JAZZNYHETER JAZZFESTIVALER m m SVENSKA JAZZKLUBBAR JAZZBÖCKER PORTRÄTT PRISVINNARE KLASSISKA SKIVOMSLAG LÄNKAR
Jazznyheter på skiva

Svenska och internationella skivor rrecenseras av DIGs:

Jan Olsson är bland annat jazzkrönikör och nöjesskribent i Skånska Dagbladet.
Göran Olson
skriver även om jazzmusik i Gefle Dagblad och Musikindustrin.
Peter Bornemar är fristående skribent med bl a jazz, improvisationsmusik och
country som specialitet.

Claes Olson är redaktör för Musikindustrin och medverkar som frilansskribentregelbundet

även i andra tidningar, magasin, radio och tv.
Thord Ehnberg är bland annat jazzkrönikar i Ljusnan.


Skivbetyg:

1 DIG= Besvikelse,

2 DIG=OK,

3 DIG=Bra,

4 DIG=Utsökt,

5 DIG=Mästerlig

( även halva diggar)



Vackert, genomarbetat och en
väl fungerande kommunikation
Arild Andersen

The Rose Window

(Intuition)

Norske basisten Arild Andersen, som idag har nått den aktningsvärda åldern av 70 år, är tveklöst en av Europas förnämsta och mest meriterade jazzmusikanter. Under sin långa bana har han lett en rad egna, förnämliga grupper. Bland dem Masqualero, som var en av vår världsdels mest betydelsefulla och originella konstellationer under slutet av 70-talet. Han har även samarbetat med internationella storheter som Don Cherry, Kenny Wheeler, George Russell, Jan Garbarek, Paul Bley, Steve Kuhn, Bill Frisell, John Taylor, Paul Motion – och vår egen Bobo Stenson, för att nu bara nämna några i den långa raden.

Arild är i allra högsta grad aktiv fortfarande. På ”The Rose Window” visar han upp sig med sin nuvarande trio, som förutom honom själv består av pianisten Helge Lien och den mångsidige trumslagaren Gard Nilssen. Lien, som även leder en egen mycket uppmärksammad trio känner en del av DIG:s läsare måhända också till som ”Silje Nergaards pianist”.

Musiken på ”The Rose Window” är inspelad i tyska Gütersloh under en konsert betitlad ”European Jazz Legends”, arrangerad av tidskriften Jazz Thing. Tidigare har man presenterat fem konserter under samma rubrik, även de utgivna på skiva. På konvolutet anges att upptagningen är gjord den 15 april 2016, vilket verkar minst sagt tveksamt med tanke på att innehållet mixades, även det enligt albumtexten, ett halvår tidigare - i november 2015.

Sin vana trogen bjuder Arild på utmärkt och mycket hörvärt basspel i sex egna kompositioner. För att nå de effekter han önskar, har han plockat med sig lite elektronisk utrustning, som han dock brukar sparsamt och med yttersta finess. Och det mesta är, förstås, som alltid när Andersen är inblandad, mycket vackert och genomarbetat. Trion fungerar hela tiden som just en trio, alltså inte som tre solister som turas om att kompa varandra. Kommunikationen fungerar utmärkt och alldeles extra trevligt är det att lyssna till den utomordentlige tonväljaren Lien, som uppenbarligen har en trave Evans- och Jarrett-plattor hemma i skivhyllan. Men han har också lyckats få en lätt nordisk touch i sitt spel som gör honom till något alldeles extra.

På slutet får vi ta del av en i och för sig ganska intressant, men lite rumphuggen, nära sju minuter lång intervju med Arild. Den kunde man med fördel ha plockat ut kontentan ur, skrivit ned och tryckt in på konvolutets insida istället för ett stort foto av en ful byggnad, som förmodligen är det konserthus i vilket musiken spelades in.
Jan Olsson 
   



Arild Andersen

Linus Lindblom

Jack DeJohnette(,

Ravi Coltrane

/Matthew Garriso

Mattias Nilsson

Eje Thelin Trio '

with Bengt Hallberg

Jon Balke

Mathias Landæus

Carla Bley

Josefine Lindstrand

Monica Zetterlund

Jan Strinnholm

Avishai Cohen

Lost Hero.Esbjörn

Naoko Sakata Trio

Stormfåget

Johan Moir Ensemble

Miles Davis

Sonny Rollins

Magnus Öström

Enok

Dick Oatts/Mats Holnqvist

Stefan Nilsson

Subsaharkestra

Tassos Spiliotopoulos

Emil Strandberg

Trilobit

Anat Fort Trio

Scott Hamilton/Karin Krog

Willie Nelson

Andreas Backer(

Raymond Strid

Mats Almgren

Paal Nilssen-Love

Henrik Gad Quartet

Anna Högberg Attack

Örjan Hultén Orion

Daniel Karlsson Trio

Bill Frisell

Swedish Azz/

Gilbert Holmström

Henry Threadgill Zooid

Caius Cat Trio

Mads Tolling

Lisa Ullén

Karin Hammar Fab 4

Alberto Pinton

Birgit Lindberg-

Anders Färdal

Mikael Augustsson

Kristin Amparo

David Bowie

Frank Sinatra

Lars Lystedt

Mette Henriette

Monica Borrfors

Thorbjörn Risager

Steve Coleman

Svenska Kaputt

Two Generations

David S Ware

Parti & Minut

Resonance Ensemble

Per Texas Johansson

Carin Lundin

Oddjob

Jesper Lundgaard

Torbjörn Zetterberg

Berger/Knutsson/

Spering/Schultz  

Annonser















Mer jazz

på skiva

Mer än 700 recensioner.

Alla med DIG-betyg.


Denna sida:

Senaste skivnyheterna


Övriga

skivsidor:

Svensk jazz 2015

Svensk Jazz 2014

Svensk Jazz 2013

Svensk jazz 2011-2012

Jazzsång

Storband

Klassisk jazz

Internationell jazz

Jazzstoria/

återutgivningar

Barnjazz


Diggat Special

DIG-recensioner
med olika jazzprofiler:

Miles Davis

Stan Getz

Keith Jarrett

Lars Gullin

Mats Gustafsson

Bengt Hallberg

Lars Jansson

Filip Jers

Goran Kajfes

Jacob Karlzon

Roland Keijser

Jonas Kullhammar

Nils Landgren

Elin Larsson

Jan Lundgren

Lina Nyberg
Bernt Rosengren
Bobo Stenson

Tonbruket

Magnus Öström






Klassiska

skivomslag


Lars Gullin

DIG Jazz presenterar

93 skivomslag

med Lars Gullin.


Klassiska

skivomslag


Charlie Parker

54 av Charlie Parkers

klassiska vinylomslag







Årets jazz!

DIG listar

skivfavoriterna

2015

Melodiskt och vackert med

tight ensemblespel och kreativa solon
Linus Lindblom

Sanctuary
(Hoob Rec./Border Music)    


Saxofonist Linus Lindblom utger sitt tredje album musik med enbart eget skrivet material, vilket även de två tidigare utgåvorna också innehållit. Linus, uppvuxen i Kilafors i Hälsingland med en musikalisk familj där både föräldrarna och bror har musiken som uttrycksmedel. Dessutom har han med sig i sin kvartett ytterligare en hälsingemusiker, nämligen basist Pär-Ola Landin, som härstammar från Arbrå närmare bestämt. Båda för övrigt belönade med Hasselgård stipendiet, 2001 respektive 2003 och Linus var även jazzkatten vinnare kategorin årets nykomling 2008.

Linus Linblom befinner sig i det uttrycksfulla personliga spelet stadd i utveckling med engagerat allvar, vilket för övrigt gäller alla i kvartetten, redan nämnda basist Pär-Ola Landin, Carl Bagge piano och Konrad Agnas trummor. Musiken, kompositioner i den melodiskt vackra tonskalan innehållande tight ensemblespel och rikt kreativt solospel från samtliga där det finns en mjuk tilltalande vekhet som stundtals griper tag i lyssnaren med kraft. Den så innerligt mjukt vackra titelmelodin Sanctuary och den efterföljande Alley, som tillsammans innehåller just detta, mjuk skön vekhet parat med gungande tilltalande attack. Med engagerat ensemblespel och det kreativa soloprestationer insprängt från Linus Lindblom själv och Carl Bagges piano, samt Pär-Ola Landin bas i förstnämnda. 

Linus är givetvis den meste solisten och tongivande med bra spel i samtliga nio titlar. Det är dagens jazzmusik spelat av dagens begåvade musiker. Från första spåret, smått bop-influerade Charged Void, som smyger sig så fint in i lyssnarens medvetande och engagerar. Andaktsfulla Hedquarters med vemodig stråkbas till inledning, fram till och med avslutande långsamma litet sträva Drawing.
Thord Ehnberg


En exkursion genom de jazzfaser  
Jack DeJohnette varit involverad 
Jack DeJohnette /

Ravi Coltrane / Matthew Garrison
In Movement

 (ECM/Naxos)


Trumslagaren Jack DeJohnette har varit involverad väldigt många projekt under de 50 år han varit aktiv som jazzmusiker. Bara sedan år 2000 har han gett ut 16 album under eget namn, varav detta senaste är ett möte med två musiker - saxofonisten Ravi Coltrane och (el-)basisten Matthew Garrison.- vilkas legendariska fäder DeJohnette spelat med en gång i tiden.

Musiken på In Movement utgör på sätt och vis en exkursion genom de olika faser av jazz DeJohnette varit involverad i under årens lopp. Precis som på hans debutalbum i eget namn, The DeJohnette Complex (Milestone, 1968), finns här en tolkning av Coltrane i form av Alabama (på debuten var det Miles’ Mode) som levereras i ny känslomättad dräkt. Vid sidan av ett par låtar DeJohnette tidigare presenterat – Lydia (från albumet The Jack DeJohnette Piano Album, 1985) och Soulful Ballad (från albumet Music We Are, 2009) – finns här också en snygg version av Miles Davis och Bill Evans klassiker Blue In Green och – mer överraskande – en lågoktanig tolkning av Earth Wind & Fires funkiga uptempo-hit Serpentine Fire från 1978.

Därtill finns på albumet tre nya kompositioner, av vilka Rashied (en hyllning till Coltrane-trummisen med efternamnet Ali) och det drömskt flackande titelspåret (trots Ravi Coltranes fina spel på sopransax i det senare) är långt mindre intressanta och spännande än det suggestiva stycket Two Jimmys (en hyllning till Hendrix och Garrison). 

Den närmaste referensen till Two Jimmys skulle kunna vara Miles Davis album Bitches Brew (på vilket DeJohnette också medverkade). Även om man hyser viss allergi för elbas och elektronik i jazzmusik är det svårt att inte låta sig sugas in i den olycksbådande atmosfär som utsöndras under de dryga åtta minuter som stycket varar.

Att alla tre musikerna bidrar med magnifikt spel är underförstått i sammanhanget.
Peter Bornemar


Ett eget personligt tonspråk med  
harmonisk och melodísk  fantasi
Mattias Nilsson 

Dreams of Belonging
(MN Records)

Att på sitt första egna album ge sig på att spela helt solo är en utmaning. Men att 35-årige Malmö-pianisten Mattias Nilsson har gjort just detta är för oss som följt honom genom åren knappast någon större överraskning. Han tycks alltid ha gillat utmaningar. Tidigare har vi mest hört Mattias som sideman i en rad sammanhang – på skiva med Roger Svedberg och Anna Pauline till exempel. Han har också turnerat flitigt internationellt under många år och gett en rad uppskattade konserter både på hemmaplan och lite överallt i Europa och Sydamerika.

På ”Dreams of Belonging” tolkar Mattias tre egna och sex inlånade alster – allt i ett tempo som sällan eller aldrig överstiger medium. Ballader sålunda i långa banor, den ena vackrare än den andra och samtliga med en touch av skandinavisk folkton och en skvätt sakrala vändningar här och var. Det senare är inte minst märkbart i avslutande psalm 249, alltså ”Blott en dag”, som även salig Charlie Norman brukade ge sig på när han kände för det, vilket han gjorde ganska ofta. Här finns också en personlig – och mycket respektfull – version av Peterson-Bergers nationalklenod ”Vid Frösö kyrka”, Ivar Widéens ”Serenade”, som vi känner bättre som ”Tallarnas barr” och en folkvisa från Västmanland som är betydligt mer känd som vår inofficiella svenska nationalhymn ”Du gamla, du fria”. Mitt i alltihop får vi också höra Nilsson kasta sig över Thore Swaneruds hyllning till den del av vår huvudstad som han kände sig mest hemma i, ”Södermalm”. Här lyckas förresten Mattias påpassligt plocka in ett par takter av Bobbie Ericsons och Beppe Wolgers ”En gång i Stockholm”. Enda lånet ur den amerikanska sångboken är John Hartfords ”Gentle on My Mind”, som Glenn Campbell och Dean Martin brukade underhålla oss med för ett halvt sekel sedan.

Av Mattias Nilssons egna kompositioner, ”Spirea”, plattans titellåt ”Dreams of Belonging” och ”Hymn to Love” är jag mest förtjust i den sistnämnda, som trots att den inte följer minsta motståndets lag går rakt till hjärtat.

Mattias Nilsson är mycket ”svensk” i sitt sätt att uttrycka sig på. Att såväl Bengt Hallberg som Jan Johansson har inspirerat är tydligt. Men han har ett tonspråk som är hans alldeles eget med en personlig, harmonisk fantasi och melodiska utförsgåvor som är både lite annorlunda och imponerande. Han visar dessutom att han är en arrangör av rang. Det skulle vara intressant att höra honom lite mer i just den rollen.

Jan Olsson


Två musikanter som inspirerar,

utmanar och trivs tillsammans
Eje Thelin Trio

with  Bengt Hallberg 
1965
(Dragon/Border)

Den här plattan är en enda god och glad överraskning. Trombonisten Eje Thelins trio av 1964-65 års modell, förstärkt med Bengt Hallberg!

När Thelin, av ekonomiska skäl, någon gång kring årsskiftet 1963-64 tvingades lägga ned sin internationellt hyllade och guldskivebelönade kvintett – med tenorsaxofonisten Uffe Andersson, pianisten Joel Vandroogenbroeck, basisten Roman Dylag och trumslagaren Rune Carlsson – fortsatte han ett tag med den trio vi hör här. Det vill säga med endast Dylag och Carlsson bakom sig. Det blev en sväng ute i Europa med gruppen, en sejour på Gyllene Cirkeln i Stockholm och ett antal konserter runt om i landet. Men även om den pianolösa trion skapade välkomna möjligheter att röra sig harmoniskt friare fick Eje ändå, av ”kommersiella skäl”, lov att kalla in en pianist. Och valet föll alltså, till mångas förvåning, på Bengt Hallberg som åtminstone på papperet knappast var idealisk i sammanhanget.

Men alla förstå-sig-påare fick tji och eventuella onda aningar kom på skam. Bengt, som egentligen alltid var nyfiken och öppen för utmaningar passade Eje alldeles utmärkt. Båda musicerade synnerligen inspirerat tillsammans, utmanade och kompletterade varandra och lät faktiskt på de flesta sätt precis som vi kunde förvänta oss. Möjligen kan man konstatera att Hallberg, precis som på det nyligen återutgivna Gyllene Cirkeln-albumet, var frejdigare och tog fler chanser än han vanligtvis brukade göra på sina studioinspelningar.      

Av albumets åtta nummer – hälften inspelade i januari 1965 på Gyllene Cirkeln i Stockholm och resten ett par månader senare under ett besök på Högre Allmänna Läroverket i Borlänge – exekveras sex av kvartetten och två utan Eje Thelins medverkan.  Det innebär att vi får höra en upplaga av Bengt Hallbergs trio, med Dylag och Carlsson, som faktiskt då och då brukade visa upp sig på den tid det begav sig men som inte förrän nu finns att ta del av på skiva. Bengt bjuder på en egen skön ballad, ”Turning Around”, och Jule Stynes sällan hörda pärla ”Dance Only with Me” ur Broadway-showen Say, Darling.

Men Eje Thelin är förstås skivans huvudperson. Han musicerar vidunderligt fint med den ton, teknik, balans och personliga frasering och fantasi han brukade skämma bort oss med. Trevligt är det också att han valt att, förutom två egna kompositioner och två jazzstadards, John Carisis ”Israel” och Kenny Clarkes ”Jay Jay”, glatt kasta sig över två örhängen ur den outtömliga amerikanska sångboken, Rodgers och Hammersteins ”My Favorite Things” och Harold Arlens ”It´s Only a Paper Moon”. Många av jazzens både stora och små har förstås oförfärat tagit sig an ”My Favorite Things” genom åren, men ingen har angripet den festligare än Eje. Fast albumet höjdpunkt är nog ändå den kixiga ”Israel” med alla sina fantastiska, halsbrytande tempoväxlingar. Här få vi också ett lysande exempel på den humor som så ofta kännetecknade Ejes musik.

Roman Dylags och Rune Carlssons insatser kan och får inte förringas. Båda kände Eje utan och innan efter några års tätt samarbete, och bägge gör naturligtvis ett ypperligt jobb. Idag finns bara Roman kvar av de fyra som medverkar på ”1965”. Han bor sedan länge i schweiziska Basel. Eje gick ur tiden 1990, endast 51 år gammal, och Rune avled 2013, samma år som Bengt.
Jan Olsson

Se fler aktuella skivor med Bengt Hallberg, bl a:

Bengt Hallberg

At Gyllene Cirkeln

(Dragon/Border)


Sparsmakat, vackert med 
spänningsmoment i varje komposition
Jon Balke   

Warp                                 
(ECM/Naxos) 
                     
Norrmannen Jon Balke har vi kunnat avnjuta på skivbolaget ECM under fyrtio års tid. Från första inspelningen med Arild Andersens grupp 1975. Vidare med gruppen Masqualero och i större orkestersammanhang med Oslo 13 samt The Magnetic North Orchestra och givetvis medverkat i andra musikers skivor. Nu helt ensam med pianot i en soloskiva han betitlat Warp.

Jon Balkes spel är sparsmakat avskalat och noga övervägt i varje tangentnedslag. Musiken smyger sig in i medvetandet så anspråkslöst vackert även om det stundtals har den avantgardistisk abstrakta prägeln i mollton. Stor del visionärt lågmält, men med ett spänningsmoment inbyggt i varje komposition. Dessutom finns vokalinslag från Mattis Myrland och Wenche Losnegaard samt dotter Ellinor Balke tal, också det finstilt lågmält och suggestivt bakom pianots toner i några av titlarna. Även små ”ljudbilder” från närliggande platser är hårfint gåtfullt inlagt bakom. 

Gnistrar till så smått gör Shibboleth, där musiken ökats i både tempo och intensitet. Jon Balke låter oss lyssnare följa med på en musikalisk resa i hans värld som håller ihop i samtliga sexton titlar albumet innehåller.  Från första spåret, Heliolatry, via On And On, Slow spin, Dragoman, Telesthesia, fram till sista, Heliolatry Var. 
Thord Ehnberg


Varierat, lekfullt kreativt och
enormt spännande solospel .
Mathias Landæus

From the Piano
(Moserobie/Plugged)

Efter nio egna album i antingen duo-, trio-, kvartett- eller kvintettformat kommer pianisten Mathias Landæus nu med sitt första soloalbum, där han på en ärvd gammal Steinwayflygel framför musik som är exceptionellt varierad, fylld av lekfull kreativitet och enormt spännande att lyssna på.

De elva kompositionerna varierar i längd mellan 59 sekunder och som längst knappt 9 minuter, men håller sig vanligtvis runt det fåtal minuter som behövs för att de utforskande kompositionerna ska hinna få den struktur som behövs och för att fylla dem med substans.

I det minimalistiska stycket Yellow Circle åstadkommer Landæus något som närmast blir till starkt pulserande gamelanmusik medan den efterföljande Signe 4Ever är ett lyriskt stycke fyllt av rymd och starka övertonsklanger. Det minimalistiska draget återkommer i stycket Pedagogen, där Landæus efter idogt bearbetande av flygelns yttre och inre beståndsdelar får till en enträget ettrig rytm med efterklanger och ekoeffekter.

Till albumets många höjdpunkter hör också det sprittande stycket Jens med sina starka associationer till temat från Super Mario Bros., den suggestiva elektropopstycket The Male Isolation Pattern och den pastoralt anlagda avslutningen Last Son on Earth.

Det enda som hindrar detta utmärkta album från högsta betyg är det faktum att ett par stycken inte riktigt fångar intresset tillräckligt starkt. Exempelvis det eteriskt svallande Angels in Our Car, som också är albumets klart längsta spår.

Detta är dock en randanmärkning som inte hindrar From the Piano från att tveklöst vara det mest spännande album som Landæus hittills satt sitt namn bakom.
Peter Bornemar


Äventyrlig nytänkare 80-årsfirar
helgjutet men återhållsamt
Carla Bley/Andy Sheppard/Steve Swallow
Andando el Tiempo

(ECM/Naxos)


Första gången jag kom i kontakt med Carla Bley var när jag i Kulturcirkelns butik i Stockholm 1968 på ren impuls införskaffade Gary Burtons album A Genuine Tong Funeral, som hade kommit ut året innan och som bara innehöll låtar skrivna av Bley.
Då hade hon hunnit fylla 30 år, och dessförinnan som tonåring varit cigarettflicka på klubben Birdland där hon träffade pianisten Paul Bley som hon också var gift med åren 1957–1967. Dessutom hade flera stora jazzmusiker redan tidigare spelat in musik skriven av Carla Bley. Exempelvis hade hon skrivit stycket Bent Eagle på George Russells album Stratusphunk (1960), Ictus på Jimmy Giuffres album Thesis (1961) och samtliga låtar på Paul Bleys album Barrage (1964).

För att utveckla den orkestrerade jazzen i en mer avantgardistisk riktning var Carla Bley och trumpetaren Michael Mantler (som Bley var gift med 1968–1992) i mitten av 60-talet högst delaktiga i etablerandet av konstellationen Jazz Composer’s Orchestra Association – som från början gick under namnet Jazz Composer’s Guild - och som under de närmaste åren gav ut en rad epokgörande album på etiketten JCOA. Däribland Mantlers dubbelalbum Jazz Composer’s Orchestra (1968), Carla Bleys trippelalbum Escalator Over the Hill (1971) och Don Cherrys Relativity Suite (1973). Jag skaffade dem alla, fångad av såväl det nytänkande som präglade Carla udda kompositioner som hennes spännande och fascinerande arrangemang.

Med 1974 års album Tropical Appetites sjösatte Bley den egna etiketten WATT, på vilket hon kom att ge ut en lång rad album i både duo-, trio- och storbandsformat. Fram till 2013 vill säga, då hon tillsammans med basisten tillika själsfränden Steve Swallow och xofonisten Andy Sheppard - vilka båda spelat med Bley i över 20 år och första gången sammanstrålade på albumet Songs with Legs 1995 - gav ut albumet Trios på ECM.

Lagom till Carla Bleys 80-årsdag kommer med samma trio albumet Andando el Tiempo, som består av en svit i tre delar med samma namn som albumet (och som enligt cd-häftet representerar olika stadier i återhämtning från missbruk) samt styckena Saints Alive! och Naked Bridges/Diving Brides. Allt material skrivet av Bley och framfört av en trio som känner och kan varandra in i minsta beståndsdel.

I jämförelse med de bästa album som Carla Bley tidigare gjort, till vilka Dinner Music, Social Studies, Fleur Carnivore och The Carla Bley Big Band Goes to Church absolut räknas, är Andando el Tiempo dock närmast medelmåttigt. Sofistikationen och elegansen sitter stadigt i högsätet, men med all respekt för det helgjutna framförandet ger materialet ett återhållsamt och i mina öron allt för distingerat intryck.
Peter Bornemar


Övertygande sång,  varierade 
melodier och ett storband på toppnivå
Josefine Lindstrand

& Norrbotten Big Band 

While We Sleep
(Antfarm Music Records/Plugged)
 
Sångerskan och kompositören Josefine Lindstrand är nu framme vid sin tredje skiva i eget namn. Hennes melodier sveps då in i storbandsarrangemang skrivna av musiker i Norrbotten Big Band. Josefine som studerat i Köpenhamn erhöll under sin tid där utmärkelsen Danish Music Award för bästa vokaljazz med bandet Sekten. Hennes kompositioner har varligt och känsligt bearbetats av storbandets trombonist Peter Dahlgren, pianisten Jonas Östholm samt  saxofonisterna Håkan Broström och Joakim Milder. Cecilia Perssons dynamiska arrangemang av skivans avslutande titel I Have Too Much To Think ´bout fullbordar arrangörsskaran.
 
Det är tufft att agera med ett storband med en egenkomponerad repertoar. I Josefins fall är det inga problem. Kompositionerna har varierande karaktärer. I Jewels förnimmer man Kurt Weils teatraliska värld. En accent fås i The Mystery där Peter Dahlgrens eldfägnade trombon visar hög klass. I Peter har bandet en personlig och attraktiv solist som skall framhållas. Han är dessutom en arrangör som smakar mera. Arrangörerna har maximalt utnyttjat bandets klangmöjligheter från rörblåsarnas ljusa sound ner till de djupare inslagen där tuban lägger en trygg botten.
 
Josefines sång är mer än övertygande. Hos henne finns en äkta inneboende styrka som berör. Hon kan vara öm och tilltalande men också tuff och expressiv i sitt uttryck. Drar mig inte för att kalla henne unik för det är hon i högsta grad i sitt helgjutna material. Det känns att Josefine är ett med sina teman.
 
Fullödiga improvisationer kommer från alt -sopransaxofonisten Håkan Broström, tenoristerna Karl-Martin Almqvist och Mats Garberg. Dan Johanssons elekriferade trumpet ger orkestern en bitsk mood i Make May Day Tomorrow. Kraft finns också i Jacek Onuskiewitcz trumpet. Adam Forkelids ypperliga pianospel imponerar i Håkan Broströms arrangemang av The Next. Trombonisten Arvid Ingberg visar upp ett energiskt spel i den humorfyllda In Spring.
 
Slutfacit, en föreställning där Josefine, bandet och soloprestationerna når toppnivå.
Göran Olson


Jazzshow med sällsynt sting
och taggad Monica i högform
Monica Zetterlund 

På Berns 1964

Sjunger texter av Tage Danielsson och

Beppe Wolgers med Lasse Färnlöfs kvintett 
(Vax Records/Naxos)
 
Helt oväntat men storligen välmotiverad har den här skivan dykt upp. Innehållet är hämtat från slutet av januari 1964 dagarna före Monica och Lars Färnlöfs grupp avslutade vad man kan kalla en jazzshow med ett sällsamt sting på Berns. Det var Monicas debut i en scenshow som heter duga. Regin svarade Allan Edwall för och Stig Slas Claessons dekor förgyllde scenen. Monicas texter hade Tage Danielsson och Beppe Wolgers till största delen fixat. Bättre ram för en taggad och i högform agerande Monica blev inte oväntat en fullpoängare. Det gäller såväl sången som hennes sceniska utstrålning. Tala om klass!
 
 Den här perioden var en höjdpunkt i hennes brokiga karriär. Dit måste naturligtvis samarbetet med Bill Evans också räknas. Här är det ett extra glöd och sting i Monicas strupe som tyvärr inte höll hela karriären. Som aktris i Hasse Alfredssons och Tage Danielssons produktioner höll hon nivån ytterligare några år innan prestationsförmågan började dala.
 
Monica stod för en pionjärinsats när hon anslöt till den sirligt framtagna repertoar med texter plitade av den inhemska genrens vassaste och intimaste poeter. Någon brist på humor och snillrika ordvändningar var det inte tal om - gärna med plats för ironisk knorr. Med några undantag är det svenska som brukas när den amerikanska sångboken öppnas. Monica var en banbrytare när det gällde att använda sig av texter med pregnans och en realistisk innebörd.
 
Rodgers och Harts There’s A Small Hotell heter i Wolgers tappning Tillsammans. Fats Wallers Honeysuckle Rose förvandlas till Kaprifoliumros men texten till Lasse Färnlöfs Farfars Vals sitter i orubbat bo utan omskrivning. Cole Porters I Get A Kick Out Of You kallar Beppe fyndigt Jag Får En Spark Utav Dig.
Paret Danielsson & Alfredsson förvandlar Hoagy Carmichaels The Monkey Song till en obetalbar vansinnigt humoristisk hyllning till Murare Nilsson. Gigi Gryces jazzklassiker Social Call, här döpt till Vi Känner Oss som Vänner, Vi Som Har Magra Ben, kan man helt enkelt inte gå förbi. Den ingår i en medley med titeln Titta På Birgit Nilsson. Av bara farten hänger Bizets Habaneran och Beat Out That Rhythm On A Drum på. Vem som översatt Sidney Russells text till Crazy He Calls Me är oklart. Valet står tydligen mellan Wolgers och Tage Danielsson.
 
Apropå Tage har han tagit sig an Antonio Carlos Jobims samban Desafinado. Resultatet blev De´ Sa´ Finado. Kyssa Mig I Rumpan, Det Får Du Ej sjunger Monica i hans oslagbara översättning av Nothing Ever Changes My Love For You. Nils Ferlins text till Lille Bror Söderlunds En Valsmelodi är en klassiker som tål att nötas.
 
De instrumentala solopartierna är inte många, när det händer blir
det med bravur. I egna Farfars Vals skapar Lars ett solo som får håret att resa sig på underarmarna. Leo Wrights sprakande altsax är rejält på bettet i Speak Low. Han är också en bra flöjtist vilket han bland annat visat med Dizzy Gillespies lilla grupp. Göran Lindbergs lyriska piano skall ha en stor eloge. Han har också svarat för skivans bildcollage. Kompets övriga spelare är Monicas dåvarande man basisten Göran Pettersson och trumslagaren Leif Wennerström.
 
Ett smakfullt konvolut med bra texter och några teckningar signerade Einar Nerman förlänger föreställningen. Så här proffsigt skall ett skivbolag arbeta. Självfallet förtjänar skivan en framskjuten placering i skivhyllan.
Göran Olson

Läs mer om Monica Zetterlund

Läs mer om Lars Färnlöf


En härlig musikant vi

ska minnas med glädje.

Jan Strinnholm 

Remembering
 (J.A.M. Produktion)

Jan Strinnholm (1936-2014) var en av Sveriges mest originella och hörvärda jazzpianister. En musikant i epitetets allra bästa bemärkelse. Han kunde ena stunden låta som en kusin till Art Tatum och i nästa som en halvbror till Bill Evans. Men oftast lät han bara som Jan Strinnholm, en jazzmusikens Gossen Ruda, eller Pippi Långstrump, som gjorde vad som föll honom in. När Jan Johansson plötsligt och tragiskt gick bort i en trafikolycka 1968 ersatte han under en period denne hos Arne Domnérus, vilket naturligtvis inte var någon tillfällighet. De bägge pianisterna var på en del sätt samma andas barn.

Fast Strinnholm blev förstås aldrig någon ”kändis” med samma lyskraft som Johansson och Bengt Hallberg. Förmodligen var det inget han strävade efter heller. Han blev istället under många år en uppskattad lärare i Sigtuna, förutom att han bland annat tog sig för att doktorera i kulturgeografi. Och så skaffade han flygcertifikat, så att han kunde beskåda tillvaron lite från ovan.

Jan Strinnholm medverkade på ett inte föraktligt antal skivinspelningar. Bland annat på 70-talet tillsammans med sångerskan Mette Rongved, som numera är bosatt i Helsingborg. I samma veva åstadkom han även ett hyllat soloalbum på det kortlivade skivmärket Coop. Att han oftast spelade solo berodde på att han inte ville låta sig bindas upp av medmusikanter som inte kunde tänka sig att justera tempot efter vägen och ändra en och annan harmoni eller taktart när andan föll på. Eller ”rätta till” indelningen om det kändes riktigt. Men han verkade alltid trivas tillsammans med trumpetaren Jan Allan. Allan var – och är – nämligen tillräckligt lyhörd och har samma utpräglade sinne för melodisk skönhet som namnen Strinnholm hade.

Fyra album hann Janarna Strinnholm och Allan göra tillsammans under perioden 1994-2004, alla på J.A.M.-etiketten, innan det nu är dags för det postuma ”Remembering”, inspelat av alltid lika lyhörde och påpasslige Lars Johansson, dels i Västerås 1988 och dels i Märsta, på armlängds avstånd från Sigtuna, drygt ett år senare. Jan Allan har producerat.

Albumets första åtta nummer plus det allra sista, det16:e, består av fem standards och fyra original. De är alla hämtade från 1988-upptagningarna och avverkas av Strinnholm på egen hand. Särskilt roligt är det att höra Jans egna alster, som påminner om vilken utmärkt kompositör han var. Sedan, i de sju numren från början av 1990, tillstöter vännen Jan Allan och ljuv musik uppstår. Båda vet hela tiden var de har varandra, och den här gången har de bägge lekkamraterna valt att framföra enbart standardmelodier, eller näst intill i alla fall. Huruvida Bill Evans ”Very Early”, John Carisis ”Israel” och den kanadensiske orkesterledaren Rob McConnells ”Phil, Not Bill” är standards kan måhända diskuteras. Men i jazzsammanhang hör de kanske hemma i den genren. Om McConnells kixiga ”Phil, Not Bill” kan nämnas att Allan spelade in den även ett par år senare tillsammans med Rune Gustafsson och Georg Riedel. Alltsammans är under alla omständigheter synnerligen väl värt att lyssna på med ett litet extra plus för en fullständigt lysande tolkning av Victor Youngs ”My Foolish Heart”.

Det här albumet är en utmärkt erinran om en härlig musikant, Jan Strinnholm, som vi ska minns med glädje.
Jan Olsson
 


Trumpetaren Avishai Cohen:
En av årets  mest hörvärda
Avishai Cohen

Into the Silence

(ECM/Naxos)                                                         


Trumpetaren Avishai Cohen får inte förväxlas med den i Sverige så populäre israeliske basisten med samma namn. De är inte ens släkt. Däremot är den under de senaste åren mycket uppskattade klarinettisten Anat Cohen och saxofonisten Yuval Cohen, bägge verksamma i USA, syskon till 38-årige trumpetaren Avishai, som även han är bosatt i New York efter sina studier vid Berklee College of Music i Boston. ”Into The Silence” är Cohens första egna album på ECM-etiketten. Men han ingick i även som en mycket uppmärksammad fjärdedel av Mark Turners kvartett på skivan ”Lathe of Heaven”, som kom för drygt ett år sedan – också den producerad av Manfred Eicher.

”Into The Silence” är egentligen, liksom ”Lathe of Heaven”, en kvartettplatta även om tenorsaxofonisten Bill McHenry, som någon måhända känner från hans samarbete med Paul Motian och Andrew Cyrille, finns med i laguppställningen. Fast McHenrys insatser inskränker sig endast till lite sporadisk medverkan i ensemblerna. I ett nummer får han visserligen lite mer utrymme att visa upp sig på, men hans insatser gör knappast något större av- eller intryck. Intryck gör däremot Mr Cohen! Och faktiskt i lika hög grad pianisten Yonathan Avishai och trumslagaren Nasheet Waits, som är fullständigt lysande.

Musiken på ”Into The Silence” skrev Cohen som en del av sorgearbetet efter sin fars bortgång 2014. Det är alltså, inte oväntat, meditativa, mycket lyriska och enkelt uppbyggda kompositioner vi får höra. Enligt egen utsago är de, åtminstone delvis, inspirerade av den ryske tonsättaren och pianisten Sergej Rachmaninov (1873-1943), som under slutet av sin levnad bodde och verkade i USA. Men det smakar också rätt mycket 60-tals-Miles om anrättningen. Inte minst i inledande, drygt nio minuter långa ”Life and Death”, där Cohen trakterar sordinerad trumpet. I övriga stycken spelar han öppet.

Samspelet i gruppen är mycket tätt trots att man aldrig hade musicerat tillsammans tidigare med just detta manskap. Däremot känner medlemmarna varandra utan och innan sedan tidigare från andra kombinationer. Nasheet Waits är, till exempel, med Cohens trio Triveni och Yonathan Avishai spelar sedan ett decennium i Cohens band Third World Love.

Avishai Cohen är tveklöst en av 2016 års mest hörvärda och personliga jazzmusikanter. Han har alla förutsättningar att behålla den positioner under lång tid framöver!
Jan Olsson   


Sakralt, stilla, vackert 
men också kraft och energi
Jazz at Berlin Philharmonic V  

Lost Hero –Tears for Esbjörn   
(ACT/Naxos)  

 Det finns några musiker som har satt sin speciella prägel på jazzmusiken genom sitt sätt att uttrycka sig musikaliskt. Dit hör utan tvekan pianisterna Jan Johansson och Bengt Hallberg. Nu, på detta årtusende har ytterligare en pianist satt sitt bomärke inom musikformen vi kallar jazz, nämligen Esbjörn Svensson. Hans pianospel och hela gruppen EST hade ett speciellt sound som etsat sig fast i minnet på alla lyssnare som hade förmånen att hinna höra honom, både live och på skiva, innan han alltför tidigt rycktes bort från jordelivet.

Nu, ett hyllningsalbum till denne store pianist från en livekonsert i Berlin oktober 2015, med en nordisk konstellation som kallar sig Jazz at Berlin Philharmonic V. Med musik signerad just gruppen EST förutom öppningslåten tillika titellåt, Tears for Esbjörn, som bandets pianist Iiro Rantala skrivit. Sakralt stilla och vacker melodi med just detta säregna sting som direkt för tankarna till Esbjörn Svensson och hans musik. Med förutom Iiro Rantals piano i förgrunden, Lars Danielsson och Morten Lunds sparsmakat basspel respektive trummor och med skickligt solospel från gitarristen Ulf Wakenius.


I två efterföljande, så innerligt mjukt vackra Love is Real och mer lättsamma Waltz for the Lonely Ones, vikt för den femte medlemmen i Jazz at Berlin Philharmonic V, Viktoria Tolstoy med uttrycksfull innerligt vacker sång, och där det åter bjuds ypperligt solospel från Wakenius och Rantala.  Och det är konceptet rakt igenom. Musik som minner om storheten i Esbjörn Svenssons musik, spelad och mycket fint tolkad i gruppmedlemmarnas versioner till uttryck. Biter till med glödande energi gör Seven Days of Falling och Dodge the Dodo, där man känner medverkandes fulla kraft.

 Allt tonas ner i den så sakralt vackra musiken skivan inleddes med i nionde och sista spår, John Lennons Imagine. Det är musik som har starkt inneboende själ i perfekt samspel likaväl som uttrycksfulla innehållsrikt solospel från samtliga medverkande. Musik så som också EST levererade från scen och i skiva. Jag deltar i de jublande applådåskorna från närvarande publik.
Thord Ehnberg


3 x Naoko Sakata på skiva
Sammansvetsad nutidsjazz
fylld av såväl lyrik som inre glöd 
Naoko Sakata Trio

Dreaming Tree
(Footprint/Naxos)  
      
Göteborg har fått sin andra japanska import av dignitet när det gäller jazzmusiker. Vi har tidigare lärt oss känna basist Yasuhito Mori och nu har pianist Naoko Sakata som kom till Göteborg 2008, etablerat sig och gjort oss uppmärksam med ypperligt spel med egen trio.

Detta är hennes tredje skiva. Den första Kaleidioscope kom 2011 den andra, Flower Clouds 2013 och nu den tredje, Dreaming Tree, i tätt sammansvetsat triospel precis som i de två tidigare.  Musiken uttrycksfullt engagerande med både bett och skönhet samt variationsrik till innehåll. Precist anslag, noga övervägt i varje ton som kommer ur hennes instrument, pianot.  Och det gäller även hennes två medmusiker, Johan Birgenius trummor som varit med ända från starten samt Alfred Lorinius, som här avlöst Anton Blomgren på kontrabas. 

En trio med nutida jazzmusik fylld av både lyrik och inre glöd som får explodera i skivans nio titlar.  Ibland sökande spel som de tillsammans utvecklar i spännande tonvändningar. Som till exempel den lyriskt vackra titellåten Dreaming Tree och Blue. Båda till en början i lågmält sparsmakat spel, där hennes pianospel i melodiskt vackra toner tar musiken vidare, understödd av lyhört spelade bas och trummor mot en fast struktur mot slutet. Intensiv smått påträngande är däremot titeln benämnd Ingenting, medan Ljung, som börjar med långt skickligt spelat basintro, spelas i och skönt gungande medium tempo. Allt inramat av inledande Rain och avslut med Intersection, i som allt det övriga, tätt sammansvetsad nutidsjazz med traditionen i botten.

Thord Ehnberg

Spännande musikalisk resa där

mjuk melodi förenas med rockös
Stormfågel                                       

(Havtorn Rec./Plugged Music)
     
Alfred Lorinius som här skivdebuterar med gruppen och tillika albumet Stormfågel är basist i Naoko Sakatas Trio. Dessutom finns Naoko Sakata med som pianist i Stormfågel. Men härvid stannar likheterna för i gruppen Stormfågel har dels manskapet utökats till sextett när Marie Nilsson sång, Otis Sandsjö tenorsax, Joel Fabiansson elgitarr och Erik Fastén trummor tillkommit och tonbilden blir en helt annan.

All musik och text har skrivits oarrangerats av Alfred Lorinius, där han säger sig förenat flera element i sitt liv som format honom som musiker, kompositör och textförfattare. Stundtals sirligt vacker musik där röst och instrument integrerats. Som ett symfoniskt verk till sin karaktär, där mjuk melodi förenas med fria improvisationer och nära nog rockös. Spännande tonbild som en musikalisk resa med innerligt vackra partier parat med vida utflykter i den hetsiga andan. 

Jag förnimmer Stormfågelns breda vingar bär över både upprört hav i stormstyrka likaväl som en spegelblankt stilla insjö, förmedlat i toner.  Allt bra skrivet i genomarbetade arrangemang, med personligt färgade soloinpass instuckna. Visst finns här några bra solistiska partier, från Naoko Sakata piano, Joel Fabiansson gitarr och Otis Sandsjös saxofon men det är Marie Nilssons röst på toppen i det arrangerade som har stor betydelse för helheten, som fängslar mig.

Som lyssnare förnimmer jag suite form hela skivan genom där allt byggs upp i stegrande spänning. De olika titlarna var för sig och i gemenskap. Från de inledande två delarna betitlat Stormfågel till ett crescendo mot avslutande The Sportsman part.1 och part 2 samt Långsam och trött. Musik som sitter ihop i samtliga nio titlar cd-albumet har.   
Thord Ehnberg

Raspig tenorsax, vokalakrobatik,
bedövande vackert pianospel
Johan Moir Ensemble

Chasing Shadows
(Hearhere records)

Göteborgsbaserade Johan Moir Ensemble har varit aktuell från och till sedan 2011, och kan sägas vara en utlöpare till duon Mother Jack med basisten Johan Moir och vokalekvilibristen Casey Moir, som här kompletteras av saxofonisten Malin Wättring, pianisten Naoko Sakata och trumslagaren Carl-Johan Groth. Samtliga med koppling till Högskolan för scen och musik i Göteborg och uppmärksammade även i andra sammanhang. Malin Wättring med egna grupperna 4 & 8, Groth som trummis i Isabel Sörlings norsk-svenska band Farvel och Naoko Sakata med sin egen trio. Sakata spelade för övrigt piano på Casey Moirs debutalbum MOCO från 2013.

Albumet Chasing Shadows, en vinylutgåva i begränsad upplaga som även går att ladda ned för en billigare penning, spelades in 2014 och innehåller åtta låtar där Johan Moir står för musiken och Casey Moir för texterna. Samtidigt som grundstenarna är improvisation och experiment har var och en av de rikt varierade kompositionerna en så tydlig struktur och ett så starkt melodiskt innehåll att musiken närmast framstår som minutiöst noterad. Förmodligen beror det på den lyhördhet, samstämmighet och jämvikt som råder mellan musikerna.

Även om det inte någon av musikerna som lyser starkare än någon annan under den knappa trekvarts långa speltiden finns naturligtvis flera inpass som lyser litet extra. Jag tänker då bland annat på Malin Wättrings genomgående fräckt raspiga och trasiga ton. Inte minst i den inledande Like a Film/One Year of Waiting och i Layers. Och naturligtvis på all den magnifika vokalakrobatik som Casey Moir visar upp, framför allt i den lyckorusigt kantiga Crashing och i det melankoliskt böljande stycket Grief, där Sakatas lyriska pianospel är bedövande vackert.
Peter Bornemar


Melodiös, varierad

och innehållsrik musik 
Stefan Nilsson                

The Gift      
(Danmusic) 


Pianisten, kompositören och låtskrivare Stefan Nilsson känner vi mer från andra musikgenrer än jazzmusik. Bland annat som skaparen av musiken till många tv-serier. Skärgårdsdoktorn, Lotta på Bråkmakargatan, Van Veeteren, med flera. Nu med en cd jazzmusik inrymmande sådant som betecknas som tillbakablick mot slutet av sjuttiotalet, till gruppen Kornet där Stefan Nilsson då var en av medlemmarna.

Musiken melodiskt vacker, varav sex av de elva titlarna även är komponerad av Stefan Nilsson. Andra titlar är skrivna av kända namn inom jazzmusiken som Fats Waller och Duke Ellington samt kompositörer som vi härrör till den klassiska musiken. Johan Sebastian Bach´s Menuet och Antonio Vivaldi´s Winter, här spelade med kompositörens intentioner med uppfräschad jazzingrediens i båda. Med förutom Stefan Nilsson keyboard, Max Schultz bluesfyllda gitarr i förstnämnda och Aminah Al Fakir ordlös sång i den senare är läckerheter. Titelmelodin, The Gift, skriven av Stefan Nilsson är även den baserad på en av Bach kompositioner, spelad med attackerande kraft. I efterföljande titel, Martin Beck theme, möter vi däremot sirlig skönhet genom Stefan Nilssons pianospel i par med Erik Söderlinds mjukt vackra toner ur gitarren. 

Här finns således musik med variation. Melodisk skönhet och tilltalande bluesådra i kompositioner som bär Stefan Nilssons signatur.  I sirligt balladspel varvat med engagerad attack. Mycket av tonbilden har den alltför tidigt bortgångne Magnus Persson vars slagverk virvlar i många. Häftiga The Happy Gang och avslutande Sana Sananina, är bara två, medan det bjuds läckert vibrafonspel i Fats Wallers välkända Honeysuckle Rose. Synnerligen angenäm lyssning är också en annan kändislåt. Don´t Get Around Much Anymore, signerad Duke Ellington, som har kompositörens intentioner likaväl som ”bluesinnerlig” färgning av medverkande musiker.

Ett album med melodiöst vacker och innehållsrik musik som borde tilltala många lyssnarkategorier.  Förutom redan nämnda gitarrister, Schultz och Söderlind, Persson slagverk, Al Fakir sång och givetvis Stefan Nilsson piano spelar Patrik Boman bas, Rafael Sida Hizar percussions, Johan Hasselquist trummor samt i varsina spår, Kristin Malmborg cello och Ola Bengtsson gitarr, har alla del i det lyckade resultatet.
Thord Ehnberg


Västafrikanska influenser
ger melodiskt gungande rytmer
Niklas Wennström

Subsaharkestra               
(Small Music House/)   

Subsaharkestra är namnet på basist Niklas Wennströms projekt som bygger på att involvera de västafrikanska så härligt gungande rytmer och harmonier i sin musik. Och det är han sannerligen inte ensam om. Det har förekommit jazzhistoriens genom. Och döpa sitt band till Arkestra i stället för orkester gjorde även afrofuturismens musikaliske förespråkare Sun Ra. Precis som sina föregångare bjuds här synnerligen rytmisk musik i varje komposition Niklas Wennström skrivit för bandet.

Således har trummor stor del i ljudbilden i varje spår. Från korta Intro med lågmält spel på cymbaler och afroinstrument, fram till och med avslutande tionde spåret Kpanlogo. Det spelas på flertalet instrument av de medverkande förutom deras respektive huvudinstrument. Här finns Mbira, bolon, flöjter, röster, gitarrer och alla percussions de kunnat lägga sina händer på, enligt omslagstexten.

Musiken så som oftast den västafrikanskt influerade varit när den integrerats med jazzmusiken i upprepande tema som följt varje komposition rakt genom. Med avbrott för bra solospel från bandledaren själv Niklas Wennerström med sin kontrabas i Årstaviken samt Holy Motors, där Jens Filipssons flöjt dock dominerar i den senare. Erik Lindeborg pianot i många men som allra bäst för min del i stundtals sydamerikanskt färgade High Life, Johan Renman marimba, med den ”torra” tonen är läcker i Alma medan Jens Filipssons som här växlt till altsax äger Truce tillsammans med Adam Fransson tenorsax som tillkommit i denna titel. Därtill genomgående virvlande trummor från finsnickare Johan Käck, (som han nyligen utexaminerats som) i varje spår och som mest i Mbushi Congo och Sabar. Som alltid när det gäller sådan här musik bjuds melodiskt gungande rytmmässa.              
Thord Ehnberg


Ingen annan kan så vända ut och in på

en omöjlig slagdänga. Helt fantastiskt!

Sonny Rollins

Holding the Stage(Road Shows, vol. 4)
(OKeh/Sony Music)


Det här är den idag 85 år gamle tenorsaxgiganten Sonny Rollins fjärde album i den intressanta serien “Road Shows”, till vilket han själv har plockat fram material ur sina gömmor. Precis som tidigare är det naturligtvis i allra högsta grad hörvärd musik som bjuds. Den här gången har han valt ut ett antal nummer från konsertupptagningar gjorda mellan 1979 (Pori-festivalen) och 2012 (Prag), och som vanligt bjuds vi på en salig blandning av egna låtar och mer eller mindre obskyra standards. Just den sistnämnda kategorin är ju något av Rollins specialitet. Ingen kan som han vända ut och in på en fullständigt omöjlig slagdänga och snabbt förvandla vatten till vin. Det gör han förstås här och var även på ”Holding the Stage”. Johnny Greens ”You´re Mine You” är ett prima exempel, men framför allt Harry Owens gamla söderhavsschlager ”Sweet Leilani”, som Bing Crosby sjöng på bio redan 1937 i ”Waikiki Wedding”, eller ”Hawaiinätter” som den hette här hemma. Helt fantastiskt!

Annars är kompotten på ”Holding the Stage” av lite blandad kvalitet. Det knappt två minuter långa duonumret ”Mixted Emotions”, på vilket Sonny utbyter några inte särdeles intressanta idéer med gitarristen Saul Rubin under ett framträdande i Prag 2012, förstår jag inte riktigt varför han har tagit med. Men det fanns säkert en anledning. Desto bättre går det i ”Professor Paul” från samma år i en upptagning gjord i London. Låten bygger förresten på Vincent Youmans ”Without a Song”, som Rollins spelade in redan 1961 på det klassiska albumet ”The Bridge”. Och i ”Disco Monk” från finska Pori 1979 är han också i högform liksom i bluesen ”H.S.”, som förmodligen ska uttydas ”Horace Silver”.

Men den 24 minuter långa slutklämmen på plattan, inspelad i Berklee Performance Center i Boston den 15 september 2001, är kronan på verket. Den inleds med redan nämnda ”Sweet Leilani” och övergår i en drygt fem minuter lång solouppvisning av bästa Rollins-modell. Idéerna står som spön i backen och citaten och de tvära kasten trängs med varandra. Kanske – kanske inte - är det festliga soloavsnittet en introduktion till det obligatoriska avslutningsnumret, ”Don´t Stop the Carnival”, som får sig en elva minuter lång och häftig omgång. Av trötthet och eventuell brist på gott humör märks intet. Detta senare faktum är minst sagt märkligt, om man betänker att konserten i Boston ägde rum endast fyra dygn efter den avskyvärda terrorattacken mot World Trade Center på New Yorks Manhattan, bara ett par kvarter från den bostad Rollins var tvungen att snabbt överge på grund av rasrisken.

Jan Olsson


Sofistikerat och melodiskt 
med homogent samspel
Tassos Spiliotopoulos          

In the Dark
(Anelia Records/Tassos Spiliotopoulos.com)

Gitarristen Tassos Spiliotopoulos är från Grekland men bosatt i London sedan dussinet år.  Han är en av Storbritanniens ledande gitarrister och har bland annat varit lierad med trumpetaren Kenny Wheeler. 2013 flyttade han till Stockholm och kom att göra världsturnéer med Asaf Sirkis Trio. Här presenterar Tassos sin grupp som består av tenorsaxofonisten Örjan Hultén, basisten Palle Sollinger och trumslagaren Fredrik Rundqvist. Han har komponerat skivans samtliga alster och svarat för alla arrangemangen.  Musiken har skiftande ingredienser med beståndsdelar från grekisk folkmusik, flamenco, blues, fusion, filmmusik och modern jazz.
 
Sofistikerat och melodiskt agerar gruppen i sin breda repertoar. Det låter verkligen grupp när materialet spelas upp. Tassos och hans musik är ett intressant nytillskott i den stockholmska jazzvärlden som bör tas tillvara. Örjan Hulténs saxofon ger också behållning såväl soundmässigt som i solopartierna. Mycket välanpassat och lyhört följer Palle Sollinger och Fredrik Rundqvist melodiernas intentioner.

Som jag nämnt är det gruppens homogena samspel som sätter prägel på debutskivans musik.
Göran Olson


Musiken är  luftig, elegant,

krispig. Och snyggt är det! 
Magnus Öström 

Parachute
(Diesel Music/Playground)

Efter Esbjörn Svenssons bortgång 2008 har hans parkamrater i E.S.T., basisten Dan Berglund och trumslagaren Magnus Öström, på sätt och vis gått var sin egen väg. Berglund för att jobba med Tonbruket och Öström för att skriva låtar och jobba med en egen kvartett. Båda dock som förvaltare i någon form av den hybrid mellan jazz och pop som präglade den musik E.S.T. spelade. Samtidigt har Berglund och Öström sammanstrålat i bland annat projektet E.S.T. Symphony med orkesterarrangemang av Hans Ek. 

Öström, som vanligtvis baserar sin musik på mönster och melodier han plockar fram från piano, kom med sitt första album Thread of Life 2011, vilket nominerades för en Grammy. Två år senare kom albumet Searching for Jupiter, som renderade Öström Manifestpriset för bästa jazzalbum 2013.

Parachute är Öströms tredje album i eget namn, och musikerna han har omkring sig är gitarristen Andreas Hourdakis, basisten Thobias Gabrielsson och pianisten Daniel Karlsson. Det vill säga samma sättning som på Searching for Jupiter och till tre fjärdedelar densamma som på debutalbumet (där Gustaf Karlöf hanterade klaviaturer). 

Musiken – åtta låtar skrivna av Öström – är lika luftig, elegant och krispig som innehållet i en flaska Billaud-Simon Grand Cru Les Preuses från 2013, och erbjuder stort utrymme för inte minst Hourdakis flyhänta gitarrspel. Att Öström i sitt komponerande hämtat näring från den amerikanske gitarristen Pat Methenys tonvärld råder ingen tvekan om (Metheny gästspelade för övrigt på albumet Thread of Life). 

I musiken på Parachute inte bara vilar Methenys ande över musiken – den finns någonstans mitt i den. Till den grad att vid ett blindtest skulle Parachute kunna tas för ett album av Pat Metheny. Men snyggt är det.
Peter Bornemar


Slimmat samspel, angenäma 
klanger och kreativt solospel
Enok

2000              
(Hoob Record/ Border Music)               


En ny grupp från Göteborg, döpts till Enok. Har tittat litet i uppslagsverk om namnet. Enok är en skandinavisk form av Enoch som kommer från hebreiska namnet Chanokh eller Hanokh, vilket betyder ”tillägnad”. Namnet är gammalt och nämns i bibeln på två personer som levde före syndafloden. Jodå, gruppen musiker har också de lång erfarenhet inom jazzmusiken och är således långt ifrån några nya namn inom jazzmusiken. Här finns nämligen Thomas Gustafsson sopransaxofon, Göran Klinghagen gitarr och Anders Kjellberg trummor. Alla välkända namn vid det här laget inom jazzmusiken således. Den yngste i kvartetten, Fabian Kallerdahl har också han låtit tala om sig för skickligt spel under det senaste årtiondet.

Musiken beskrivs i releaseblad associera till sägnen om slaget vid Galvsjön med två 1600-tals skepp. De väljer att lita till magin och mystiken som väcker känslor. Visst, magin och mystiken finns i Enok´s musik men medverkande må ursäkta för jag som lyssnare finner inte ett endaste dugg av nämnda sägen. För mig är det nutida jazzmusik med förankring tillbaka mot sjuttiotalet förmedlat genom skickligt spelade instrument. Det är nyskapande musik, sprungen ur nuet när tangenten och strängen anslås, stockarnas dans över trumman och när röret i saxofonen sätts i vibration, all den här musiken skapas. Melodiskt vacker med fast förankrad grund som stundtals tar flyktiga turer på lätta vingar runt grundtemat.  

Det är musik skapad i nuet uppfattar jag det jag hör. Från det så attraktivt eggande förstaspåret Cesium där Thomas Gustafssons sopran, Göran Klinghagens gitarr och Fabian Kallerdahls klaviaturer jublar till virvlande trummspel från Anders Kjellberg hela låten genom. Det är helheten, det tätt slimmade samspelet, fylld av angenäma klanger som sitter där nära nog perfekt som är Enok´s styrka även om det också bjuds kreativt mycket bra solospel. Som i O.M, där Klinghagen, Kallerdahl och Gustafssons instrument glöder, understödda av Kjellbergs så aktivt spelade trummor. Och så är det i samtliga nio spår. Den bluesfyllda Scan och den visionära mjukt vackra Sjöfågeln och Roxy, spelad i balladtempo, har alla samma innebörd som mer tempostarka Circle och rytmiska titellåt 2000. 

Dynamisk jazz i tiden som engagerar.                                        
Thord Ehnberg


Intressanta återblickar på en lysande 
och banbrytande musikalisk karriär.
Miles Ahead
Soundtrack från filmen om Miles Davis 

(Columbia Legacy/Sony)


Som de flesta jazzintresserade säkert har noterat, har det på andra sidan Atlanten nyligen spelats in en långfilm om Miles Davis, ”Miles Ahead”. Den har föregåtts av en lång rad skriverier i såväl dags- som fackpress i USA och förväntningarna har varit högt uppskruvade. Premiären ägde rum, i både New York och Los Angeles, den 1 april och filmen har redan börjat omnämnas som en stark kandidat för en och annan Oscar-statyett. 

Den tämligen dramatiska, och åtminstone delvis fiktiva, handlingen i ”Miles Ahead” utspelar sig i New York någon gång i slutet av70-talet. Inte oväntat tar den upp den vid det här laget legendariske jazzikonens välkända drogmissbruk och hans tio år långa och stormiga äktenskap med Francis Taylor. Men huvudsakligen bjuder den ändå på åtskilliga intressanta återblickar på Miles lysande och banbrytande musikaliska karriär. Huvudrollen spelas av den på sistone mycket hyllade och efterfrågade svarte skådespelaren Don Cheadle, och i annan stor roll, som musikjournalisten Dave Brill, får vi se Dave Braden. Den mångsidige Cheadle, som alltså spelar Miles, har även producerat, regisserat och skrivit manus tillsammans med Steven Baigelman.

Musiken i filmen är till allra största delen dubbad från en rad av Miles klassiska skivinspelningar. Men även en del nyskriven musik förekommer, komponerad av Robert Glasper.
Som sig bör har nu Sony Pictures Classics i samarbete med Sony Music gett ut en cd med, som det heter, Original Motion Picture Soundtrack”. På det får vi förstås höra massor av musik ur filmen. Från titelnumret, ”Miles Ahead” alltså, som Davis spelade in 1953 på en Prestige-platta tillsammans med John Lewis, Percy Heath och Max Roach, via bland annat hela och nedskurna alster från skivklassisker som ”Kind of Blue”, ”Sketches of Spain”, ”Seven Steps from Heaven”, ”Nefertiti” och ”Filles de Kilimanjaro” och ”Agharta”, till korta dialogsnuttar. Nyinspelad musik, exekverad av, till exempel, pianisten Taylor Eigisti, nyss nämnde Glasper, trumpetaren Keyon Harrold, Wayne Shorter och Herbie Hancock bjuds också mellan varven. 

Att sätta betyg på plattan känns varken särskilt logiskt eller nödvändigt. Större delen av innehållet är redan välkänt för de flesta Davis-fans och håller naturligtvis högsta klass. Och det skapar definitivt nyfikenhet och förväntningar. Så det är bara att hålla utkik bland bioannonserna.

Jan Olsson


Personliga arrangemang, 
glänsande leadmusiker och solister 
Dick Oatts/Mats Holmquist

New York Jazz Orchestra
A Tribute To Herbie + 1
(Summit MAMA/Border)
 
Det här är en originell och initiativrik skiva som kommit till stånd. Arrangören och kompositören Mats Holmquist har arrangerat en hyllning till pianisten Herbie Hancock. Till inspelningen som är gjord 2015 i New York har han lierat sig med den ytterst välrenommerade rörblåsaren Dick Oatts. Oatts har handplockat musiker som kommer från The Apples absoluta toppskikt som kallas för New York Jazz Orchestra.
 
Av skivans nio nummer är Hancock upphovsman till åtta. Mats har kompletterad med Stevie R som syftar på minimalisten och Polar Prizevinnaren Stevie Reich. All musik har Mats arrangerat med en personlig prägel. I orkestern finns också norske trumpetaren Frank Brodahl, danske trombonisten Steen Nikolaj Hansen samt den ypperlige svenska tenorsaxofonisten Robert Nordmark.
 
Bandets glänsande leadmusiker ger sting och snärt åt inspelningen. Oatts leder självklart saxofonsektionen. Nick Marchione är prickskytt i trumpetsektionen. Rutinerade John Mosca leder trombonkvartetten. I det smidiga kompet ingår pianisten Adam Birmbaum, Paul Meyers är gitarrist och Martin Wind är basist. Trumslagaren John Riley är en dynamo som färgar musiken.
 
I Stevie R. är trumpetaren Joe Magnarelli storslagen solist. Arrangemangen har motiverat utrymme till bandets toppsolister. Där skall Robert Nordmarks tenor uppmärksammas för sina insatser i Chameleon och Toys. Oatts är givetvis en attraktion. Sopransaxen är lysande i Dolphin Dance, Maiden Voyage och Jessica. Altsaxen är anslående i Eye Of The Hurricane. I Stevie R. hörs trumpetaren Joe Magnarelli. Arrangemangen ger utrymme till bandets toppsolister.

Där skall Robert Nordmarks tenor räknas uppmärksammas för insatser i Chameleon och Toys. Oatts är givetvis en attraktion. Sopransaxen är lysande i Dolphin Dance, Maiden Voyage och Jessica. Den vassa altsaxen är effektfull i Eye Of The Hurricane. Andra solister av hög nivå är pianisten Adam Birnbaum, altsaxofonisten Mark Gross och barytonisten Frank Basilie.
 
Att Mats är en begåvad arrangör är ingen nyhet. Det har han visat tidigare då han tolkat Chick Coreas och Dave Liebmans teman.
Hancocks kompositioner teman får i den här tappningen en variant som han måste känna sig tillfreds med.
Göran Olson


Lågmäld musik som även
rymmer spänning och energi
Emil Strandberg

&c.
(Bandcamp)

Det går knappast att anklaga trumpetaren Emil Strandberg för att vara yvig och påträngande i sitt spel. På nya albumet i eget namn (titeln är en ålderdomlig förkortning av et cetera), det tredje i raden tillsammans med gitarristen David Stackenäs och basisten Pär-Ola Landin, håller sig Strandberg till samma lågmälda tonläge som tidigare; i musik som närmast kan beskrivas som ett kammarspel med öppningar för improvisation.

Samma uttryck återspeglas för övrigt även på de digitala (streambara) album med jazztolkningar - Trio 14 (tillsammans med Landin och trumslagaren Konrad Agnas) och Duo 15 (med Landin) - som Strandberg gjorde efter More Music for Trumpet, Guitar and Bass.

Av de tolv kompositionerna på &c. står Strandberg själv för sju och samtliga i trion för två. Därutöver finns här ett stycke av pianisten Jonas Östholm, en version av standardlåten Alone Together samt en särpräglad tolkning av slutkoruset Abstractions and Lyricism från Henry Purcells opera Dido and Aeneas.

Även om tonläget genomgående är dämpat finns i musiken en spänning och energi som de tre aktörerna på ett raffinerat sätt lyckas hålla oförlöst. Det kollektiva lyssnandet står i händelsernas centrum, liksom en öppenhet för en nyansrik dialog som knappast behöver noteras i ett partitur.
Peter Bornemar


Unik trio med mjuka,
vackra harpatoner
Trilobit                              

Brutus          
(Do Music Records/Plugged Music) 

   
Harpa torde vara ett synnerligen ovanligt instrument I jazzsammanhang. Åtminstone har inte jag hört den förut. Någon enstaka gång möjligen har harpa funnits med när det gäller mycket stora orkestrar och i pompöst stora orkesterarrangemang. Som här i mindre besättningar tror jag Trilobit är unik för här möter vi således instrumentet i det lilla trioformatet spelandes jazzmusik genom uppsalabon, harpisten Stina Hellberg Agback.

Med i gruppen förutom Stina Hellberg Agback, med harpans mjukt vackra toner finns Simon Svärd gitarr, oftast elförstärkt utgörande ”spetsen” i musiken samt Karl Jansson mjukt följsamma trummor. Ett lyriskt fint samarbete, som dock kan hetta till i viss mån stundtals. All musik har skrivits av Simon Svärd, förutom ett spår, Svart och guld som bär Stina Hellberg Agbacks signatur. 

Genomgående stämningsfullt vacker musik som bjuds med elgitarrens litet hårdare ton ställd mot de så mjukt vackra toner som lockats ur harpans strängar av Stina Hellberg Agback. Från det så musikaliskt spännande första spåret Varsel, fram till och med de två avslutande, visionärt drömmande vackra balladerna Efterklang och Mars passerade. Däremellan finns en titel med luftigt lätt sommarljuv musik i glittrande toner i en melodi passande döpt till Sötnos. Kolerakyrkogården och eftertänksamt sökande Sjömannen, fylld med lyrik i vackra toner. Spräcker upp i tuffare spel med attack gör Konstant automat, med fritt improviserad musik. 

Visionärt vacker musik i den melodiöst vackra tonskalan som dominerar är det bestående intrycket i skivan. 
Thord Ehnberg
   


Lyriskt och begrundande med
en stark kammarmusikalisk ton 

Anat Fort Trio / Gianluigi Trovesi
Birdwatching

(ECM/Naxos)

Att den israeliska pianisten Anat Fort har Keith Jarrett som en av sina inspirationskällor råder ingen tveksamhet om. Inte heller att hon – precis som Jarrett, och som en naturlig följd av hennes skolning i klassisk musik - har en del av sin själ rotad i Bachs musik.

Anat Fort föddes i Tel Aviv 1970, begav sig till New York i början av 1990-talet och skivdebuterade med albumet Peel (Orchard) år 2000. Stor uppmärksamhet fick hon dock först 2007, då hon ackompanjerad av trumslagaren Paul Motian, basisten Ed Schuller och klarinettisten Perry Robinson gav ut albumet A Long Story (ECM).  

På sitt andra ECM-album And If som kom 2010 hade Fort formerat en ny trio med basisten Gary Wang och trumslagaren Roland Schneider, vilka också finns med på nya albumet Birdwatching, där den utomordentlige italienske klarinettisten Gianluigi Trovesi gästspelar.

Musiken på Birdwatching är genomgående lyrisk och begrundande, där Forts kompositioner har en stark kammarmusikalisk ton och försedda med melodier som nästan skulle kunna vara folksånger besjungna av Joni Mitchell. 

Av albumets tolv stycken lyser den tudelade Song of the Phoenix och de två bedövande vackra solonumren First Rays och Sun som inleder respektive avslutar skivan allra starkast.
Peter Bornemar


Två starka personligheter med

drömkomp orsakar hjärtklappning
Scott Hamilton, Karin Krog  

Jan Lundgren, Hans Backenroth, Kristian Leth
The Best Things In Life
(Stunt Records)
 
Karin Krogs väna stämma kopplad till Scott Hamiltons tenorsax är genialiskt. Karin har en vidsträckt repertoar som gör henne unik. Hon når in i flera lyssnarkretsar med sin stora pallett. Det må vara swingnummer med Bengt Hallberg eller som här med Scott Hamilton.  Hon har gjort mycket förtjänstfulla med Dexter Gordon, Niels - Henning Örsted Pedersen, Archie Shepp, Don Ellis, Red Mitchell, Red Mitchell, John Surman och Kenny Drew. Här kan man tala om hög norm.
 
Scott är heltänd i sitt agerande. Man kan lätt konstatera att han idag har en egen stark personlighet att visa. Vill därmed avfärda klyschan att han är ett stickspår till giganterna Coleman Hawkins, Lester Young och Ben Webster. Den skolan finns i botten, framför allt i början av karriären. Nu märks hans egen personlighet allt tydligare i improvisationerna. Paret Scott och Karin har här anslutit ett drömkomp som garanterar en swingsession av högsta klass. Jan Lundgren är pianist, Hans Backenroth spelar bas och trumslagare är dansken Kristian Leth. Resultatet blir så bra som man kan förvänta sig av den kongenialt sammansatta gruppen.
 
Musiken bjuder på rader av prestationer som torde förorsaka hjärtklappningar hos anhängare av den modernare swingformen. Pianospelet kan inte nog harrangeras. Undrar om inte Jan håller på att överta toppen på den svenska pianopallen efter Jan Johansson och Bengt Hallberg. Hans Backenroths bergfasta tonval och stronga solopartier, bland annat med stråke, bidrar också till skivans speciella karaktär. Kristian Leths välavvägda agerande skall saluteras på det varmaste. Bakom solister och ensemblespel är hans lyhörda spel perfekt.
 
Sneglar man på melodivalet får man sig till livs kontrasterande teman. The Best Things In Life Are Free som öppnar sätter direkt ribban på plats för fortsättningen. En förtrolig stämning uppstår i den vackra I Must Have That Man. I Matt Dennis Will You Still Be Mine framkallar Kristian Lehts luftiga vispkomp framkallar frossa bakom Scotts luftiga utflykter. I den sällan spelade How Am I To Know visar Karin och Jan prov på harmonisk samspel. Här finner jag spår av Peggy Lees frasering. Parets lek i Ain’t Nobody’s Business är en själfull akt där Scott bygger på stämningen med obligater. Med text av Jon Hendricks exekverar Karin solon från Stan Getz och Lars Gullin i Don’t Get Scared. We’ll Be Together Again en av hennes favoritballader tonar också fram. Scott i sin tur känner starkt för balladen We’ll Be Together Again. Det kan man inte undgå att märka på hans innerliga sound som dekoreras av Jans följsamma toner. 
 
Lester Young och Slam Stewart hyllas i Sometimes I’m Happy där John Surman fixat texten. Fixat till har även Hans Backenroth som plankat Stewarts stråksolo som Karin och Hans får sig serverat i ett roligt duoparti. I den snabba What A Little Moonlight Can Do visar Kristian åter ett vispkomp som eggar Scott till stordåd. Erroll Garners bouncenummer Shake It But Don’t Break It sätter punkt för en swingplatta som varmt rekommenderas.
Göran Olson


Ingen jazzgubbe, men han är
ärlig, äkta och det svänger skönt 
Willie Nelson

Summertime                                                                          (Legacy/Sony)


83-årige countrylegendaren, sångaren, gitarristen, skådisen och låtskrivaren Willie Nelson från Texas är naturligtvis ingen jazzgubbe. Men det har inte hindrat honom från att samarbeta med såväl Wynton Marsalis och Tony Bennett som Ray Charles. Och nu har han kommit med en platta som är nånstans ”på gränsen”, ett album på vilket han enbart ägnar sig åt sånger skrivna av bröderna Gershwin, George och Ira.

Elva outslitliga Gershwin-örhängen bjuder han oss på, den gode Willie, och han gör det som om just den repertoaren skulle vara den naturligaste i världen för honom. I två nummer får han damsällskap. Cyndi Loper hjälper till i ”Let´s Call the Whole Thing Off”, och i ”Embraceable You” får han sällskap av Sheryl Crow. Övriga nio låtar klarar han av på egen hand tillsammans med sina medmusikanter, Matt Rollings eller Bobbie Nelson piano och B3:a, Paul Franklin steel guitar, Mickey Raphael munspel, David Pitch eller Kevin Smith bas och Jay Bellerose trummor. Suveräna, lyhörda och skickliga musiker allihop som ser till att det svänger skönt när det ska.

”Summertime” är förstås ingen jazzskiva. Åtminstone inte enligt gängse normer. Men den känns ärlig, äkta och opretentiös. Och faktum är att den innehåller betydligt mer jazz än det mesta som vi brukar undfägnas med i vokalväg och som påstås vara jazz.

Jan Olsson


En vådlig och oförutsägbar
tonvärld uppenbarar sig
Andreas Backer & Raymond Strid

Voice & percussion
(Creative Sources Recordings)

Vid sidan av den holländske röstekvilibristen Jaap Blonk har det inte funnits någon röstartist som nått tillnärmelsevis samma status inom improvisationsmusiken. Fram till dess den i Norge födde röstkonstnären Andreas Backer (född 1981) dök upp, och på ett lika utmanande sätt visade hur en utan begränsning formbar röst kan användas för att forma ljud.

Hemma i Norge har Backer jobbat med bland annat grupperna Andy’s Circus, Malt och Andreas Backer Trio, medan han i Stockholm varit aktiv i projekt som Ester & Andreas, Jeg besverger dig och Björn Berg Borg. Efter ett halvdussin album med olika formationer kommer nu detta album, inspelat i Heby hösten 2014, där Backer slår följe med en likasinnad - den i positiv bemärkelse synnerligen oberäknelige slagverkaren Raymond Strid.

I elva kompositioner som de står bakom tillsammans upptäcker och utforskar de en fascinerande dimension av ljud till lika stor del formad av Backers jämmer och kvidande som av Strids skrammel och knastrande. Det är definitivt en udda, för att inte säga vådlig tonvärld som uppenbarar sig, men också en tjusande sådan med sin obönhörliga oförutsägbarhet. Oavsett Backer låter som en mongolisk strupsångare eller en extrem fäbodshojtare står Strid följsamt bakom honom med sina ickerytmer och sitt skönt oförvägna rassel.
Peter Bornemar


Operassångare möter jazz
inspirerad av Billy Eckstine
Mats Almgren                 

Sings Billy Eckstine        
(Oh Yeah Records/Border)

Mats Almgren är anställd vid Göteborgsoperan som bassolist och frilansar då han mest sjunger Wagner roller. Nu tillsammans med sina bröder basist Owe Almgren och saxofonist Björn Almgren, som det var tjugo år sedan de senast musicerade tillsammans, utger han en cd med musik vi förknippar med sångaren och under fyrtiotalets mitt storbandsledare Billy Eckstine. Opera möter jazz således, inget unikt men är ändå litet udda. Här blir det dock ett bra möte där Mats Almgren med samma röstläge som sin berömda föregångare hade under fyrtio-femtio talet.

Mats Almgren har således precis samma mörka kraftfulla röst som Eckstine och som passar utmärkt till de elva melodier skivan innehåller och till en del vi känner från Billy Eckstines repertoar under hans glansdagar i mitten av fyrtiotalet. Här finns också instrumentalt mycket skickligt spel med riklig mängd soloinpass från alla. De båda nämnda bröderna Björn och Owes respektive saxofoner och bas samt Sven-Eric ”Svenna” Dahlberg piano och Göran Kroon trummor. Med utmärkt spel i How High the Moon, Send My Baby Back to Me och Tell Me Pretty Baby där tempot befinner sig bland det snabbare och där Almgrens röst och frasering är i linje med Eckstines. Och den så bluesfyllt vackra Jelly, Jelly och Ev´ryday I´ll Fall In Love, har blivit mina ”bästisar” bland titlar i balladtempot. Välkända My Foolish Heart som inleder cd:n, dock litet väl utstuderat långsam och blir något ”seg”.

Kombinationen jazzinstrumentalister och operasångare har tidigare förekommit med varierat resultat. Här dock godkänt, speciellt bland låtar där det svänger friskt.

Thord Ehnberg


Obändig kraft och energi samlad

i exklusiv bild -och ljudutgåva
Paal Nilssen-Love Large Unit

Large Unit 2015
(PNL Records)

Jag räknar till hela 212 album i den norske trumslagaren Paal Nilssen-Loves diskografi - trots sin relativa ungdom (född 1961). Mest bekant är Nilssen-Love möjligen för sina insatser tillsammans med saxofonisten Mats Gustafsson och basisten Ingebrigt Håker Flaten i den omtumlande trion The Thing, och som en av två trumslagare i Peter Brötzmann Chicago Tentet. Men han finns i en lång rad sammanhang där det handlar om frijazz och improvisationsmusik.

Large Unit är Paal Nilssen-Loves eget lilla storband, som han bildade i sin hemstad Molde 2013. Large Unit består av 12 musiker hemmahörande i Norge, Danmark, Finland och Sverige, som representeras av tubaisten Per-Åke Holmlander och trombonisten Mats Äleklint. Sättningen i övrigt utgörs av två saxofonister, basister och trumslagare, trumpet, gitarr, elektronik samt live sounds.

Den musik Nilssen-Loves skriver för Large Unit kan betecknas som expressiv totalmusik, som ofta bryts ned i mindre beståndsdelar där de enskilda musikerna för dialoger med varandra. Tidigare har Large Unit gett ut två EP (First Blow, 2013 och Rio Fun, 2015) samt albumet Erta Ale (PBL Records, 2014) på tre CD eller fyra LP.

Large Unit 2015 är en exklusiv utgåva i form av en 80-sidig inbunden bok som med bilder och ljud samlar in- och uttryck från den komprimerade turné bandet genomförde i USA och Kanada i juni 2015. En turné som för övrigt både föregicks och efterföljdes av en lång rad spelningar runt om i Europa.

Av de 14 spelningar som bandet genomförde under 16 dagar finns här axplock från två; en inspelning från Montreal där bandet brutits ned i duo- och trioenheter samt en inspelning från Seattle (den sista på turnén) med Large Unit i sin helhet. Även om ljudkvaliteten är tämligen medioker vittnar musiken om en obändig kraft och energi som sluggar sig fram i formationer och miljöer som ter sig både nya och omväxlande.

I kombination med Christian Meaas Svendssens (tillika en av basisterna i bandet) oförställda svartvita fotografier, som dominerar innehållet i boken, skapar dock dessa inspelningar på ett förträffligt sätt en bild inte bara av en musik som söker sig nya vägar, utan även av en tillvaro som inte torde vara obekant för musiker som söker sig egna vägar.
Peter Bornemar


Skivdebut som är såväl
andaktsfull som rykande svängig
Henrik Gad Quartet       

For You       
(Imogena/Border Music)  
 

Skivdebuterar under sitt namn gör saxofonist Henrik Gad med kvartett. Han kommer ursprungligen från Härnösand men bor numera i Värnesborg. Började spela saxofon redan som åttaåring och har därefter skaffat sig en gedigen utbildning och har vid det här laget varit verksam som jazzmusiker i många år. Arbetar som frilansmusiker och på kulturskolan i Trollhättan. Har bland mycket annat spelat med Bohuslän Big band, kvartetten Fredar som fått internationell framgång med sin debutskiva Irukandji samt med i Diggiloo-bandet. Skickliga medmusiker i den egna kvartetten har Gad i pianist Simon Westman, Jon-Erik Björänge trummor och Mattias Grönroos bas.

Gruppen bildades 2012 och nu är det således dags för skivdebut med sju av titlarna även skrivna av Gad, plus den inom jazzkretsar välkända Expedition 721, signerad Börje Fredrikssons. Henrik Gad Quartet har ett fräscht sound med touch av 60-talets jazzmusik, förankrad i dåtida John Coltrane/Sonny Rollins med fler tenoristers anda. Rykande up-tempo starka Is My Hair Straight, Planka och Song for Walter, med tufft spel från hela kvartetten, med idéfyllt solospel invävt från Westmans piano i sololäckerheter och Gad´s tenor glöder i varje spår, pådrivna av Björänges alerta trummor och Grönroos precisa bas.

Titelmelodin, en innerligt vackert spelad ballad, visar Henrik Gad på stort andaktsfullt lyriskt spel med skön ton i tenoren rakt genom och de övriga instrumenten vävande fina mönster runtom. I smått funk-rykande Blues for Sven samt Expedition 721 där basist Grönroos även får komma till tals med bra solospel, svänger det så tilltalande bluesfyllt så man som lyssnare vill dansa med. Allt avslutas med en något annorlunda musik mot det övriga. Skivans andra ballad, som Gad betitlat Skaven, med smakfull stråkbas i inledning och Anna Lundqvist röst som här tillkommit, involverad i den kollektiva tonbilden.                              
Thord Ehnberg



Attack. Från vänster:. Lisa Ullén, Malin Wättring, Anna Högberg, Elsa Bergman,

Elin Larsson, Anna Lund. Foto: Gunnar Holmberg/DIG Jazz©


Sex kreativa röster förenas i
frustande energi och lekfull fantasi
Anna Högberg Attack

Attack

(Omlott/Musicloversrecords)

Altsaxofonisten Anna Högberg är en av de nya och verkligt stora profilerna på den tyvärr alltför undangömda svenska frijazz- och improvisationsscenenen.  Hon tilldelades 2013 Sveriges Radios pris Jazzkatten i kategorin Årets nykomling, och tog samma år även del av Jazzkattpriset i kategorin Årets grupp till Mats Gustafssons maffiga storband Fire! Orchestra, där hon är medlem.  

Högberg ingår även i trion Dog Life (med trumslagaren Mårten Magneford och basisten Finn Loxbo), i kvartetten Se & Hör (DIG-recension) och i kvintetten Pombo (DIG-recension
I samband med Stockholm Jazz Festival 2013 fick hon möjlighet att bilda sitt dreamteam, sextetten Anna Högberg Attack, som förutom henne själv utgörs av Elin Larsson och Malin Wättring på tenor- och sopransaxar, Lisa Ullén på piano, Elsa Bergman på bas och Anna Lund på trummor. Ett fenomenalt band format av sex starka personligheter, tillika sex kreativa röster som knyter sig samman i musik präglad av frustande energi och lekfull fantasi i en synnerligen smakfull kombination.

Efter ett antal bejublade konserter och turnéspelningar kommer nu ett efterlängtat album med Anna Högberg Attack. Även om det förstås är hopplöst att på vinyl eller cd försöka knöka in det visuella, den dynamik och den lekfullhet som bandet utstrålar live är albumet förträffligt.
Här finns nio sinsemellan synnerligen varierade kompositioner, varav samtliga utom Elsa Bergmans Skoflikargränd är skrivna av Anna Högberg. Gemensamt för alla stycken är en fast struktur eller melodistämma som sällan får vara helt i fred, utan vänds och vrids på och ibland används som studsmatta för utflykter mot nya kraftfält.

Med tre magnifika rörblåsare i fronten kan bandet formera en unison kraft som när det går som vildast till (Borderline) kan spräcka det mesta. Medan frontlinjen i andra låtar till stora delar också svarar för den trygga melodilinjen (Lisa med kniven). 

Om jag tvingas välja favoriter här får det dock bli det lika vemodigt klagande som brutalt forcerade titelspåret Attack, och den suggestiva låten Familjen med sin vemodigt intagande melodi som framkallar bilden av ett möte mellan Duke Ellington och Ennio Morricone.
Peter Bornemar


Inspirerad fältrapport med
innehållsrika kompositioner
Örjan Hultén Orion     
Fältrapport        
(Artogrush Rec./ Plugged Music)  

 
Örjan Hulténs saxofoner har vi tidigare hört i egna skivor sedan 2002 och ingående i många andra grupper genom åren. Till exempel med Jeanette Lindström och Fredrik Norén Band under nittiotalet och på senare tid tillsammans med Johan Berkes grupp och Bosse Brobergs Nogenja likaväl som i den skiva Filip Augustsons skivdebuterade med under eget namn. Augustsson som finns med i gruppen Orion som  Hultén leder.

Nu har Örjan Hultén med sina saxofoner och grupp Orion lämnat en fältrapport från jazzmusikens värld. Och det är både skön och spännande rapport han förmedlar genom sina och gruppen instrument. Med femtiotalets jazzmusik i botten vidgar han musiken mot friare former och i andra kulturers uttryckssätt. Vilket vi för den delen hört många göra, men ändå är Hultén på ett personligt plan i sitt musikskapande. 

All musik är också skriven av Hultén. Samtliga åtta kompositioner innehållsrika med variation till innehåll. Med inspirerat spel från hans båda saxofoner, sopran och tenor, likaväl som av hans medmusiker Adam Forkelid piano, Filip Augustsson bas och Peter Danemo trummor. I perfekt samspel, lyhört för varandras intentioner från första spåret Akrobat, med spännande dynamiskt spel med sopranen ridande på toppen i ensemblen och Forkelid i mycket bra solospel. Smått vemodiga Etyd I och med lätt österländskt tema i Etyd II, som dock båda luckras upp i den dynamiska attityd vi finner i de flesta titlarna. Sitter ihop som en suite gör Fru Rosenthals Dod, Makarna Quangel och rytmiska Moderskeppet. I fina övergångar och i bra spel från samtliga både vad det gäller ensemble eller solospel. Karin Maria, innerligt bluesfylld – med fin övergång i likaledes bluesfyllda Sixto (For Benjamin Mendjelloul). 

Sammanfattningsvis mycket bra spel från samtliga med Hultén och Forkelid som mesta solisterna. Dynamiskt jazzmusik där vi även skymtar lyrik. 

Thord Ehnberg


Smakrik anrättning 
med kryddstark huvudrätt
 Daniel Karlsson Trio                  

At the Feel Free Falafel            
(Brus& Knaster/  Playground)
                          
Daniel Karlsson med sin tredje jazztrio cd på lika många år. Den första, Das Taxibåt kom 2013 följt av Fusion for Fish, som erhöll P2:s Jazzkatten årgång 2014 och belönades med Orkesterjournalens Gyllene skiva 2015. Nu således det tredje albumet från trion, betitlad At the Feel Free Falafel. 

Precis som i de två tidigare, modernt dagsfärskt inriktad triojazz spelad av en homogen trio som känner varandras intentioner mycket väl. Med Daniel Karlssons klaviaturer mestadels i förgrunden i tätt samarbete med Christian Spering, som ersatt föregående skivors Kristian Lind på bas samt Fredrik Rundqvist trummor och percussions. Och därtill lägger Daniel en ljudmatta från orgel, synth och mellotron i många av skivans nio titlar. Som i inledande Chilly Chili, där tonerna från dessa instrument porlar som en yster vårbäck.  Folke Bengtsson Won a Trip, fylld av intressanta rytmiska figurer ur Rundqvist trummor och Spering i skickligt solospel tillsammans med Karlssons piano, som är en läckerhet här likaväl som i alla spår i skivan. 

Tilltalar i hög grad gör också den så innerligt vackra och meditativt smakfulla Two Blocks Awa. En ”andningspaus” till den i övrigt litet mer tuffa attityden som musiken i övrigt har. Och cd:n blir därigenom en smakrik anrättning av kryddstark huvudrätt som honungslen efterrätt som frestar lyssnarcentrat. Daniel Karlsson trios recept på deras Falafel helt enkelt. 

I Viggo´s Veggie och avslutande rytmiska Recycling Society tillkommer Andreas Hourdakis gitarr medan Rebecka Karlsson spelar violin i likaledes rytmiskt gungande The Daily Döner. Två som dock bara vidgar tonbilden marginellt. Trions musik med den personliga tonbilden, med eller utan biinstrument, och det skickliga solospelet från de tre, Daniel, Christian och Fredrik torde vara bland det mest intressanta inom dagens svenska jazzmusik.                                               
Thord Ehnberg


Gitarrist som alltid överraskar
men  aldrig har behov att briljera
Bill Frisell

When You Wish Upon A Star                                      OKeh/Sony)

Att Bill Frisell överraskar är knappast förvånande. Det gör han nämligen alltid. Den här gången har han glatt kastat sig över ett knippe låtar från diverse filmer och tv-serier, genrer som enligt vad han själv påstår alltid har legat honom varmt om hjärtat. Musiken är alltså hämtad ur allt från ”Pinocchio”, ”Psycho” och ”Frukost på Tiffany´s” till ”Bonanza”, James Bond och ”Gudfadern”.

Originellt? Javisst – men faktiskt inte särskilt upphetsande. Och det originella sitter inte så mycket i Frisells spel på sin akustiska eller elförstärkta gitarr utan huvudsakligen i de speciella, oftast mycket vackra, klanger han skapat för den minst sagt ovanliga sättningen: viola, gitarr, bas, trummor/slagverk och röst. Allt sitter förstås som vanligt när det gäller Frisell. Inte minst tack vare Eyvind Kang (viola) och Rudy Royston (trummor), herrar som Bill har samarbetet med under många år.

Ny i sammanhanget är basisten Thomas Morgan och, framför allt, sångerskan Petra Haden. Alltså salig Charlie Hadens dotter! Hon framför texterna till de välkända kompositionerna – till exempel ”The Shadow of Your Smile”, ”You Only Live Twice”, ”When You Wish Upon a Star” och ”Moon River” - okonstlat, snyggt, prydligt och utan våghalsiga utflykter. Men mest till sin fördel är hon när hon, som i ”Psycho”, ”Once Upon a Time in the West” och ”The Bad and the Beautiful”, ägnar sig åt ordlös sång, oftast unisont med Frisells gitarr eller Kangs viola – ibland bådadera.

På äldre dagar – han fyller 65 i år - har Bill Frisell blivit både mer eftertänksam och tonsnål. Han tycks i och för sig aldrig ha haft något större behov av att briljera, men på ”When You Wish Upon a Star” är han mer återhållsam än någonsin tidigare. Fast som vanligt gör han naturligtvis sådant som man aldrig skulle ha kunnat gissa i förväg.
Bills förra platta, ”Guitar of the Space Age!”, som kom för ett drygt år sedan var vassare, tycker jag. Men ”When You Wish Upon a Star” växer ett snäpp för varje gång man spelar den…
Jan Olsson 


Spänning, mystik 
och oförutsägbarhet
Swedish Azz med vänner

& Gilbert Holmströms Sextett
Fåglarna
(NotTwo Records)

Inspirerad av Hitchcocks film Fåglarna från 1963 komponerade Gilbert Holmström tre år senare ett grafiskt stycke med samma namn som på den här 12-tumsvinylen framförs i två tämligen olika versioner. På den ena sidan i en knappa sex minuter lång tappning av Gilbert Holmströms sextett med bland andra Lars Löfstedt på trumpet och Clas Fehling på piano i en fri och kraftfullt utmanande inspelning från en studio i Göteborgs konserthus 1967. 

På skivans andra sida presenteras Fåglarna i en dryga tio minuter lång version av Swedish Azz med vänner i en inspelning från Rönells bokhandel i Stockholm 2013. Upplagan av Swedish Azz utgörs här av Mats Gustafsson (barytonsax), Kjell Nordeson (vibrafon), Dieb 13 (grammofon, live-teknik), Per-Åke Holmlander (tuba) och Erik Carlsson (trummor), medan vännerna är Gilbert Holmström (tenorsax) och Bengt Ernryd (trumpet).

Det är fascinerande att jämföra inspelningarna, där den senare är mer komplex och nyanserad samtidigt som båda är starka bärare av spänning, mystik och oförutsägbarhet.

Nästan så att Malgorzata Lipinskas utsökta omslagsbild i sig är värd kostnaden för införskaffandet av skivan.
Peter Bornemar


Minutiöst arrangerat
för udda instrumentgrupp
Henry Threadgill Zooid

In for a Penny, In for a Pound
(Pi recordings/Forsyte)

Altsaxofonisten Henry Threadgill, som fyller 72 år I dagarna, hör till det senare halvseklets stora namn inom avantgardejazz och improvisationsmusik. På 1960-talet var Threadgill starkt involverad i AACM (Association for the Advancement of Creative Musicians) i Chicago, och spelade bland annat med Muhal Richard Abrams. Men han turnerade även med gospelsångerskan Jo Morris och spelade under sin militära tjänstgöring under samma decennium även i ett rockband.

På skiva upptäckte jag Threadgill i början av 1970-talet tillsammans med basisten Fred Hopkins och trumslagaren Steve McCall i trion Air, som bland annat gjorde en del fräcka variationer på urgamla jazzklassiker. Det var dock först på 1980-talet hans särart verkligen framstod - på album med sin sextett som When was That? (About Time, 1982) och Just the Facts and Pass the Bucket (About Time, 1983). För att inte tala om de förträffliga album Threadgill gjorde med sin grupp Very Circus på 1990-talet, exempelvis Spirit of Nuff…Nuff (Black Saint, 1991) och Carry the Day (Columbia, 1994).

Sedan millennieskiftet har Threadgill fokuserat att spela med och skriva kompositioner för kvintetten Zooid, med den något udda intrumentsammansättningen trombon/tuba, gitarr, cello, gitarr, slagverk och altsax/flöjt. Dubbelalbumet In for a Penny, In for a Pund är det sjätte albumet med Threadgills Zooid, och består av sex kompositioner varav fyra sträcker sig mellan 15 och 20 minuter.

Det är inget lättillgängligt album. Snarare vilar en introvert filt över den minutiöst arrangerade musiken, som dock i allt för hög grad framstår som pretentiös, helt enkelt. Bästa albumet med Henry Threadgill Zooid är fortfarande 2001 års Up Popped the Two Lips (Pi Recordings, 2001).
Peter Bornemar


Tilltalande och lättlyssnat

nutida jazzens mittfåra

Caius Cat Trio

(Do Music Records/Plugged Music)  


Internationell sammansättning har sannerligen trion Caius Cat. Med svenske Oskar Forsberg spelandes tenor och barytonsax, spanske Pedro Martinez Maestre kontrabas och som dock är bosatt i Schweiz samt den schweiziske trummisen Raphael Nick. Dessutom tillkommer som det oftast gör numera inom jazzmusikers inspelningar en gäst. Och här är det pianisten Gunnar Åkerhielm som tillför trion ytterligare en dimension. En gäst som bara för några år sedan erhöll Hasselgård stipendiet för sitt musicerande.

Trion vandrar i de spår som Sonny Rollins förespråkade i sin musik under femtio/sextio talet. Musiken här dock egna verk komponerade två vardera av Forsberg och Martinez Maestre samt ett bonusspår hämtat från en koreansk traditionell låt. Inledning med melodiskt medium gungande Friendship där Forsbergs spel på tenoren tilltalar, följt av i långsamt tempo spelade Arabesque pour Estela där vi får långt bra intro från kontrabasen innan trummor och barytonsax tillkommer och fyller på i intressanta tonvändningar. Sketches däremot inleds med långt vackert tenorsolo, övergående i virvlande trummor låten genom i intressant samspel. 

Tilltalar som mest gör en rörligt livlig On Fry Street och bonusspåret Kuselbe, där pianot tillkommer med bra solospel och fyller på mot ytterligare dimension i deras musik. Bra spel i den lättlyssnade tonskalan som befinner sig i mittfåran av den jazzmusik som spelas i dag.                                                                                                        
Thord Ehnberg


Svend Asmussens musik lever vidare:
Lysande 100-årshyllning 
men inte någon slavisk imitation
Mads Tolling Quartet

feat. Jacob Fischer

Celebrating Svend Asmussen

(Gateway Music)

Låt oss omedelbart konstatera, att den här lysande hyllningen till 100-åringen Svend Asmussen egentligen är värd allra högsta betyg. Anledningen till att den ändå inte får det är helt enkelt att det bara finns en Svend Asmussen. Och att den musik som violinisten Mads Tolling har valt att framföra faktiskt på något sätt tillhör just Svend.


I Tollings kvartett, som just nu far runt på jazzklubbarna i Sverige, Norge och Danmark och hyllar Asmussen, ingår Svends ”egen” gitarrist Jacob Fischer, basisten Kasper Tagel och den norske, i Danmark verksamme, trumslagaren Snorre Kirk. Ett högst kompetent gäng alltså. Om Tolling kan sägas att han är född i Danmark 1980 och att han som 20-åring for till USA, studerade vid Berklee College of Music och sedan bosatte sig ute på den amerikanska västkusten. Han har turnerat runt om i världen med Stanley Clarkes band och har två gånger varit Grammyvinnare. På skiva har han tidigare uppmärksammats med bland annat en hyllning till violinkollegan Jean-Luc Ponty. Men hans stora favorit har genom åren varit, och är fortfarande, Svend Asmussen, som en gång uppmuntrade honom att lyssna ordentligt på Stuff Smith. För något år sedan skänkte Svend också honom sin arrangemangssamling, som nu naturligtvis har kommit till användning.   

Samtliga elva nummer på ”Celebrating Svend Asmussen” är således hämtade från den asmussenska repertoaren. Somligt, som ”After You´ve Gone”, ”Honeysuckle Rose” och den ofrånkomliga ”June Night”, stod på Svends musikaliska meny redan på 40-talet. Annat har kommit till efterhand, låtar som den originella ”Take Off Blues”, ”Nadja”, Astor Piazzollas ”Libertango”, ”Scandinavian Shuffle” och ”Hambo om bakfoten”, som inte alls är någon hambo och som vi hörde första gången i samband med Asmussens formidabla samarbete med Eric Ericsons Kammarkör 1972. Fyra kompositioner är signerade Svend Asmussen, en (”Latino”) Jacob Fischer och en Fats Waller. Resten, förutom redan nämnda ”Libertango”, är hämtat ur den outtömliga amerikanska sångboken.

Vad som egentligen borde glädja alla Asmussen-vänner är att Tolling inte slaviskt imiterar sin förebild. Det hörs tydligt att han är född nästan 65 år senare än Svend. Han har alltså en något ”modernare” uppfattning och har säkert tagit intryck av såväl Chick Corea som Miles Davis. Men ändå låter det förstås Svend Asmussen om honom. Han är tekniskt briljant, melodiskt fantasifull och rytmiskt suverän. Och så ser han till att det svänger ordentligt. Fischer är som vanligt fullständigt grandios. En mer komplett gitarrist torde vara svårt idag att finna någonstans i världen. Lyssna till exempel på hans ackordspel i den egna ”Latino”, en låt som förresten Svend gillade mycket att spela under de sista åren av sin långa karriär. Men allra bäst är faktiskt plattans bägge duonummer, ”After You´ve Gone” och ”Honeysuckle Rose”, där det halsbrytande och roliga samspelet mellan Tolling och Fischer borde få även den mest hårdhudade jazzkonsument att tappa hakan.

Både Svend Asmussen och hans musik lever vidare. Härligt!
Jan Olsson


Jan löser Jan-utmaning med respekt,
finess och ypperlig stråkkvartett
Jan Lundgren

The Ystad Concert

A Tribute to Jan Johansson
(ACT/Naxos)

Läs hela recensionen


Musik som definierar begrepp 
som frihet och möjligheter.
Lisa Ullén Quartet

Borderlands
(Disorder/Plugged)

Av alla trio- duo- och soloprojekt pianisten Lisa Ullén varit involverad i de senaste åren har hennes duo med Nina de Heney och kvartetten med trombonisten Mats Äleklint, basisten Nils Ölmedal och trumslagaren Andreas Axelsson fångat mitt öra och intresse starkast.

Med kvartetten har Ullén tidigare gett ut skivorna Big Bang och Revolution Rock (båda på etiketten Disorder, 2006 respektive 2009). Tredje albumet Borderlands fortsätter på ungefär samma våglängd, men lyfter i högre grad fram Mats Äleklint som frispråkig spanare - understödd av såväl de spännande harmonibyggen och inspirerande kluster som Lisa Ullén frambringar från pianot som Ölmedals och Axelssons lyhörda rambygge.

Bortsett från den melodiösa, närmast hymnlika avslutningen på inledningsspåret Sisters, Brothers, Here’s Another är musiken i de åtta kompositionerna här intimt koncentrerade, och bygger mer på subtila - ibland oväntade sådana - nyanser än på kraft. Omgiven av Ölmedal, Axelsson och inte minst Äleklint, med dennes sätt att med hjälp av elektronik utforska trombonens klang- och tonmöjligheter, gör Ullén musik som definierar begrepp som frihet och möjligheter.

Peter Bornemar


Triggad, välljudande trombon
i högklassig omgivning
Karin Hammar FAB 4  

Imprints
(Redhorn Records/Naxos)
 
Karin Hammars trombon är triggad och sofistikerat välljudande i den här inramningen. Skivan släpps på kollegan Nils Landgrens eget bolag. Visst andas den stundtals influenser från Nils röda instrument men den visar även ett respektingivande personligt spel. Tror mig aldrig har hört henne så till sin fördel.


Den vackra tonen lockar i huvuddelen av egna melodier och ett par inlån. Det är Milton Nascimento Vera Cruz och Steve Wonders Overjoyed kompletterar men det förtar inte Karins självständiga teman. Skivans material är homogent sammansatt och mynnar ut i en mjukt tilldragande sfär.  Man’s Best Friend är ett av flera lyckokast.

Det är inte enbart Karin som skall uppmärksammas. Högklassisk assistans får hon av en välkomponerad omgivning. Där bidrar gitarristen Max Schultz till skivans klass både solistiskt och med smakfulla inramningar av trombonen. Kvartettens vackra sound får en  intim klang genom lyhörda insatser av unge basisten Niklas Fernqvist och trumslagaren Fredrik Rundqvist. De har stora öron som passar till gruppens särpräglade framtoning.

För mig blev mötet med Karins Fab 4 en stimulerande öppnare av det nya jazzåret.
Göran Olson

Läs mer om Karin Hammar


Energfyllt och frifräsigt med
närvarande rytmisk puls
Alberto Pinton Noi Siamo

Resiliency
(Moserobie/Plugged)

Efter åtta album i eget (eller under delat) namn kommer här en första utgåva med rörblåsaren Alberto Pintons nya grupp Noi Siamo, som precis som hans andra numera aktiva konstellation Nascent är en kvartett. I Noi Siamo ingår förutom Pinton själv (på barytonsax, klarinett och basklarinett) trumpetaren Niklas Barnö, basisten Torbjörn Zetterberg och trumslagaren Konrad Agnas.

Musiken här, fördelad på sju kompositioner - samtliga skrivna av Pinton - av varierad längd och karaktär, spelades in live på Glenn Miller Café förra sommaren och genomsyras av energi och ett interaktivt samspel i alla skeden och på alla nivåer. Pinton och Barnö formar den melodialstrande frontlinjen medan Zetterberg och Agnas står för den grundmurade och den allestädes närvarande pulsen i musiken.

För även om det handlar om musik som till stora delar bygger på improvisation finns här hela tiden ett fundament av rytmik som gör att tankarna går till den ton- och klangvärld som framför allt den amerikanska, men även den europeiska frijazzen öppnade dörrarna till på 1960- och 70-talet.

Av naturliga skäl är det svårt att plocka ut något som sticker ut ur denna frifräsiga blandning, men den köttigt påstridiga kompositionen Kapten K, med Pinton på ilsk barytonsax, och den närmare 18 minuter långa och ur alla perspektiv intensivt utforskande Krigarens väg, är svåra att komma förbi. I den senare, där Pinton växlar mellan klarinett och barytonsax, och Barnö vrider allt som går ur sin trumpet, knyts den komplexa kompositionen ihop av Agnas och Zetterbergs fenomenala insatser.
Peter Bornemar


Magnifikt och mästerligt

när Leonard Bernstein hyllas

Nils Landgren with Janis Siegel                                                          

Some Other Time 

(ACT/Naxos, cd och vinyl)

Läs hela recensionen


Njutbart vackert att slappna 
av till i mjukaste fåtöljen 
Birgit Lindberg Anders Färdal Quartet  
Damn that Cat        

(Do Music Record/Plugged Music)


Innerligt melodiöst och mestadels sirligt vacker musik av den litet äldre jazzskolan. Det är musik för lyssnare inom swingmusikens område som pianist Birgit Lindberg och gitarrist Anders Färdal Quartet bjuder i sin nya skiva, Damn That Cat. All är så innerligt musikaliskt vackert så man som lyssnare slappar av i mjukaste fåtöljen och bara njuter av det man får höra.

Förutom nämnda två bandledare för kvartetten finns två som passar in i många av jazzens genrer, nämligen Martin Sjöstedt bas och Daniel Fredriksson trummor och dessutom utökas kvartetten i fyra av skivans elva spår med tenorist Fredrik Lindborg som tillkommer. Och musiken blir då något ”hetare”. Framför allt i Färdals båda verk, inledande Sea Breeze och Power Cut, samt titelmelodin Damn That Cat från Lindbergs penna, med tenor/gitarr vävande sköna soloslingor med pådrivande trummor/bas i bop/swingskolans melodiska anda. 

Titlarna varvas med eget skrivet material av Lindberg/Färdal och klassiker inom jazzmusiken. Som Johny Mandels och Cole Porters här känslofullt spelade vackra ballader Emily respektive So In Love, med pianot i huvudrollen. Gershwins rappare It Ain´t Necessarily So med bra solospel från Färdal och Sjöstedt. Birgit Linberg för sin del spelar sirligt elegant piano i sina egna, sprittande Tango Birgitte och med känslosam nerv i Vemod. Allt avslutas med likaledes synnerligen vackra Morgon vid Vindelälven, från Färdals penna. En njutbart vacker musikstund som bjuds av rutinerade musiker.    

Thord Ehnberg


Lyhört, sparsmakat 
och ytterst smakfullt 
Kristin Amparo

”A Dream

(Stockholm Jazz Records/Plugged)


32-åriga Kristin Amparos vagga stod i den stora industristaden Cali i sydafrikanska Colombia. Hon växte upp i Stockholm och fick sin musikaliska fostran i, bland annat, Adolf Fredriks Musikklasser och vid Kungliga Musikhögskolan. Hennes vandring mot sångtoppen har varit ovanligt slingrig: hiphop, soul, blues i en enda osalig röra och dessutom deltagande i förra årets melodifestival. Samt jazz förstås, inklusive det mycket meriterande och ärofyllda Alice Babs-stipendiet redan 2009. Enligt en utsaga i DN för en tid sedan är Kristin ”det närmaste Sverige har till Ella Fitzgerald och Amy Winehouse i samma person”. Snacka om mångsidighet!

På ”A Dream” handlar det i alla fall om jazz och inget annat. Och Kristin krånglar inte till det – varken för sig själv eller för oss lyssnare. Inget påklistrat effektsökeri, inga våghalsiga utflykter. Bara rättfram, skenbart enkel, innerlig, ibland lätt bluesig tolkning av åtta utsökta kompositioner och dito texter. Hon har en fin, fyllig, välgymnastiserad röst och ett sätt att frasera som imponerar.

För uppbackningen på ”A Dream” svarar pianisten Joel Lyssarides, som tycks hylla samma ideal som Amparo: ”less is more”. Lyhört, sparsmakat och ytterst smakfullt alltså. Detsamma kan sägas om basisten Niklas Wennström och trumslagaren Robert Mehmet Ikiz.

Av albumets åtta välvalda låtar har jag speciellt fastnat för Jimmy Webbs fina ballad ”The Moon´s a Harsh Mistress” och Lars Janssons/Marie Winald Karlströms ”Compassion”, som är den enda som framförs på svenska. Tufft också att våga sig på Billie Holidays ”God Bless the Child” utan att falla i någon av de fallgropar det brukar innebära.

Man kan dock undra varför albumet bara tar 36 minuter att spela igenom. Nog kunde vi väl fått lite till? Fast å andra sidan är förstås betydligt angenämare att få njuta en dryg halvtimme än att lida dubbelt så länge. Ett är under alla omständigheter säkert: Kristin Amparo har kommit för att stanna!
Jan Olsson


Sprudlande frisk och

variationsrik storbandsmusik 
med såväl rockrykande som innerligt Breckerspel.
 UMO Jazz Orchestra 
with Michael Brecker
    

Live in Helsinki 1995               
(Random Act Records(Naxos)     
  
 UMO Jazz Orchestra hör otvetydigt hemma bland de främsta storband i Skandinavien. En orkester som bildades för fyrtio år sedan av musikerna Heikki Sarmanto och Esko Linnavalli. UMO är en förkortning av Uuden Musiikin Orkesteri, det vill säga Nya Musik Orkestern och har sedan 1984 varit en professionell orkester finansierad av radion, undervisningsministeriet och kultur i Helsingfors. Orkestern har turnerat i flera europeiska länder samt i USA och Kanada och många berömda musiker har gästat orkestern genom åren.  Dexter Gordon, Dizzy Gillespie, McCoy Tyner och John Schofield för att nämna bara några. Skivproduktionen har också varit omfattande. Hela 26 skivor har utgetts sedan den första kom 1975.

Nu åter en celeber gästmusiker, tenorsaxofonist Michael Brecker, som gästade orkestern och spelade in under en konsert i Helsingfors oktober 1995. För tjugo år sedan således, som nu äntligen utgivits. Breckers musikbana har ungefär samma längd som UMO-bandet. Till en början som de flesta jazzmusiker har han ingått i andras band. Bildade tillsammans med brodern trumpetare Randy Jazzrockgruppen Brecker Brothers och deras första vinylskiva kom 1975, helt enkelt betitlad The Brecker Brothers, som ävenledes också återutgivits på cd. Michael Brecker avled efter en tids sjukdom 2007, 57 år gammal.

Vi kan känna igen intentioner från Brecker Brother tiden för fyrtio år sedan i några av spåren i dagens cd-utgåva. I två betitlade Slang och Song for Barry, som bär Michael Breckers signatur till både spel och som komposition. Med honom själv i häftigt rockrykande solospel. Och som gäst har han givetvis det mesta av solospelet hela skivan genom,  även om det också finns mycket kompetenta musiker i storbandet med fina soloinpass. Tenorist Manuel Dunkel är en, som i den litet kluriga Ginare, skriven och arrangerad av Kirmo Lintinen för just denna spelning, ”tenor duellerar” med Brecker mycket skickligt. 

Musiken har den häftigt ösiga attityden bland fler av skivans tio spår. Som Nica´s Dream och Nutville, skriven av Horace Silver som för övrigt Brecker spelade med en kort tid innan bildandet av Brecker Brothers. Michael Brecker visar också en annan sida av både sitt spel och som kompositör, som ett stämningsfullt avslut på en bra konsert med vackert balladspel i Never Alone, där han bjuder innerlig känsla som även har ”spets” i solospelet. En annan skön ballad är gamla goda The Meaning of the Blues, från Bobby Troups penna skriven mitten av femtiotalet, har dess alla ingredienser med känsla och nerv från Brecker och orkester. Sprudlande frisk och variationsrik jazzmusik från Michael Brecker och med skickligt skrivna arrangemang för UMO Jazz Orchestra som tilltalar i högsta grad än i dag. Det är bara att instämma i publikovationerna mellan låtarna.

Thord Ehnberg


Maffig hybrid med ultamodern

tango och musik med säregna rötter,
Mikael Augustsson 

Carne
(BullCatRecords/mikaelaugustsson.com)

Mikael Augustson är en av få musiker i Sverige som specialiserat och utbildat sig på det för den argentinska och uruguayanska tangon så typiska bälginstrumentet bandoneon. Tangomusik i modern tappning präglade också Augustsson debutalbum National Hymns (HOOB) från 2012, där han spelade tillsammans med Nils Berg, Josef Kallerdahl och Daniel Bingert under namnet DynaMike.

Tangomusiken, i en än mer experimentell form än den Astor Piazzolla utvecklade, är fundamentet även på det innehållsrika dubbelalbumet Carne, även om det bland de 15 kompositionerna (alla av Augustsson) också finns musik med helt andra – för att inte säga säregna – rötter.

Augustssons medspelare här är Johan Lindström (från Tonbruket) på gitarr och pedal steel, Jesper Nordenström (från Goran Kajfes Subtropic Arkestra) på orgel och piano, Andreas Unge på bas samt gedigna trumslagarparet Jon Fält och Christopher Cantillo. Tillsammans skapar de en maffig hybrid av ultramodern tango, elektronika, psykedelia, Ennio Morricone-parafraser, Grace Jones à la Libertango och dunkelt vemod som når sina bästa stunder i låtarna Hotel Safsaf, Angola och Drumtown.
Peter Bornemar


David Bowie sökte ständigt nya vägar.
På sista skivan med en jazzkvartett
David Bowie
Blackstar

(Columbia/Sony)

Att den minst sagt originelle rock- och popikonen David Bowie avled i början av året, endast två dagar efter sin 69-årsdag, kan knappast ha förbigått någon. Däremot kan en och annan ha missat, att han på allra sista album, ”Blackstar”, som släpptes två dagar innan hans överraskande bortgång, samarbetade med en av jazzmusikens mest uppmärksammade saxofonister under senare tid, den 20 år yngre Donny McCaslin. Samme McCaslin alltså som har återfunnits i, bland annat, Steps Ahead och Gary Burtons och Dave Douglas grupper.

Att Bowie plötsligt omgav sig med just en jazzkvartett var egentligen inte särskilt märkligt med tanke på att han älskade att överraska och ständigt sökte efter nya och oprövade vägar att beträda och utforska. Stillastående var tillbakagång.  I det fallet påminde han i hög grad om Miles Davis. Men att det den här gången, den sista, blev just jazzmusiker som han valde som hjälp att förstärka hans budskap är alltså inte helt förvånande för den som vet, att David under sina första år som musiker i London faktiskt tog saxofonlektioner av den engelske barytonsaxlegendaren Ronnie Ross och var medlem i ett par r&b-band. Dessutom har han senare skrivit filmmusik tillsammans med Pat Metheny.

”Blackstar” är på inga sätt någon jazzplatta, trots att McCaslins kvartett finns med i laguppställningen. Några pliktskyldiga solon får vi visserligen höra mellan varven, liksom en del obligatospel. Men mycket mer är det inte. För musiken är helt och hållet Bowies. Och den är bra, ofta vacker, gripande – inte blå men svart - och högst personlig. Egentligen liknar den inget annat. Speciellt fastnar albumets tredje spår, ”Lazarus”, som får en helt ny och nästan skrämmande, klärvoajant innebörd i och med att den, helt avsiktligt har vi fått veta i efterhand, blev allmän egendom samtidigt som Bowie lämnade den här världen. Intressant är det också att få ta del av ”Sue”, den enda komposition på skivan som inte bara har David Bowie som upphovsman utan även Maria Schneider. Den finns också med på Marias senaste, Grammy-nominerade album, ”The Thompson Fields”.   

Låt alltså ingen lura i er att ”Blackstar” är en jazzskiva, eftersom man hittar en del jazzmusiker i laguppställningen! Men låt inte det hindra er ifrån att lyssna på den. Kanske kommer ni rent av att upptäcka David Bowie? Och det kan ju vara på tiden…
Jan Olsson


Frank Sinatra 100 år:
Från refrängsångare till fullfjädrad 
totalartist på 100 inspelningar

Frank Sinatra

A Voice on Air 1935-55

(Columbia Legacy/ Sony, 4 cd)


Frank Sinatras stora, för att inte säga enorma, genombrott kom under radions guldålder, en epok då swingerans storband lockade massor ungdomar till dansarenorna och då det skrevs mer och bättre musik för scen, film och grammofonskiva än det någonsin hade gjorts tidigare – eller har gjorts senare. Populärmusikkreatörer som Richard Whiting, George Gershwin, Harry Warren, Harold Arlen, Richard Rodgers, Cole Porter, Jerome Kern, Jimmy Van Heusen, Johnny Mercer, Irving Berlin och Victor Youmans skrev fantastiska schlagers på löpande band. Och Sinatra var utan tvekan, möjligen under en period tillsammans med Bing Crosby, den som bäst kunde göra dem full rättvisa.

På ”A Voice on Air” har Columbia laborerat bland referensupptagningar på skivor och band med material från diverse radioprogram med Frankie. Man har vaskat fram inte mindre än drygt 100 inspelningar, varav 91 tidigare kommersiellt outgivna. En del av dem, till exempel Jerome Kerns ”Long Ago and Far Away” och Richard Whitings ”My Ideal”, sjöng han av någon anledning aldrig senare. Åtminstone inte på skiva. Några få nummer, till exempel den välkända upptagningen av ”S-h-i-n-e” från 1935 med den då19-årige Frank och sånggruppen Hoboken Four, har vi hört förut. Men aldrig i en så god ljudkvalitet som här. Sedan fortsätter det med några radiosändningar med Harry James och Tommy Dorseys orkestrar i utmärkt ljudåtergivning, innan Frank i slutet av 1942 blir sin egen lyckas smed och påbörjar sin lysande solokarriär.  

Bland alla de radioshower vi i kronologisk ordning får smakprov ur kan nämnas Fame and Fortune, Your Hit Parade, Broadway Band Box och The Frank Sinatra Show och naturligtvis dyker det upp diverse gäster här och var. Bland dem Peggy Lee, Doris Day, Nat King Cole, Slim Gaillard och Benny Goodman, som har tagit med sig sin kvintett. Vid ett tillfälle, i programmet Music for Millions av den 6 juni 1945, D-dagen alltså, dyker till och med generalen Eisenhower och president Franklin D. Roosevelt upp. För de flesta orkesterbakgrunder svarar norskättade Axel Stordahl – och som han gör det. Mästerligt!

Det är naturligtvis fascinerande att få följa Frank Sintras utveckling från begåvad refrängsångare till fullfjädrad totalartist. Att på nära håll kunna höra hur rösten successivt utvecklas och mognar, hur Frank bit för bit finner sitt personliga och mycket ”jazziga” sätt att frasera, och improvisera, och hur han lär sig att presentera en text så att man är fullständigt övertygad om att innehållet är självupplevt. I det fallet påminner han i hög grad om sin årskamrat Billie Holiday, som faktiskt också var hans idol och inspirationskälla i början av karriären.

På ”A Voice on Air” får vi alltså följa Francis Albert Sinatra på eterns vågor under hans första 20 år som populärsångare, under en period då han var den förste - och störste - tonårsidolen som världen har skådat. Ända fram till dess han kontrakterades av Capitol och blev The Voice, Ol´Blue Eyes och Chairman of the Board.   
Tillsammans med de fyra cd-skivorna, som det tar en god bit över fem timmar att spela igenom, följer en 60-sidig bok med intressant och initierad läsning, massor av svartvita foton, varav många privata, och alla tillgängliga fakta som finns att tillgå om de olika inspelningarna.

Frank Sinatra var unik och han var bäst – det är inget snack om saken! Och ”A Voice on Air” kompletterar på ett utmärkt sätt alla de reguljära skivutgivningarna.  
Jan Olsson


50-årig personlig, högklassig
grupp som skapar lyckorus 
Lars Lystedt Sextet  
Jazz Under The Midnight Sun
(Dragon/Border
 
Under sextiotalet var det inte många jazzgrupper av kvalité utanför regionerna Stockholm, Göteborg och Malmö. Men ett undantag och befogat sådant var ventilbasunisten Lars Lystedts grupp i Umeå. Den här midnattssolskivan från 1964 är ett talande exempel på att man även på landsorten kunde visa upp jazz av hög karat. Gruppens personliga stil med arrangemang av pianisten Berndt Egerblad i kombination med mycket starka soloinsatser håller även dryga femtio år senare. Det är bara att välkomna konverteringen från LP till CD. I mitt fall blev det ett lyckorus genom den energi och målmedvetenhet som gruppen visar.
 
I varierande laguppställningar är Lars medblåsare altsaxofonisten Lars–Göran Ulander och tenorsaxofonisten Leif Hellman. Berndt Egerblad är pianist och som nämnts arrangör och kompositör med ett undantag. Det är Charles Lloyds One For Joan. Titlar som eggar är Cook It som doftar Mingus och The Runner. Basist är genomgående Ray Karlsson. Trumslagare är Sten Öberg och Leif Wennerström. De fyndiga arrangemangen ofta med en modal touch och Lars sound i Bob Brookmeyer anda är ett lyckokast. Vilken homogen klang bandet skapade.
 
Den höga solistiska klassen lämnar mig inte oberörd. Lars-Görans vitala altsax är ett enda stort utropstecken. Hellmans större saxofon är lysande. Samma epitet gäller Berndts underfundiga fraser. Övriga komp med Ray Karlssons bas och Sten Öbergs mycket inspirerade trumspel är en fullträff. Tänk om Öberg hade bott sextio mil söderut! Vilka rubriker hade han då erhållit?
 Göran Olson

0
Melodisk  jazz på svenska
med ljus, positiv framtidstro
Hanna Elmquist      

Grund
(Elsa Rec.)   

 Sångerskan Hanna Elmquist har kommit med en skiva ungefär vart annat år sedan debutalbumet, Old Love New Love, spelades in 2006. Hela tiden har Björn Jansson träblås funnits med i de fyra tidigare album och han finns även med i detta, det femte i ordningen. Denna gång med eget skrivet material, både text och musik av de två, Hanna och Björn. Och allt är för första gången enbart på svenska.

Samtliga nio titlar har mycket korta titlar och handlar om vardagliga ting som vi människor befinner oss i.  Allmänna saker som sorg, glädje, ilska och lycka. Inledningen är förmodligen en dröm hon har. Att få komma över till jazzlanden nummer ett, den litet monotont tunga som hon helt enkelt betitlat Amerika. Hennes röst litet ungdomlig hela skivan genom där jag får vibbar mot hur Ricki Lee Jones stundtals framtonade med sin ljust naiva sång i tidiga år. Och denna naivt ungdomliga attityd präglar även texterna.

Adam Forkelid spelar pianot med några utmärkta solon instuckna mellan sångpartierna som naturligtvis upptar den mesta av skivans speltid. Pär-Ola Landin och Daniel Fredriksson spelar utmärkt kontrabas respektive trummor samt Björn Jansson på träblåsinstrument (tenorsax och klarinett). Den klassiska sammansättningen vad det gäller jazzkvartetter således.

 Mina favoriter bland albumets nio titlar är en tuff, För dom, med kraftfullt engagerat variationsrik sång och spel med bra tenorsolo och hela tiden med pådrivande basspel. De så härligt gungande Alla och Bakom molnen, strålar av ljust positiv framtidstro och den vekt vackra Säg varför och Här är lyckan, har förtjänster till text med melodisk, smått vemodig sång av Hanna.
Thord Ehnberg


Skör, flyktig triomusik och 
fascinerande svit för "sinfonietta"
Mette Henriette

(ECM/Naxos)

Mette Henriette Martedatter Rølvåg, som är hennes fullständiga namn, är en ung norsk saxofonist född och uppvuxen i Trondheim och som tidigt kom i kontakt med och fångades av fri improvisationsmusik. Hon har tidigare spelat med bland andra Tim Berne, Jim Black och Michael Formanek och gjorde sin skivdebut tidigare i år med norska ensemblen Torg på albumet Kost/Elak/Gnäll (Jazzland).

ECM-bossen Manfred Eicher fick upp ögonen för Mette Henriette, till den grad att hennes albumdebut i eget namn blev ett dubbelalbum där ena skivan utgörs av trioinspelningar tillsammans med pianisten Johan Lindvall och cellisten Katrine Schiøtt och den andra av Mette Henriettes ”sinfonietta” med 13 musiker.

De 15 kompositionerna på trioskivan, alla utom tre skrivna av Henriette, utgörs av skör, flyktig och närmast diffus musik som spelar mycket på känslostämningar och där Henriettes saxofon intar en extremt återhållsam position. På ensembleskivan däremot, framstår Henriettes talang - framför allt som kompositör – i betydligt högre grad. 

Med en instrumentering som förutom Henriette på saxofon består av musiker på trombon, trumpet, piano, bas, trummor, bandoneon, fyra på violin och två på cello formas den andra skivan till en svit fördelad på 20 fascinerande stycken som alla bidrar med ett eget uttryck till väl sammansvetsad helhet. Musiken här är starkt påverkad av modern klassisk musik och fylld av spänning i nytänkande formationer och arrangemang som är granne med både minimalism och Moondog.

Om albumet hade begränsats till en enkel-cd (den andra av de två skivorna) hade det varit än mer tilltalande gett ett än starkare intryck.
Peter Bornemar


Storskalig, komplex musik som
är både utmanande och spännade
Steve Coleman
Synovial Joints
(Pi Recordings/Forsyte)


Den amerikanske altsaxofonisten och kompositören Steve Coleman har genomgått flera faser under sin aktiva tid som artist. Först som funk- och r&b-musiker i hemstaden Chicago, därefter mer inriktad mot den jazz som fick honom att ta sig till New York och där varva perioder som gatumusiker med att bland annat spela med storband anförda av Thad Jones/Mel Lewis, Sam Rivers och Cecil Taylor.

På 80-talet bildade Coleman bandet Five Elements, som gick i spetsen för konceptet M-Base som även omsattes av musiker som Cassandra Wilson, Geri Allen, Robin Eubanks och Greg Osby. M-Base lade grunden för den integrering av funk, soul, världsmusik och jazz som Coleman fortsatte utveckla genom tre ytterligare grupper; Mystic Rhythm Society, Metrics och Council of Balance.

Även om det finns pärlor bland det 30-tal album Coleman gjort i eget namn tidigare (inte minst 1993 års The Tao of Mad Phat: Fringe Zones på Novus/RCA) når han med nya Synovial Joints med de 21 musikerna i Council of Balance utan tvekan en kreativ höjdpunkt.

Den komplexa och storskaliga musiken här är baserad på Colemans teori om att integrera matematiska regelbundenheter som finns i naturen, astronomi och filosofi med improvisationsmusik, vilket förstås låter som ren rappakalja.

Men musiken är fantastisk, utmanande och spännande på alla nivåer - vilket också markeras av den udda sättningen med dubbla saxar, trumpeter, tromboner, flöjt och klarinett, en stråktrio, piano, gitarr, dubbla basar och trummor, sång samt fyra på slagverk.

Av albumets tio stycken är huvudnumret den fyrdelade sviten Synovial Joints, där jazz och klassisk musik kontrasterar på ett fascinerande sätt. Lika fängslande är det närmast pastorala stycket Celtic Cells, de komplext pulserande styckena Harmattan och Nomadic, ja faktiskt allt på detta utomordentliga album.

Peter Bornemar


Sång med känsla och nerv
i förnämlig omgivning
Monica Borrforrs

Hello Young Lovers
(Gazell Records/Plugged)    
     
Monic Borrfors är en välkänd röst inom svensk jazzsång. Oftast med maken Gösta Nilsson spelandes pianot, vilket vi hört i flertalet skivinspelningar genom åren ända sedan början av åttiotalet. Och oftast har det varit med den egna kvintetten. Men vi har även hört henne i andra sammanhang. Som med Tentett och stråkar under nittiotalet och med Sweet Jazz Trio och Bohuslän Big band bakom sig under detta århundrades början.

Nu i nytt album, likaväl som i några av de föregående med Gösta Nilssons Trio bakom sig. Det vill säga Gösta Nilsson piano, Filip Augustsson bas och Jesper Kviberg trummor, och i några av skivalbumets sexton titlar gästsolisterna Anders Bergcrantz trumpet och Fredrik Lindborg tenorsaxofon. Musikinnehållet hämtat ur den så flitigt använda amerikanska sångboken. 

Monica Borrfors har en mycket välartikulerad röst till både uttal och tonläge när hon sjunger. Allt med personlig innerlig känsla och nerv som ger mening åt melodiinnehållet och som hon därigenom förmedlar till sina lyssnare på ett utmärkt sätt. Bland det bästa här i Sonny Rollins så välkända Doxy, i långsamt härligt ”sugande” tempo med uttrycksfull sång och med gästande tenorist Fredrik Lindborg i bra solospel medan Anders Bergcrantz spelar utmärkt sordinerad trumpet i titelmelodin, Rodgers/Hammersteins välkända valsgungande Hello Young Lovers, samt Rogers/Hart´s ballad It Never Entered My Mind. Givetvis även dessa med utmärkt sång av Monica. Och de båda ”gästerna” bjuder på förnämligt spel i fler titlar.

Bland titlar tillsammans med enbart trion Nilsson/Augustsson/Kviberg, tilltalar som mest Benny Golsons swingfyllda Whisper Not och Bill Winters så tjusigt bluesfyllda ballad Paint Your Pretty Picture och i Nature Boy bjuds sång till enbart bas, vilket Monica Borrfors och Filip Augustsson klarar utmärkt med sin uttrycksfullhet till sång och spel.  
Thord Ehnberg


Tung, ljudlig, rytmstark blues.
plus närvarokänsla i bild
Thorbjørn Risager & The Black Tornado    
 Songs From the Road     

(Ruf Records/Border Music) 


Thorbjørn Risager och den maffigt spelande orkestern The Black Tornado bakom hans sång skall absolut lyssnas live, eller liveinspelad som här i detta album som innehåller både vanlig ljud cd samt en dvd. Det är nämligen äkta tung men ändå lättflytande bluesshow från första tonen till och med den sista. Omöjligt sitta still. Alltid är det någon kroppsdel som följer med i den så dynamiska rytmiken när danske sångaren och gitarrist Thorbjørn Risager tillsammans med sina Black Tornados framför sin musik.

Som mest är det högoktanigt swing/rockigt bluesdrag över både sång och spel. Och Risager med band sätter nivån direkt i inledande blues/swinggungande If You Wanna Leave med rockig sång och musikös från det så bluestufft spelande bandet. Och vi får i fler titlar i samma anda. Den härliga Rock ´N´Roll Ride där han får publiken med sig i sången, tuffa All I Want, High Rolling och avslutande Opener, med flera som exempel bland cd:ns femton titlar och dvd:ns arton. Och i klassikern Let the Good Times Roll, är det som alltid musikfest i häftigt instrumentalt spel innehållande bland annat dynamisk gitarrduell mellan Thorbjørn Risager och Peter Skjerning, som även här lockar publik oombedd att sjunga med.

Men här bjuds också jordnära blues i lugnare, till det långsamma så härligt intima tempot. Som allra bäst bland skivans långsamma titlar, känslofullt allvarliga China Gate, Throught the Tears och den så högtidligt tjusiga I Won´t Let You Down där Lisa Lystam sjunger duett med Risager. Hon finns även med tillsammans med Ida Bang kördoande i samtliga spår.

Man kan välja att titta på dvd:n i dator eller tv eller enbart lyssna i stereon på cd:n för alla titlarna finns med på båda, med ett plus på tre titlar till på dvd:n där det spelas riffrykande jazz som man associerar hur det lät under femtiotalets JATP konserter när saxofon och trumpetgiganter drabbade samman på Konserthusets stora scen i Stockholm. Här presenteras bland annat keyboardist Emil Balsgaard och saxofonist Hans Nybo i en av dem, The Straight and Narrow Line. Bild stärker livekänslan och man får ytterligare närvarokänsla och så smått förnimmer sig sitta bland publiken. Det är inte mycket till variation som bjuds från en scen av musiker som har ett upprepande mönster och mimik när de spelar. Här dock mycket bra filmat med fin rytmik i bildväxlingar, helbild/närbild, även om bildsekvenserna tenderar att upprepas. Det är ju ändå musiken som är det viktigaste och fångar lyssnaren intresse. En toppenskiva. Thorbjørn Risager & The Black Tornado torde vara en av Europas skickligaste band i den här genren i dag. Spring och köp alla bluesälskare av den så härligt swinggungande skolan. Allt tillkommet inför publik i Bonn i april i år. 
Thord Ehnberg


Mystik och kärvhet men också
oskyldigt trallande truddelutt
Svenska Kaputt

Suomi
(Moserobie/Plugged)

Om musiken på gruppen Svenska Kaputts debutalbum från 2012 fick etiketten psykedelisk jazzrockfusion (bland annat av medlemmarna själva), funkar samma benämning rätt bra även på uppföljaren, om än med ett tydligt tillägg också i form av skandinavisk proggrock och -jazz. 

Albumtiteln är för övrigt ett resultat av att medlemmarna ägnat en hel del tid åt att lyssna på finsk musik, bland annat av Edward Vesala och Juhani Altonen, vilket explicit kommer till uttryck i Vesaaltonen, en av albumets fem låtar vilka alla skrivits av bandmedlemmarna.

Sättningen är densamma som på debuten, det vill säga med Jonas Kullhammar växlandes mellan barytonsax, klarinett, braithofon, tenorsax, oboe och flöjt, Reine Fiske på gitarr, Torbjörn Zetterberg på bas och Johan Holmegard på trummor. Kullhammar, Fiske och Zetterberg dubblerar här och där även på piano.

Musiken här präglas inte sällan av en kontemplativ mystik, där ljudbilden ibland bara utgörs av en kvidande gitarr i kombination med siren och en efterklingande baston (Vesaaltonen). Eller av en flämtande klarinett ihop med pianominiatyrer och fragmentariska inslag från trummor och gitarr (Mellantillstånd). Men den kan också vara som en oskyldigt trallande trudelutt (Gårdagens visa) som övergår i progg av 70-talsmärke (Keijsaren). 

Bästa spåret på Suomi är Paroni, där den vemodiga tonerna från Zetterbergs stråkbas och Kullhammars baryton växlar över till i ett robust lunkande som i sin tur går närmast överstyr när Fiskes gitarr får ett fenomenalt frispel som Kullhammar inte är sen att ansluta till.

I jämförelse med debuten gör dock ojämnheten i materialet och den kärvhet som genomsyrar musiken att Suomi inte är riktigt lika direkt tilltalande.
Peter Bornemar 


Spännande, svängigt
och skönt duosamarbete,
Two Generations

Hannah & Ewan Svensson
For You
(Dragon/Border)
r
Det första duoalbumet med gitarrspelande Ewan Svensson och hans minst sagt begåvade, sjungande dotter Hannah, ”Some Favorite Things”, som kom för ett par år sedan, möttes med applåder och lovord av en enig kritikerkår. Nu är det dags för en ny leverans, och ingen lär bli besviken. ”For You” är faktiskt ännu bättre.

Att Ewan är en av vårt lands mest personliga och hörvärda gitarrister, vet vi sedan länge. En rad förnämliga skivor på Dragon-etiketten med trio och kvartett är bevis nog. Men att höra honom tillsammans med Hannah är något alldeles speciellt, eftersom han här får anpassa sina uttrycksmedel på ett lite annorlunda sätt. Med sin imponerande teknik och rytmiska säkerhet gör han naturligtvis det alldeles utmärkt. Men vad som framför allt frapperar är det intuitiva samarbete som förmodligen hade varit omöjligt, om det inte hade varit så att Ewan och Hannah hade känt varandra utan och innan. Dessutom märker man också en innerlig respekt och värme i det musikaliska umgänget.

Hannah är säkerheten själv. Hon intonerar oklanderligt och har en skön känsla för de texter och melodier hon framför. Och hon är – i motsats till en del av sina kollegor – en genuin jazzsångerska, som vågar chansa och ta ut svängarna ordentligt. Hennes ordlösa improvisationer, som hon klädsamt ransonerar, är perfekta, och blir extra roliga att ta del av med Ewans lyhörda, snabba och effektiva gitarrkommentarer.

Av albumets 14 nummer kan elva med lite god vilja betraktas som jazzstandards, medan Hannah och Ewan har bidragit med varsin egen låt och förfärdigat en tillsammans. Ewans bidrag, den halsbrytande ”Short Talk”, har vi tidigare hört på två av hans egna plattor, Meeting” från 1996 och ”Streams” som nådde oss några år senare. Men den har aldrig tidigare låtit som den gör här. Helfestlig! Minst känt av ”standardnumren” är måhända ”Better Than Anything”, som den gamle Kingston Trio-basisten/gitarristen Buck Wheat skrev tillsammans med sin kollega Bill Loughborough. Men bäst är ändå trion Leonard Bernstein-Betty Comden-Adolph Greens vackra ”Some Other Time” ur 40-talsmusikalen ”On the Town”.     

”For You” är en spännande, svängig och skönt annorlunda platta som livligt rekommenderas.

Jan Olsson

Se även intervju med Hannah Svensson och recensioner tidigare skivor


Själfull, köttig energi så
man nästan blåser omkull!

David S. Ware/Apogee
Birth of a Being
(AUM Fidelity/Forsyte)

När saxofonisten Davis S. Ware avled 2012, efter komplikationer i spåren av en njurtransplantation, rycktes även en av vår tids mest passionerade och kraftfulla röster på det instrumentet bort. Efter sig lämnar Ware en lång och närmast obruten rad av förträffliga inspelningar.

Till dem hör utan tvekan hans första som ledare, som Ware 27 år gammal gjorde i New York våren 1977 tillsammans med två andra förstklassiga frijazzmusiker, pianisten Cooper-Moore och trumslagaren Marc Edwards. Inspelningarna gavs ut på det sedan länge utgångna albumet Birth of a Being på den schweiziska etiketten hat Hut 1979, men finns glädjande nog nu återutgivna på en dubbel-cd där den ena skivan innehåller tidigare outgivna inspelningar från samma tillfälle.

Originalalbumets stycken Prayer, Thematic Womb samt A Primary Piece #1 och #2 har kompletterats med en alternativ version av Prayer, Cry, Stop Time samt de två kortare solostyckena Ashimba (för Cooper-Moore på xylofon) och Solo (för Ware).

Musiken är fenomenal. I det extatiska stycket Prayer starkt färgad av den gospelmusik som ofta fanns närvarande i hans musik, och i de övriga spåren så fullmatad av själfull energi att man som lyssnare nästan blåser omkull. Även om det är Wares köttiga tenorsax som lyser starkast i ljudbilden, och det är han själv som står bakom kompositionerna, är musiken ett resultat av vad denna exceptionella trio åstadkommer tillsammans. Totalt en timme och trekvart av ren njutning.
Peter Bornemar

En sammansvetsad trio som
vågar vara obstinat och utmanande
Parti & Minut

Dålig sikt och regn
(El Dingo Records/Plugged)

Det har gått fyra år sedan den frejdiga trion Parti & Minut kom med albumet Från klart till halvklart (länk till recension?). Nu är den tillbaka med ett nytt väderrapportbetitlat album, som i 11 låtar och med en speltid runt 35 minuter blandar och ger friskt mellan New Orleans-jazz, barnmusik och fri improvisation. En form av kvalitativ underhållningsmusik med stark färg och särprägel, och som inte väjer för ett humoristiskt och naivt uttryck.

Parti & Minut utgörs av Johan Norin på trumpet, Per Åke Holmlander på tuba och Christopher Cantillo på trummor. Tre fantastiska musiker i en väl sammansvetsad brunnstrio som vågar vara obstinat och utmana, som gärna testar och omformulerar och som trivs väldigt bra med att vara lite obekväm utåt.

Johan Norin står bakom sex av kompositionerna. Bland annat den inledande Blues för oss med sitt härligt ettriga och rappa trumpetspel, den lekfulla Tjocka och den mambosvängande Två och…lite till. Låten Baktanke är en klurig komposition av Holmlander som efter en inledande ramsa övergår i en rytmiskt pulserande melodi som attackeras av frenetiska trumpetfanfarer.

I tolkningen av Sam Rivers Dazzle pågår en ursinnig dialog mellan Cantillos trummor och Norins trumpet när Holmlander bryter in med sin lugnande tuba, som dock blir lite mer brutal när Norin backar ut och bara Cantillos trummor är kvar.

Här finns även tolkningar av Sonny Rollins John S och Arthur Blythes For Fats/Mama Mae, som passar trion utmärkt att bygga improvisationer runt. Liksom av Kalaparusha Maurice McIntyres African Walk, där Norin ger sig på att spela dubbeltrumpet.

Parti & Minut gör angelägen musik med oberäknelighet som signum. Därför går det inte heller att förutspå vilken väderlekstyp som står på tur för nästa album.
Peter Bornemar


Hård strukturerad swing till
lågmält och klangutforskande
The Resonance Ensemble

& Ken Vandermark
Double Arc
(NotTwo Records)


Vid sidan av Peter Brötzmanns minst sagt vilande konstellation Chicago Tentet, är Ken Vandermarks Resonance Ensemble den mest intressanta av de få kontinentöverbryggande grupper som finns inom modern frijazz och improvisationsmusik.

Förra året album med Resonance Ensemble, Head Above Water, var ett praktverk som jag gav högsta betyg här på Dig Jazz. Nya Double Arc når inte riktigt samma svindlande höga nivåer vad gäller bedömning, men är ändå ett strålande album med oerhört många nyanser och infall som sammantaget ger ett mycket starkt intryck.

Processen kring framtagandet har inte gått i expressfart, inspelningen gjordes i november 2013 på Manggha Center i Krakow, som egentligen är ett centrum för japansk konst och teknologi, och sedan dess har Ken Vandermark skruvat på och filat i materialet för att få ihop den helhet han eftersträvat.

Vandermarks inspiration till musiken kommer från många olika håll; filmmusik från actionfilmer som The French Connection och The Taking of Pelham 123, ljudkonstnärer som John Cage och Morton Feldman, Julius Hemphill, den amerikanska och europeiska frijazzen från 1960- och 70-talet, funk från USA och västafrika och Gil Evans arrangemang för Miles Davis.

Dessa näringskällor har Vandermark här kokat samman till dryga 63 minuter med musik som delats in i 14 olika sektioner som sömlöst kopplas ihop till en kedja som uttrycker allt från hård strukturerad swing till lågmält klangutforskande musik.

Albumet är dedikerat till den polske tonsättaren Witold Lutoslawski, och förutom den polska kopplingen genom att albumet är inspelat i Krakow är två av blåsarna i bandet från Polen, Mikolaj Trzaska på altsaxofon och basklarinett och Waclaw Zimpel på klarinett och basklarinett.

Även om det kärnfulla ensemblespelet står i fokus finns här gott om mustigt kraftfulla solinlägg. Förutom från Vandermark själv, som dock inte har en dominerande roll, och de båda polackerna, så är svenskarna Per-Åke Holmlander på tuba och Magnus Broo på trumpet lika magnifika i sammanhanget som amerikanarna Stewe Swell på trombon och Dave Rempis på alt- och tenorsaxofon.

Dessutom har Vandermark i sin Resonance Ensemble några minst sagt tunga namn i rytmsektionen; de båda amerikanska trumslagarna Michael Zerang och Tim Daisy samt den ukrainske basisten Mark Tokar. Medverkar som extra färgsättare på albumet gör den österrikiske elektronisten Christof Kurzmann, men det är inget som på något sätt överskuggar det överväldigande intrycket från musiken här.
Peter Bornemar


Det sprudlar av lustfylld och
spänningshöjande kreativitet!.

Per Texas Johansson

De långa rulltrapporna i Flemingsberg
(Moserobie/Plugged)


Det var hela 16 år sedan rörblåsaren Per Texas Johansson kom med sitt förra album i eget namn, Man kan lika gärna leva, som gavs ut 1999 på EMI-etiketten Kaza. Därefter utbildade han sig till och jobbade som narkossjuksköterska fram till 2014, men spelade under tiden med bland andra Torbjörn Zetterberg, Bo Kaspers orkester och Barry Guy.

Nu är Texas emellertid tillbaka med ett alldeles förträffligt album fyllt av musik som sprudlar av lustfylld och spänningshöjande kreativitet. Det generöst tilltagna innehållet utgörs av 16 låtar, där Texas skrivit samtliga utom två kortare stycken, och alla är bärare av ett alldeles eget uttryck både vad gäller form och stämningsläge.

Minst lika bidragande som det varierade materialet är till den originalitet albumet utsöndrar är sättningen, som förutom Texas Johansson själv - som växlar mellan olika klarinetter, engelskt horn och tenorsax - utgörs av Mattias Ståhl på vibrafon och marimba, Konrad Agnas på trummor samt de två gästspelarna Jonas Lindström på steel guitar och Fredrik Ljungkvist på tenor- och barytonsax.

Tillsammans åstadkommer de makalös musik som både förmår överraska med oväntade klangkontraster och svänga med besked i nya mönster. Det är svårt att plocka fram enskilda höjdpunkter när det dräller av dem, men det förträffliga mötet mellan klarinett, marimba och steel i låten Bevakad av tusen vakter, Texas mäktiga kontrabasklarinettspel i stycket Tjuven, den rafflande swingduetten mellan Ståhls vibrafon och Texas klarinett i Smålänningen och den mellanösternpsykedeliska stämningen som frammanas i låten Skuggan är några av dem.

Albumet släpps både på cd och en dubbelvinyl som fått fyra extraspår och releasekonserten äger rum på Fasching 14 oktober i samband med Stockholm Jazz Festival.

På tal om albumtiteln så är den längsta rulltrappan i Stockholms tunnelbana (och även den längsta rulltrappan i Sverige) inte den i Flemingsberg, utan den vid stationen Västra skogen i Solna.
Peter Bornemar


Innerlighet, härlig timing
och swingfylld jazzkänsla 
Carin Lundin      

What Now My Love
(Prophone Rec. / Naxos) 


Carin Lundin är en väletablerad jazzsångerska inom svensk jazz. Hon lät sig höras redan under slutet av åttio och början av nittiotalet, när hon gick jazzlinjen vid Musikhögskolan i Stockholm och samtidigt sjöng jazz med bland annat med Sture Nordin på Bolaget och med Loffe Norman på Stampen som 1991 resulterade i ett program i SVT1. Har turnerat flitigt och 2007 utsågs Carin Lundin till Stiftelsen Jazzens Museums första mottagare av Anita O’Day-priset.

Hon har tidigare kommit med fyra cd album. Debutalbumet From Dusko to Dawn kom 1997 och den senaste, Smulor och parafraser spelades in 2008. Nu, sju år senare, släpps således den femte inspelade skivan betitlad What Now My Love. Materialet hämtat från många av jazzens storheter samt några egna verk. Musikerna, Johan Setterling trumpet, Mathias Algotsson piano, Mattias Welin bas och Daniel Fredriksson trummor fanns även med i föregående utgåva och i två av spåren i denna cd tillkommer Dicken Hedrenius trombone.

Carin Lundin sjunger med kontrollerad innerlighet, härlig timing och swingfyllt med traditionell jazzkänsla. Så som vi hört just Anita O´Day framtona under femtiotalet. Visst, Carin Lundin har ändå personlighet i eget uttryck med variation och det är inte fråga om något plagiat av nämnda storhet. Det visar hon redan från första fraserna i Arlen/Koehiers så välkända och skönt gungande Get Happy likaväl som efterföljande, Bècaud/ Sigmans What Now My Love, som fått bli skivans titel samt Van Heusen/Cahns innerligt vackra ballad Second Time Around. 

Två spår signerade Carin Lundin, sjungna med inneboende värme är Do Be Mama där vi skymtar så smått carribbean rytmik och den avslutande Tribute to Miss A. Är det månde Anita O´Day som åsyftas? Baby Won´t You Please Come Home har fått drag av den äldre glada jazzskolans ingrediens medan Just Squeeze Me, But Please Don´t Tease Me, är mycket personligt tolkad både till spel och sång där kompositör Duke Ellingtons intentioner helt lyser med sin frånvaro. Allt med mycket elegant sansat solospel från Johan Setterlind och Mathias Algotsson instuckna i de skickligt skrivna arrangemangen.
Thord Ehnberg


Enastående musik när Oddjob

tar eget grepp på svenska folkvisor 
Oddjob          

Folk   
(Caprice/Naxos) 
 
Jazzmusiken har många infallsvinklar. En är folkmusiken vilket vi vid flertalet tillfällen fått höra i skivor genom åren. Vem minns inte pianisten Jan Johanssons fingerfärdiga utflykter över tangenterna vid otaliga tillfällen. Främst då hans inspelning av ”Jazz på svenska” och Musik genom fyra sekler. Fler är Bengt Arne Wallin, Bengt Hallberg, Georg Riedel med flera, som gett uttryck av folkmusiken i sitt komponerande och spel. Och en inspelning jag minns med välbehag är Art Farmer/Jim Halls ”Visa på anorlunda vis”, som utkom 1965.  Nu har gruppen Oddjob sällat sig till denna skara och ger sin version med folkmusikens påbrå.

Men vänta er inga traditionella folkvisor spelade av gruppen. De har botaniserat i Svenskt visarkiv och funnit material som de vidareutvecklat till sin musik och det uttryck som just Oddjob står för. Det är främst albumet ”Lockrop och vallåtar” som varit gruppens inspirationskälla. Och inspirerats och tolkat till utmärkt musik har de fyra, Goran Kajfe? trumpet, Per "Ruskträsk" Johansson saxofoner, klarinett och flöjt, Daniel Karlsson piano och crumar orgel, Peter Forss kontrabas och Janne Robertsson trummor.

I Folk inryms den vemodiga kärvhet som finns i folkmusiken, och även den varma närhet till det folkliga äldre livet fylld av stillhet och romantik genom vad vi förknippar med vallåtar. Det är fornnordiskt helt enkelt. Oddjobs särpräglade musik där de bygger upp ett spänningsmoment i varje spår, förenat med den så vackra folkmusiken är enastående.


Sju titlar, alla benämnda Folk med ett nummer efter, som alla har egenart till uttryck. Allvarligt andaktsfull inledning med Folk #1, övergående i tät intensiv kreativt musikskapande, som återgår i det alvarliga temat mot slut. Fortsättningen har samma attityd i melodiös vacker musik. I stramt hållna Folk #3 och i avslutande #7, med både vallåtens säregna röst och instrument i betoning medan det hettar till dramatiskt i Folk #5, och #6 som även har swingfyllt innehåll. Allt smakfullt elegant spelat efter Oddjob´s intentioner med folktonens lockrop svävande runt om.

Thord Ehnberg


Tätt triosamarbete 
och basspel i världsklass
Jesper Lundgaard Trio                                            60 Out of Shape 

(Storyville/Plugged)


Som bekant föder man sedan länge upp basister i världsklass i vårt älskade grannland Danmark. Jesper Lundgaard är tveklöst ett av dessa fenomen. På senare tid har vi också kunnat konstatera att det vimlar av utomordentliga pianister nere i Italien – liksom i Sverige. Stefano Bollani, Dodo Moroni, Franco D´Andrea, Enrico Intra och Guido Manusardi är bara några av de tangentfantomer vars vagga stått i världens bästa vinland. En annan lika italiensk som fantastisk begåvning är Enrico Pieranunzi, född i Rom, nybliven folkpensionär och med ett förflutet tillsammans med bland andra Chet Baker, Phil Woods, Lee Konitz, Chris Potter och landsmannen Enrico Rava. För en tid sedan spelade Pieranunzi förresten in en trioskiva i New York med sin trio bestående av, förutom honom själv, basisten Marc Johnson och trumslagaren Joe LaBarbera. Ingen duvunge således!

I juni 2014 gästade Pieranunzi Köpenhamn och Jazzhus Montmartre, där han utgjorde en tredjedel av Jesper Lundgaards för tillfället hopplockade trio. Den tredje medlemmen var Alex Riel. På den skiva som spelades in då, ägnar sig trion enbart åt att tolka välbekanta jazzstandards på sitt alldeles egna vis.

Vad som framför allt gör intryck är trions fantastiskt täta samspel. Att Lundgaard och Riel känner varandra utan och innan visste vi förstås sedan tidigare. Men att de lyckades få Pieranunzi att låta som han aldrig hade spelat med några andra var sannerligen en bedrift. Vem som anpassade sig till vem är svårt att avgöra, men alldeles uppenbarligen inspirerade de varandra och lyckades hela tiden hitta en gemensam dialekt att kommunicera på. I ”All the Things You Are”, den eviga utmaningen för alla musikanter som fostrats på den här sidan 40-talet, är en häftig historia som bjuder på samspel av absolut högsta klass. Albumets bästa nummer! ”My Funny Valentine”, som får en minst sagt respektlös behandling, utgör en annan toppnotering, där Alex Riels vispspel borde få varje annan trumslagare att tappa hakan av fröjd. Kapellmästare Lundgaard gör förstås, som vanligt, också allting rätt. Och som han svänger! Hans tonval och hans soloinsatser är av yppersta världsklass. Lyssna på ”Oleo” om ni tvivlar!

Man behöver sannerligen inte fara över Atlanten för att finna jazzmusik av högsta dignitet! Europa duger gott.
Jan Olsson  


Musik med substans som 
med füll kraft fångar lyssnaren
Torbjörn Zetterberg

och den stora frågan
om liv och död
(Moserobie/Plugged)

Efter förra årets album med Torbjörn Zetterberg och den stora frågan, som hade samma titel som bandet och var en av mina absoluta favoriter bland svenska jazzskivor 2014, är han nu tillbaka med ett nytt album med samma suveräna sextett. Det vill säga med honom själv på bas, Susana Santos Silva på trumpet, Mats Äleklint på trombon, Jonas Kullhammar på tenorsax, flöjt och braithophone (ett hopbygge av två sopransaxar), Alberto Pinton på barytonsax och flöjter samt Jon Fält på trummor.

Albumet består av åtta okonventionella kompositioner som alla skrivits av Zetterberg och formar en slags svit, även om det inte är uttalat. Tre av styckena är korta, och har mer formen av interludier (Knut utan slut, Saker överallt och Kontorsmusik), medan de övriga fem utgör albumets egentliga substans. Och precis som på fjolårets album handlar det om en substans som med full kraft fångar lyssnandet.

En hel av den varan finns i såväl Vad är inte en metafor, ett klagande stycke med magnifikt spel från framför allt de båda rörblåsarna och Santos Silva på trumpet, som i Säkra tvivel med sina fanfarer som omgärdar frispel från flera i bandet.

Men det är framför allt på vinylvariantens sida två som det spräcker upp rejält. I den gynnsamt påträngande låten Vad är det som dör grundar Äleklint med ett härligt mustigt solo innan Pinton och Kullhammar ger sig i en saxduett som formar sig till en spräckduell av det slag som numera sällan hörs i svensk jazz.

I stycket Innan & efter, som genomgår många mäktiga metamorfoser och rymmer lysande solofrispel från Kullhammar och Silva, går det att spåra referenser både till Albert Ayler och Ornette Coleman. Men det är annars Charles Mingus kompositoriska ande som svävar, om än högt, över Zetterbergs musik. Vilket här framgår tydligast i den avslutande och klurigt ödesmättade Springa runt i hjul, som Zetterberg enträget matar fram i en hastighet som snarast är att betrakta som lunkande.
Peter Bornemar  


Magisk pianoafton med
sällsynt fantasi och spelglädje 
Erroll Garner

The Complete Concert by the Sea

(Columbia/Sony, 3-cd)

Första gången vi hörde Erroll Garners “Concert by the Sea”, på LP, var 1956. Under det året sålde skivan, en av Columbias största säljframgångar på jazzfronten någonsin, i 225 000 exemplar och ingen betvivlade att det var Garners bästa platta dittills. Förmodligen tycker de flesta fortfarande att det är det bästa och mest helgjutna den alltid lika spelglade Pittsburgh-pianisten någonsin har gjorde på skiva. Allting verkade klaffa den där septemberkvällen 1955, då Erroll (34 år) och hans medmusikanter, basisten Eddie Calhoun (33) och trumslagaren Denzil Best (38), konserterade i Carmel, strax utanför Monterey i soliga Kalifornien, två timmars bilresa söderut från San Francisco.

Nu har man plockat fram resten av det som spelades i Carmel den där magiska aftonen då Jimmy Lyons, basen för Monterey-festivalen, hade lockat dit Erroll hans spelkamrater i den ganska nybildade trion. Och ”resten” är förstås inte fy skam. Den huvudsakliga anledningen till att det inte släppts tidigare - utan först nu, på pricken 60 år senare – är förstås att det inte fick rum på originalutgåvan av Concert by the Sea. Och skälet till att man valde att plocka bort just de elva låtar man nu har kompletterat med var, med all sannolikhet, att Erroll strax innan hade spelat in de flesta av dem på några studioalbum. För den som är intresserad kan berättas att de ”nya” låtarna är ”Night and Day”, ”Spring is Here”, ”The Nearness of You”, ”Sweet and Lovely”, ”Lullaby of Birdland”, ”Will You Still Be Mine”, ”I Cover the Waterfront”, ”Bernie´s Tune”, “´S´Wonderful”, “Laura” och “Caravan”. 

Garner är på fullständigt lysande humör och musicerar med en fantasi och svängglädje som få andra pianister ens har kommit i närheten av. I Calhoun, som just hade lämnat Ahmad Jamals trio, och Best, med ett betydligt allvarligare förflutet hos Lennie Tristano, hade han hittat det perfekta komplementet.

Förutom det nya musikaliska materialet får vi också höra en radioman vid namn Will Thornbury under närmare en kvart intervjua såväl Garner som Calhoun och Best. Det hade vi faktiskt, utan större saknad, kunnat undvara. Någon redigering har man inte brytt sig om och den som pratar mest är Thornbury själv, som fjäskar mer än lovligt för Erroll och som inte får särskilt mycket ur sina ”offer”. Det enda som är lite intressant är att Denzil Best berättar en del om sin komposition ”Move”, som sedan tillkomsten har blivit något av en jazzstandard.

Erroll Garner brukar kallas ”gladjazzare” och blir man inte glad av att som lyssnare ta del av den numera kompletta ”Concert by the Sea”, så bör man nog allvarligt fundera på att söka läkare.

Jan Olsson


Lyriskt men också med

bett och häftig sväng
Berger/Knutsson/Spering/Schultz  

Blue Blue      
(Country & Eastern / Naxos)
  

Slagverkare Bengt Berger är en personligt färgad musiker vi kunnat följa under flera årtionden. Tidigt sjuttiotal i grupper som Arbete & Fritid, Rena Rama. I egna inspelningarna alltid med tonalt speciellt uttryck där påbrået från afrio/asiatisk musik ofta varit en ingrediens likaväl som den svenska folkmusiken skymtat. Första egna två spåren kom under vinyltiden utgivna under sista hälften av sjuttiotalet på duo med Kjell Westling rörblås. Nästa årtionde kom inspelningar med grupperna Bitter Funeral Beer Band och Chapter Seven med mera samt nittiotalet med Roland Keijser.  Med trion tillsammans med basist Christian Spering och saxofoinist Jonas Knutsson, utgavs första inspelningen även den under nittiotalets sista hälft.  Allt med personligt präglad musik.

Nu har Bengt Berger således lagt ytterligare en instrumentröst till trion han startade för cirka tjugo år sedan, nämligen gitarrist Max Schultz.  Musiken, tolv titlar skrivna av kvartettmedlemmarna varav nykomlingen Schultz presenterar sig med fem kompositioner. Tre vardera från Berger/Spering penna och Knutsson en. Musiken har tyngd och mer västerländsk jazzinriktning mot tidigare trioskivor, i lyriskt melodisk vacker tonskala som även har intensivt bett och häftig sväng. Läckert samspel i bra arrangemang och Schultz har en stor del av tonbilden med ypperligt solospel i den så bluesfyllda titellåten Blue Blue likaväl som Beyond och sprudlande lekfulla My Sequence.

 Berger låter sina trummor virvla så fint fritt i bakgrunden såväl som mer framträdande roll som i den fri form inspirerade Kim´s Corner. Spering, förutom skickligt basspel, låter oss också höra ett udda instrument i jazzsammanhang som heter Tar shehnai. Ett indiskt stränginstrument med en ”ljudtratt” fäst på resonanslådan som Spering spelar i sin komposition med samma namn, vilket ger speciell tonbild. Knutsson för sin del spelar sina tre rörblås, sopran, alt och barytonsax med jublande briljans i många av de tolv titlarna. Som allra bäst i läckra redan nämnda titellåt Blue Blue samt Old & New Blues och den häftigt oförutsägbara Maximum där även Bergers alert pumpande trumspel är förträffligt.

En komplett grupp som bara växer vid varje genomspelning

Thord Ehnberg


Hyllningens huvudnummer är
Pat Methenys mångfacetterade svit
Hommage à Eberhard Weber

(ECM/Naxos)

Den tyske basisten Eberhard Weber har med den distinkta, nästan plåthårda tonen från sin femsträngade elektriska ståbas satt prägel på en lång rad skivor; 14 i eget namn, 12 med Jan Garbarek och därutöver på album med Kate Bush, Gary Burton, Ralph Towner, Mal Waldron och Pat Metheny.

En stroke 2007 satte stopp för Webers basspelande, och de två album han gjort sedan dess, Resume och Encore, består till stora delar av arrangemang och samplingar av musik han spelat in tidigare.

I samband med Eberhard Webers 75-årsdag arrangerades i januari i år två hyllningskonserter till honom i Theaterhaus i Stuttgart, med Pat Metheny, Jan Garbarek och Gary Burton som tongivande musiker tillsammans med SWR (Südwestrundfunk) Big Band. Ett väl tilltaget (närmare 70 minuter) koncentrat av konserterna finns på den här utgåvan, där fem av de sex spåren är tolkningar av låtar som skrivits av och härrör från album med Weber.

Huvudnumret på albumet är det över 31 minuter långa stycket Hommage, som Metheny skrivit med utgångspunkt från Eberhard Webers soloimprovisationer, och där dennes inspelningar också använts som samplingsbidrag i musiken. Samma tillvägagångssätt har för övrigt även använts i det inledande stycket Résumé Variations, där Jan Garbarek är solist med sin omisskännliga ton i sin sopransaxofon.

Även om musiken genomgående är snyggt arrangerad (av de fyra arrangörerna Michael Gibbs, Libor Sima, Rainer Tempel och Ralf Schmid), och Gary Burton och Paul McCandless svarar för lika gediget sofistikerade solistinsatser som Garbarek och Metheny, är det den sistnämndes komposition Hommage som fångar det stora intresset här.

Hommage är formad som en svit där råmaterialet utgörs av det improvisationsspel Weber presenterat i stycken som Seven Movement (som dyker upp på Webers album Orchestra från 1988 och Stages of a Long Journey från 2007) och Street Scenes (som finns på 1993 års album Pendulum).

Methenys orkestrering är minst sagt mångfacetterad, och lämnar utrymme för utmärkta soloinsatser från Gary Burton, basisten Scott Colley, trumslagaren Danny Gottlieb och honom själv. Och som en digital djinn finns som nämnts även Eberhard Weber där, för att bevaka och bejaka denna metamorfos av den musik han sedan det lysande debutalbumet The Color of Chloe från 1973 gjort till sitt varumärke.

Peter Bornemar


Avspänt, lagomt fritt
och ibland lite småroligt 

Fredrik Ljungkvist/Mattias Hjorth                         Past in Present                                                            (Kopasetic/Naxos)

Det sägs att saxofonisten/klarinettisten Fredrik Ljungkvist och basisten Mattias Hjorth är spelkamrater sedan barnsben, det vill säga sedan drygt fyra decennier. Det är säkert sant. Åtminstone låter det så. Samspelet och samförståndet är nära nog telepatiskt. Och båda har ett ut präglat melodisinne och tycks vara snudd på pedantiska. Inga onödiga toner, total instrument kontroll och lagom mycket leklust.

På ”Past in Present”, som är duons första skivutgåva men förmodligen inte den sista, har herrar Ljungkvist och Hjorth delat broderligt på kompositörskapet, fyra låtar var. Av dem tycker jag mest om Mattias alster. Speciellt inledande ”Presley Left Town” är en pärla, en skön melodi som nästan skriker efter en text. Fredriks betydligt friare ”X2000” är en annan höjdpunkt på skivan. Fast varför han kallat sin komposition just ”X2000” är lite svårt att förstå. Det är väl beteckningen på ett av våra snabbtåg. Och är det något som kännetecknar låten, så inte är det att den går snabbt. Fast det gör å andra sidan sällan SJ:s tåg heller, när man tänker efter…

Musiken på ”Past in Present” är varsam, melodisk, eftertänksam, lättillgänglig och avspänd, lite lagom fri och ibland lite smårolig. Men trots albumets relativt korta speltid, drygt 43 minuter, är det lite svårt att hålla intresset vid liv ända in i mål. Kanske skulle duon rent av ha kunnat vara lite elakare? Det ska bli intressant att höra den live!
Jan Olsson
 
Tolv sköna ballader tolkade
majestätiskt, vackert och formsäkert
Bernt Rosengren Quartet

Ballads

(pb7/Plugged)    Läs hela recensionen


Utomordentliga solister,magnifikt
klingande sektioner. Världsklass!
Stockholm Jazz Orchestra

Today
(DO Music Records/Plugged)
Läs hela recensionen och intervju med Fradrik Norén


Detour Ahead
Lättjefulla sydamerikanska rytmer
med rufsigt attackerande tryck

 Steinar Aadnekvam        

Freedoms Tree        
(Losen Rec./Plugged Music)

  
Steinar Aadnekvam, norsk gitarrist boende i Stockholm och med den ena foten förankrad i Brasilien. Och det märks minsann i utbudet på skivan som andas brasiliansk musikform i det som spelas. Musiken rufsigt attackerande med tryck i det mesta av skivans åtta titlar, skrivna av Aadnekvam, förutom en Agradecendo som är signerad Pixinguinha. I en lättjefull spelstil hämtad från den sydamerikanska kontinenten och man anar en gnutta av karibiska övärlden invävd. 

Med Steinars gitarr i flinkt solospel till Jonatan Guzman piano, Patric Thorman bas och Deodato Siquir trummor, percussions och även sång i första spåret, Cold Shower, skivans bästa spår med sin härligt gungande rytmik. Cecilia Linné cello tillkommer i allvarligt sansade balladen Come with Me, med Aadnekvam som allra bäst solistiskt i dessa två nämnda, medan Santiago Jimenez Boges violinspel är läckerheten i Agradecendo. 

Steinar är en synnerligen tekniskt skicklig gitarrist, stundtals i yvigt utvinklade figurer runt grundtemat. Så typiskt för den sydamerikanskt påverkade musiken som här presteras. Här finns lyrik i form av Hillside, med Peter Fredman flöjt som tillkommit.  You are my Sunshine and my Smile, tillägnad dottern, med Gustav Orphée Noah sång, vilken vi även får höra i synnerligen yviga Viva Sagui. Mattias Ståhl vibrafon är en annan gästmusiker som tillför gruppen ytterligare en klangbild i avslutande Dare to Dream, som också tilltalar med sitt lättjefulla men ända skärpt spelade innehåll.

Thord Ehnberg


Intimt och homogent
med solistisk spontanitet

Klas Lindquist

The Song Is You
(DO Music Records/Plugged)

Altsaxofonisten, klarinettisten, arrangören och kompositören Klas Lindquist är en mångsysslare. Han hörs i skilda sammanhang alltifrån New Orleans, swing och storbandsjazz av skilda genrer. Ofta kallas han Arne Domnérus arvtagare. 2005 förärades han också Domnérus Guldsax. Inte att undra på att spelet ofta för tankarna till Domnérus. Alice Babs-stipendiet har han också tilldelats.
 
The Song Is You  är gjord i ett intimt kvartettformat med gitarristen Erik Söderlind, basisten Svante Söderqvist  och trumslagaren Jesper Kviberg. Klas och Erik har komponerat en melodi var. Resten är välkända standardmelodier förutom Nilsie som är skriven av Alice Babs och Titti Sjöblom och tillägnad Alices make Nils–Ivar. Bland övriga melodier finns Ellingtons I Let A Song Go Out Of My Heart och I Got It Bad. Jerome Kerns The Song Is You, är på plats bredvid Tangerine, Invitation och swingklassikern Broadway.
 
Klas tonbildning är perfekt. Det finns reminiscenser till såväl Domnérus och Hodges när han smakfullt använder altsaxen. Det gäller framför allt soundet . Visst kan man märka att han även hämtat intryck från nyare spelstilar. Det har han också visat i sin nonett. Den svängande Broadway har verkligen ett schvungfullt ös. Klarinetten är superb med en mjuk touch.  Andra melodier med klarinetten är Invitation och Doce De Coco. Det märks också i Sweet Like You där basisten Svante Söderqvists solo bör antecknas. En framskjuten position har Svante också i Grandmother’s Dream. Han skall även noteras ett spänstigt samspel med den smakfullt lyhörde trumslagaren Jesper Kviberg.
 
Gitarristen Erik Söderlind bidrar till kvartettens melodiösa inriktning. Han ger musiken en sober passande kolorit. Behagligt är det att möta en strängaspelare som inte hemfaller till en uppvisning i snabbt tekniskt spel - inte alltför vanligt idag. Eriks avspända lätthet ger vibbar. I Broadway visar han ett guldkantat spel i ordets rätta bemärkelse. Grandmother’s Dream håller samma klass. Andra beundransvärda tonslingor hörs I Joao Donolos och Joaos Gilbertos Minha Saudade. Totalt sett är Klas grupp mycket homogen med sitt intima spel och lyckad med solistisk spontanitet.
 Göran Olson


RogueArt värnar om

de fria jazzformerna

En av de mer sälla fåglarna bland skivbolag inriktade mot jazz i de friare formerna är franska RogueArt, som grundades av Michel Dorbon och inledde utgivningen 2005 med albumet Bindu med en grupp under ledning av de amerikanske slagverkaren Hamid Drake.
Sedan dess har det blivit 50 utgåvor med framför allt musiker baserade i New York och Chicago, men även med en hel del europeiska musiker. Representerade i katalogen är bland andra saxofonisterna Roscoe Mitchell, Rob Brown, Evan Parker och Larry Ochs, basisterna William Parker, Joëlle Léandre och Peter Kowald samt flöjtisten Nicole Mitchell.

Se skivrecenioner på Rogue Art


Black Saint och Soul Note

nu på fyra nya cd-boxar

Sedan några år har Black Saint och Soul Note tagits över av skivbolaget Cam med adress i London, och de har ambitionen att ge ut allt på nytt i CD-boxar och i ”remastrade” versioner. Varje box är till formen en smidig ask som är behändig till omfånget och varje skiva finns i ett tunt pappfodral med originalomslag. Ljudet är bra och priset förhållandevis lågt. I ett första skede släpptes 13 boxar och nu har ytterligare fyra givits ut och det med World Saxophone Quartet, Jimmy Giuffre, Mal Waldron och Don Pullen
Boxarna distribueras i Sverige av Naxos.

Läs om boxarna på Black Saint och Soul Note


Årets jazz!

DIG listar

skivfavoriterna

2014

Se alla 5-i-topplistor

JAZZNYHETER AKTUELLA EVENEMANG KLUBBJAZZ JAZZBÖCKER PORTRÄTT PRISVINNARE KLASSISKA SKIVOMSLAG LÄNKAR