänar –men utan fjäsk.

Jan Olsson

Närhet och känsligt mjukt utspel

Steve Dobrogosz

& Anna Christoffersson

Rivertime

(Amigo)

För två år sedan släppte pianisten Steve Dobrogosz och göteborgs-sångerskan Anna Christoffersson albumet It´s Always You, som fick ett mycket positivt mottagande. Flera ansåg att skivan helt enkelt var sensationellt bra. Rivertime känns för mig ett snäpp vassare och en värdig uppföljare till debutskivan. Steve har i flera år varit en favoritskrivare för flera av våra främsta svenska sångerskor i det förtroligt intima formatet. Här har han komponerat alla melodier samt svarat för textningen.

Steves melodier har ofta en dragning till gospel men har även en meditativare inriktning där Annas intima sångsätt smidigt kryper in. Parets samarbete är utsökt. The Perfection är ett anslående bevis på den hudnära stämning som de målar upp. Gospelinslagen har naturligtvis en kraftigare touch där Steves kraftiga ackompanjemang kunde vara hämtat från en svängig synagoga i hans hemland, Amerika, men utan övertoner.

Man placerar inte paret i vilket lokus som helst. De skall avnjutas i en tät förtrolig miljö där deras närhet och känsligt mjuka utspel snabbt når ut och skänker eftertanke.

Göran Olson

Ny bekantskap att gärna återvända till

Oscar Utterström Quintet

Home

(Right Tur Records)

Den i USA bosatte trombonisten Oscar Utterström inledde sin musikerbana i Växjö. När han var tolv år flyttade familjen till Belgien där han kom att ingå i olika ungdomsband. Därefter blev det Berklee College i Boston med lektioner för trombonisterna Phil Wilson och Hal Crook. Efter avslutade studier flyttade han till Nashville, Tennessee. Där kom han i kontakt med musiker som Benny Golson, Jim McNeely och Eddie Daniels. Idag är Oscar frilansmusiker men han har även en egen grupp. Bland annat har han spelat med Nils Landgren och Wycliff Gordon. Han har också turnerat i Kina, Syd-Korea och Europa.

Oscar har skrivit skivans alla melodier utom Wicked Game. Hans medspelare består av Fender Rhodesspelaren Paul Horn som även dubblerar med melodica. Kontrabas och elbas trakterar Russell Wright. Justin Amaral varierar mellan trummor och percussion. Black Cat Sylvesta hanterar turntables och loops. Gästar gör sångerskan Christina Watson och gitarristen Adam Agati.

Det är ingen halsbrytande musik som tonar fram. Allt är smakfullt vackert i en tillbakalutad lyrisk sfär. De softa klangerna från fendern smälter väl samman med Oscars vårdade ton. Han spelar el-förstärkt trombon som ger vissa paralleller till Nils Landgren. I Light Persits har ett tal av Mahatma Gandhi från 1931 flätats in. I bonusnumret Wicked Game är trombonspelet mycket tilltalande. Så och samspelet med sångerskan Christina Watson. Allt som allt intressant att få stifta en ny bekantskap som jag gärna återvänder till.

Göran Olson

Vänsterhand som är fullständigt magnifik

Ola Ringström

Jan Allan och Nils Sandström

Confirmation

(Dragon)

Ola Ringström är kanske inte känd av alla jazzvänner. Men han borde vara det. Han är pianist och plattan har kommit ut med har titeln Confirmation.

En av anledningarna till Ola Ringströms relativa anonymitet är att han har bott utomlands under massor av år. Ett annat skäl är måhända att han är en flitig mångsysslare: författare, fotograf etc. Dessutom är han faktiskt en mycket uppskattad gitarrist med flamenco som en av sina specialiteter, Under 80-talet var han i alla fall verksam i Stockholm, bland annat som solopianist på Strömsholm.

Stilmässigt är Ringström omöjlig att placera. Ibland låter han som en sentida Fats Waller och mellan varven är han åtskilligt modernare. Harmoniskt är han synnerligen raffinerad och det finns massor av bluesfeeling i nästan allt han tar sig för. Dessutom har han en vänsterhand som är fullständigt magnifik.

Till sin hjälp har Ola här och var två likasinnade medmusikanter, trumpetaren Jan Allan och tenorsaxofonisten Nisse Sandström. Bas och trummor saknar man inte en sekund, det svänger präktigt ändå. Och repertoaren är välvald med tolv jazzstandards komponerade av storheter som Parker, Ellington, Benny Carter, Hoagy Carmichael och några till. Men en låt, Go West Eros, har Ringström totat ihop på egen hand. Det är bara en sak som är märklig med Confirmation och det är att den har legat 18 år i väntan på att bli utgiven!

Jan Olson

Förtrollande, graciös storbandsstämning

Steve Swallow
& Bohuslän Big Band

Swallow Songs

(Vara Konserthus)

Skivbolaget Vara Konserthus har gjort en debut som ger genklang. Elbasisten Steve Swallow kopplad till Bohuslän Big Band smakar helt enkelt fågel. Swallows har komponerad all musik och han står också för arrangemangen utom i Eiderdown som trombonisten Niclas Rydh arrangerat. Tre av kompositionerna är skrivna direkt för bandet. Det är en ytterst välskriven musik där Swallows bas kommer i fokus i några nummer -speciellt i koraldoftande Away. Där visas mjuktalande musikalitet med en förtrollande graciös stämning som inte kommer fram i storbandjazz alltför ofta.

Staffan Svenssons trumpet passar perfekt på Swallows palett. Han gör en superinsats i Learn To Fall som måste ha skakat om även en luttrad kille som Swallow. Jag har poängterat det förr, Staffan är en av landets absoluta toppmusiker med stark integritet och stringent attityd till improvisationens möjligheter. Det vimlar faktiskt av bra solister i bandet. Hela rörblåsar-sektionen visar solistisk kvalité. Här finns leadsaxen Johan Borgström, altkollegan Joakim Rolandsson, tenoristerna Ove Ingemarson och Mikael Karlsson. I botten hörs Alberto Pintons prominenta baryton och basklarinett.

Eiderdown visar upp Niclas Rydhs väletablerade trombon. Bra låter också Karin Hammars trombon i Belles där hon delar soloutrymme med pianisten Tommy Kotter och Ingemarssons tenor. Såväl trombon som trumpetsektionen skall framhållas. De leds av Björn Samuelsson respektive Lennart Grahn. Unge trumpetaren Samuel Olsson är ett namn att lägga på minnet, det märks i Playing In Traffic. Kompet med Kotter, basisten Yasuhito Mori och den i storbandssammanhang okonventionelle trumslagaren Anders Kjellberg är effektivt. Anders vitaliserande injektioner är välgörande fria från statiskt storbandstänkande.

Göran Olson

Utmärkta smakprov på den moderna jazzen

Music from
the KOPAfestival 2006

(Kopasetic)

Music from the KOPAfestival 2006 består av två cd, där den ena kallats ”KOPAcoustic” och den andra ”KOPAlectric”. Vilket förstås innebär att platta nummer ett huvudsakligen innehåller akustisk jazzmusik medan den andra har tonvikten på mer elektriska tongångar. Eller ska vi kanske kalla dem elektroniska? Hela kalaset är hur som helst inspelat på Jeriko och Palladium i Malmö hösten 2006 och vi får några utmärkta smakprov på var den skånska, moderna jazzmusiken står idag.

Alldeles extra förtjust är jag i den första av de bägge volymerna. Den akustiska alltså. Det beror i huvudsak på att den innehåller två av mina absoluta favoritgrupper, gitarristen Krister Jonssons trio, förstärkt med cellisten Svante Henrysson, och alltid lika uppkäftige saxofonisten Cennet Jönssons samspelta kvartett. Även den med en prima förstärkning i form av den amerikanske saxofonisten David Liebman, en gång stjärna hos Miles Davis. Den tredje konstellationen på den första volymen är Footloose, det vill säga gitarristen Mats Holtne, basisten Mattias Hjorth och alltid lika hörvärde trummisen Peter Nilsson plus de bägge saxofonspelande gästerna Lotte Anker och Andreas Andersson. Musiken på plattan är genomgående av mycket hög kvalitet, inte minst den som serveras av Jonsson och hans polare. Stundtals är det så vackert att man nästan får tårar i öronen.

På volym nummer två får vi delta i en rad spännande övningar. Allra först med Lim, alltså saxofonisten Henrik Frisk, basisten David Karlsson och överallt närvarande trumslagaren Peter Nilsson, samt den inte minst i Malmö oerhört populäre, franske supergitarristen Marc Ducret. Spänning i massor, både på ena och andra sättet garanteras. Sedan får vi ta del av ett nummer med Peter Danemos Elektra Hyde med bland andra den fine trumpetaren Staffan Svensson, innan det hela avslutas med frifräsarfest arrangerad av i Amerika boende gitarristen Anders Nilssons Aorta. Där är alltid lika hörvärde saxofonisten Mattias Carlson på sitt allra soligaste humör och ser till att finalen blir perfekt.

Vilken av de bägge plattorna man investerar i kan kanske göra detsamma. För säkerhets skull tycker jag att ni ska välja bägge!

Jan Olsson

Rytmisk intensitet och heta solon

Sofi Hellborg

Drumming Is Calling

(Ajabu!)

Sofi Hellborg är en vitaminiserande fläkt i det svenska jazzlivet. Hon drar sig inte för att kasta sig mellan jazz, funk och afrikanska beat. Allt görs med en stark rytmisk betoning som lockar till dans. Det känns övertygande och äkta oavsett musikens rötter.

En vistelse i Kamerun satte definitivt spår i hennes musikaliska uttryckssätt - både vokalt och i hennes alt-sopransax. Sedan följde en sejour i London innan hon gjorde ett fjorton år långt stopp i Paris. Det finns en påtaglig nerv i Sofis moderna afrikanska musik. Den inbjuder också till klubbdans vid småtimmarna där även hennes musiker bidrar med rytmisk intensitet och heta solon.

Som sångerska är Sofi verkligen värd att uppmärksammas för sitt mycket personliga utspel och passande frasering. Man kan bara hoppas att hon kommer att visa upp sig lite oftare i vårt land i fortsättningen efter den här lyckade inspelningen i Lund.

Trombonisten Olle Åkerman är en solist som med frenesi ger ut i improvisationer. Gitarristen Magnus Lindeborg, barytonsaxofonisten Ed Epsteins och keyboardisten Ola Hedén spetsar också på den kolloristiskt färgade mosaiken. Bandets bottenplatta, rytmmusikerna, har stor del i slutresultatet. Det vill säga basisten Mats Ingvarsson, trumslagaren Jean-Francois Lodovicus samt percussionisten Sal Dibba.

Göran Olson

Nyansrik jazzmosaik spelad av jazzvänner

Hans Loelv

Hans Musik

(Sittel)

Uppsalapianisten Hans Loelv presenterar här sina kompositioner i en nyansrik jazz-mosaik spelad av en skara jazzvänner. Det börjar nog så starkt med Bosse Brobergs trumpet i spetsen i Dummies Blues. Hans harmon-sordinerade trumpet kan inte nog berömmas. Vilken stor solist han är ! Det stinker av kärnjazz kring Bosse. Men det finns mer att notera. Som den för mig okände sopransaxofonisten Marco Fernandez, stämningsfulle flygelhornisten Tomas Driving och Roger Nordlings tuffare tenorsax.

Loelv är en känslig skrivare och hans pianospel ger pluspoäng. Altsaxofonisten Tore Berglund skall nämnas för spelet i En Glad Ballad, ett kvartettnummer där Loelv omger sig med basisten Sten Westling och trumslagaren Björn Sjödin. Skivan innehåller flera kompgrupper som den med Per Y Johanson vars fina basspel hörs i fem nummer. I samma antal melodier medverkar också den likaledes skicklige trumslagaren Jocke Ekberg. Ulf Anderssons skira flöjt och Gunnar Bergstens barytonsax visar givetvis hög klass i ett nummer vardera. Silvio Lopez altsax och Thomas Figuerola drar blickarna till sig i dansvänliga Sunway.

Skivan ger, frånsett många bra soloprestationer, ett splittrat helhetsintryck genom de många byten av musiker som förekommer. Här skulle en ransonering och ett striktare fokus varit av godo. Men tre "diggar" skall skivan absolut ha.

Göran Olson

Personligt med lite småfräck touch

Fredrika Stahl

Tributaries

(Sony)

Huvudperson på Tributaries är den på sistone mycket uppmärksammade sångfågeln Fredrika Stahl med postadress Helsingborg och Paris. Tributaries, som är ett mycket välproducerat och omväxlande album, är Fredrikas andra platta.

Av skivans tio låtar har Fredrika skrivit hela nio, och det är en sann glädje att kunna konstatera att hon är en synnerligen begåvad kompositör och textförfattare. Många av melodierna är lätta att ta till sig, och texterna är alldeles ovanligt intelligenta och fria från klichéer. Allt är kanske inte jazz, men vaddå?

Fredrika sjunger personligt, mest på engelska men även på franska och svenska, och ibland med den lite småfräcka touch som gjorde att man gillade Lisa Ekdahl, innan allt hon företog sig började låta likadant. Och mademoiselle Stahl har dessutom sett till att omge sig med goda musiker. I ett nummer, ”Pourquoi pas moi?”, dyker en läcker dragspelare vid namn Pascal Pallisco upp och ett par gånger får vi höra flyhänt gitarrspel av Andreas Öberg.

Den bästa låten har dock inte Fredrika skrivit själv, den har hon fått av radarparet Norman Gimbel-Mike Stoller. Kolla gärna in plattan! Jag tror att ni, liksom jag, kommer att gilla den.

Jan Olsson

Jazzfeeling och känsla för melodier

Miriam Aïda

Come On Home

(Connective Records)

Alerta Malmö-sångerskan Miriam Aïda är nu framme vid sitt sjätte album. Hon har den här gången valt att framföra jazzstandards mixade med melodier av Stevie Wonder, Jon Hendricks och Bobby ”Blue” Bland.

Hennes trio med pianisten Daniel Tilling, basisten Martin Sjöstedt och trumslagaren Daniel Fredriksson är en stor tillgång som uppbackare och i solistiska utflykter. Gästar gör saxofonisten och flöjtisten Fredrik Kronkvist. Come On Home, titelmelodin, har skrivits av Horace Silver. Texten har Jon Hendricks plitat ihop med säker hand. Han kommer igen i sin helt egna melodi Rainbows End.

Miriam har en utmärkt känsla för melodier som förknippas med budskaps/soulskrivare vilket märks i Nat Adderleys Jive Samba och Handful Of Blues som Dusko Gojkovic och Jimmy Woode samsats om. I den sistnämnda fås också fint flöjtspel av Fredrik Kronkvist. Bluesig till max är Miriam i Bobby ”Blue” Blands feature Two Steps From The Blues. I Cole Porter´s You Be So Nice To Come Home To får Miriam en förnämlig uppbackning av kompet som verkligen visar sin höga klass. A Night In Tunisia, The Man I Love och Skylark är nummer som styrker Miriams jazzfeeling. I Skylark gör Sjöstedt ett åtsittande solo som ger vibbar.

Fredrik Kronkvists brännheta altsax tillhör också skivans många glädjeämnen. Hans flöjt bidrar också till stämningen i Ray Evans/Jay Livingstones Ruby And The Pearl. Inom parentes samma team som snickrade till Nat King Coles jättestora succé Mona Lisa.

Göran Olson

Pondus och melodisk självklarhet

Karl-Martin Almqvist Quartet

Stretching A Portfolio

(Prophone)

Stretching A Portfolio är saxofonisten Karl-Martin Almqvists fjärde album i eget namn. Precis som på Full Circle, som kom för fyra år sedan, lanserar han sin kvartett med pianisten Jonas Östholm, basisten Filip Augustson och trumslagaren Sebastian Voegler. Ett väl samspelt gäng med andra ord.

Karl-Martin musicerar med en pondus och melodisk självklarhet som verkligen imponerar. Enligt mitt tycke har han aldrig spelat bättre på platta! Hans ton borde göra vem som helst i branschen grön av avund och hans melodiska fantasi är både högst personlig och tilltalande. Och när han vill – som i ett par utsökta ballader – spelar han grymt vackert, utan att för ett ögonblick bli varken sentimental eller sockersöt. Ypperlig solist är också Jonas Östholm, en klurig särling, sparsmakad som få. I Almqvists Senter, som luktar Lars Gullin lång väg, låter han som en pillemarisk Jan Johansson.

Karl-Martin har själv skrivit åtta av de tio kompositionerna, de två resterande är signerade Filip Augustson och Jonas Östholm. Denna synnerligen väl genomarbetade och omväxlande platta bör bli en stark kandidat när det blir dags att utse 2008 års Gyllene Skiva.

Jan Olsson

En grupp värd att återkomma till

Martina Almgren

& Laura MacDonald

Open Book

(Imogena)

Altsaxofonisten Laura Mac Donald är en av Skottlands främsta musiker. Efter examen vid Berklee College Of Music i Boston återvände hon till höglandet. Bland de musiker som hon varit lierad med finns trumslagaren Jeff ” Tain” Watts, basisten James Genus, trumpetaren Gay Barker, pianisten David Budway och saxofonisten Tommy Smith.

Här delar hon ledarskapet med trumslagaren Martina Almgren från Göteborg. De spelade för övrigt tillsammans 2007 i Skottland ingående i projektet Jazz From Sweden. Inspelningen är gjord i Göteborg samma år. Övriga i konstellationen är pianisten Paul Harrison och basisten Aidan O´Donnell.

All musik är komponerad av ledarduon. Den har ofta en återhållsam sökande framtoning där altsaxofonen sätter en informell vek men vacker prägel. Men inte enbart altsaxofonen skall poängteras. O´Donnells bas är en homogen tillgång som passar till Martinas genomgående frisläppta spel. Harrisons agerande är en positivt ny bekantskap. Hela gruppen är värd att återkomma till. Gärna då med några snabbare tempon som skulle göra musiken mer omväxlande.

Göran Olson

DIG Jazz!

Andra sidor

Lasse Lindgren Big Constellation

Plays In The Spirit Of Maynard Ferguson

Spirits!

(Imogena)

Trumpetaren Lasse Lindgren är en hängiven Maynard Ferguson beundrare. Han exponerar sig i en kraftfull fysisk stil där spelet i de övre oktaverna imponerar. Men han kan också bryta mönstret med välsvarvade improvisationer. Lasse har genom engelsmannen och förre Maynard-musikern Ernie Garside fått tillgång till de arrangemang som Maynard använde i sitt Birdland Dream Band. Öppningsnumret, Joe Zawinuls ”Birdland” är en häftig sak där Lasse också spelar ventilbasun, det gjorde även Maynard.

I jazzklassikern ” Airegin” kan man njuta av Johan Borgströms altsax och det effektiva trumslagarparet David Sundby och Göran Kroon. ”Gonna Fly Now ” från filmen ”Rocky” och ”Maria” ur ”West Side Story” är hämtade från Maynards kommersiella hit-avdelning. I den snabba ” The Fox Hunt” blir det en intensiv trumpetduell mellan Lasse och Johan Holmberg. I latinbestänkta ”Si Si MF” är det trombonisterna Lars-Göran Dimle och Niklas Rydhs tur att gå in i en medryckande clinch. Vid sidan av Lasse hörs i riviga 6/8-melodin ”New Bag Blues” barytonsaxofonisten Erik Kristofferson och keyboardisten Johan Johanson.

I ”Left Bank Express” lockar åter Eriks barytonsax. Tenoristen Jens Nilsson kliver också in bilden, så och en taggad Lasse. Taggade är också trumslagarna och elbasisten Owe Almgren. Lyriskt högtflygande är Lasses trumpet i ”I Can´t Get Started”. Komponerad av Vernon Duke och inte av George Gershwin som konvolutet anger. Texten som Lasse brottas med tillhör i alla fall en Gershwinare, brodern Ira. I den elektrifierade rockmelodin ”The Serpent” hörs Lasses el-förstärkta ventilbasun och trumpet och trombonisten Rydh. Melodins upplösning är av det anarkistiska slaget .

Besöket i den Fergusonska notmappen rundas av med ”I Got The Spirit/Blue Birdland” i Slide Hamptons arrangemang som inleds med Lasses gnäggande trumpet. Sedan går en rad av utmärkta solister in i den klappjakt som kompet dragit igång.

Göran Olson

Se övriga
skivrecensioner:

Repriser/

Historisk utgivningar

Se övriga
skivrecensioner:

Startsidan med
jazznyheter

Återutgivningar

Sofia Petterss

In Another World

(Prophone)

Huvudpersonen på ”In Another World” (Prophone) är den mycket personliga och ytterst hörvärda sångerskan Sofia Pettersson. Sofia, som många känner sedan hennes tid i Malmö då hon bland annat undervisade vid Jazzinstitutet, bor sedan tio år i Stockholm.

”In Another World” är hennes femte album sedan debuten med ”Oasis” och liksom på förra plattan, den gripande ”Still Here”, svarar hon för samtliga kompositioner och texter. Och man kan verkligen tala om kompositioner. För det hela är ytterst begåvat – och dessutom originellt. För mig är Sofia en av vårt lands mest intressanta jazzsångerskor. Hennes känsliga röst påminner inte om någon annans, hennes timing är perfekt och hon har hela tiden något att berätta.

För snygga bakgrunder på ”In Another World” svarar keyboardisten Petter Bergander, gitarristen Erik Söderlind, basisten Tobias Grenholm, slagverkaren Ola Bothzén och, i var sitt nummer, munspelaren Mattias Ståhl och trumpetaren Tomas Hallonsten.

Jan Olsson

Georg Riedel

Wolfgang on My Mind

(Phono Suecia)

Georg Riedel, en av vårt lands mest mångsidiga kompositörer och musiker, är mannen bakom.”Wolfgang on My Mind”. Musiken är rakt igenom signerad Riedel och består av. två ”småsviter”, en lite längre sådan och ett ”lösnummer”.

Under hälften av speltiden får vi höra den ursprungliga uppsättningen av Radiojazzgruppen, det 12-mannaband under ledning av Arne Domnérus och Jan Johansson, som bildades 1967, strax efter det att man hade skrotat det så kallade Radiobandet. Den andra halvan av plattan bjuder på den svit i fem satser som givit plattan dess namn. Den skrevs och spelades in 1991 för att fira(?) 200-årsminnet av Mozarts bortgång och innehåller faktiskt också lite stöldgods från Wolfgang Amadeus allra sista symfoni, den som i efterhand kom att kallas Jupitersymfonin.

Musiken är förstås klurig på det där speciella Riedel-viset som kännetecknar alla Georgs kompositioner, oavsett om det handlar om musik för balettbruk, barnvisor eller psalmer. Det är alltså musik som består av intrikata, oväntade vändningar, klanger och utmaningar. Men samtidigt som den kan vara komplicerad är den också enkel och till och med lite trallvänlig här och var. Och fylld av en stilla humor.

Solister fanns det gott om i bägge upplagorna av Radiojazzgruppen, och flera av dem får komma till tals. Jan Johansson, på många sätt Riedels musikaliska tvilling, lyser i 60-talsnumren liksom Jan Allan, Rune Gustafsson, Arne Domnérus och Lennart Åberg. I Mozart-sviten lägger man främst märke till en magnifik Bobo Stenson och – återigen – Lennart Åberg, som förresten såg till att gruppen hölls vid liv när Dompan och Jan Johansson hade kastat in handduken.

Jan Olsson

Idas Sommarvisa med Georg och Jan

På cdn Lockrop (Gemini) kan man höra duparet Jan Lundgren-Georg Riedel tolka egna kompositioner, däribland Riedels Idas Sommarvisa. Se recension

Magnus Broo Quartet

Painbody

(Moserobie)

Trumpetaren Magnus Broos kvartett har fått ett nytt sound och det med samma musiker som på tidigare inspelningar. Det vill säga Torbjörn Gulz spelar piano och trumslagare är Jonas Holgersson. Men Mattias Welin har ställt kontrabasen mot väggen och trätt på sig en elbas. Därmed låter gruppen uppseendeväckande annorlunda. Det var en oväntad förändring där det nya stuket nu pockar på uppmärksamhet. Magnus har skrivit musiken tillsammans med Torbjörn. Öppningen med den monotona Afrika visar omedelbart den nya kursen. Den starkt markerade rytmiken med afrikanska referenser är svår att motstå.

Magnus sedvanligt aggressiva trumpet får genomgående en svindlande enorm skjuts av de dynamiskt arbetande Mattias och Jonas. Personligen tycker jag att det här är Magnus hitintills intressantaste platta där han gång efter annan når höga zenit med sitt fria spelsätt. Man kan känna vibbar från Don Cherry. En återhämtande är Vera Li där pianot är fokuserat. Frenesin stiger i den, i ett långt crescendo uppbyggda Second Wind. Jonas virvlar piskar där fram ett långt hett klimax.

Eftertänksamt och varligt inleds Kobra där Torbjörns smakfulla lätta anslag ger svalka. Sirlig är han som Jan Johansson. Smolk ger fullt utlopp för den mycket fritt spelande Magnus vilket fortsätter i Don Don. En salut till Don Cherry? I båda fallen gör gruppen en helgjuten homogen insats som ristar sig kvar i bakhuvudet.

Avslutningsvis, det är en intressant och lockande scenförändring som gruppen genomgått.

Göran Olson

Läs mer om Magnus Broo

Loïc Dequidt Quartet

Nomade

(Kopasetic)

Pianisten Loïc Dequidt är fransman men bosatt i Malmö. Att han influerats av den impressionistiska musiken märks. Han säger sig också hämtat inspiration från Herbie Hancock. Alla melodier har han komponerat. Gruppens rörblåsare Tommy Smith kommer från Skottland. Han är en meriterad musiker med namn som Gary Burton, Chick Corea och Johns Scofield i sin CV. Till Burtons band kom han redan som artonåring då han studerade i Boston. Han var också medlem av ECM-gruppen Whiz Kidz.

Mattias Hjort spelar bas och vid sin sida har han trumslagaren Peter Nilsson. Båda välkända malmömusiker vars höga kompetens alltmer börjar spridas utanför Öresunds-området.

Även om Loïc har en fransk approach så kan man känna stämningar från vår nordliga del av Europa. Det förstärks genom Smiths svalt glidande saxofon som bär med sig en nordisk timbre. Mattias bas är en sammanhållande länk som passar in efter de skissartade toner och klanger Dequidt frambringar. Musiken som har en mycket lös form hade inte förlorat i värde med en mer markerad kurs. Jag efterlyser ett mer varierat upplägg som gör att den korta speltiden, fyrtiosexminuter, skulle givit skivan en mer stimulerande effekt.

Göran Olson

Klas Lindqvist Nonet

Lift Off

(Phono Suecia)

Rörblåsaren Klas Lindqvists nonet blandar traditionella grunder med nyare grepp. Musiken är komponerad och arrangerad av Klas. Skivan förtjänar att uppmärksammas genom den spirit den utstrålar. Det är intressant att höra nya skrivare som inte fastnat i en förutsägbar form.

Klas har också en radda av bra solister att toppa arrangemangen med. Han själv är en utmärkt solist där altsaxen bär med sig dofter av Benny Carter och Arne Domnérus. Men han kan även låta modernare när det är lämpligt. Klarinettspelet är skickligt där hans närhet till Domnérus märks som i Sweet Like You. Sopransaxen gäckar inbjudande i Waltz Now.

Solistinsatserna från de övriga spelarna är många och starka. Barytonsaxen Fredrik Lindborg försätter berg i Simsalabim och avlöses av ypperlige trumpetaren Karl Olandersson. Sedan porlar det på med pianisten Peter Carlsson och gruppens andre trumpetare Nils Janson. Trombonisten Magnus Wiklund gör en varm tolkning av Warm. Han är en av de många trombonister som kommer från vad man kallar ”trombon-farmen ” i Gävle där Bertil Strandberg varit en kunnig innovatör. I All Systems Go agerar tenoristen Robert Nordmark med auktoritet och pondus. I samma melodi ger basisten Kenji Robson sprudlande energi. Mycket effektivt är genomgående hans samarbete med lyhörde trumslagaren Daniel Fredriksson.

Göran Olson

Maria Kvist

I Read A Review

(Wide Meadow Music)

Det här är mitt första möte med sångerskan och pianisten Maria Kvist . Hon kommer från Jämtland. Studerat har hon gjort vid Berklee School Of Music i Boston och Musikhögskolan i Stockholm. Örjan Fahlström och Ove Lundin var hennes lärare på Ackis i komposition respektive pianospel.

Att Maria komponerat skivans material är därför givet. Enda avvikelsen är Michel Petruccianis It´s A Dance. Kombinationen sång-piano är mycket lyckad. Det är en mycket ovanlig mix i vårt land. Pianospelet är inte enbart av komp-karaktär. Hon intresserar också i sina improvisationer. Maria låter mogen i sina berättelser med sin fina frasering. Samspelet med Linus Kåses altsax är övertygande och sänder tankar till Nancy Wilsons och Cannonball Adderleys klassiska möten i början av 1960-talet. Gruppens koncept med Maria i dubbla roller ger mersmak .

Linus Kåse är en intressant solist. Kommer från Helsingborg och bor i Stockholm efter studier på Ackis. Hans ljusa ton har paralleller till Lee Konitz. Basisten Sven-Erik Johansson spelade en gång i tiden med Ulf Adåker men sedan blev det klassiskt spel. Trumslagaren Isak Andersson är ett helt okänt kort som ingår i den ettochetthalvt år gamla gruppen. Han har i likhet med Maria och Linus spelat med Stockholm Vodou Orchestra.

Göran Olson

Marmaduke

Conflictions

(Imogena)

Marmaduke bildades 2003 med inriktningen att tolka Charlie Parker-jazz. Nu har man tänjt gränserna något genom kompositioner från såväl fyrtiotalet som decenniet därpå. Samuel Olsson är trumpetare. Tenorsaxen tillhör Fredrik Lindborg som också komponerat Hope - en hyllning till pianisten Elmo Hope. Pianisten Matti Ollikainen har skrivit Springy och Conflictions. Victor Furbacken är basist och Göran Kroon spelar trummor.

Frånsett Duke Ellingtons Do Nothing Til You Hear From Me, som får en harmonisklågmäld version med Samuel i fronten, så är det med klara hardbop-förtecken man går till verket. Det finns en spirit i bandet som gör musiken levande och trovärdig. I Old Devil Moon svarar Matti för ett mycket lyckat solo. Bud Powells Thoroughfare får en hisnande tolkning där Fredriks tenorsax rör sig likt en Rollins modell femtiotal. Trumpeten ger också välmående rysningar. Här imponerar gruppen stort i det snabba tempot.

Moll-låten Springy öppnar för ett välformat bassolo. Dizzy Gillespies intagande calypso And Then She Stopped tillhör inte de nöttas skara. Här sätter den harmonsordinerade trumpeten effektfull färg. Med koppsordin sätter också trumpeten en stilriktig prägel på Hope. Där har blåsarna fyndiga dueller med Görans trummor. Bärig och ytterst myndig låter tenorsaxen i Thelonius Monks Reflections. Mattis piano skall också uppmärksammas.

Milestones görs med flaggan i absolut topp. När finalnumret Springtime är i mål är det enkelt att konstatera att Marmaduke tillhör den unga svenska jazzens attraktivaste konstellationer. Det gläder att en övervägande ung grupp vågar gå tillbaka till en av jazzens fertilaste epoker. Där finns det fortfarande mycket att hämta.

Göran Olson

The Other Trio

(Jazzfabriken]

Open Trio

Good Bye Everytime

(Found You Recordings)

Musicmusicmusic

Everybody Digs

(HOOB)

Det är inte helt fel att påstå att den svenska jazzen av tradition levererat piano-trios av hög klass. Breaket kom när Bengt Hallberg slog igenom med dunder och brak på femtiotalet med sin närhet till både swing och cool bop. Han fick en uppföljare när Jan Johansson började röra på sig nere i Göteborg vilket mynnade ut i att han botaniserade i den inhemska och östeuropeiska folkmusikfloran. I Stockholm var det Rune Öfwerman och hans trio som höll ställningarna med sin soul-funkjazz. Vem minns inte gruppens platta Old Spice som såldes i 30.000 ex!

Därefter kom pianospelande personligheter som Lars Sjösten, Bobo Stenson, Per-Henrik Wallin, Lars Jansson och Esbjörn Svensson. De har nu i sin tur fått yngre kolleger av klass att mäta sig med. Dagens unga generation har mer och mer markerat sina kvalitéer och nu har jag fått tre relativt nya trios på mitt bord.

Först ut är The Other Trio med pianisten Jonathan Fritzén, basisten Robert Erlandsson samt trumslagaren Kristian Fredmark. Fritzén har jag i berömmande ordalag hört talas om men de övriga är okända kort. Måste erkänna att jag redan från skivans första spår blev imponerad av gruppens utstrålning. Musiken har hämtats från Fritzéns och Erlandssons arkiv med tillägg av Jerome Kerns Smoke Gets In Your Eyes och Joe Hendersons Recorda Me.

De tre musikerna visar upp ett medryckande go som smittar. Musiken strålar av en vitalitet och fräschör som torde öppna dörrar i framtiden. Fritzéns anslag och frasering är beståndsdelar som biter sig fast. Fantasirikedomen är en annan ingrediens som bidrar till skivans fina värden. Varför den inte fått en ymnigare infotext ställer jag mig dock frågande inför.

Teamet Musicmusicmusic är något av veteraner i det här unga trio-collaget. I bagaget har man ett flertal plattor toppat med internationella framträdanden. Jag måste säga att man har kul i sällskap med göteborgarna, pianisten Fabian Kallerdahl, basisten Josef Kallerdahl och trumslagaren Michael Edlund. Detta utan att kvalitétshalten sjunker. Som ett brev på posten finns naturligtvis Teresa Brewers hit från 1950 Music Music i repertoaren - en passande melodi i relation till gruppnamnet.

Fabian har komponerat det mesta frånsett den nämnda titeln och Steve Millers The Joker. Fabians och gruppens lekfullhet är påtaglig men den får stark respons även från de övriga killarna. I The Joker kommer även en annan göteborgare in gänget, Bengan Blomgren, som spelar bländande soul-gitarr.

Bättre PR för den västkustiska unga jazzen har jag svårt att tänka mig. Lite smolk i bägaren är den korta speltiden, strax under fyrtio minuter även om det är fulladdade minuter.

Göran Olson

Double Standards

Live !

(Kopasetic)

Skåne-gruppen Double Standards presenterar nu sitt tredje album. Ett live-inspelat sådant med material från Köpenhamn och Malmö. Cennet Jönsson spelar sopran-tenorsaxofon. Pianist är Jacob Karlzon. Resten av kompet är basisten Hans Andersson och trumslagaren Peter Nilsson. Det är glädjande att lyssna till en grupp som vaskar om bland klassiska jazzoriginal och evergreens. Kvartetten sätter verkligen knorr i sina tolkningar av originalen. Hur ofta hör man som exempel Billy Strayhorns Upper Manhattan Medical Group spelas idag, dessutom spelad av musiker utanför den ellingtonska sfären. För att inte tala om Victor Youmans Tea For Two.

Det är mycket som tilltalar i denna, skall vi säga ,lite udda skiva. Att musiken är inspelad live stärker gruppens trovärdighet. Melodiernas upplägg är lysande med halsbrytande varianter till harmoniska uttryck. Soloinsatserna är något alldeles extra från alla parter. Cennets vassa sopran och mer avvaktande tenorsax är självklara toppar. Jacob Karlzons pianospel placerar honom med besked på den svenska piano-parnassen. Hans Anderssons basspel är i den bas-kategorin sedan gammalt. En extra honnör får Peters trumspel som är bland det mest vederkvickande jag hört på länge från svensk sida. Är det i den livaktiga Malmöregionen som dagens mest spännande inhemska jazz skapas kan man undra?

Vid sidan av de nämnda melodierna hörs Speak Low av Kurt Weil, My Man´s Gone Now från Gershwins Porgy And Bess, Cole Porters I Love You och Wayne Shorters Mahjong.

Göran Olson

Peter Asplund Quartet

As Knights Concur

(Prophone)

Peter Asplunds trumpetspel har på skivinspelningar innehållit olika schatteringar. Från Armstrong-melodier till modernare material och egna kompositioner. Nu balanserar han egna melodier musik med slitstarka standardmelodier. Det resulterar i en lockande mix där meditativa stämningar ställs mot rörligare partier. En behagfull kontrast med trumpet och flygelhorn i spetsposition.

När A Pensive Place öppnar collaget släpper Peter ifrån sig glidande toner som andas en viss Davis. Pianisten Jacob Karlzon kringärdar smakfullt. I Days Of Wine And Roses stiger intensiteten. Spelet blir ledigare. Peters sköna solo följs upp av en enrgiladdad Jacob. Bakom ger basisten Hans Andersson och trumslagaren Johan Löfcrantz-Ramsey effektivt driv.

Efter propra inledande basgångar går Peter in I Love You med hamonsordin försedd lur. Hans spel är här som i övrigt en stor tillgång med en metodisk walking. Här kokar kompet ordentligt. Milesandan återkommer i den studsandeWonderyear där Peter talar med tydligt artikulerade slingor. Tonkvalitén är superb. En värmande och originell stilfull görs man av My Funny Valentine. Effektfullla är Peters upprepade åttondelsstötar. Gruppens samstämmigheten bidrar till pregnansen.

I luftiga The Prowlers visas Peters spel från hans starkaste sida. Personligt med en härlig balans bygger han sitt solo. I hälarna följer Jacob upp med ett schvungfullt solo. Bobby Hebbs storsäljare från 1963, Sunny, är en överraskande ingrediens. Här skapar flygelhornet lätt intimitet. En passande avslutning på en mycket hörvärd platta blir så den smidiga versionen av On Green Dolphin Street. Här skall noteras det fruktsamma samspelet mellan Peter och Johans trumspel.

Göran Olson

H3FK

Nubiska Nätter

(Caprice)

Saxofonisten Örjan Hultén har verkligen ställt till med en av de mest annorlunda plattor jag hört på länge med svenska musiker. Här ryms en mix hämtad från jazzen men med breda utlöpare till folkmusik från den arabiska och romska världen. Det är improvisationsmusik som ställs mot olika rytmiska beat. Skivan andas också enspelglädje som smittar av sig. Ju mer jag spelade plattan desto mer uppskattade jag dess innehåll.

Trumslagaren Fredrik Rundqvist, oud-spelaren Mats Karlsson, oud är ett arabiskt stränginstrument, och slagverkaren Nassim Al Fakir får verkligen bekänna sina rytmiska begåvning i den mångfasetterade mosaik som växer fram. Rytmiskt medryckande är den till tusen. Basist är Filip Augustsson. Gästspelar gör Jonas Östholm som utöver piano även hörs med dragspel och melodica. Fiol och piano trakterar Salem Al Fakir. Örjans nasala rörinstrument flyter stilfullt omkring på den rytmiska bädd som utgör musikens fundament. Sopransaxen kommer väl till sin rätt i sammanhanget. I Filips Västgöten sitter den fint.

Men det är helheten som etsar sig kvar. Kompositionerna upplevs aldrig som kopior. Det är beundransvärt att musikerna lyckats så väl med att skapa orientaliska stämningar.

Göran Olson

Ulf Wakenius

Plays The Music Of Esbjörn Svensson

Love Is Real

(ACT)

Esbjörn Svenssons kompositioner som är starkt förknippade med gruppen E.S.T. tål att brukas även av andra musiker. I det här fallet är det gitarristen Ulf Wakenius som ger sin version av elva melodier man trodde enbart skulle kunna göras av E.S.T. Här har Esbjörn fått en ypperlig chans att lansera sina homogena melodier som verkligen är värda att spridas vidare. Det känns befriande att en begåvad svensk musiker och kompositör nu kommer i fokus. Jag är till max uttråkad på att höra artisters lovsånger till avlidna storheter utan att äga originalets personlighet.

Ulf går varligt fram i sina tolkningar där hans el-gitarr varvas med akustisk nylonsträngad och akustisk steel-guitar. Vanligtvis brukar Ulfs snabba tonkaskader vara en tydlig ingrediens. Här är han mer tillbakalutad och smått sofistikerad. Sällan har jag hört honom spela så vackert. I skivans subtila grundstomme ingår basisten Lars Danielsson som även spelar cello och trumslagaren Morten Lund från Danmark. Pianist är Lars Jansson som alltid är en attraktion av dignitet. Gruppen kompletteras i några nummer med Radio String Quartet från Vienna. Stråkpartierna bidrar också till den harmoni som präglar skiva.

Som ofta fallet är med bolagets ACT:s produktioner petas det in gästsolister. Här är det trumpetarna Till Brönner i Seven Days Of Falling och Palo Fresu i Viaticum. Verkligt skönt trombonspel hörs från Nils Landgren i Good Morning Susie Soho. I Dodge The Dodo inträder ytterligare en gitarrspelande Wakenius. Hans eventuella släktrelation till Ulf har jag ingen aning om.

Göran Olson

Björn Ingelstam

Brotherhood of Man

(BIB)

En lirare som står med bägge fötterna ganska stadigt nedstuckna i swingmyllan är 18-årige Helsingborgs-sonen Björn Ingelstam. I dagarna har Björn skivdebuterat i eget namn med cd:n ”Brotherhood of Man”, som innehåller gladjazz i ordets allra bästa bemärkelse. Tillsammans med sina kamrater kastar sig Björn, som många känner igen efter hans många inhopp hos Papa Bue och i Jazzin´ Jacks, fram och tillbaka mellan New Orleans och New York med en och annan mellanlandning i Chicago. Traditionella låtar som ”C.C. Rider” och ”Silver Bell March” blandas alltså med alster av ”modernister” som Charlie Parker och Sonny Rollins. Men allt framförs med massor av gott humör och sann svängglädje.

Stilmässigt finns det en hel del Armstrong hos unge herr Ingelstam. Det märks bland annat i en utmärkt version av Satchmos gamla paradnummer, ”Indiana”. Han har en teknik som räcker långt, en skön och mycket mogen melodisk fantasi och ett synnerligen väl utvecklat rytmsinne. Precis lika imponerande är pianospelande Johannes Kronqvist, son till basspelande Karl. Hans introduktioner är läckra som smultron och mjölk och som solist har han en hel del att säga. Dessutom vågar han spela vackert! Även Johannes är en helt ung man, 22 i år. Vad månde bliva?

Övriga medverkande på Brotherhood of Man är danske basisten Lars Nielsen, trummisen Henrik Larsson Brehmer samt, inte minst, Björns stolte fader, trombonisten Hans Ingelstam, rutinerad som få och naturligtvis ett utmärkt stöd, inte minst i ensemblespelet, och en första klassens solist.

Jan Olsson

Hans Olding

No Space

(El Dingo Records)

Gitarristen Hans Olding är ett nytt namn i den stadigt växande svenska gitarrfloran. Här spelar han egna kompositioner med de begåvade men utanför stockholms-jazzen inte alltför kända, tenorsaxofonisten Linus Lindblom och basisten Per-Olof Landin. Mer känd är däremot trumslagaren Sebastian Voegler. Bandet är ett utmärkt exempel på vad den unga moderna jazzen befinner sig just nu. Gruppen har tillskansat sig ett eget sound där tenorsax och gitarr lägger en mjuk klang ovanpå basens vandrande figurer och det luftiga trumspelet.

Den vackra gitarren tål verkligen att lyftas fram. Olding rör sig lyriskt med en kännbar melodisk ådra. Sättet att lägga ackord sprider en behaglig atmosfär. Likt en Joakim Milder agerar Linus med sin svala lite återhållsamma ton. Speciellt när tempot ligger kring medium. I snabbare tempon känns han djärvare. Gruppen, om den nu är permanent, skall bli intressant att följa upp i fortsättningen.

En vetgirig spisare bör inte gå förbi Oldings gäng som faktiskt är ett av de senaste årens intressantaste nytillskott. I ett nummer, New Direction, tillkommer självständige trumpetaren Nils Janson som tidigare ingått i Fredrik Norén Band.

Göran Olson

Klaus Holm Kollektif

What was that you said?

(Jazzaway)

Jag hade förmånen att höra Klaus Holm Kollektif vid deras konsert i Västerås nyligen, och än en gång slås jag av hur mycket enklare det är att tränga in i en grupps skiva när man har ett live-intryck i färskt minne. Skivlyssnande och konsertbesök är något som ständigt befruktar varandra – åt båda håll.

Norsk-svenska Klaus Holm Kollektif har funnits sedan 2003 och uppmärksammats en hel del i Norge, men i Sverige är de nog inte så särskilt kända. Klaus Holm själv verkar ha altsaxofonen som huvudinstrument, men spelar också barytonsaxofon och klarinett. Ole Morten Vågan spelar bas och Ole-Thomas Kolberg trummor. Alla tre spelar bra och bidrar aktivt till gruppens spännande musik. Men den som kanske ändå mer än någon annan sätter sin prägel på gruppens musik är Mattias Ståhl på vibrafon och glockenspiel. Han är inte bara en härlig solist, utan han färglägger och kommenterar hela tiden musiken med sitt spel.

Det handlar om modern jazz med stark frihetskänsla, men musiken är väl strukturerad och genomtänkt. Trots många fina soloinsatser är det ändå intrycket av gruppmusik som är påtagligt, och ordet ”kollektif” i gruppens namn är väl valt. Stundtals är musiken stillsam och sökande, men den är hela tiden i rörelse på ett skönt sätt. Det är detaljerna och klangerna som dominerar, inte energin och utspelet som annars ofta är vanligt. Därmed inte sagt att det saknas vare sig intensitet eller fria utsvävningar.

Förutom ett spår av Ennio Morricone har allt material på skivan skrivits av gruppens medlemmar. Det är tolv spår, varav några är kortare mellanspel. Det sista spåret innehåller för övrigt en längre paus som gör att man kan förledas att tro att CD:n är slut, men det är den alltså inte utan det kommer mer. För min del hade det gärna fått komma ännu mer.

Roger Rudolfsson

Three Tenors

Claes Crona Trio
Jonas Kullhammar, Hector Bingert, Nisse Sandström

(Crown Jewels)

Pianisten Claes Crona har satt samman en jazzens motsvarighet till den klassiska operascenens tre tenorer, Carreras, Pavarotti och Domingo. Framför sin trio har han placerat de hårdsvängande tenoristerna Hector Bingert, Jonas Kullhammar och Nisse Sandström. Hector spelar även klarinett . Samtliga har stabila tentakler i den klassiska tenortraditionen. I kompet har Claes ett effektivt stöd av tekniskt drivne basisten Jörgen Smeby och trumslagaren Pétur Island Östlund. Paret är samspelt till tusen vilket ger blåsarna både inspiration och studs.

Det bjuds in till en härlig svängtur där målkameran får avgöra vem som dragit det längsta strået i en repertoar som spänner från Mood Indigo, Lester Leaps In och fram till modernare melodier som Bobby Timmons budskapslåt Moanin´. Då har man passerat Jimmy Giuffres Four Brothers, Tadd Damerons Good Bait, Coltranes Blue Train, Cedar Waltons Firm Roots och standarden Just Friends.

Musiken låter som om den var hämtad från en tät jazzklubbskväll där spelarnas intensitet sätter känslor i rörelse. Men det är faktiskt en studioinspelning som sannerligen låter live. Balladerna är få, bara Mood Indigo där Hectors klarinett ger Ellington-stämmning. Stämningsfull är också Jonas mustiga inlägg. Klarinetten är tillbaka i Just Friends där Hector och Jörgen gör en schvungfull öppning. Jörgen visar här att han är en mycket begåvad solist. Kärnfull låter Nisses Hank Mobley-influerade sax och Claes gör ett gnistrande solo. Han är på alerten skivan igenom.

Göran Olson

Lars-Erik Norrström Trio

Poetic licence

(LJ Records)

Trots att han varit aktiv på den svenska jazzscenen i några decennier, är nog Lars-Erik Norrström något av en doldis för de flesta. Han är bördig från Surahammar, men har hela sin aktiva tid varit verksam på den svenska västkusten, bland annat i grupper som Kejsaren, Arp och Corpo.

”Poetic licence” skiljer sig från de flesta trioskivor genom att man använder elbas i stället för akustisk bas och att Norrström förutom vanligt piano även spelar elektriska klaviaturer. Resultatet blir klangmässigt omväxlande: ibland låter det som en reguljär pianotrio, ibland ligger det mer åt fusionsjazzhållet och ibland någonstans mitt emellan. Många gillar sådan omväxling, men i min smak ger det också ett litet splittrat intryck, som om musiken inte riktigt vet vilken riktning den ska ta.

Norrströms pianospel har en skön kärvhet som jag gillar, och för egen del föredrar jag hans pianospel framför det elektriska, men det är förstås helt och hållet en smakfråga. Kompositionerna, som i de flesta fall är av Norrström, känns då och då en aning tillknäppta. Ett stycke, ”In the studio”, tycks vara skapat av trion i stunden, och resultatet är avslappnat och lyckat.

Owe Almgrens elbas fungerar bra, både i traditionellt pianotriosound och i mer fusionsliknande ljudbilder; lyssna exempelvis till ”Bass song” och ”Misty cliffs”. Terje Sundby är en ypperlig trumslagare som hela tiden spelar intressant, både följsamt och kommenterande.

Det här är en bra trioskiva, inte svårlyssnad men heller inte insmickrande. Samtidigt kan jag ibland känna att det vilar något oförlöst över skivan, och att musikerna egentligen nog kan ännu bättre.

Roger Rudolfsson

Cennet Jönsson Quartet

Antelope Dance

(Kopasetic)

De senaste åren har saxofonisten Cennet Jönsson skarpt noterat sitt personliga spel i egna grupper vid sidan av sitt långvariga engagemang i Tolvan Big Band. Han har en spikrak lättigenkännlig ton, speciellt i sopransaxofonen men hans tenorspel är också inbjudande. I hans Malmöbaserade kvartett ingår den alltmer uppmärksammade gitarristen Krister Jonsson, basisten Mathias Hjort och trumslagaren Peter Nilsson, alla välkända inom den kreativa skånska jazzen.

Skivans sju kompositioner bär Cennets namn. Det är musik som inte tar några kommersiella stigar utan musikerna gör sin grej utan sidoblickar. Genom den fria rytmik som Peter och Mattias producerar känns musiken lätt och luftig. Cennet och Krister gör genomgående bländande solopartier.

Gruppens klang skapar en skir atmosfär där den vackert avspända Sweet Drops ger stor behållning. Här har Mathias ett välformat solo med vackra gitarrklanger i ryggen. Sopransaxen adderar en varm atmosfär. Intensiteten i Professor Nutty visar att gruppen inte enbart är sköna landskapsmålare. Tvärtom, här ges järnet där trummorna piskar fram solisterna till våldsamma utbrott. I Cennets fall är det nu tenorsaxen som talar.

Göran Olson

Daniel Lantz Trio

featuring Staffan Hallgren

On The Tiles

(DO Records)

Daniel Lantz trio från Uppsala möter här den mycket skicklige flöjtisten Staffan Hallgren. Staffan har vid sidan av sitt civila arbete allt sedan slutet av femtiotalet varit aktiv inom stockholms-jazzen. Han har hörts med Eje Thelin, Christer Boustedt, Bernt Rosengren och gruppen Pan Trio. Mycket av hans spel har beröring av femtiotalsjazzen. Staffan gillar melodier med en bebop-touch, som Oscar Pettifords Tricotism och Hank Mobleys This I Dig Of You. Charlie Parkers Anthropology som rundar av plattan platsar även in. Däremellan hör Staffans Visa Vid Skapelsen, två melodier av pianisten Daniel Lantz samt några standards.

Daniels Lantz trio, som följer upp flöjtens ibland hissnande utflykter, har som medlemmar basisten Mattias Åström och trumslagaren Daniel Olsson. Trion visar att Uppsalas musikliv inte enbart består av plock från den Goodmanska fåran. Gruppens rytmiska flexibilitet kommer väl till pass då musiken söker sig in på latinfärgade spår. Det gör den överraskande på All The Things You Are . I vackra Why Did I Choose You?, ett av skivans känsligaste nummer, är Daniels själfulla spel behagligt intagande.

Göran Olson

Fredrik Nordström Quartet

Blue

(Moserobie)

På ”Blue” har saxofonisten, och i minst lika hög grad kompositören, Fredrik Nordström bjudit in tre av sina vänner. Och det är inte vilka vänner som helst: pianisten Bobo Stenson, basisten Mattias Welin och trummisen Jon Fält.

Vi som i den sydligaste delen av landet lärde känna Fredrik vid hans tid på musiklinjen vid folkhögskolan i Skurup i mitten av 90-talet har sedan med glädje kunna följa hans fortsatta öden och äventyr. Efter vidare studier i Stockholm utsågs Fredrik 2002 till det årets Jazz i Sverige-musikant, efter att två år tidigare ha gjort sin första skivinspelning, Urgency” (Dragon).

Sedan dess har det bara gått framåt-uppåt. ”Blue” är hans sjunde alster i eget namn och – tycker jag – det mest helgjutna. Påverkad av Coltrane, Charles Lloyd och kanske också Joakim Milder har han funnit egna vägar och uttryckssätt, som på ett personligt och logiskt knyter samman hans ofta vackra kompositioner och improvisationer till en imponerande och hållbar helhet. Han bygger hela tiden från grunden och arbetar sig sedan konsekvent vidare med både orubbat självförtroende. och, som det verkar, klara mål. Att följa hans utfärder är både spännande och intressant. Och i Bobo Stenson har Fredrik, liksom så många andra, funnit en lekkamrat som får honom att överträffa sig själv.

Jan Olsson

Emil Strandberg & Jonas Östholm

Once Around

(Amigo)

Trumpetaren Emil Strandberg från Eskilstuna och västeråspianisten Jonas Östholm har numera Stockholm som adress. Samarbetat har de gjort i drygt fyra år och nu presenterar de sig med en mycket annorlunda duo-skiva. Jonas har varit i studio förr, bland annat med sångerskan Rigmor Gustafsson och basisten Martin Sjöstedts grupp.

Duons material är ofta i en minimalistisk form där många nummer har en spellängd kring två minuter och även mindre. Jonas har skrivit huvudparten av materialet, tretton melodier, Emil har gjort tre. Därutöver följer en melodi av vardera Paul Motian och Bill Frisell.

Det är uteslutande en kollektiv improvisation de utövar. Tät sådan där man ansluter sig till varandra. Men dialogerna kan ibland ligga i gränslandet till det introverta även om de båda har en personlighet som tränger igenom. Musiken tenderar till att likna etydövningar som inte alla gånger ger mig några känslosvall. Men parets ambitiösa attityd överbygger i slutändan mina dubier. Skivan kommer säkert att få kontrastrika bemötanden vilket får ses som ett bevis på dagens breda jazz-spektra.

Göran Olson

DIG Jazz!

Övriga sidor:

Se övriga
skivrecensioner:

Startsidan med
jazznyheter

Återutgivningar

Gilbert Holmström

The Mandelbrot set

(ELD)

Då och då dyker det upp nya skivor som man inte väntat sig, och som gör en extra nyfiken. Det här är en sån skiva.

Tenorsaxofonisten Gilbert Holmström har återsamlat sin kvartett från 1967 och återskapat och uppdaterat den sisådär fyrtio år gamla musiken. Trombonisten Pider Åvall och trumslagaren Anders Söderling är med från originalet, medan basisten KjellJansson är ett nutida tillskott. Kvartetten var vid den tiden uppenbarligen inspirerad av den då aktuella ”nya vågen” inom jazzen – ett något diffust marknadsföringsbegrepp som inom sig dock rymde en hel del musik som än idag framstår som frisk och vital; fri och utmanande i attityden, men ändå med starka rötter i jazztraditionen.

Om man vill kan man förstås se den här skivan som en sentida dokumentation av en musik som borde ha uppmärksammats mer när det begav sig. Men se den hellre som en angelägen och rykande aktuell jazz-CD för vår tid. Eller kanske rent av som ett inlägg i debatten om den svenska jazzens framtid?

Första spåret på CD:n är tillägnat New York Contemporary Five, där bland annat Archie Shepp ingick. Och just sextiotalets Shepp, speciellt grupperna med trombonisten Roswell Rudd, var sannolikt en av gruppens viktiga inspirationskällor. Gilbert Holmström med sextett var för övrigt ”förband” åt Shepps kvartett vid en av dennes vildsinta och omdiskuterade konserter i Stockholm 1966.

Jämförelserna här ovan ska ses som ledtrådar och inte tolkas som att det handlar om efterhärmningar och osjälvständigt musicerande. Tvärtom handlar det i hög grad om gruppens egen musik, och alla i kvartetten spelar inspirerat och engagerat. Musiken är både nervig och vacker, och den är full av upptäckarglädje och fyndigt samspel. Gilbert Holmström är en intensiv och egensinnig tenorsaxofonist, som tyvärr alltför ofta glöms bort av oss utanför Göteborg. Pider Åvall spelar djärv och stundtals härligt bräkig trombon, möjlitvis inspirerad av just Roswell Rudd. Alla tio kompositionerna är skrivna av Gilbert Holmström. ”Tryck på alla knappar” fanns med redan på Holmströms LP ”Utan misstankar” (1966) för den som vill göra en jämförelse.

Jag tycker det här är en angelägen skiva, och jag skulle gärna höra mer av den här gruppen. Och jag skulle inte ha något emot att fler yngre musiker också lät sig inspireras. Gammalt och mossigt är det definitivt inte.

Roger Rudolfsson

80-talets jazz på Gotland

Visby Storband, Bengt Östlöf m fl

(Bega-Music)

Skivtiteln ”80-talets jazz på Gotland”, låter kanske inte särskilt upphetsande. Men det är ett riktigt festligt album, innehållande radioinspelningar gjorda mellan 1980 och 1986 med Visby Storband och några mindre formationer, rekryterade ur orkestern, som under lång tid var ett av Skandinaviens allra mest hörvärda.

Det handlar till största delen om lite moderniserad, frisk och framåt swingmusik, hämtad ur bland annat Benny Goodmans repertoar. Att just Goodman fått släppa till några nummer beror säkert till stor del på att bandet förfogade över en av vårt lands allra bästa och svängigaste klarinettister, Bengt Öslöf, något som till och med Putte Wickman brukade påpeka. Men det finns fler goda solister i bandet. Bland dem klaviaturgeniet Ola Höglund, sorgligt bortglömd idag, trombonisten Olle Lind och trumpeteleganten och kraftkarlen Ernie Englund.

Men framför allt är det en fröjd att höra alla fina arrangemang, inte minst de som är skrivna av mästerlige Bernt Eklund. Skivan kan beställas direkt från BEGA-Musik, telefon 0498-540 20.

Jan Olsson

Perolof Clifford Johansson

Just Idag

(Eget bolag. po@johansson.tc)

Det här är Umeå-saxofonisten Perolof Johanssons egen producerade skiva som också är ett grattis till honom själv på en förmodad sextioårsdag. Det är musik som passar på en svängig fest där musiker och gäster bjussar på sig själva och klackarna är på väg upp i taket. Perolof är en välkänd tenoristveteran i den nordligaste delen av landet med centrum i Umeå. Inte för inte kallas han för Norrlands Sonny Rollins. Han var medlem av Umeå Big Band och Lasse Lystedts Latin Jazz och andra grupper i björksta´n. Såväl dansinriktade som rena jazzkonstellationer.

Influenserna från Rollins märks tydligt men speciellt när musiken är latinfärgad. Då kan han också ryta till som Gato Barbieri eller varför inte som Hector Bingert. Hectors son elbasisten Daniel är den som sätter det rätta beatet när karibiska och sydamerikanska revir beträds. Percussionisten Mikael Emsing bidrar också till de stilistiskt rätta accenterna. I kompet finns också gitarristerna Ulph Johansson och Max Schultz. Pianospelet kommer från Kenneth Staag . Den sista utposten i sektionen är trumslagaren Roine Johansson.

Gruppens andre rörblåsare är PO:s förre elev Jonas Knutsson. Karin Hammar spelar trombon och Luicano Mosetti är trumpetare, han visar också sin klass som munspelare. Så ser den Umeå-Stockholmska gruppen ut. Skivan innehåller hela arton melodier och bland dem finns, Cheek To Cheek, The Jampfs Are Coming, Misty, i Kjell Krages text döpt till Just Idag som PO sjunger, Estaté, Zen Zen Zen av Richard Bona och Rollins-kompositonerna Binji, S:t Thomas och Tell Me You Love Me. En marginalanmärkning, antalet nummer kunde ha reducerats något för att få ett fastare koncentrat.

Göran Olson

Personkrets ll-V-l

Obsolete Music

(Imogena)

Obsolete Music innehåller åtta kompositioner i svitformat komponerade av pianisten Anders Persson. Musiken var en beställning från Föreningen Jazz i Göteborg och uruppfördes på jazzklubben Nefertiti 2006. Inspelningen gjordes av Sveriges Radio och mixningen svarade Åke Linton för.

Gruppen som Anders valde ut för ändamålet bestod av det flexibla rörblåsarparet Ove Ingemarsson och Johan Borgström. Ingemarsson spelar tenorsax och basklarinett, Borgström varierar sig med tenorsax, sopransax och basklarinett. Yasuhito Mori är basist och Magnus Gran är trumslagare. Moris bas utgör en stomme som lyfter musiken och Grans känsligt välanpassade spel är helt i Anders intention.

Ingemarssons och Borgströms spel ger musiken en personlig karaktär. Klangen mellan tenor-sopransax skapar en stilistiskt ljus atmosfär. Användandet av klarinett och basklarinett passar också in i palettens mjuka lyster. Men det kan hetta till, som i rörliga Obsolete Piece #8. Där är saxofonisterna på bettet vilket även gäller Anders spel. Mori gör ett mycket stämningsfullt solo i Obsolete Piece # 5. Anders läckra anslag är en förlängning av de vackert utformade melodierna. När han inte är solist kompletterar han med gracila inpass.

Överhuvudtaget är skivan en påminnelse om att det går att skapa bra musik utan att gamla konventioner måste tas till.

Göran Olson

Kustbandet

Blue Rhythm Fantasy

(Sittel)

Festliga Kustbandet har vid det här laget hållit ihop i mer än fyra decennier och flera av medlemmarna har varit med redan på 60-talet. Bland dem kornettisten Ola Pålsson, trombonisten ”Jesse” Lindgren, tubaisten Bo Juhlin, banjoisten Hans Gustafsson, basisten Göran Lind och trummisen ”Cacka” Ekhe. Fast ”Cacka” spelade förstås kornett till en början, när han inte bröt ut i sång.

På nya Blue Rhythm Fantasy har, som vanligt, det musikaliska materialet till stor del hämtats ur Duke Ellingtons repertoar. Men här finns också, till exempel, en härlig version av Teddy Hills ”Blue Rhythm Fantasy” och Bix Beiderbeckes ”In a Mist”, ursprungligen skriven för solopiano men här exekverad av hela bandet och förnämligt arrangerad av altsaxofonisten Klas Lindkvist.

Kustbandet är unikt så till vida att man tillåter sig både spexa och ägna sig åt smärre vansinnigheter mellan varven utan att göra avkall på äkthet och stilkänsla. Bandets arrangörer, Klas Lindkvist och trumpetaren Bent Persson, är av högsta klass och solisterna är både många och goda. Så kolla in den här plattan!

Jan Olsson

Anders Bergcrantz

About Time

(Stunt Records)

Anders Bergcrantz är en mycket självsäker trumpetare, faktiskt en av instrumentets skarpaste profiler sett även ur ett globalt perspektiv. Han förnekar sig aldrig, han är väl medveten om sin konstnärliga begåvning. Han drar sig inte heller för att spela macho när han är på det humöret. Det visar också skivkonvolutets fotomaterial som måste vara ett svårslaget svenskt rekord när det gäller antal foton på en skivas frontfigur. Så´n är han men detta till trots är han en trovärdig musiker. Koncentrationen inger respekt. Han har också valt utmanande medmusiker.

Här hörs trombonisten Vincent Nilsson, pianisten Jacob Karlzon, basisten Lasse Lundström samt trumslagaren Lennart Gruvstedt. Kompositionerna är Anders frånsett ett kollektivt nummer. Instrumentationen är intressant. Egentligen en ganska så ovanlig sättning där klangen trumpet – trombon är lockande. Inte alltför många har fastnat för den sättningen. I den smidige Vincent Nilson finns en partner som passar Anders. Vincent är en alldeles för sällan hörd solist för oss som bor norr om Skåne. Förmodligen har hans många år i danska radions storband begränsat möjligheten att nå fullt ut geografiskt sett. Hans renodlade tydliga fraser blandas med growl-effekter i Cochise och Solo/Ad Libitum.

Jacob Karlzon stärker sin position som en av landets mest hörvärda pianospelare. Han har en energiladdad attack med djärva linjer och han bidrar till att kompet känns mycket levande. Roligt är det att åter få höra Lasse Lundströms basspel, som ihop med Lennart Gruvstedts trummor ger kompet en utmärkt botten. Lennart, som mestadels hörs i storband, får här sträcka ut i en spänstigare omgivning där han visar flexibilitet.

Göran Olson

Urban Elements

New Dimensions

(Connevtive Records)

Urban Elements är en modern jazzgrupp i up date-format. Inspelningen är gjord i Malmö. Trumpetare är Sebastian Jordan från Chile, Fredrik Kronkvist växlar mellan altsax, sopransax och flöjt. Martin Sjöstedt spelar här piano och rhodes. Han är ju mest känd som kontrabasist av klass. Bas spelar nu René Sandoval. Trumslagare är Felix Lecaros. Gruppens musik har skrivits av Kronkvist och Jordan.

Den kraftiga groove som musikerna skapar smittar omedelbart. Fredrik Kronkvist själv går i bräschen med en obeveklig pondus som få kraftigt stöd av det högeffektiva effektiva kompet. Frenesin, attacken och hans klara linjer får gång efter annan musiken att koka.

Sebastian Jordans trumpetspel är en positiv nyhet. Med en klar välbalanserad ton och ett idéflöde som attraherar drar han blickarna till sig. Han är bevandrad i hard-boptraditionen och lite längre fram i tiden. Honom vill jag höra mer av i likhet med hela gruppen. Martin Sjöstedts pianospel är en annan nyhet som lockar till uppföljning. Här får man nyckeln till hans förtjänster som basist. Skulle han koncentrera sig på pianospel vore han snart lika eftertraktad där som basist. Vilken begåvning!

Paret Sandoval och Lecaros är en mycket lyckad koppling som starkt bidrar till att skivan tillhör en av årets häftigaste tilldragelser. Hoppas innerligt att gruppen kommit för att stanna.

Göran Olson

Mathias Landaeus

Goes a Long Long Way

(Moserobie)

Idag är det en ström av svenska pianister som florerar på skivmarknaden. Listan kan göras lång. Den toppas av de internationella exporterna Bobo Stenson och Esbjörn Svensson. Men det är många mycket begåvade pianister som ligger i den bakomvarande klungan och väntar på ett break. Skåningen Mathias Landaeus är en av dem.

Det här är hans femte skiva, inspelad i Malmö. Men han har även spelat in i New York där han studerat. Vid de inhemska inspelningarna har saxofonisten Karl-Martin Almqvist, basisten Filip Augustsson, trumslagaren Sebastian Voegler och percussionisten Ola Bothzén varit med- de är med även nu.

Musiken har Mathias skrivit. Speciellt den utmanande Don´t Tell Your Friends fastnar i minnet. Karl-Martins sax ger melodin spets när den reser sig ur den kraftfulla monotoni som Mathias vänsterhand åstadkommer. Men oftast är musiken mer frigjord något som det lyhörda kompet garanterar för. Ett smakprov är agerandet under Mathias solo i Horn Rimmed Tune. Karl-Martins dubbleringar mellan tenorsax, klarinett och flöjter ger också positiva effekter. Mathias eget spel bidrar även till att ge musiken en självständig mycket hörvärd karaktär.

Göran Olson

Sansara Music Band

Plays the music
of Lars Färnlöf
(Mirrors)

Jag har många minnesbilder av kornettisten och kompositören Lars Färnlöf. Från hans första steg hemma i Västerås mot berömmelse hemma genom en seger i TV-Jazzen med pianisten Leif Erikssons kvartett. Glömmer aldrig hans medverkan i Staffan Abeleens dynamiska kvintett vars täta besök noga relaterades i Västmanlands Läns Tidning. Ibland kunde bandet även förgyllas av sångaren Rock-Boris Lindqvist och huldran Monica Zetterlund.

1965 flyttade Lars till Los Angeles för att studera komposition och arrangering. 1967 var han tillbaka och han ingick bland annat i Bernt Rosengrens storband. I mitten av sjuttiotalet startade han gruppen Sansara. Med var Staffan, gitarristen Jojje Wadenius, basisten Bronislaw Suchanek, trumslagaren Fredrik Norén samt percussionisten Willy Ekwe. Bandet gjorde 1977 sin första och enda skiva inspelad live på jazzklubb Fasching.

Idag trettio år senare kommer den här cd:n med Sansara. Lars dynamiska och stundtals romantiska melodier hörs i en upptagning från Sveriges Radio 1976. Musiken är hämtad från programmet Spelrum För Jazz som Inge Dahl producerade. Här är laguppställningen en annan. Lars, Bernt och Fredrik finns med, Abeleen ersätts av Bobo Stenson, gitarren är borta. Thomas Östergren spelar elbas och den fantastiska Sabu Martinez är percussionist. All musik är Lasses och kan betecknas som cross over där hans el-trumpet och en Fender Rhodes ger nya klanger men ändock med ett budskapstänkande i botten. Energin och ärligheten är fortfarande ett varumärke. Vill man söka Lars förebilder ligger Nat Adderley och Miles nära till hands. Nat när han rörde sig i budskapsandan. I harmoniska lägen var det Miles som anades speciellt när han använde sordin.

Intressant i den här återblicken är att musiken snarare blivit än ädlare med åren. Här är det frågan om klass och övertygelse som få av dagens grupper nuddar vid. Med från debutplattan är ouvertyren Boutique Sandhamn som på direkten visar gruppens höga klass och intentioner.

Det är inte enbart Sabu och Fredrik som ger skivan en häftig groove. Alla ligger på max. De solistiska utbrotten är många och sällsynt lyckade. Lasse och Bernt var ett häftigt par som skulle ha tålt en internationell lansering. En extra knorr ger den Fender Rhodes som Bobo elegant styr ut. I den vackra It´s All Over Now sveper den in de harmoniska blåsarna i en skir bädd. Melodin måste vara en av Lasses mest fulländade kompositioner i sin klara enkelhet. I den tretton minuter långa suggestiva Song Of Hesperia visar Bernt vilken tenormästare han är, majestätisk med inspirerande fraser. Här får också Fredriks trummor chansen att ta ett långt solo påhejad av Sabu.

Tredelade Birth Cry med sin latinkaraktär har i mitten en kort interlude där Bernts flöjt lutar sig mot ljusa pianobroderier. I den avslutande satsen gör Bobo en lysande en soloraid som får bandet att gå på knock. Lasses el-trumpet är glödhet och intensiv.

Sansara Music Band blev för mig en kommande nyårsraket som det verkligen sprakar om. Dessutom påminns man om att Lasses melodibok inte enbart består av Att Angöra En Brygga och Farfars Vals.

Göran Olson

Jesper Kviberg Social Club of Music

Say Yes to Love

(Artogrush Music)

Jesper Kviberg är sedan flera år en av våra allra bästa trummisar, som i Social Club of Music samlat ett gäng svenska elitmusiker. I ”Say Yes to Love” bjuder de på tidlös, snyggt arrangerad och okomplicerad jazzmusik, som bör tilltala de flesta.

Det roliga är att repertoaren är hemsnickrad i en anda som ibland för tankarna till såväl hejare som Horace Silver och Benny Golson till svenska hjältar på området som Lars Gullin, Gösta Theselius och Georg Riedel. Begåvade trallvänliga melodier i långa banor alltså, de flesta signerade Jesper Kviberg.

Utmärkta solister står i kö och bland de mest framträdande kan nämnas trumpetaren Johan Zetterlind, som låter som en ung Art Farmer i valsen ”Victors sång”, pianisten Carl Bagge, tenorsaxofonisien Kristian Harborg, trombonisten Dicken Hedrenius och barytonsaxofonisten Charlie Malmberg. Emellanåt bryter också altsaxofonisten Magnus Kjellstrand ut i sång, vilket han gör alldeles rätt i.
För mig är ”Say Yes to Love” en av 2007 års allra bästa, svenska jazzplattor.

Jan Olsson

Max Schultz

plays Coltrane

(Touché Music)

Laila och Charles Gavatin´s Foundation of Jazz har i många år varit en

flitig bidragsgivare till musiker bosatta i Sverige. Vid Swedish Jazz Celebration 2006 delade de ut 40 000 kronor till gitarristen Max Schultz. Laila och Charles driver också skivbolaget Touché Music, där deras stipendiater spelas in. Max är inget undantag och presenteras i en roll som John Coltrane-tolkare där han spelar tio melodier av giganten. Två egna kompositioner har han adderat, Song For John samt Ingun.

Bland Coltranes kompositioner märks Naima, Welcome, After The Rain och Cresent. Lite förvånande är det att Giant Steps och Impression saknas. Men melodivalet är ändå starkt så det förslår. Med andra ord är det de balladliknande kompositionerna och medium melodier som bearbetas. Max är verkligen lyckosam i de nummer som varligt lirkas fram. After The Rain är sagolikt skön i sin enkelhet. Samma med Mr Syms där de harmoniska löpningarna varvas med ackordföljder a´la Wes Montgomery. Det här är faktiskt en av de mest attraktiva gitarr-plattor som gjorts i landet. Och detta i den tuffa konkurrens som råder på hemmaplan.

Bobo Stenson är smakfullt tilldragen i Mr Syms och inte bara där. Det är svårt att beskriva hans förträffliga spel. Genom åren har jag i princip använt alla de positiva synonymer som står till buds. Det är bara så att på den nivå han befinner sig är det inte många pianister på den här sidan av Atlanten som kan tävla med honom. Minns hur han under sin skolgång i Västerås bland annat sög i sig det som kom ur fingrarna på Miles dåvarande pianist Wynton Kelly. Idag är det Bobo som inspirerar yngre kolleger.

Två tredjedelar av e.s.t. sekunderar Max, basisten Dan Berglund samt trumslagaren Magnus Öström. Ett samspelt par som vid det här laget är som ler och långhalm. Deras lyhördhet bidrar starkt till skivans vackra karaktär.

Göran Olson

Årets svenska jazzplatta!

Max Schultz plays Coltrane (Touché Music) är för mig faktiskt Årets svenska jazzplatta! Max, som i många år har spelat utsökt gitarr i massor av sammanhang, med Jocke Milder, Håkan Broström, Nisse Landgren och Tommy Körberg till exempel - för att inte tala om Herbie Hancock – har äntligen gjort ett album som gör honom full rättvisa.

I tio John Coltrane-kompositioner från åren kring 1960 och två egna opus visar han en mognad och briljans, som verkligen imponerar. Han tolkar Coltranes ofta oändligt vackra musik med all respekt, och han har valt idealiska medmusikanter: pianisten Bobo Stenson, basisten Dan Berglund och trumspelaren Magnus Öström. Liksom Bobo spelar de rakt igenom makalöst fint och är ett perfekt komplement till Schultz gitarr.

Vackrare och mer tidlös jazzmusik får man leta länge efter. Den som inte går i däck av Max och Bobos duoversion av After the Rain, skriven av Coltrane för en av hans allra mest minnesvärda plattor, Impressions, och det otroliga kvartettsamspelet i Spiral bör nog snarast söka läkare.

Jan Olsson

e.s.t

Live In Hamburg

(ACT)

Ambassadörer på högsta nivå för skandinaviskt jazz är e.s.t De är egentligen en kvartett om man räknar in gruppens skicklige ljudkille Åke Linton. Varför skulle inte han nämnas i sammanhanget? Han är faktiskt en del av historien om den ambitiöst arbetande gruppen som efter många års slit för Rakel fått ett internationellt genombrott.

Upplever man e.s.t. visuellt kan man också erbjudas en raffinerad ljussättning som logiskt följer musikens förlopp. Ögats upplevelser skall inte förringas. Live In Hamburg är en dubbel-cd med en rigorös speltid. Musiken blir aldrig tråkig eller stelnar. Även när de spelar strikt och stramt går de mot nya och ibland oväntade spår. Den samspelthet som de nått genom åren hindrar dem inte från att oförväget söka nya kurser och som här i en liveupptagning kommer deras öppna leklust till tals vilket får publiken att brista ut i orkanartade applåder.

Att det kan svänga till ordentligt bevisar de också även om musiken kan söka sig till meditativa uttryck som är nog så fängslande. Styrkan med e.s.t. är att pianisten Esbjörn Svensson, basisten Dan Berglund och trumslagaren Magnus Öström har förmåga att bygga musik från noll till ett effektfullt klimax där öppenheten i improvisationerna öppnar vägar till urladdningar.

Att gå in i skivornas nummer separat är för mig inte relevant. e.s.t. skall betraktas som en helhetsbild. Djärvt dristar jag mig till att påstå att trion inte alltid vet hur ett tema löses upp i slutänden. Det oväntade är en ingrediens som bidrar till att e.s.t. aldrig blir förutsägbara.

Göran Olson
Läs även aktuell intervju med Esbjörn Svensson

Ludvig Berghe Trio

Vol. 3. An Unplayed Venue
(Moserobie)

Vol.4. 48 And Counting

(Moserobie)

En uppstickare inom den svenska pianojazzen är Ludvig Berghe. I botten göteborgare men numera stockholmare. Med sin trio har han i sommar varit husband på Gröna Lund i Stockholm. Då har trion emellanåt även ökats ut med gäster, såväl vokala som instrumentala solister. Men redan 2004 uppmärksammades han rejält då han vid Swedish Jazz Celebration utnämndes till årets nykomling. För övrigt ett mycket motiverat val.

Den trio som spelat in två cd, som har mycket korta speltider, består av basisten Lars Ekman och trumslagaren Daniel Fredriksson. Alla melodier och arrangemang kommer från Ludvig och han är helt klart dominant även om en det är trioskivor. En bra sådan dessutom där Ekman och Fredriksson inte bara assisterar. Det svänger i de snabbare numren som i 48 And Counting. Beträffande Fredriksson är hans vispkomp av mycket hög klass. Överhuvudtaget är han en av de mest begåvade som landet har at visa upp. Han är redan en musikernas favorit vilket befästes mer än väl också här.

Ludvig uttrycker sig distinkt och klart i skiftande känslolägen. Omedvetet eller inte upptäcks spår från Thelonious Monk, även Duke Ellington skymtar förbi. Det finns plats för romantik, humor och medryckande rytmiska utbrytningar. Den fina tekniken sätter inga pinnar i hjulet. Att jag hade mina dubier när det samtidigt kom två cd från Ludvig Berghe förnekas inte. Men kontentan blir att jag gärna tar emot mer av hans trio.

Göran Olson

Miles by Five

Ulf Adåker, Joakim Milder,
Bobo Stenson, Palle Danielsson.

Magnus Öström

(Touché Music)

Med Monk by Five och Mingus by Five har fyra femtedelar av den här gruppen tidigare spelat in musik som förknippas med Thelonious Monk och Charles Mingus, Nu är turen kommen till Miles Davis-regionen för trumpetaren Ulf Adåker, tenoristen Joakim Milder, pianisten Bobo Stenson, basisten Palle Danielsson samt trumslagaren Magnus Öström. Magnus är ny i gänget och har ersatt Jonas Holgersson. Namnkunnigt så det förslår även sett ur internationellt perspektiv.

Skivan är en given kandidat när det svenska jazzåret avslutas och utmärkelser skall fördelas. Det finns potential i approachen till materialet. Allt görs övertygande och uttrycksfullt. Melodierna har också en föredömlig spellängd, längsta spåret är kring sju minuter och många av melodierna ligger kring dryga fyra minuter. Totala speltiden är något över sextio minuter.

Musiken ligger konstant på spets och musikerna spritter av vitalitet. Joakim Milder är på ett lysande spelhumör. Kraftfullt och frankt visas hans auktoritet. Men hans vanligtvis avvaktande spelstil blommar upp emellanåt, som i Fran Dance. Ulf har naturligtvis en air av Miles över sig – vore konstigt annars. Han har ett härligt flyt i sina sololinjer. Den klara tonen ger stringens i vackra Thisness som aldrig varit utgiven tidigare. Från Miles-plattan Bag´s Groove har hämtats Swing Spring där kompets vitaliserande spänst förlöser fruktsamma solon.

Intressant är det att höra Magnus Öströms agerande i en annan omgivning än med hemmaplatsen EST, han smälter verkligen in i den nya bilden och med Palles bas bildas ett mycket slagkraftigt team. Bobos prestationer är naturligtvis i den högre skalan vilket han skämt bort oss lyssnare med sedan åtskilliga år tillbaka. Kul är det att höra honom lira a´la bebop i Deception, en bearbetning av George Shearings Consception. Andra teman som tolkas är bland annat, Blue In Green, Budo, Miles Ahead , Florence Sur Les Champs-Elysées.

Göran Olson

Ulf Adåkers jazzrötter: Monk, Mingus, Miles!
Läs intervju där Ulf Adåker även presenterar sina Miles Davisfavoriter på skiva

Linus Lindblom

The lines

(HOOB)

Om man vecklar ut innerfodralet får man i sin hand en teckning av Anna Kolback. Med skivan följer dessutom en blyertspenna, så att man kan bättra på och utveckla teckningen om man har lust. Ett annorlunda grepp för att fånga uppmärksamhet i dagens mediebrus och digra skivutbud.

Musiken på skivan är dock inte på något sätt halvfärdig. Tvärtom handlar det om en överraskande lyckad skiva med fyra unga svenska jazzmusiker. Ledare är tenorsaxofonisten Linus Lindblom, som är född 1977 och kommer från Kilafors, men som bott i Stockholm i snart tio år. Han har lett sin egen kvartett sedan 2001, och detta är gruppens skivdebut. Lindblom har också skrivit alla nio låtarna på skivan, och det är överlag fyndiga och genomtänkta kompositioner, i några fall med nästan psalmliknande melodislingor.

Övriga medlemmar i gruppen är trumpetaren Nils Janson, basisten Nils Ölmedal och trumslagaren Jon Persson. Pianolösa kvartetter leder lätt tanken bakåt i tiden till exempelvis Ornette Colemans och Gerry Mulligans grupper, och utan ta liknelserna alltför bokstavligt finns det en hel del av andan från båda dessa gruppers musicerande här. Men allt på ett luftigt, dagsfärskt sätt; en modern ung jazz som inte sneglar åt populärmusiken utan är sig själv nog.

Båda blåsarna spelar personligt på ett eftertänksamt och lite återhållet sätt. Lindblom har en ljus ton i saxofonen som jag tyckte kändes lite tunn i början, men som växer efter varje lyssning. Nils Janson, som tidigare kunnat höras med bland annat Fredrik Norén, har mognat fint i sitt spel, och ska jag anknyta till de tidigare nämnda parallellerna så har han stänk av såväl Don Cherry som Art Farmer i sitt spel.

Nils Ölmedal, som många känner från The Stoner, spelar en distinkt och i positiv bemärkelse tung bas. Lyssna på hans hänförande vackra bassolo i stillsamma Low key. Jon Perssons trumspel gillar jag mycket, och det är ytterligare en av den här skivans stora behållningar.

Sammantaget är alltså The lines en mycket bra debutskiva med fyra unga musiker som det ska bli spännande att följa i fortsättningen. Jag hoppas många passar på att bekanta sig med dem.

Roger Rudolfsson

Red Mitchell,
Roger Kellaway, Jan Allan

Remembering Red

(Jam Records)

Om basisten Red Mitchell hade levt hade han i dagarna passerat de åttio. Mycket lägligt kommer den här dubbel-skivan, som spelades in på Jazz Club Fasching i januari 1991 av Sveriges Radio P2.

Red var en mästare i det lilla intima formatet. Med sådana medspelare som

pianisten Roger Kellaway och trumpetaren Jan Allan kan inte resultatet bli annat än en konstnärlig fullträff. Inför en begeistrad publik lirkar trion fram räcka av standardmelodier. Kellaway bidrar med skivans längsta spår Richard Across Forever. Reds penna har signerat That Was That som är en melodi som även Thelonious Monk kunde ha varit delaktig i. Där får Red exekvera sin festliga sångkonst. Jans trumpet gör där ett särdeles lyckat solo, samma sak i balladen Lover Man.

Reds nyckelord var kommunikation - det är det skivan handlar om. Med vidöppna öron uppstår kongeniala dialoger som har allt att önska melodiskt och harmoniskt. Den mörka trygga basen bildar en solid botten till Kellaways och Allans finstilta broderingar. Kellaway har stora ytor i ensamnumren I´ll Never Be The Same och Here´s That Rainy

Day . Så låter en stor pianist som bäst. Red kontrar med Mean To Me och God Bless The Child där det kvintstämda instrumentets hela register utnyttjas. Melodiskt med karakteristiska Red-glidningar och en härlig walking visas hans auktoritet.

Jan tar upp en av jazzens icke sönderspelade pärlor, Hoagy Carmichaels New Orleans. Kellaways vänsterhand bidrar med basgångar som ger trumpeten flykt. Jans personliga spel är för att ta till en klyscha en lisa för örat. Den vackra tonen och ett intrikat harmonimässigt spel har få efterföljare även femton år längre fram i tiden. A capella – partiet och trioleken i How Deep Is The Ocean är kongenialt. Extranumret C Jam Blues blir en yster grand final i all sin enkelhet där alla stretchar ut med eftertryck.

Göran Olson

Krantz

Siberia

(Amigo)

I pressmaterialet till denna CD är man själva osäkra på vilken slags musik det är. ”Är detta jazz? Blunda, följ filmen innanför dina ögonlock i stället…” En skiva som inte gör anspråk på att vara jazz alltså, men som ändå växt upp i dess närområde.

Gruppen Krantz har fått sitt namn efter gruppens frontfigur, gitarristen Richard Krantz. Han har också skrivit samtliga låtar på skivan, många är fina och några borde kunna återanvändas i andra sammanhang. Som gitarrist har han en glidande, countryinspirerad stil som för tankarna till Bill Frisell. Musiken är snäll och behaglig och då och då är associationerna till filmmusik kanske alltför träffande.

Det jag utifrån mitt perspektiv skulle önska mer av är improvisation och solon, möjligheter för musikerna att träda fram mer som individer. Jag tror att det skulle skapa mer nerv åt en musik som nu tenderar att bli lite väl spänningslös. De glimtar som finns, exempelvis några fina passager av Nils Bergs basklarinett, tycker jag lovar mer. Det borde kunna vara ett framkomligt sätt att utveckla den här musiken, men det är kanske inte alls den riktningen som gruppen vill ta.

Förutom de nämnda musikerna medverkar Martin Höper bas, Anders Olsson trummor och Gustaf Karlöf syntar.

Roger Rudolfsson

Boots Brown

(Slottet)

I början på 1960-talet skapade klarinettisten Jimmy Giuffre, i en trio med pianisten Paul Bley och basisten Steve Swallow, en egensinnig, fritt improviserad musik, lika radikal i sitt brott med konventionen som någonsin Ornette Coleman eller Cecil Taylor, men formulerad med små bokstäver, utan svettig explosivitet: en kyligt återhållen, rytmiskt stillastående modernism.

Musiken (lyssna på Free fall från 1962) ignorerades när den kom ut, men har sedermera fått flera efterföljare. Det går att dra en linje från Giuffre till den melankoliska impressionism som exploaterats till döds av ECM, men det går att också finna tydliga spår av hans asketiska estetik hos många av dagens avantgardister. Ken Vandermark, till exempel, hyllade för tre år sedan Free fall genom att spela in en skiva med samma titel och samma sättning (med Håvard Wiik på piano och Ingebrigt Håker-Flaten på bas - klart hörvärd).

Och här är Boots Brown, en relativt nybildad svensk kvartett med några av våra flitigaste improvisationsmusiker. Inledningsspåret "Knee-high" gör det omedelbart klart att vi befinner oss i efterdyningarna av Giuffres kammarjazz. De fyra instrumenten cirkulerar runt varandra i avspända abstraktioner: Mats Gustafssons (för en gångs skull) tillbakadragna saxofon, Magnus Broos knivskarpa trumpet, Johan Berthlings rörliga bas och David Stackenäs mångfacetterade gitarr. Ljudbilden är torr och saklig, och även om avsaknaden av trummor i någon mån innebär en brist på driv och framåtrörelse, är spelet koncentrerat och intelligent - och oväntat jazzigt i rytm och frasering.

Redan i andra spåret, "Teak industrial trailblazer", introduceras ett väsensfrämmande element: ett lågmält men påtagligt elektroniskt knarrande som förföljer improvisationen som en orolig eftertanke. Och när vi nått spår tre, "Gaucho vulcano", har vi definitivt lämnat den lite prydliga och välordnade Giuffre-jazzen för något modernare och mer svårfångat. Tomas Hallonstens gästspelande hammondorgel ligger som en gradvis alltmer spöklik drone: ett suggestionsrikt ljudlandskap där de andra instrumenten försiktigt flyter omkring, utan att stöta sig alltför mycket med varandra.

Detta gör att skivan följer en intressant utvecklingskurva, men i mina öron är detta också dess svagaste ögonblick, den punkt då musikerna förlorar fokus och improvisationen upplöses i enskilda effekter. Dessa kan förvisso vara nog så njutbara var för sig - att höra den ständigt uppslagsrike David Stackenäs spela gitarr, till exempel, är aldrig förspilld tid - men den kollektiva nerven saknas.

Dialektiken mellan rörelse och stillhet hanteras mer fruktbart på skivans längsta stycke, "Balck industrial greasy", som vissa stunder närmast reducerar sig själv till tystnad, dock utan att detaljrikedomen går förlorad: basen upprepar en envis ton och trumpeten hotar ständigt att bryta ut i melodi, alltmedan elektroniken surrar och gnisslar, saxofonens munstycke smackar och gitarrsträngarna rasslar.

Johan Lif

DIG Jazz!

Övriga sidor:

Se övriga
skivrecensioner: