Jan Olsson är bland annat jazzkrönikör och nöjesskribent i Skånska Dagbladet.
Göran Olson skriver även om jazzmusik i Gefle Dagblad och Orkesterjournalen.
Peter Bornemar är fristående skribent med bl a jazz, improvisationsmusik och country
som specialitet. Skriver även för Eskilstuna-Kuriren.
Stefan Wistrand är bl a improvisatör (saxofon/basklarinett) och musikbibliotekarie.
Betyg: 1 DIG= Besvikelse, 2 DIG=Sådär, 3 DIG=Bra, 4 DIG=Utsökt, 5 DIG=Mästerlig
Här finns ännu fler skivrecensioner:
Svensk jazz 
Internationell jazz Sång Jazzhistoria/Återutgivningar Diggat Lars Gullin Diggat Miles Davis Jazz på DVD
| DIG Jazz! |
 |
| Startsidan med jazznyheter |
Ung jazz som bäst. Fri från klyschor & manér
Our Park 
If Not For You
(Hoob Records/Border)
Gruppen Our Park bildades i Göteborg för fem år sedan. Medlemmar är pianisten Fabian Kallerdahl, basisten Victor Furbacken samt trumslagaren Chris Montgomery. Med If Not For You begår trion nu skivdebut. Materialet kommer med ett par undantag från Montgomery. Undantagen är Fabians Mise En Place, Joe Zawinuls Black Mark
et samt de två Bob Dylanmelodierna Don´t Think Twice, It´s Alright och If Not For You.
Our Parks musik är minst av allt förutsägbar. Stämningar skiftas snabbt utan förvarning. Spänningsmomentet är legio och ligger långt fram, var man hamnar i slutänden kan man inte förutsäga. I mål går gruppen efterlämnande djupgående intryck med en stark personlig prägel. Så här låter ung svensk jazz som bäst fri från klyschor och manér. Skulle bli förvånad om inte Fabian snart ansluter sig till vårt lands historiska pianotradition med Bengt Hallberg, Jan Johansson, Lars Jansson, Bobo Stenson, Esbjörn Svensson och Jan Lundgren - sannerligen en imponerande samling.
Fabian är en av de unga ledande personligheterna inom svensk jazz, okonventionell med en lekande lätthet och avspänd seriös attityd. Klurigheten visas när intensiteten kommer till tals i de mer rytmiskt markerade numren typ Black Market och den maniskt pockande J.M. Samspelet med bas och trummor gör mig också lyrisk med ett utsökt sound som bidrar till musikens karaktär.
Göran Olson
Recensioner av
senaste nyheterna:
Fräckt, personligt och begåvat.
Kanske en jazzens nydanare?
Vijay Iyer
Solo
(ACT/Bonnier Amigo)
Den självlärde, indisk-amerikanske pianisten Vijay Iyers förra album ”Historicity” (ACT) slog mer eller mindre ned som en bomb i jazzvärlden. Det utsågs av bland andra New York Times till 2009 års bästa jazzplatta och gjorde snabbt den unge Iyer till en av branschens mest omtalade och omskrivna representanter.
”Solo” är Vijay Iyers första försök att dokumentera sig själv alldeles på egen hand. Och det gör han med besked. Efter den fantasiska triouppvisningen på ”Historicity” kunde man eventuellt få för sig, att gruppmusicerandet var den viktigaste och bästa färgkombinationen på hans palett. Men icke, sa Nicke. Som solopianist är han också formidabel – och smått unik.
Precis som på sin förra platta blandar Vijay eget och andras material på ”Solo”. Han inleder med Steve Porcaros ”Human Nature”, som självaste Michael Jackson hade på repertoaren, och avslutar med en ytterst vital hyllning till Sun Ra i sin egen ”One for Blount” (Sun Ra hette i telefonkatalogen Sonny Blount). Däremellan hinner han med både en skvätt Monk, Ellington, Steve Coleman och Jimmy van Heusen plus några egna, vackra kompositioner. Allt givetvis framfört med all den energi, fantasi och variation som vi lä
rt oss förknippa med honom.
Vijay Iyer vägrar uppenbarligen att beträda redan upptrampade stigar. Fräckt, personligt och begåvat ger han sig på alster, som man trodde hade funnit sin slutliga form i andra versioner vid det här laget. Därmed inte sagt att han är respektlös. Det är han nämligen inte, vilket framför allt framgår i albumets bägge Ellingtonverk, ”Black And Tan Fantasy” och ”Fleurette Africaine”, i vilka hans spel faktiskt avslöjar tydliga influenser från The Duke himself. Lite Monk (också en ivrig Ellington-fan) kan man också skönja här och var. Andra inspiratörer tycks ha varit Randy Weston och – varför inte? – Dick Twardzik. Själv hävdar Iyer att även Debussy och Bartok har inspirerat honom.
Kanske är Vijay Iyer den nydanare jazzen så länge har saknat? Det ska bli mycket intressant att följa hans vidare öden och äventyr.
Jan Olsson
Haci Tekbilek
Türlü
(Country & Eastern/Naxos)
På sitt första egna album i eget namn visar den sedan 1974 i Sverige bosatte Haci Tekbilek sina färdigheter på instrument som ney, mey, oud, saz, surna, säckpipa och kaval i musik som inte bara hämtar harmonier och klanger sitt turkiska hemland, utan här och där också blandas upp med svensk folkmusik och romska tongångar. 
Gästspelar gör ett gäng romska musiker från Adana i Turkiet, en kvartett syriska musiker bosatta i Sverige och svenska musiker som Jonas Knutsson på saxofon, Ellika Frisell på fiol och Mats Öberg på munspel. Det som av dessa yttre förutsättningar att döma skulle kunna resultera i en spännande etnisk drabbning leder dock inte särskilt långt i den riktningen. Mötet mellan Tekbilek och Ellika Frisell blir en kulturkrock snarare än ett kulturmöte och även om Jonas Knutssons namn alltid inger en viss respekt och skapar förväntningar uteblir dessa till stor del.
Mycket bra är dock den mer rent traditionsenliga musik Haci Tekbilek spelat in med romska musiker på plats i Adana i södra Turkiet.
Peter Bornemar
Attraktiv företrädare för svensk kammarjazz
Triometrik
Vilosteg
(Imogena/Border)
Göteborgsgruppen Triometrik startades 2002 och gör här sitt andra album. Gruppen består av är gitarristen Göran Klinghagen, el-basisten Owe Almgren och trumslagaren Terje Sundby. Musiken som skrivits av Klinghagen och Sundby har Åke Linton spelat in och mixat vilket garanterar fullödigt ljud. 
Göran Klinghagen har för mig varit ganska osynlig de senaste åren vad det nu kan bero på. Men han håller sin höga nivå och bidrar definitivt till gruppens personliga silhuett. Med en varm ton i fronten kapslar Göran in spelet på ett homogent sätt i samspelet med el-basen när han öppnar upp ackordens toner. Spelet i Hav kan tjäna som exempel men inte bara där.
El-basspelet är imponerande i sin form där Almgren ger ett energiskt effektivt beat och lägger läckra obligater kring gitarren. Hans insatser i den monotona Krakow skall också observeras. Terje Sundbys okonventionella spel bidrar starkt till gruppens personliga uttryck. Han är också en utmärk kompositör i likhet med Göran. Tvekar inte att efter det sista numret Steg 12 tonat ut placera Triometrik bland den svenska kammarjazzens attraktivaste företrädare. Så bra är göteborgarna som på ett personligt sätt presenterar en homogen musik.
Göran Olson
Kege Snö
(Umlaut Records)
Det är inte bara kvartettformatet och sättningen med saxofon, trumpet, bas och trummor som gör att gruppen Kege snö lockar fram troll från både Albert Aylers och Ornette Colemans mest uppmärksammade konstellationer. Musiken är som en frisk reminiscens av den frisinnade jazzens glansdagar på 1960-talet, då Ayler och Coleman tillhörde det gäng med fyrbåkar som satte den nya agendan.
Bakom namnet Kege snö, som för övrigt är en tokförkortning av en hörsägen från Heby om att man hittat ”Keijsaren Gripen Efter Strid På Barnö”, döljer sig Roland Keijser på saxofoner och flöjt, Niklas Barnö på trumpet, Joel Grip på bas och den mäktige Raymond Strid på trummor.
Tillsammans och var för sig ger herrarna järnet i musik som leker sig fram i mönster som ingen skräddare i världen skulle klara att fixa till mer än en gång. Musiken innehåller både energisk iver och humor, och är så säker på sin funktion att den utan tvekan och mer än gärna vågar lägga krokben för både sig själv och lyssnaren.
Även om Roland Keijser är lika mycket Albert Ayler som Ornette Coleman och Niklas Barnö lika mycket Donald Ayler som Don Cherry, är de båda mest som sig själva, vilket också gäller Joel Grip och Raymond Strid. Att de trots detta fungerar så fantastiskt bra som kollektiv har förmodligen med känslan för musiken i sig att göra.
Det lustfyllda i musiken speglas även i förpackningen. Cd-omslaget är ett lustigt pappkonvolut som går att vika ihop på mer än ett sätt.
Peter Bornemar
Respektlös blandning av swing och fransk musett
Carl Alberto Bettini
Swing Al Dente!
(Sittel/Naxos)
Tänk er en lika salig som respektlös blandning av Django Reinhardt, Stephane Grappelli, renodlad swing och en liten skvätt fransk musettstämning och ni har kvintetten Swing Al Dente. Varför man har valt att kalla bandet så – ”al dente” är ju ett italienskt uttryck som används vid spaghettikokning – har jag ingen aning om. Kanske är det för att det, fritt översatt, betyder ”tuggmotstånd”? Fast så mycket motstånd kan jag sannerligen inte känna, hur jag än försöker..
Det spelglada gänget, som jag gärna skulle engagera om jag ville ställa till med partaj hemma i trädgården, består av Malmögrabbarna Carl Alberto Bettini (han med Brookolino Orchestra) och Måns Persson gitarrer, Filip Runesson violin, Johan Ohlsson dragspel och Mats Ingvarsson ångbas. Rutinerade musikanter allihop alltså, men varken trötta eller sega.
Jan Olsson
Levande, vibrerande, omtumlande.
Men inte är det jazz!
Jitterbug
(Rune Grammofon/Border)
Inte ens med den bästa viljan i världen kan jag kategorisera den musik som den här norska trion spelar för jazz. Det tredje albumet med Bushman’s Revenge rör sig snarare i riktning mot experimentell rockmusik, fylld av energi och emellanåt rejält kraftfull sådan.
Varifrån gitarristen Evan Helte Hermansen, basisten Rune Nergaard och slagverkaren Gard Nilssen hämtar sin inspiration från är svårt att gissa, men att sätta en slant på att exempelvis (det finns många fler) komponenter som psykedelia, power rock, heavy metal, garagerock, Jimi Hendrix, Bill Frisell och Sonic Youth finns med bland källorna ger definitivt pengarna tillbaka.
Det mest anmärkningsvärda med Bushman’s Revenges nya album är att den mycket omväxlande musiken känns så levande och vibrerande, och att attacken i spelet är så påtaglig att resultatet blir närmast omtumlande. Så även om traditionsbundna jazzlyssnare gärna tolkar beskrivningen som ett varnande finger bör ingen avhålla sig från den alldeles förtjusande öronöppnare och -rensare som norrmännen erbjuder med Jitterbug.
Peter Bornemar
Mer än 400 cd-recensioner |
| Senaste nyheterna |
| Svensk jazz |
| Jazzsång |
| Internationell jazz |
| Jazzhistoria/ |
| Diggat.Lars Gullin |
| Diggat.Miles Davis |
|
Mer än 400 cd-recensioner |
| Senaste nyheterna |
| Svensk jazz |
| Jazzsång |
| Internationell jazz |
| Jazzhistoria/ |
| Diggat.Lars Gullin |
| Diggat.Miles Davis |
Smakfull mosaik med skönt klingande gitarr
Ewan Svensson Trio
Moments Passed
(Dragon Records/Border)
Ewan Svensson är sedan långt tillbaka en av landets mest personliga gitarrister. Med basisten Yasuhito Mori och trumslagaren Magnus Gran låter han sig höras i elva av jazzens klassiker som blandats i en smakfull mosaik där den skönt klingande gitarren ger musiken intim värme och melodisk mättnad. Skivan präglas av homogenitet och ett inbördes samförstånd musikerna emellan som ger mersmak.
Arrangemangen har Ewan ritat. Helt alena spelar han imponerar bra i Have You Met Miss Jones. I övrigt är det trion hela vägen där Moris trygga bas och Magnus fantasifulla luftiga trumspel ger inspirerande assistans. Mori kommer även in som solist, bra sådan ibland annat Horace Silvers Peace.
Come Rain Or Come Shine är en av skivans toppar där Ewan visar sin höga klass med besked efter Moris välsittande solo. I Hear A Rahpsody är de flexibla musikerna mycket övertygande och gitarren släpper fram slingor av dignitet. Magnus noteras också för ett snillrikt solo. Bland de övriga standards som luftas av finns Infant Eyes, Moment Notice - ett höjdarnummer. Det spirituella spelet i Summer Nights och Dolphin Dance håller också hög nivå. I hypersnabba My Shining Hour går man på knock. Vill man njuta att jazz i en avspänd avstressad miljö är Moment Passed ett bra val.
Göran Olson
Spännande, vackert, genomarbetat
-och lite annorlunda
Sarah Riedel
Memories of a Lost Lane
(Parallell/Plugged Music AB)
Sarah Riedels medverkan på pappa Georgs ”Hemligheter på vägen”, som nådde oss för två år sedan, gav mersmak och väckte nyfikenhet. Nu har Sarah kommit med sitt första egna alster, som både infriar alla förväntningar och visar att vi har fått en ny spännande sångerska-kompositör-textförfattare-arrangör, allt i en och samma förpackning. Att ”äpplet inte faller långt från päronträdet” har säkert Sarah fått höra många gånger, och det lär hon få stå ut med. Precis som pappa Georg tycks hon nämligen ha en total öppenhet och struntar tydligen blankt i genrer och etiketter. Så om ”Memories of a Lost Lane” är en jazzplatta får den som tycker det är viktigt avgöra på egen hand.
Under alla omständigheter är innehållet på plattan spännande, vackert, genomarbetat och lite annorlunda. Och Sarahs röst är känslig, nästan skör ibland, och mycket uttrycksfull. Melodierna hör också intimt samman med de poetiska texterna, som är så långt från ”hjärta och smärta” man kan komma, trots att de nog handlar just om det, fast i överförda bemärkelser. Det finns ett stänk av svensk folkton i en del av melodierna, något förstärks av arrangemangen och den alldeles utmärkta stråkkvartett som står för inramningen tillsammans med en tämligen konventionell jazzkvartett med klaviatur, gitarr, bas och slagverk. Dock har jag, personligen, svårt att förlika mig med Klas-Henrik Hörngrens ibland osmakliga utsvävningar på synthesizer.
Det ska bli intressant att följa Sarah Riedels fortsatta musikaliska bana. Om det blir som jazzsångerska eller något annat står skrivet i stjärnorna. Men en fortsättning, och en spännande sådan, blir det utan tvekan.
Spelltiden på ”Memories of a Lost Lane” är endast 42 minuter. Lite i snålaste laget kan man tycka.
Jan Olsson
Robust barytonspel med en frän attack
Céline Bonacina Trio 
Inviting Nguyên Lê
Way Of Life
(ACT/Bonnier Amigo)
Franska saxofonissan Céline Bonacina är en alltmer uppmärksammad solist i mellaneuropa. Speciellt hennes spel med barytonsax har givit befogat eko. Hon har medverkat i Orchestre National de Jazz, spelat med kubanske pianisten och kompositören Omar Sosa, saxofonisten Andy Sheppard och basisten Henri Texier. Nils Landgren och Dan Berglund har hon också framträtt med. Hennes gästspelare, gitarristen Nguyên Lê, hör också dit. En rad utmärkelser har också hamnat hos den ambitiösa fransyskan. Hon vann till exempel Jazz Plattform Rezzo Wien 2009. ACT-musiker emellan kan man tillägga. Men inte enbart barytonsaxen greppas. Hon visar också rivigt altsaxspel i sin egen Jungle - en hennes många melodier på skivan.
Barytonspelet är robust och tydligt med en frän attack - hon tar verkligen tillvara på instrumentets uttrycksmöjligheter. Hennes skickliga tekniska kunnande utnyttjas över saxofonens hela register och det görs med full kontroll. Utav tvivel är hon en personlig musiker som är värd att uppmärksammas även utanför Frankrike. I sista inslaget Tôty Come Bach visar Céline i ensamt majestät sin höga kompetens.
Ett genombrott har Nguyén Lé redan klarat av. Hans vackra sound är bejakande som i Entre Deux Reves där han följer med i sopransaxens graciöst formade slingor. Skivans övriga spelare är elbasisten Nicolas Garnier och trumslagaren & percussionisten Hary Ratzimbazafy.
Göran Olson
|
Mer än 400 cd-recensioner |
| Senaste nyheterna |
| Svensk jazz |
| Jazzsång |
| Internationell jazz |
| Jazzhistoria/ |
| Diggat.Lars Gullin |
| Diggat.Miles Davis |
Diggat på DVD
Flera glädjekällor i lockande skivdebut
Lisa Björänge
I´m Coming Home
(Holmen Music/Naxos)
Sångerskan Lisa Björänge gör här sin skivdebut tillsammans med musiker som i likhet med henne fostrats på plantskolan Sandviken-Gävle. Hennes ljusa stämma lindas in i smakfulla arrangemang där även musikerna får ligga i fokus. Tenorsax spelar Klas Toresson. Gitarrist är Mattias Windemo som det mesta kretsar omkring. Basist är Per-Ola Landin och trumslagare är ingen mindre än Jon Fält.
Lisa har skrivit och textat nio melodier. Till detta skall läggas John Lennons & Paul McCartneys Blackbird, Burt Bacharchs I´ll Never Fall In Love Again och Close To You samt George Douglas & Geroge David Weiss What A Wonderful World.
Lisas höga stämma läggs omsorgsfullt in i välsnidade åtsittande arrangemang. Vem har gjort arrangemangen, frågar jag mig? Sången kan vid några tillfällen bli lite vass uppe i det högre registret men detta kompenseras av hennes intagande sång i Sov I Ro. Stämningsfullt agerar där Mattias förföriska gitarr. Mattias är en fantastisk gitarrist som verkligen förtjänar vidare uppmärksamhet. Härlig groove väller fram i Let Go med Klas saxofon som banérbärare. Per-Olas och Jons insatser är en annan glädjekälla i en lockande debutskiva.
Göran Olson
Homogent jazzgäng med repertoar som lockar
RetroJazzGruppen
Play Time
(RJG/leif.linnskog@telia.com)
Bakom RetroJazzGruppen döljer sig en kvartett amatörmusiker från Eskilstuna-Västerås. Stilistiskt hör de hemma i den repertoar som Art Blakeys Jazz Messengers, Horas Silver, Benny Golson och Dizzy Gillespie presenterade åren på femtiotalet. Melodier som Sister Sadie, Birks Work, Whisper Not, A Night In Tunisia samt I Remember Clifford är en vägledare.
Leif Linnskog spelar tenor-sopransax. Gitarrist är Jan Eriksson, kontrabasen tillhör Marcus Lund. Kvartetten avrundas med trumslagaren Pär Hettman. Skivans tolv nummer delas upp i två hälfter med en studioinspelning och en livehalva inspelad i Eskilstuna.
Ensembelpartierna spelas homogent och med en stilistisk välsittande ådra. Mälarområdet har periodvis varit ganska så fattigt på lokala jazzgrupper av nivå jämfört med på sextiotalet och efter Esbjörn Svenssons flytt från gurksta´n. Men helt klart har det börjat röra på sig igen. Retrogänget har täppt till en del av hålet i utbudet och bör locka klubbarna i regionen att lyfta på telefonluren även om de inte representerar det nästan allenarådande swingskrået.
Linnskog observeras för lyriskt sopranspel i I´ll Remember Clifford. Tenoren är mer voluminös och med ett större vibrato. Mjukt gitarrspel av klass bjuds av Jan Eriksson i My One And Only Love och This Masquerade. Ett mörktonat och drivande basspel från Marcus Lund ger tillsammans med Pär Hettmans trummor en balanserad groove som lockar.
Göran Olson
Bubblande spelglädje och genial sammansättning
Dave Holland Octet
Pathways
(Dare2 Records/Border)
Om det här är Dave Hollands utökade kvintett eller hans nedbantade storband kan kanske göra detsamma. Huvudsaken är att det är en sjujäkla fin grupp. Både medlemmarna - med ett undantag, trummisen Nate Smith - och låtarna på ”Pathways” är till största delen gamla skivbekanta. Saxofonisten Chris Potter, trombonisten Robin Eubanks, vibrafon- och marimbaliraren Steve Nelson och basisten Holland själv alltså, plus den lika drivande som oblyge Nate Smith, som efterträdde Bill Kilson för några år sedan. Dessutom har Dave specialinkallat barytonsaxofonisten Gary Smulyan, trumpetaren ”Sasha” Sipiagin och altsaxofonisten Antonio Hart.
Inspelningarna är gjorda på Birdland i New York under en januarivecka 2009 och att påstå att stämningen verkar vara på topp känns närmast som ett understatement. Det friskas på för glatta livet och ofta har man samma känsla när man lyssnar som man en gång hade, när man upplevde Gil Evans eller Charles Mingus live. En oerhörd vitalitet alltså, fina och lite intrikata arrangemang som låter både spontana och genomarbetade på samma gång och mestadels lysande soloinsatser.
Särskilt tagen är jag av Smulyans mästerliga och inspirerade spel i titelnumret och mollbluesen ”Blue Jean” och Sipiagins flygelhorn i hans egen ”Wind Dance”. Potters aldrig sinande inspiration och Steve Nelsons vibrafon och marimba är givetvis också något att glädja sig åt. Den senares medverkan, både som äventyrlig solist och pianoersättare, ger en alldeles speciell färg åt musiken. Och i avslutande ”Shadow Dance”, som Holland spelade in redan för ett kvarts sekel sedan fast då i en helt annan version, släpps Antonio Hart, som annars mest deltar i ensemblespelet, lös i ett gnistrande solo som påminner om att han en gång var en av Cannonball Adderleys flitigaste lärjungar.
Men framför allt är det oktetten som helhet, med sin bubblande spelglädje och geniala sammansättning, som gör att man med jämna mellanrum går i taket. Det här är musik av ett slag som gör att jazzens dödgrävare snarast bör tänka om eller dra något gammalt över sig!
Jan Olsson
Nguyên Lê
Signature Edition
(ACT/Bonnier Amigo)
Den franske gitarristen med vietnamesiska rötter har under drygt 20 år ägnat sig åt musik som fusionerar rock, funk, etniska tongångar (vietnamesiska, japanska, indiska, turkiska, algeriska) och jazz med tonvikt på det esoteriska, eleganta och tjusiga. Ett uttryck som inte sällan delar lyssnare i två läger: Å ena sidan de som lockas att bilda kö när och var Nguyên Lê framträder; å den andra de som får huvudvärk och närapå gallfeber av den skönmålande ekvilibrism som genomsyrar mycket av hans musik.
Oavsett detta är det här dubbelalbumet med 24 låtar hämtade från 16 av Nguyen Les album under åren 1989-2009, och därtill ett par tidigare outgivna saker, en alldeles utmärkt introduktion till hans musik. Här finns en bredd som de enskilda albumen saknar, vilket naturligtvis gör lyssnandet omväxlande - även om det förvisso är en utmaning att sitta igenom de dryga 148 minuterna i ett sträck.
Bland de många musiker (och här och där en vietnamesisk sångerska) som medverkar märks trumslagaren Peter Erskine, rörblåsaren Paul McCandless och basisterna Marc Johnson och Lars Danielsson. Men det är naturligtvis Nguyên Lê själv med gitarr och synthesizer som står i centrum mest hela tiden, och dessutom svarar för urvalet av låtar (vilket är en tanke bakom serien Signature Edition).
Peter Bornemar
,,
(På ACT-serien Signature Edition har det också kommit dubbel-cd med Ulf Wakenius, Wofgang Haffner och Lars Danielsson)
Fredrik Kronkvist sprudlar av energi och spelglädje
Scan-Am Quartet
Atlantic Bridges
(Connective Records/Border)
Scan-Am Quartet, som bland annat ska framträda på Copenhagen Jazz Festival i juli, består av Malmöbosatta saxofonisten Fredrik Kronkvist, de bägge danskarna Sören Möller och Morten Ramsböl, pianist respektive basist, samt trumslagaren Jason Marsalis, den yngste medlemmen i den berömda Marsalis-dynastin. Trots att hela Atlanten skiljer dem åt verkar de fyra vara uppvuxna på samma gata och ha ungefär identiska musikaliska ideal: gladjazz av 2010 års modell. Det vill säga någon slags hardbop med inslag av såväl afro och latin som några stänk New Orleans och ”klassiskt”. Allt med den gemensamma nämnare som på gammalt hederligt jazzspråk brukar kallas ”swing”. För svänger gör det sannerligen.
Kronkvist är som vanligt kompromisslös och sprudlar av energi och spelglädje. Men han visar, av någon anledning, upp en något vekare sida när han lägger ifrån sig altsaxen och byter till sopran. Han bidrar också, liksom Marsalis, med lite välkommen och befriande humor här och var, inte minst i den senares festliga ”The Man with Two Left Feet”, som är en av albumets många höjdpunkter.
Omväxling är annars något som kännetecknar ”Atlantic Bridges”. Kronkvists väl genomarbetade kompositioner har alla ett stänk av Coltrane, medan Möllers alster är mycket personliga och lite annorlunda med tempoväxlingar, rytmiska överraskningar och harmoniska finesser. Och bakom de tre skandinaverna sitter alltså Jason Marsalis och fungerar, utan stora åthävor men med massor av lyhördhet och teknik, som effektivt tändstift.
Jan Olsson
|
Mer än 400 cd-recensioner |
| Senaste nyheterna |
| Svensk jazz |
| Jazzsång |
| Internationell jazz |
| Jazzhistoria/ |
| Diggat.Lars Gullin |
| Diggat.Miles Davis |
Diggat på DVD
Full Max med inspirerande asststans
Fredrik Kronkvist Quartet
Constant Continium
(Connectiv Records/Border)
Alt-sopransaxofonisten Fredrik Kronkvists kvartett inleder helt passande med Full Max, som är en av de nio kompositioner Fredrik skrivit. Fullt ös blir det verkligen där den hårt attackerande altsaxofonen får en inspirerande assistans av pianisten Martin Sjöstedt, basisten Petter Eldh och trumslagaren Snorre Kirk. Petter är svensk men delar sitt boende mellan Köpenhamn och Berlin. Snorre kommer från Köpenhamn. Han kan även höras med sångerskan Malene Mortensens grupp där även Petter ingår.
Fredriks idéflöde och rytmiska känsla är anslående och hans auktoritära profilering är uppseendeväckande medveten. Jag tycker mig märka att han agerar mer med mer go än vid tidigare möten där hans franka optimism ger skivan personlig lyster. Att han också utnyttjar det initiativrika kompets rytmiska flexibilitet förstärker intrycket ytterligare.
Som balladtolkare i Stay At Peace är det den lyriska sopransaxen som talar vilket blir en återhämtare till skivans många tuffa inslag. Där visas också Martin Sjöstedt känslomässiga sinnelag. Som helhet en skiva som det verkligen slår gnistor om.
Göran Olson
En mäktig föreställning väller fram
Elisabeth Kontomanou
Siren Song
Live At Arsenal with
Orchestre National de Lorraine
Jacques Mercier direction
(Plus Loin Music)
Relationer till Sverige fås av sonen och Monica Zetterlund-stipendiaten, arrangören och sångaren Gustav Karlström. Han har också arrangerat fyra av melodierna varav tre är hans kompositioner. Den amerikanske trumpetaren Tom Harrell har arrangerat tre melodier och Ann-Sofi Söderqvist två. Allt skrivet för en symfonisk orkester plus pianotrio som gör de förträffliga arrangemangen full rättvisa.
Det är en mäktig föreställning som väller fram med en skiftande repertoar som visar Elisabeths artistiska bredd med starka känslouttryck. Billy Strayhorns A Flower Is A Lovesome Thing och Ellingtons Come Sunday är med. Harry Warrens At Last, Screaming Jay Hawkins I Put A Spell On You och Johnny Mandels graciösa A Time For Love. Gustav för med sig Siren Song Samt Farewell. Allt professionellt gjort där sången omgärdas i bästa amerikanska stil. Ann-Sofi är en högintressant skrivare som klättrar allt högre på rangskalan. Den unge Gustav håller också hög klass vilket rimmar mot hans stipendium. Det är alltid roligt med unga nytillskott i det smala arrangörsledet. Att få till en subtil stråkklang är inte det lättaste men det har skivans arrangörer lyckats med. Är man intresserad av nya artister kan skivan rekommenderas även om inte allting är jazzbetonat till max.
Göran Olson
Elisabeth Kontomanou
Siren Song
Fransk-svenska Elisabeth Kontomaou, med rötter i såväl Grekland som Afrika och New York, har rönt en viss uppståndelse på sistone. Inte minst med sitt gripande, självbiografiska album ”Back to My Groove”, med nästan enbart egna kompositioner och texter. Hon har till och med, på sina håll, jämförts med Billie Holiday.
På ”Siren Song” omger sig Elisabeth med Orchestre National de Lorraine från franska Metz plus en tämligen anonym pianotrio. Upptagningarna är enligt konvolutet gjorda ”live”, men den något märkliga redigeringen tyder på att åtminstone somligt är inspelat utan publik. Två av de nio numren känner vi igen från Kontomanous förra platta, hennes egen ”Summer” och sonen Gustav Karlströms ”Dreams of Gold”. Karlström har också skrivit titelnumret på den nya skivan plus ett stycke betitlat ”Farewell”. Två låtar är hämtade ur den ”amerikanska sångboken”, Harry Warrens och Mack Gordons ”At Last” och Johnny Mandels ”A Time for Love”, två andra, ”A Flower is a Lovesome Thing” och ”Come Sunday”, har lånats av radarparet Strayhorn-Ellington, medan avslutande ”I Put a Spell on You” har ”shockrockaren” Screamin´ Jay Hawkins som upphovsman.
Det roligaste med ”Siren Song” är tyvärr inte sången, som ofta känns både pretentiös och överdramatisk. Dessutom är Elisabeth Kontomanous intonation lite osäker emellanåt. I sina allra bästa stunder kan hon möjligen föra tankarna till salig Mahalia Jackson, men lika ofta låter det mer som Cyndee Peters. Nej, festligast är arrangemangen, i synnerhet de som är skrivna av Tom Harrell och Ann-Sofi Söderqvist. Och symfoniorkestern är sannerligen maffig!
Jan Olsson
tajt sammansvetsat storband
Norrbotten Big Band
The Avatar Sessions /
The Music Of Tim Hagans
(Fuzzy Music)
Sigurdur Flosason / Daniel Nolgård /
Norrbotten Big Band
Dark Thoughts
(Dimma)
Med två färgstarka album har Norrbotten Big Band (NBB) i vinter/vår befäst sin position som ett norra Europas absolut intressantaste och vitalaste storband.
Den första - och allra starkaste - av skivproduktionerna är The Avatar Sessions / The Music Of Tim Hagans, resultatet av den New York-tripp som bandet under ledning av sin konstnärlige ledare Tim Hagans (trumpetare och arrangör) i maj förra året gjorde för att under ledning av ingen mindre än producenten Bob Belden i Avatar Studios spela in ett antal nya Hagans-kompositioner.
I studion fick man sällskap av storheter som trumpetaren Randy Brecker, saxofonisterna George Garzone och Dave Liebman, basisten Rufus Reid och trummisen Peter Erskine. Resultatet är förstås musikaliskt högklassigt. Med de fenomenala solisterna och det tajt sammansvetsade storbandet som palett blommar Tim Hagans kompositioner ut.
Spännvidden är bred. Inledande Backeyes (med bl.a ett läckert solo av gästande George Garzone på tenorsax) är en komposition med ena benet i 40-talets bebop och andra benet i Weather Reports 70- och 80-tal - vilket på ett utmärkt sätt exemplifierar bredden i Tim Hagans musikaliska värld. Att Hagans tillsammans med Dan Johansson dessutom skapat den vackra balladen Song For Mirka (tillägnad NBB:s orkesterchef / tillika albumets exekutiva producent Mirka Siwek) förstärker ytterligare bilden av hans lyhört breda musikalitet. I nämnda stycke spelar för övrigt Dan Johansson ett underskönt solo på flygelhorn.
Solistinsatserna i albumets spår är, som redan antyds, genomgående lysande. Randy Breckers trumpetduell med Hagans i Boo är smått hisnande. Trummisen Peter Erskine glänser - på ett oerhört välbalanserat sätt - från början till slut. Solistiska höjdpunkter av ett helt annat slag levereras i sköna Here With Me av sopransaxofonisten Dave Liebman och i Rufus At Gilly's ges basisten Rufus Reid flyhänta spel väl motiverat extrautrymme. Att NBB:s egna stjärnor Håkan Broström (altsax), Daniel Tilling (piano), Karl-Martin Almqvist (tenorsax) och Jan Thelin (basklarinett) inte skäms för sig i sammanhanget bevisar storbandets ytterst höga musikernivå.
Tillsammans med den isländske saxofonisten/kompositören Sigurdur Floason och den svenske arrangören/dirigenten Daniel Nolgård visar NBB på albumet Dark Thoughts upp en lite annan sida av sig. Med ett komp bestående av basisten Christian Spering, svensk-islänningen Pétur "Island" Östlund och den isländske pianisten Eythor Gunnarsson påminner man oss om att Island har betydligt mer än vulkanutbrott och bankkrascher att bjuda. Floasons kompositioner puttrar visserligen på högsta värmen, men lavan rinner aldrig över och upplevelsen är mer av eld än aska. Soligt ljus, utan ett enda askmoln på himlen.
Claes Olson
Stacey Kent
”Reconte-moi…”
(Blue Note/EMI)
Stacey Kent är en sympatisk, ambitiös, småjazzig – om än tämligen anonym - sångerska med en god portion stil och smak.
I sina tidigare album har hon visat att hon är väl förtrogen med The Great American Songbook. Men den här gången har hon kastat sig in i den franska traditionen och försökt koka ihop en soppa med ungefär lika delar Frankrike, Brasilien och USA. Det fungerar inte särskilt bra. När Stacey tar sig an, med lätt bossastuk och på franska, ”C´est le printemps”, alltså Richard Rodgers och Oscar Hammersteins ”It Might As Well Be Spring”, så blir det bara fel.
Och resten låter ungefär likadant: en rad mer eller mindre (oftast mindre) kända franska chansoner, trist arrangerade av den engelske saxofonisten Jim Tomlinson och så lättviktiga att man glömmer dem så snart Miss Kent sjungit färdigt.
Jan Olsson
"Saxtrio" som röjer sin egen väg
Joonatan Rautio Trio
Commitment
(Prophone/Naxos)
Finländske tenor/sopransaxofonisten Joonatan Rautio och hans trio svarar för första inslaget i nybildade Prophone Finnish Jazz som produceras av Naxos. Serien skall presentera de främsta jazzgrupperna i Finland.
Joonatans trio har faktiskt existerat i dryga tio år vilket resulterat i en homogen och mycket hörvärd skiva. Joonatan har skrivit all musik frånsett Viktor Youngs Weaver Of Dreams samt Joe Hendersons Tetragon. Han har i Sverige bland annat hörts tillsammans med trumpetaren Randy Brecker i ett projekt med Norrbotten Big Band. Andra internationella namn som han spelat med är Peter Erskine, Jim Beard, Anders Jormin, Tim Hagans och Jon Balke.
Vad som är roligt med skivan är att trion inte försöker att agera som Rollins legendariska stilbildande trio eller som Joe Hendersons trea. Här banar man sin egen stig där Joonatans vitala och energibestänkta saxofoner går i bräschen och röjer väg. Här är det spel i den högsta divisionen av nutida jazz. Den "back up" som basisten Ville Herrara och trumslagaren Joonas Riippa visar skall verkligen uppmärksammas. De visar vitalitet och en fullödig homogenitet som bidrar till musikens kraftiga nerv. Basspelet är en lyster för örat. Gruppen platsar helt enkelt på vilken prestigefylld scen som helst i jazzvärlden. När kommer de till grannlandet Sverige, frågar jag mig?
Göran Olson
Terje Rypdal
Crime Scene
(ECM/Naxos)
Drygt 20 album har den norske gitarristen hunnit göra i eget namn sedan han via arrangören George Russell på 1960-talet fick smak för det lydisk-kromatiska koncept han senare format i egen riktning. Sedan början av 1970-talet hör Rypdal till Manfred Eichers ECM-stall, och det är också på den etiketten hans mest hörvärda skivor finns. Framför allt Odyssey (1975), To Be Continued (1981) och Blue (1986), men även 1988 års The Singles Collection, som förstås inte alls är någon sådan.
Rypdals nya album går i brottets tecken, och innehåller musik som ibland tenderar att bli en kusin till Miles Davis Bitches Brew, ibland låter mer som tung rockmusik och ibland svävar ut i den esoteriska dimma som ECM gjort till sitt varumärke.
Medverkar på skivan gör också den danske stjärntrumpetaren Palle Mikkelborg, hammondorganisten Ståle Storløkken och trumslagaren Paolo Vinaccia. Och inte minst Bergen Big Band, som har en hel del basklarinetter i uppställningen.
Musiken är omväxlande så det förslår, och får här och där en rätt kul touch av samplade dialoger från gamla hederliga gangsterfilmer. Men hela konceptet blir samtidigt också bärare av en anonymitet som inte är alldeles lätt att bortse från.
Peter Bornemar
Flexibelt och kreativt med fria inslag
The Country
(Found You Recordings/Plugged/Music)
2008 bildade pianisten Joakim Simonsson gruppen The Country. Dit lockades tenoristen Fredrik Nordström, gitarristen Alex Simm, kontrabasisten Pelle Sollinger samt trumslagaren Johan Käck. Alla relativt okända frånsett den etablerade Fredrik.
En ganska fri flexibel musik har skrivits av Joakim och Johan samt ett nummer av Alex. Det är inte enbart element från jazzen som dyker upp i mixen där välstämda harmoniska inslag blandas med uppdykande grövre inslag.
Fredriks närvaro ger med sina asketiska linjer en extra profilering där varje ton har en innebörd. Ryta till kan han, som i Magnetic, men han är även en finstämd drömmare. Här finns paralleller till Joakim Milder vilket ger ett högt betyg. Alex är en ny begivenhet i det stora svenska gitarrskrået. Med en utsökt tonkvalité lägger han ett vackert skimmer i musiken såväl solistiskt som bakom solister och är ett välavpassat komplement till den rena saxofonklangen.
Välskräddad är också Joakim vars spel äger ett uttryck som bidrar till den nyskapande kreativitet som färgar skivan. Hans kompositioner skall även lyftas fram. Pelle och Johans elastiska spel ger medspelarna en inspirerande medvind i ryggen.
Skivans grafiska design är jag inte lika positiv till. Alla involverade inom jazzen är medvetna om hur svårt det är att sälja skivor. Det borde även en designer ha haft klart för sig. Måste man, som i det här fallet, ta till optiska hjälpmedel när man vill lista ut namnen på de medverkande musikerna? De senaste åren har faktiskt en grafisk lekstuga uppstått, speciellt när musikerna själva svarar för utgivningarna i en tid då det är svårt att få distributörer. Vill man inte få ut sina alster till jazzens anhängare?
Göran Olson
Skönhet som få ens varit i närheten av!
Keith Jarrett - Charlie Haden
Jasmine
(ECM/Naxos)
Ja, jä… Jag trodde jag hade hört Keith Jarrett vända ut och in på alla vackra ”standards” så det räckte och blev över vid det här laget. Men ”icke sa Nicke”. Här kommer ytterligare en bukett, och det är bara att bocka, tacka och ta emot. Fast den här gången har Keith bytt ut Gary Peacock och Jack DeJohnette mot sin gamle polare basisten Charlie Haden, som han senast mötte i en skivstudio för drygt 30 år sedan. Återseendet, som ägde rum i mars 2007 hemma i Jarretts egen studio i New Jersey, blev fenomenalt. Men av någon anledning har det inspelade materialet blivit liggande på en hylla - tills nu.
Utan speciella förberedelser och alldeles spontant tog sig Jarrett och Haden tillsammans an ett knippe mer eller mindre välbekanta ”love songs”. Bland dem Fred Coots ”For All We Know”, Johnny Greens ”Body and Soul”, Gordon Jenkins ”Goodbye”, som Benny Goodman ofta brukade sluta sina konserter ned. Till de något mer udda alstren hör måhända Victor Youngs undersköna ”Where Can I Go Without You”, Cy Colemans ”I´m Gonna Laugh You Right Out of My Life” och ”One Day I´ll Fly Away”, som Joe Sample och Will Jennings skrev och som Randy Crawford gjorde en hit av i början av 80-talet.
Sällan har Jarrett spelat så tonsnålt som här, och koncentrationen är som vanligt total – dock nästan utan de irriterande grymtningar man brukar få på köpet. Och han hittar, naturligtvis, melodiska utsvävningar och improvisationer som i fråga om skönhet bara Bill Evans och kanske några få till ens har varit i närheten av. Kanske har återföreningen med Charlie Haden, även han en av jazzens stora tonvårdare, gjort honom extra inspirerad och motiverad? Under alla omständigheter är Haden perfekt i sammanhanget. Inte en onödig ton och inget behov av att briljera och ge sig upp att klättra på g-strängen.
Jag minns en gång en recensent, som satte betyg med stjärnor i ställer för ”diggar”. Han hade just hört Ella Fitzgeralds Gershwin-album och gått i taket av förtjusning. ”Fem stjärnor”, fnös han, ”ska det vara maxbetyg det? Får jag inte klippa till med hela vintergatan kan det kvitta”. Något liknande kände jag, när jag hade lyssnat igenom ”Jasmine”, som släpps ut på marknaden den 10 maj.
Jan Olsson
Josefine Cronholm
Songs of the Failing Feather
(ACT/Bonnier Amigo)
På en skivetikett som vanligtvis inte får mig att slå volter av upphetsning och nyfikenhet kommer ett nytt, och överraskande bra album med den i Köpenhamn bosatta svenska sångerskan Josefine Cronholm.
Någon jazzskiva i egentlig mening är det kanske inte frågan om, snarare rör sig Josefine Cronholm i en slags singer/songwriter-tradition där i hennes fall Joni Mitchell är en referens som är svår att bortse från. Musiken är lågmäld, stillsam och närmast dunlätt i anslaget, och antar här och där en melankolisk, närmast sorgset viskande ton.
Josefine Cronholm har själv skrivit alla låtar och står tillsammans med den mångsidige Henrik Lindstrand, som här också spelar keyboards och gitarr, för de mycket smakfulla arrangemangen.
Snarare än Josefine Cronholms vackra, men långt ifrån särpräglade röst är det just arrangemangen i kombination med det utmärkta låtmaterialet som är den stora behållningen här.
Peter Bornemar
Gitarrspel i toppklass och altsax med tuff profil
Gustav Lundgren Quartet
8 Venues
(LMC/Plugged)
Jazzlandet Sverige är rikt på skickliga gitarrister. En av de mest uppmärksammade är Gustav Lundgren. I början av karriären spelade han jazz i Django Reinhardts anda med bandet Hot Club de Suede. Idag har han ett bredare spektra som med spel ibland annat i Stockholm Swing All Stars och den egna kvartetten. Gustav har även varit lierad med så skilda artister som Salem AlFakir, Wille Crawford och Lisa Nilsson.
Med sin egen kvartett är det jazz av modernare slag som gäller. Han och bandets basist Martin Höper delar på komponerandet med ett undantag, Open Fire, som gruppens trumslagaren Jussi Lehtonen skrivit.
Altsaxofonisten Johan Hörlén rundar av laguppställningen. Han är på ett lysande spelhumör där hans pondusfyllda spel ger gruppen en tuff profil. I lyriska Norah From Homs visar han en annan sida där saxen blir ljus och känslomässigt spröd. I samma melodi är gitarren vackert tillbakalutad och inbjudande. Imponerande är Gustav i I Owe You där han sätter samman slingor som visar varför han tillhör toppen av landets gitarrister. Det gör han utan att hamna i det allt oftare förkommande Formula1 stallet. Energin från ypperlige Jussi Lehtonen ger inte bara här gruppen en snärtig skjuts. Det har Randy Brecker tidigare fått känna på. Tillsammans med Martin Höpers bas kreeras ett snärtigt stimulerande komp.
Göran Olson
Lekverk
Everyday
(Parallell/Plugged)
På sin andra skiva efter den hyllade 21st Century Jump från hösten 2008 fortsätter trion Lekverk ta ut svängarna rejält från jazzens mittfåra, och åstadkommer något som möjligen skulle kunna beskrivas som yster instrumentalmusik för film och teater.
I Lekverk finns klaviaturspelaren Adam Forkelid, som spelat med de flesta av storheterna inom svensk jazz och här får tillfälle att också blomma ut rejält på grejer som tramporgel och halvmuseala korg-syntar. Här finns också basisten Putte Johander, som även alternerar på syntbas, och inte minst den suveräne slagverkaren Jon Fält, som på skivan dessutom bankar på grejer som soffbord, diskbänk och element.
Lekverk har förstås hur kul som helst i låtar (alla egenkomponerade) som heter saker som Hornstull (Jazz du Jour), Banderoll och Pappa, och ger genomgående ett allt annat än pretentiöst intryck. Här och där blir det mer lekfullt och spretigt än man skulle önska i stugan, men oftast är musiken en lika oväntad som frisk injektion rakt in i skinnet på den som lyssnar.
Peter Bornemar
Tradition och förnyelse på bästa sätt
Monday Night Big Band
& Anders Larson
(Calibrated)
”Monday Night Big Band & Anders Larson” är det välkända Malmöbandets femte cd sedan entusiasten Jörgen Nilsson tryckte på startknappen för 22 år sedan. Man har tidigare i stor utsträckning ägnat sig åt Thad Jones musikskatt, men har – sedan Jörgen dessvärre lämnade den här världen 2002 endast 54 år gammal - steg för steg breddat sitt register. Bland annat har man gjort en skiva med enbart arrangemang av Mike Abene.
Den här gången står en av storbandets egna trombonister, danske Anders Larson, för skriverierna. Han har komponerat samtliga nummer utom två, Paul Desmonds ”Take Five” och Billy Strayhorns ”Chelsea Bridge”, och står för samtliga arrangemang. Plattan börjar och slutar med två tämligen konventionella ”rökare” i Oliver Nelson-anda, men däremellan är innehållet betydligt mer intrikat och intressant. Albumets huvudnummer, åtminstone för mig, är den 14 minuter långa, nästan svitliknande ”Furai (Sound of Wind)”. Det är ett mycket spännande stycke musik, i vilket Larson visar sin förkärlek för tempoväxlingar, harmoniskt raffinemang och en sällsynt förmåga att låta orkesterns sektioner spela ut mot varandra. I ”Furai” framträder också, liksom i ”Chelsea Bridge”, den engelske trumpetaren Gerard Presencer som solist med högst personligt och välformulerat spel. Lysande solist i ”Furai” är också bandets pianist Magnus Hjorth.
En annan höjdpunkt, av flera, på plattan är Larsons fina komposition ”One Less”, som vi känner igen från hans egen kvartett-cd ”Unborn”, som kom för ett par år sedan. Här visar upphovsmannen upp sig själv i helfigur även som instrumentalist, vilket vi tackar hjärtligt för. Han har åtskilligt att säga, även om jag tycker att det framför allt är som kompositör och arrangör han har sina allra största utförsgåvor.
Monday Night Big Band av idag är av mycket hög klass oavsett vilken måttstock man använder. Samtliga sektioner är utmärkta och man förfogar över en rad förnämliga solister. Bland dem trumpetarna Fredrik Davidsson, Niklas Fredin och Mårten Lundgren, trombonisterna Ola Åkerman och Anders Larson, saxofonisterna Mattias Carlson, Håkan Caesar och Dan Holmström och pianisten Magnus Hjorth. Och längst bak har man två samspelta och ytterst effektiva farthållare i basisten Jan Karlsson och trumslagaren Karsten Bagge. Få band, om ens något, i vårt land förenar på ett bättre sätt tradition och förnyelse!
Jan Olsson
| DIG Jazz! |
|
| Startsidan med jazznyheter |
|
Mer än 350 cd-recensioner |
| Senaste nyheterna |
| Svensk jazz |
| Jazzsång |
| Internationell jazz |
| Jazzhistoria/ |
| Diggat.Lars Gullin |
| Diggat.Miles Davis |
Diggat på DV
Kluriga harmonier och aldrig sinande svänglust
Mattias Svensson Trio
Head Up High
(Five Star Records).
rollingbass@comhem.se
43-årige Mattias Svensson, född i Landskrona och bosatt i Malmö, är sedan något decennium en av Sveriges mest anlitade basister. Efter studier vid Musikhögskolan i Malmö och New School for Jazz and Contemporary Music i New York – där en av lärarna hette Eddie Gomez – är han för de flesta förmodligen mest känd som Jan Lundgrens ”ständige” medmusikant. Men han har också, i konsertsammanhang och på skiva, spelat med storheter som Lee Konitz, Johnny Griffin, James Moody, Clark Terry, Toots Thielemans, Benny Golson och Betty Carter.
Med sin egna ”amerikanska” trio framträdde Mattias strax före jul 2008 i Japan, där även ”Head Up High” spelades in. Förutom Mattias själv består trion av pianisten Bill Mays och trumslagaren Joe La Barbera, två minst sagt välrenommerade musikanter. Alltför sällan uppmärksammade Mays har en meritlista lång som en mantalslängd (Art Pepper, Mel Tormé, Frank Sinatra, Shelly Manne, Sarah Vaughan, Gerry Mulligan etc.) och La Barbera blev mer eller mindre legendarisk tack vare sin medverkan i Bill Evans trio under åren 1978-1980.
Samtliga elva nummer på ”Head Up High” har arrangerats av Mattias och fem av dem är också hans egna kompositioner. Av de senare bör den något originella, och mycket genomarbetade, ”Philosphical About It” nämnas liksom hyllningen till Putte Wickman, ”Putte´s Waltz”. Trions utflykt till Beethovens Nia är också värd ett kapitel för sig liksom den högst personliga tolkningen av Ray Hendersons gamla 20-talsslagdänga ”Bye Bye Blackbird”.
Samspelet mellan de tre musikanterna fungerar utomordentligt, inte minst tack vare La Barberas följsamma, och hela tiden pådrivande, spel. Och Mattias får åtskilliga tillfällen att visa upp sin rytmiskt innovativa förmåga. Han får också, mer än hos Lundgren, möjlighet att vädra sitt kluriga harmonikunnande. Och givetvis sin aldrig sinande svänglust. Ändå är nog albumets huvudperson Bill Mays. Det är han som drar det tyngsta lasset, skapar spänning och gång på gång demonstrerar sitt härliga temperament. Ibland låter han som en glad Bud Powell på grönbete och då och då liter mer eftertänksam, med stänk av Bill Evans, i sitt musicerande. Han teknik är imponerande och hans oblyga, ibland nästan burdusa, utspel en fest att ta del av.
Varför inte presentera Mattias Svenssons ”amerikanska” trio för festivalpubliken i sommar? Det vore väl nåt!
Jan Olsson
Småskalig jazz med lyhördheten i högsätet
Meloscope
Through the Looking Glass
(Kopasetic/Naxos)
Trumslagaren Peter Danemo är ledare för gruppen Meloscope, som framträdde för första gången på Glenn Miller Café i Stockholm våren 2006 och sedan dess utvecklat en form av kreativ, på gränsen till esoterisk kammarjazz som håller armlängds avstånd både till jazzens mittfåra och till den fria improvisationsmusiken.
Meloscope består förutom Danemo av Joakim Milder på tenorsaxofon, Cennet Jönsson på sopransaxofon och basklarinett samt Christian Spering på bas. Alla givetvis oerhört rutinerade musiker som också sätter den för småskalig jazz så avgörande lyhördheten i högsätet.
Efter skivdebuten 2006 med Re: Someone Lost, som var en upptagning från premiärspelningen, kom året efter albumet Deluxe, där kvartetten genom en utökning med klarinett, cello och viola öppnade en dörr på halv gavel mot den klassiska kammarmusiken.
På nya Through the Looking Glass finns 13 musikstycken som likt skisser låter sig formas med nya mönster och kulörer - och som mycket hellre byter skepnad än låter sig fastna inom stringensens ramar. Det är musik snubblande nära konstmusiken, men formulerad med ett fritänkande som i förstone kan misstolkas som ett tecken på obestämdhet. För ett koncentrerat öra öppnar sig dock en musikalisk värld som tigger om att bli besökt på nytt.
Peter Bornemar
| DIG Jazz! |
|
| Startsidan med jazznyheter |
Jonas Kullhammar Quartet
Från och med herr Jonas Kullhammar
(Moserobie/Bonnier Amigo)
Efter drygt tio år av en närmast sanslös produktivitet vad gäller spelningar och skivutgivningar tog saxofonisten Jonas Kullhammar under förra hösten en välbehövlig paus från musikscenen. Det blev märkbart tyst, åtminstone för oss som följt honom och hans skivbolag Moserobie under många av åren.
Tack och lov blev han inte borta så länge, utan är nu tillbaka med nyladdade batterier i strålande form med en kvartettskiva som också innebär startskottet för den egna inspelningsstudio han inrättat hemma i källaren till radhuset där han bor.
Från och med herr Jonas Kullhammar är sjätte skivan med kvartetten, som förutom Kullhammar själv består av pianisten Torbjörn Gulz, basisten Torbjörn Zetterberg och trummisen Jonas Holgersson. Ett väl sammansvetsat gäng av urskickliga musiker som inte bara spelar tajt tillsammans, utan också vet precis hur den obändiga energin i musiken ska fördelas och spridas.
Som obetvingad ledare för kvartetten tar Jonas Kullhammar med sin tenorsaxofon kommandot direkt, och visar med besked hur man på samma gång kan spela både avslappnat och kraftfullt. Det hörs tydligt att han är hungrig igen. Vid Kullhammars sida är det framför allt basisten Torbjörn Zetterberg som tar för sig av utrymmet, och imponerar med en måttfullhet i sitt spel som bara understryker musikens potens.
Av skivans sex spår står Jonas Kullhammar för den inledande Snake Home Sweet City, Morsan å farsan och Bristol Cream. Torbjörn Gulz ligger bakom Blau och Rat Beat medan Torbjörn Zetterberg har skrivit October Is a Long Time Too.
Någon ny inriktning handlar det inte om i musiken, snarare förstärker kvartetten den inriktning mot stenhård samtida hardbop som präglat gruppens tidigare skivor. Och det är gott nog.
Peter Bornemar
Espen Eriksen Trio
You Had Me at Goodbye
(Rune Grammofon/Border Music)
Rune Grammofon brukar ha för vana att presentera musik som sticker ut och utmanar, så därför förefaller Espen Eriksen Trios debut på etiketten som något överraskande i omvänd mening. För här presenteras musik som omedelbart känns igen och som blivit något av en skandinavisk specialitet: ”den melodiska melankoliska pianotrion med influenser av pop och visa”. Och som alltid när det gäller sådan här musik så finns Keith Jarretts tidiga sjuttiotalsensembler någonstans där i bakgrunden.
Vi får åtta välkomponerade (signerade Espen Eriksen) och välspelade titlar med en sammanlagd speltid av omkring 37 minuter. De längsta spåren klockar in på drygt fem minuter. Flera av låtarna har melodiska hakar som gärna fastnar i huvudet och jag kan föreställa mig att jag med stor behållning skulle gilla att lyssna på den här trion live på någon liten klubb.
Så i själva framförandet finns inte mycket att anmärka på, men för att profilera sig i den stora konkurrensen av likartade grupper krävs något mera, att våga ta steget ut i det okända och oprövade. Nu saknas det där lilla utropstecknet, något som stjälper hela skutan och får mig som lyssnare upp på tårna!
Stefan Wistrand
|
Mer än 350 cd-recensioner |
| Senaste nyheterna |
| Svensk jazz |
| Jazzsång |
| Internationell jazz |
| Jazzhistoria/ |
| Diggat.Lars Gullin |
| Diggat.Miles Davis |
Diggat på DV
Samuel Hällkvist Center
(Caprice/Naxos)
Att den hyfsat unge (30 år) gitarristen från Borlänge (men som numera är bosatt i Köpenhamn) fått utmärkelsen Jazz i Sverige 2010 är måhända ett bevis för en allt fördomsfriare attityd gentemot ny svensk musik i allmänhet, och jazz i synnerhet. Samuel Hällkvist visar nämligen på det här tilltalande albumet att han låter sin brett upplagda musik hämta inspiration från gitarrister som Bill Harkleroad i Captain Beefhearts band, Bill Frisell, Duane Eddy, Django Reinhardt och ett uns av Lester Flatt, som bland annat spelade gitarr med Bill Monroe.
Hällkvist hanterar för övrigt inte bara gitarr, utan också instrument som banjo, mandolin och lap steel, och har på skivan med sig Joel Wästberg på saxofoner, Johannes Burström på bas och Knut Finsrud på slagverk. Samtliga dubblerar och tripplerar dessutom på en mängd andra instument.
Det rör mestadels om ganska kantig musik, fylld av härliga snedsprång. Bland annat rakt in på hästjazzens domäner (Blue Moon of Kentucky). Men här finns också den härligt framsvischande valsen Why This Sudden Blues och en suverän avslutning i form av låten Café Kronedal. Det låter emellanåt som filmmusik, och borde kanske vara det också.
Peter Bornemar
Basist som är färdig kvalitetsmedveten pianist
Martin Sjöstedt
Whereabouts
(Connective Records/Border)
Martin Sjöstedt står på topplistan bland svenska basister men att han också är en begåvad pianist är än så länge inte lika känt. Nu är det som pianist han här presenterar sig och det rejält. Det görs i en kombination med tyske trumpetaren Axel Schlosser, tenoristen Karl-Martin Almqvist, basisten Daniel Frank och trumslagaren Johan Löfcrantz Ramsay. Whereabouts har Martin tillägnat den i vintras bortgångne pianisten Gösta Rundquist. Han har även skrivit all musik på skivan.
Bandet håller hög nivå . De två blåsarna sätter en färg som för tankarna till de kvintetter som lyckliggjorde jazzen på det sena femtiotalet och decenniet därpå. Axel Schlosser har en bakgrund i flera tyska storband. Han har även hörts med EBU Big Band, Jazz Baltica Orchestra, The European Youth Orchestra samt varit kopplad till Albrekt Mangeldorff och Carla Bley. Han övertygar sannerligen med sitt solida spel som utgör en av skivans många lockelser. I bland annat What Now? visas Schlosser klass där den fantasifulla fraseringen och energin ligger i topp. Den lyriska sidan visas i den vackra Aviation.
Martins pianospel förtjänar samma superlativer som Schlosser. Här har svensk jazz fått inte ett fynd utan en lysande färdig kvalitetsmedveten pianist som är något utöver det vanliga. Romantiskt lyrisk och innerlig är han tillsammans med Karl-Martins kärnfulla tenor i den melankoliska At Dawn. Där visas gruppens höga potential. Det gäller egentligen alla nummer. Karl-Martin låter såväl kraftfull som sensibel i sina utflykter som håller hög internationell nivå.
Basisten Daniel Franck gör vad jag förmodar debut på en svensk platta. Bättre har det knappast kunnat bli. Han är en coming man av stora mått. Hans flytt till Köpenhamn har säkert påskyndat utvecklingen. Johan Löfcrantz Ramsay gör ett fantastiskt arbete. Han är en inspiratör av mått med sitt lätta välanpassade spel. Utrustad med välutvecklade öron följer han i minsta detalj musikernas intentioner. Bättre kan det inte bli.
Slutplädering. Skall Martin välja basfiolen eller pianot i fortsättningen? Det kan man med fråga sig efter en aptitlig lyssning med en grupp som har den där extra knorren.
Göran Olson
| DIG Jazz! |
|
| Startsidan med jazznyheter |
Lekfullt, melodiskt och mycket vackert
Torben Waldorff
American Rock Beauty
(ArtistShare)
Sverige är ett fantastiskt jazzgitarrland. Ulf Wakenius, Andreas Pettersson, Andreas Öberg, Ewan Svensson, Max Schultz och altmeister Rune Gustafsson är bara några namn som dyker upp i skallen – alla av mästarklass. Ett annat är Torben Waldorff. Fast Torben brukar förstås ibland betraktas som dansk – fast han bor i Malmö och har sin familj där.
”American Rock Beauty” är Torbens tredje (tror jag) ”amerikanska” album. Och manskapet är ungefär detsamma som på de bägge tidigare. Den fantastiske tenorsaxofonisten Donny McCaslin, som spelade med Gary Burton en gång i världen och efterträdde Michael Brecker i Steps Ahead, är alltså med igen. Likaså basisten Matt Clohesy och trummisen Jon Wikan, som en del säkert har hört tidigare med Ingrid Jensen eller Geoff Keezer. Ny i gänget är pianisten/keyboardisten Jon Cowherd från Brian Blades Fellowship. Inga dåliga killar alltså, som Waldorff omger sig med när han musicerar på andra Atlanten, vilket han gör med jämna mellanrum.
”American Rock Beauty” är en härlig platta. Den visar hela Torbens oerhörda bredd som gitarrist. Ibland får man blueskänsla, någon gång rycker det i rocktarmen och då och då drabbas man av en lätt bossafeeling. Men hela tiden är det jazzmusik, k
onsekvent och mogen sådan, lite ekvilibristisk, lekfull, melodisk och inte sällan mycket vacker. Waldorffs kluriga och harmoniskt raffinerade samspel med McCaslin är smått telepatiskt och en ren fröjd för bägge öronen. Och Jon Wigan är som vanligt idealisk som entusiastisk och lyhörd pådrivare. Han dominerar aldrig, varierar sig ständig och finns där bara där, precis som en Roy Haynes.
Samtliga åtta kompositioner är signerad Torben Waldorff och alla är utomordentliga. Inte minst titelnumret.
Rekommenderas glatt!
Jan Olsson
Bred och stundtals fascinerande triomusik
Mats Öberg Trio
So Very Mats
(Moserobie)
Trots att han bara är 39 år har den blinde klaviaturspelaren Mats Öberg hunnit figurera inom många olika musikaliska områden. Mest uppmärksammad lär han fortfarande vara för att i unga år ha fått framträda tillsammans med Frank Zappa, vars musik i hög grad påverkat Mats Öbergs egna kompositioner.
Näst mest uppmärksammad är Mats Öberg förmodligen för sitt samarbete med trumslagaren Morgan Ågren i Mats/Morgan Band, även om han också gjort inspelningar med Jonas Knutsson, Bengt Berger och Christian Spering, med Ale Möller och även gjort flera soloskivor.
Nu är Mats Öberg aktuell med trioskiva tillsammans med basisten Filip Augustson och trumslagaren Sebastian Voegler, där han får möjlighet att spela ut hela sitt kunnande och breda register i musik som doftar av Zappa, Chick Corea och Dave Brubeck, som bär ett anslag på klaviaturen påminnande om både McCoy Tyners och Keith Jarrets, men som ändå låter mest som Mats Öberg själv.
Stundtals utvecklar trion fascinerande musik i kompositioner som bär kul titlar som Årsta-skräcken, Lill-Ossian och Furuvägen 9. Här och där blir det hela dock lite för snyggt och raffinerat för att spänningen och intresset hela tiden ska hållas vid liv.
Peter Bornemar
Peter Brötzmann/
Alexander von Schlippenbach
Sven-Åke Johansson
Up and Down the Lion – Revised
(Olof Bright)
Det jag kommer ihåg mest från Sverigeturnén 1979 är Sven-Åke ”Hatten” Johansson och hans dragspel med backspegel. Eftersom han var vänsterhänt gjorde han på detta viset, och tog sig över huvud taget friheter få andra trumslagaren gjorde. Han Bennink undantagen, givetvis.
Sven-Åke var då 36 år, medan rörblåsaren Peter Brötzmann var 38 och pianisten Alexander von Schlippenbach 41. Redan då var alla tre legendarer inom den fria jazzen och improvisationsmusiken. Till den grad att den turné de gjorde 1979 faktiskt handlade om ett senkommet efterspel till den europeiska frijazzens verkliga storhetstid.
Inte desto mindre var den musik de åstadkom 1979 fortfarande synnerligen explosiv och full av nyfikenhet, vilket också framgår av den fantastiska spelning från Härnösand som ryms på den här nyutkomna utgåvan.
Brötzmann och Schlippenbach hade spelat en hel del med varandra tidigare, ävenså Schlippenbach och Johansson. Däremot var det inte ofta alla tre strålade samman, åtminstone inte på skiva.
Musiken är fylld av frenesi, men handlar mer om nyanserad sådan än ren urladdning. Snarare äventyr än vresighet således, och via den teatraliske Sven-Åke Johansson präglad av en stor portion humor. Sven-Åke befann sig som alltid lika ofta framför som bakom sitt trumset, och spelade som sagt mer än gärna på dragspel. Så även här, där han lockar fram spralligheten hos både Schlippenbach och Brötzmann. Jag har nog aldrig hört Schlippenbach så frispråkig som här.
Den omväxlande och hela tiden föränderliga musiken i kombination med en mirakulöst bra ljudkvalitet gör att jag är beredd att sätta klassikerstämpel på inspelningen.
Peter Bornemar
En musikalisk skapelse lätt att rekommendera
Tord Gustavsen Ensemble
'Restored, Returned
(ECM)/Naxos)
”Restored, Returned” är resultatet av ett kompositionsuppdrag som norske pianisten Tord Gustavsen fick av Vossajazzfestival år 2008. Inspirationen till sitt verk hämtade Gustavsen i diktsamlingen ”Another Time” av engelske poeten W.H. Auden (1907-1973). En samling som han av en slump hittade under en Englandsturné.
Gustavsens skapelse måste vara ett av de bästa ECM-albumen på mycket, mycket länge! Ensemblen lyckas, trots den lugna grundstämning som man håller sig till hela skivan igenom, hitta olika sätt att variera sig. Visst är det atmosfäriskt som det anstår ett album på den tyska etiketten, men här stannar det inte vid tomma gester och förvaltandet av ett sound, utan det är gjort med en allvarsam tyngd som speglar dikternas innehåll. Alla måste ha varit på samma våglängd då man i januari 2009 gick in i den berömda Rainbow Studio med legendaren Jan Erik Kongshaug vid mixerbordet.
De enkla melodierna på skivan är mycket tilltalande, ibland nästan som vaggvisor, ibland orientaliskt färgade. De solon som förekommer är av det kortare slaget, väl avvägda toner, men med stor uttrycksfullhet. På sex av skivans elva spår medverkar sångerskan Kristin Asbjørnsen. Hon tolkar med stor inlevelse Audens texter, lyssna t.ex. på ”hiten” Lay Your Sleeping Head, My Love. Som en extra effekt lägger hon gärna ett heshetens raster över sin annars så klara stämma, vilket bidrar till att ge textinnehållet ytterligare en dimension. Ibland använder hon bara rösten som ett instrument i ordlös sång.
Sedan har vi förstås saxofonisten Tore Brunborg, som varit med länge inom norsk jazz. Hans spel är sensationellt! Det är återhållet, enkelt och avklarnat. Visst har han några drag gemensamma med sin mer berömde landsman Garbarek, men Brunborg har en mjukare framtoning. Det är en fröjd att höra honom sträcka ut lite längre på t.ex. The Gaze.
Samspelet mellan melodibärarna i frontlinjen är mästerligt, men så har de också utmärkt stöttning av basisten Mats Eilertsen och trumslagaren Jarle Vespestad. Till detta finns inget mer att tillägga – det här är ett album som är lätt att rekommendera.
Stefan Wistrand
Man har kul i trions stimulerande sällskap
The Other Trio
Good Fellas
(Jazzfabriken/Naxos)
The Other Trio spelar här musik komponerad av dess basist Robert Erlandsson. Jonathan Fritzén är pianist och trummor spelar Kristian Fredmark. Gruppen har presenterat sig tidigare på skiva med bland annat egna melodier. Musikerna är unga men de är på väg att skaffa sig en egen fräsch design som är värd att uppmärksammas. Robert Erlandsson som är en talangfull skrivare som bidrar också till profileringen. Trions medverkan vid Swedish Jazz Celebration i år blir kanske det förlösande breaket.
I den snabba öppningsmelodin The Art Of Reliance, som har paralleller till Bud Powell, visas Jonathan Fritzéns fina talang. Han är ett löfte som bör bevakas i framtiden. Men det är inte enbart hans spel som gör skivan intressant. Trions samspel är väloljat avvägt och koncentrerat. Bossan La Dame Noire och Bulldoze visar trions fina lyhördhet.
Musiken blir aldrig insmickrande och det finns en glädje i agerandet som gör att man har kul i deras stimulerande sällskap. Men varför har man inte lagt in mer information om gruppens bakgrund i det snyggt utformade konvolutet?
Göran Olson
| DIG Jazz! |
|
| Startsidan med jazznyheter |
| Aktuella evenemang Jazzfestivaler, turnéer mm. |
| Klubbjazz |
| Mälarkalender |
| Aktuellt |
| Nytt om band |
| Diggat på DVD |
| Jazzporträtt |
| Jazzens prisvinnare |
| Jazznytt i tryck |
| Jazzklippet |
| Jazz i bild |
| Klassiska skivomslag |
| Jazzlänkar |
Kan vara en svensk jazzklassiker.
Peter Asplund
& Dalasinfoniettan
Asplund Meets Bernstein
(Prophone/Naxos)
”Asplund Meets Bernstein” är Peter Asplunds tredje kvartettalbum med pianisten Jacob Karlzon, basisten Hans Andersson och trumslagaren Johan Löfcrantz Ramsey. Det första, och mycket uppmärksammade, ”Lochiel´s Warning” (Prophone) kom redan för sju år sedan. Tidigare har repertoaren, både på skiva och vid konsertframträdanden, bestått av en blandning av outslitliga örhängen ur den amerikanska sångboken och originalkompositioner. Den här gången har dock allt material en och samma upphovsman: en av 1900-talets största musikpersonligheter alla kategorier, Leonard Bernstein (1918-1990).
Nytt den här gången är också att kvartetten har valt att samarbeta med en symfoniorkester, nämligen välrenommerade och äventyrslystna DalaSinfoniettan med hemortsadress Falun. För samtliga arrangemang och dirigentskap står Mats Hålling som till vardags sysslar med allt från komponerande för storband, symfoniorkestrar och körer till undervisning och eget, högoktanigt trumpetande.
Ur den bernsteinska skattkammaren har Asplund givetvis valt några av de mest kända pärlorna, bland dem tre fantastiska kompositioner ur West Side Story (”I Feel Pretty”, ”Somewhere” och ”Tonight”), ”Some Other Time”, ur On the Town och ett par stycken ur Candide. Mindre kända, men knappast sämre, är den vackra ”Neverland” ur Peter Pan och den inte mindre vackra ”A Simple Song”, som ingår i den något märkliga sång- och danssviten MASS, skriven så sent som 1971 och beställd av Jacqueline Kennedy.
Asplund och hans mannar tar sig an geniet Bernsteins originella musik med klädsam respekt och drar sig inte ett ögonblick för att understryka all den skönhet den så ofta innehåller. Kvartettens samspel är också precis så tätt och lyhört som det kan bli när alla känner varandra men samtidigt får och vågar slå vakt om sina egna uttryckssätt. Solistiskt lyser såväl Peter som Jacob, och den senares förmåga att passa in i snart sagt vilket sammanhang som helst imponerar som vanligt. Det är dock viktigt att understryka Mats Hållings betydelse för det lysande resultatet. Hans arrangemang är fräscha, genomarbetade, ytterst smakfulla och dessutom lite fräcka emellanåt. Gil Evans skulle ha gillat dem.
”Asplund Meets Bernstein” är på många sätt Peter Asplunds mest betydelsefulla album hittills. Det står sig ytterst väl även med internationella mått mätt, och det kan mycket väl komma att betraktas som en svensk jazzklassiker vad det lider.
Jan Olsson
|
Mer än 350 cd-recensioner |
| Senaste nyheterna |
| Svensk jazz |
| Jazzsång |
| Internationell jazz |
| Jazzhistoria/ |
| Diggat.Lars Gullin |
| Diggat.Miles Davis |
Diggat på DV
En hisnande och äventyrlig njutning
Rigmor Gustafsson
radio,string,quartet,vienna
Calling You
(ACT/Bonnier Amigo)
Sedan ”Close to You” för drygt fem år sedan har det varit lite ”på stället marsch” för Rigmor Gustafsson. Men nu har hon tagit ett rejält skutt framåt-uppåt igen och antagit nya utmaningar. En av dessa utmaningar, och den största, är givetvis samarbetet med radio.string.quartet.vienna (ja, det ska skrivas och stavas så), som på papperet kan se minst sagt marigt ut, men som i realiteten fungerar alldeles utomordentligt. Stilbrott? Javisst, och härliga sådana dessutom.
Samarbetet med den wienska stråkkvartetten är förmodligen en utmaning både för musikanterna och för Rigmor. Det är det som gör att det känns så spännande. Nästan lite som när Anja Pärson nyligen gav sig utför backen i OS. Kommer det att hålla, eller ska hon stå på nosen?
Rigmor står inte på nosen (vilket Anja gjorde), och det märks tydligt att hon njuter av färden, även när den är som mest halsbrytande i sina både rytmiskt och harmoniskt intrikata stråkarrangemang. Med sitt mod och kunnande, sin noggrannhet och sitt aldrig svikande omdöme kombinerad med oförfalskad leklust gör hon den till en både hisnande och äventyrlig njutning. Såväl för lyssnaren som för henne själv, verkar det som.
Fyra hemsnickrade alster, en gammal standard (”Makin´ Whoopee”), lite Bacharach, Paul Simon, Stevie Wonder och Richard Bona har Rigmor och r.s.q.v. samsats om plus Charles Mingus och Joni Mitchells ”The Dry Cleaner from Des Moines”, Bob Telsons magiska ”Calling You”, från Oscars-nominerade filmen Bagdad Café. Samt på sluttampen ”Ack Värmeland du sköna”.
Om det är jazz eller inte som Rigmor Gustafsson och hennes österrikiska vänner hänger sig åt på ”Calling You”har jag ingen aning om. Och det kan förresten kvitta.
Jan Olsson
Fantastisk plantskola som håller lusten vid liv
Sandviken Big Band
In The Name Of Freedom
(Imogena/2-cd/Border)
I över 40 år har Sandviken Big Band varit en fantastisk plantskola. En rad välkända svenska jazzmusikanter har tagit sina första stapplande steg i just den orkestern. En och annan var etablerad redan vid ankomsten. Några ur högen: pianisterna Gösta Rundqvist och Daniel Nolgård, trumpetarna Lasse Lindgren och Patrik Skogh, tenorsaxofonisten Lennart ”Jonken” Jonsson och gitarristerna Jonny Johansson och Bobbo Andersson. Under många år förfogade man också över storbands-Sveriges stadigaste komp med basisten Hans Wikman och trumslagaren Rolf Andersson. Rolf är förresten fortfarande kvar i gänget, liksom trombonisten Kurt Carlberg, som också fanns med när trumpetaren Arne Eriksson tryckte på startknappen 1968.
Att bjuda in solister och arrangörer från både utlandet och Sverige har varit en av SBB:s grundprinciper för att kunna utvecklas och hålla lusten vid liv. Givetvis håller Åke Björänge, som leder orkestern sedan några år, fast vid denna tradition. På ”In The Name Of Freedom”, inspelad live förra vintern, heter gästerna Håkan Lewin och Johannes Landgren, altsaxofonist respektive organist. Lewin är sedan länge ett välkänt och aktat namn i jazzkretsar, och han gör naturligtvis ingen besviken som solist i hela tolv av detta dubbelalbums 13 nummer, alla förknippade med Duke Ellington. Landgrens orgel är lite svårare att förlika sig med. Fast Ellington hade nog gillat idén med hans medverkan, eftersom den ger musiken en lätt sakral prägel. Som engångsföreteelse kan det verka kul, men bandet har onekligen haft mer livgivande gästsolister genom åren.
Bandet har låtit bättre. Här och var stämmer det lite illa och ensemblespelet är inte alltid av högsta klass, vilket i och för sig kan bero på ”de yttre förhållandena”. SBB:s egna solister får inte komma särskilt mycket till tals, men Niklas Bjarnehälls piano i ”Lotus Blossom” smakar fint. Och i Göran Berencreutz har man hittat en man som håller den stolta gitarrtraditionen vid liv. Flitigaste arrangör är Leif Halldén och hans bidrag klingar, som vanligt, fint. Men allra bäst låter det om Jonny Johanssons version av ”Satin Doll” och Anders Niskas funderingar kring ”I Ain´t Got Nothing But The Blues”. Det senare är albumets mest intressanta och uppkäftiga nummer.
Soundet är ibland lite märkligt och diffust, vilket är förvånande, eftersom mixmästaren Åke Linton har jobbat med det. Men man vet ju inte vilka hans förutsättningar var…
Jan Olsson
Trions lekfullhet slår ut i full blom
Mathias Landaeus,
Palle Danielsson, Jon Fält
Opening
(MA Recordings)
Mathias Landaeus tillhör landets mest uppmärksammade pianister. Han har personlighet och är en utmärkt kompositör. Hans skira spel ger associationer till Jan Johansson och Esbjörn Svensson. Båda har lämnat avtryckt efter sig som inspirerat den nya unga generationens pianister. Men någon epigon är Mathias definitivt inte. Det är här i trioformatet som hans frasering, ofta vemodigt färgad, kommer bäst till sin rätt.
Trions övriga spelare, basisten Palle Danielsson och trumslagaren Jon Fält är ett mäkta inspirerande bollplank som inte har många övermän. Tillsammans bildar de en imponerande dynamisk och flexibel enhet där snabba lyhörda reaktioner med en stor portion öppenhet ger stimulans.. I Strip Comic slår trions lekfullhet ut i full blom där Jons okonventionella spel sätter fantasin i rörelse.
Mathias har skrivit all musik frånsett skivans två oväntade nummer, Gorge Weiss What A Wonderful World och Can´t Help Falling In Love. Den senare hade förresten Elvis Presley också på sin repertoar. Jan Johanssons folkloristiska anda ger sig tillkänna i Family Tree. Där skapar Palles bas ger en färgad puls. Harmoniskt tillbakalutad är den som sig bör i den avspända Perfect Harmony. Skivan måste få ett högt betyg samtidigt som jag förundrar mig över alla fina pianotrior som vårt land visat upp. Hur kommer det sig? Har pianot blivit en pendang till den danska bashegemonin?
Göran Olson
Rockig energi och oerhört svängigt
Elephant9
Walk the Nile
(Rune Grammofon/Border Music)
Tänk tiden 1967-1971 och band som Jimi Hendrix Experience, Pink Floyd, Hansson & Karlsson, Made in Sweden, Tony Williams Lifetime, Soft Machine och Weather Report. Ja, där någonstans hittar vi också utgångspunkten för norska Elephant9’s musik. Det var då jazzen och rocken närmade sig varandra. Genrerna jazzrock och ”progressive rock” (symfonirock) växte fram parallellt. Jazzmusikerna började använda elektriska instrument och rytmer förknippade med rocken och rockmusikerna blev skickligare instrumentalister och bredde ut sig i långa solon och sviter.
Alltför stiltrogen tillbakablickande musik brukar inte tilltala mig, men här finns det något mera. För visserligen behärskar de tre medlemmarna genren till fulländning, men med sitt ”live i studio”- inspelade album lägger de dessutom till en god dos nervös rockig energi, som är allt annat än museal.
Resultatet blir en oerhört svängig musik, med Hammondorgel & distat Fender Rhodes piano, elbasostinaton och tunga trummor. Speciellt i de längre suggestiva, ”psykedeliska” låtarna finner de sin egen identitet. Klaviaturspelaren Ståle Storløkken står för merparten av skivans kompositioner och i hans spel hör man ekon av Larry Young och Joe Zawinul. Stilenligt har albumet längden av en ordinär LP-vinyl.
Stefan Wistrand
-när man har rätta idéerna!
Oddjob
Clint
[ACT /Bonnier Amig)
Vid sidan av e.s.t. har Oddjob ända sedan sin grammisbelönade begynnelse i början av förra decenniet tillhört den kreativa svenska jazzscenens mest innovativa och nyskapande grupper. "There is currently no other band that sounds like Oddjob" konstateras det i omslagstexten på gruppens nu aktuella femte album "Clint" och det är de facto en sanning utan modifikation.
Efter att på sina tidigare album ˆ parallellt med egna originalkompositioner ˆ ha nytolkat Jimi Hendrix, avantgarderockarna King Crimson och de tyska elektronmusikpionjärerna Kraftwerk går Oddjob nu vidare med en samling radikala omarbetningar av filmmusik, signerade bl.a Ennio Morricone och Lalo Schifrin. Alla teman har en sak gemensamt ˆ de är kända från filmer med Clint Eastwood i huvudrollen. Den jazzfrälste skådespelaren själv har för övrigt komponerat avslutningsspåre Let´s do it , som första gången hördes i hans gripande filmdrama Grace Is Gone (2007).
Clint är Oddjobs bredaste och mest varierade album hittills i karriären och bjuder på flera överraskningar. Kontrasterna mellan spåren är stora och gruppens förmåga att arrangera sina klanger på nya överraskande sätt är till synes outsinlig. I det välkända öppningstemat The Good, The Bad and The Ugly (Den gode, den onde, den fule) knyter man t.ex an till sin tidigare Kraftwerk-ådra och presenterar en på rak trummaskinsrytmik baserad synth-produktion, som mycket väl skulle kunna ha varit hämtat från något av det tyska bandets retrofuturistiska tidiga 70-talsalbum. I nästa spår sköljer stora varma och rentav Gil Evans-inspirerade klanger över lyssnaren. I tredje spårets Pale Rider-tema skapas extra spänning av Johan Lindström (känd från
Dan Berglund‚s Tonbruket m.m.) som färgar den iskalla stämningen med pedal steel guitar. Och i andra spår läggs grunden med Per"Ruskträsk" Johanssons minimalistiska linjer på basklarinett och över alltihopa svävar Goran Kajfes personliga, men djupt Miles Davis-influerade trumpetslingor.
Daniel Karlssons klaviaturer är en starkt bidragande faktor till de rika klangbilderna. Ingen färg är för märklig för den musikaliska målarduken. Utan den intelligenta rytmsektionen med Peter Forss (bas) och Janne Robertson (trummor) vore förstås inte heller varken den här musiken, skivproduktionen eller gruppen möjlig. Nu är den det och i flera spår på Clint bevisar Oddjob att nästan ingenting är omöjligt, bara man har de rätta idéerna, kunnandet och verktygen/instrumenten.
Tillsammans med Sigge Lochs tyska skivbolag ACT och Thiessen Konzertagentur i Hamburg tar man nu sikte på världen ˆ via Tyskland, där man kommer att turnera i april-maj.
Claes Olson
Lisa Ullén & Nina de Heney
Carve
(LJ Records/Naxos)
Både pianisten Lisa Ullén och basisten Nina de Heney hör till det samtida avantgardet inom den svenska improvisationsmusiken. Var för sig kan de höras i en mängd olika sammanhang och formationer - tillsammans skapar de musik likt tvillingsjälar, och skulpterar i grundmaterial som ständigt förändras i de pågående processerna.
Carve är ett dubbelalbum där Lisa Ullén har preparerat sitt piano för att kunna utforska instrumentets alla klangbottnar, och gör det i förträfflig samstämmighet med Nina de Heneys omfångsrika och dynamiska spel på bas.
Det är musik som är fri av naturen och vågar ta sina egna vägar, men som också är bärare av en abstraktionism som i varje sekund kräver djup koncentration.
Skivornas sammanlagt 18 stycken har egna identiteter, vidöppna för Ulléns och de Heneys lika nyfikna som lyhörda samspel, och utvecklas till egenartade musikaliska områden där det expressiva möter det småskaliga i mönster som går att efterlikna lika litet som att ta på.
Peter Bornemar
Två storheter som inte har mycket gemensamt
Wynton Marsalis/Richard Galliano
From Billie Holiday to Edith Piaf
(Future Acoustic, cd +dvd/Naxos)
Den här plattan – och vidhängande dvd med samma innehåll – har på sina håll mottagits med jubel och smattrande applåder. Dessvärre kan jag inte helt stämma in i hyllningskören.
Idén, att tussa ihop Wynton Marsalis kvintett med den fenomenale franske dragspelaren Richard Galliano och låta dem gemensamt hylla minnet av två av sina hemländers största sångerskor, Billie Holiday och Edith Piaf, kan kanske tyckas god. Tydligen ansåg i alla fall arrangörerna av den franska jazzfestivalen i Marciac det för ett par år sedan. Glatt och utan att för ett ögonblick darra på manschetterna blandar man alltså ”Padam…Padam” och ”La Vie en Rose” med ”What a Little Moonlight Can Do” och ”Strange Fruit”. Men bortsett från att såväl Billie som Piaf var två ytterst tragiska figurer och enormt stora artister hade de egentligen inte mycket gemensamt – åtminstone inte musikaliskt. Och jag tycker faktiskt inte att kombinationen Marsalis-Galliano har så särdeles mycket gemensamt heller. Bägge försöker anpassa sig till den andre och båda förlorar dessvärre på det.
Den som får mest sagt är inte oväntat Galliano, som lägger ner hela sin själ i varje välvald ton. Han har en innerlighet i allt han tar sig för som knappast kan undgå någon med hjärta och öron. Marsalis, däremot, gör ett betydligt mer splittrat intryck. I ”Strange Fruit” visar han lejonklon. Men för det mesta, när han inte spelar moderniserad dixieland, låter han mer som en sån där mexikansk, smäktande trumpetvirtuos som brukade dyka upp i Esther Williams-filmerna man såg på matiné en gång i världen. Teknisk som tusan, men mer intresserad av att briljera och göra intryck än att skapa levande musik.
I Marsalis kvintett ingår en saxofonist vid namn Walter Blanding. Han spelar ”habilt”, som det brukar heta, men ointressant och ganska fyrkantigt. En som däremot sticker ut är den unge pianisten Dan Nimmer, som får visa upp sig i helfigur i ”A Sailboat in the Moonlight”. Han låter som Wynton Kelly och Erroll Garner på en och samma gång, om nu detta är möjligt.
Köper man plattan, så är det i första hand för Richard Gallianos skull. Han har en oerhört ”hög lägstanivå”, som det heter i fotbollskretsar.
Jan Olsson
Mycket vackert med påtaglig jazzkänsla
Birgit Lindberg-
Anders Färdal Quartet
featuring Anders Bergcrantz
Most Of All
(Konfonium Audio/Border Music)
Birgit Lindberg är för många en okänd pianist. Men faktum är att hon var med på Nalen under femtiotalet och förekom i flera av de orkestertävlingar som då florerade i Stockholm. Bland annat segrade hon i AT-Jazzen och hon prövade även lyckan som kapellmästare på Chinateatern. Sedan blev det Västerbotten, idag är Umeå hennes hemvist.
Birgit är en melodisk pianist som har rötter i en femtiotals harmonisk anda. Hon spelar mycket vackert utan insmickrande ytliga inslag och med en påtaglig jazzkänsla i botten. Birgit har skrivit fyra av skivans melodier. De blandas med bland annat Jerome Kerns The Way You Look Tonight, Sammy Cahns Wonder Why, Jimmy McHughs Where Are You och Bruno Martinos Estate. Hennes läckert sparsmakade medspelare, gitarristen Anders Färdal, bidrar även med tre nummer. Gitarrens subtila tonkvalité bidrar även till skivans förtjänster.
Övriga musiker är säkre basisten Filip Augustsson och trumslagaren Jesper Kviberg. I tre melodier tillkommer trumpetaren Anders Bergcrantz som bjuder trumpetspel i den högre skolan i Färdals knixiga HC Blues. Harmonisk lockande blir han i en av skivans absoluta höjdpunkter Birgits Devoted. Där skall också Birgit framhållas för sin själfulla frasering. Samma kvalité har duoversionen av den intagande Most Of All som hon och Anders presenterar. Melodin görs även på kvartett.
Göran Olson
Klangrikt, känsligt, välljudande pianospel
François Couturier
Un jour si blanc
(ECM/Naxos)
När fransmannen François Couturier solodebuterar på ECM, sällar han sig till en lång rad av solopianister på etiketten, med Paul Bley och Keith Jarrett i yppersta spetsen. De båda satte agendan med sina respektive solodebuter för det tyska skivbolaget för snart fyrtio år sedan, album som idag betraktas som klassiker. Visst fanns där hos båda konstmusikaliska referenser, men klarast och tydligast var deras förankring i jazzen.
I motsats till sina namnkunniga företrädare väljer Couturier att lägga sin tyngdpunkt i konstmusiken. Hans album låter i mina öron som ”klassisk musik”, där det är svårt att som lyssnare avgöra vad som är skrivet och vad som improviseras i stunden, så sömlöst strukturerat är hans spel. Här presenteras ett mycket klangrikt, välljudande pianospel, utfört med ett känsligt anslag
Musiken han skapar leder främst tankarna till de franska impressionisterna, men också till annan s.k. seriös pianomusik från 1900-talet. På ett par stycken är Satie bara ett eko bort. Tanken bakom skivans sjutton kompositioner är att de ska skildra en promenad från gryning till skymning – i sanning en impressionistisk idé! En dikt av Arsenij Tarkovskij (regissören Andrej Tarkovskijs far) har fått ge namn till albumet.
Ingen musik som ändrar några omloppsbanor, men här finns bärande idéer och förmågan att genomföra dem.
|
Mer än 350 cd-recensioner |
| Senaste nyheterna |
| Svensk jazz |
| Jazzsång |
| Internationell jazz |
| Jazzhistoria/ |
| Diggat.Lars Gullin |
| Diggat.Miles Davis |
Diggat på DVD
-tillsammans är de grymma!
Paul Motian
Chris Potter, Jason Moran
Lost in a Dream
(ECM/Naxos)
Paul Motian fyller 80 nästa år! Men år är, som bekant, ett ytterst dåligt mått på ålder. Det innebär i sin tur att både Pauls spelglädje och hans musikaliska nyfikenhet fortfarande är helt obrutna. Ända sedan tiden hos Bill Evans, för ett halvt sekel sedan, har han förgyllt jazzen med ett trumspel som ständigt har lyft medmusikanterna till höjder de kanske aldrig annars hade nått. Och som en Kenny Clarke eller Roy Haynes har han alltid varit en musikant som har ägnat sig mer åt att höras än att synas.
På ”Lost in a Dream”, som spelades in på The Village Vanguard i New York för ett år sedan, omger sig Motian med tenorsaxofonisten Chris Potter och pianisten Jason Moran. Potter och Motian kan varandra sedan åtskilliga år tillbaka, medan Moran är en tämligen ny medlem av familjen. Ändå – eller kanske just därför - är albumet i hög grad Morans. Mer sammanhållet, skärpt, sparsmakat – och vackert - har jag aldrig hört honom spela tidigare. Och arvet efter Monk förföljer honom förstås fortfarande som en skugga. Dessutom är han, precis som altmeister Motian, en i allra högsta grad lyssnande medspelare.
Även Chris Potter spelar ytterst koncentrerat och inspirerat i de tio ballader som Motian valt att servera i detta album, som kanske är hans allra bästa någonsin. Vilket sannerligen inte, om så är fallet, säger litet! Nio av plattans nummer är skrivna av Paul, och några av dem känner vi igen sedan tidigare. Till exempel den oerhört vackra ”Birdsong”. Ett par andra gamla skivbekanta är ”Drum Music” och ”Abacus”, som någon möjligen minns från albumet Le Voyage, även det på ECM-etiketten, som kom för mer än 30 år sedan.
Enligt uppgift var trion Motian-Potter-Moran hopplockad enbart för den vecka man tillbringade på The Village Vanguard. Men man får innerligt hoppas att den kan hållas samman eller åtminstone återuppstå lite då och då. Var för sig är trions medlemmar storartade, men tillsammans är de grymma!
Jan Olsson
Paul Motian i helfigur
visar sin musikaliska storhet
Paul Motian, född 1931 och uppväxt i Philadelphia, är en av jazzens mest innovativa trumslagare. Han uppmärksammades först när han spelade en period med Thelonious Monk. Genombrottet kom i Bill Evans trio där han var med i fem år. Därefter kom han att spela med pianisterna Paul Bley och
Keith Jarrett. Längre fram följde spel med Carla Bley, Charlie Haden och Don Cherry vilket förlänger hans flexibilitet och variationsförmåga. Bland hans egna grupper kan nämnas The Electric Bebop Bands som gjorde skivan Monk And Powell inspelad på Winter & Winter-etiketten. Bland de musiker som han idag varit lierad med kan nämnas Joe Lovano, Bill Frisell, Dave Holland, Steve Swallow, Marc Johnson och Bill Evans.
Med på Lost In A Dream är tenoristen Chris Potter, som spelat med Motian i ett antal projekt, samt pianisten Jason Moran. Livekonserten har en harmonisk stämning som är förföriskt i sin rena enkelhet. Motians solo i Abacus visar hans musikaliska storhet i helfigur. Han har även en häftig intensiv duell med Potter i Drum Music. Där blandar sig även den okonventionelle Moran i leken. Motian ger genom hela tiden de betydligt yngre medspelarna inspirerande impulser. All musik har han komponerat frånsett det överraskande inslaget Irving Berlins Be Careful It´s My Heart som skrevs för Bing Crosby 1942.
Första gången jag hörde Potter var när han ingick i Red Rodneys kvintett i början av nittiotalet på Skeppsholmsfestivalen, då lovande, idag lysande. Här finns en innerlig medvetenhet som sänder tankar till Coltrane. Speciellt i den vemodiga Casino och Lost In A Dream är Potter auktoritär och tydlig som i den stores anda. Morans ”udda” följsamhet ger den harmoniska stämningen ytterligare kulör. Han är en av dagens mest personliga pianister med ett eget tonspråk som biter sig fast. Totalt sett en avstressad skiva med många toppar.
Göran Olson
Välkommet nytillskott -inget traditionellt orgelröj
Trinity
Paris Eyes
(Do Music Records/Plugged))
Stockholmsbandet Trinity är ett nytillskott i vår svenska täta småbandsdjungel. Bandet har en mycket ovanlig besättning med Karl Olandersson trumpet, Andreas Hellkvist Hammondorgel och trumslagaren Ali Djeridi. Tror mig inte ha hört en sådan instrumentation på svensk mark tidigare. Embryot till Trinity skedde hösten 2003 då Ali Djeridi dök upp på olika små arenor i Stockholm tillsammans med organisten Andreas Hellkvist. Ibland utökade till trio med någon tillfällig insittare. När man beslöt att permanent utöka med en man var trumpetaren Karl Olandersson given.
Trinity inleder överraskande med Irving Berlins Puttin´ On The Ritz där spelet vittnar om känsla och respekt för musik som förknippas med Fred Astaire. I uppföljningen kommer en varierad kost i form av Just Friends och Old Folks. Jazzoriginal från organisterna Larry Young och Joe DeFrancesco, pianisterna Herbie Hancock och Horace Silver och gitarristen Grant Greenfinns med. Överraskning nummer två blir Povel Ramels Underbart Är Kort. Andreas Hällkvist skjuter så till sin Strange Mood i den brokiga menyn.
Trumpeten rör sig stilriktigt i mixen såväl melodiskt som i improvisationerna. När Karl går för fullt känns en energi i spelet som har paralleller till Clifford Brown och andra femtiotalshjältar från en av jazzens fruktsammaste epoker. Old Folks är ett höjdarnummer. I Silvers The Preacher är Karl schvungfull till max.
Organisten Andreas Hellkvist är en bekantskap som ger mersmak. Det är inte ett traditionellt orgelröj som växer fram. Trots kraften i orgeln finns det en balans i agerandet som håller samman gruppen. Han spelar avvägt under teman och lyhört bakom Karls solon. Andreas blir ett välkommet nytillskott i det numera magra svenska orgelstallet. Ali Djeridi är en förträfflig rytmisk motor som på ett superbt sätt följer musikens växlande karaktär. Han spelar mycket bra utan sticka ut för mycket vilket är lätt gjort med en hammond vid sidan.
Göran Olson
Prylf
Kind of Green
(Boogie Post Recordings/
www.boogiepost.com)
Sällan har en ung svensk grupp visat upp sådan attityd som svenska Prylf gör på debutskivan Kind of Green. Det är huggtänderna på redan från början, och ibland når musiken en sådan speedad nivå att rodelbanan i Vancouver blir som pulkabacken vid förskolan i jämförelse. Understundom är ljudbilden närmast brutal, för att i nästa stund bli lekfull och sprallig.
Om det är jazz eller inte går naturligtvis att spekulera kring, men eftersom jazz är genren med högst i tak och den enda som vågar öppna sina dörrar på vid gavel för nyfikenhet och improvisation hör Prylfs musik på ett naturligt sätt hemma här - i en subgenre vi kan kalla hjärnskrynklarjazz.
Bakom gruppnamnet döljer sig sångerskan Linnea Henriksson, gitarristen Anton Toorell, vibrafonisten Felix Martinz, basisten Patrik Grundström och trumslagaren Raeel Raissi. Alla med bakgrund från musiklinjer på folkhögskolor i Skåne.
Det mest fascinerande, för att inte säga frapperande, med Kind of Green är låtmaterialet, som till övervägande del (sju av nio låtar) utgörs av jazzstandards. Men aldrig, aldrig har vi hört Autumn Leaves, All of Me, My Funny Valentine, Lullaby of Birdland och Somewhere Over the Rainbow så här. Omstöpta till oigenkännlighet på ett högst egenartat sätt. Inte minst Linnea Henriksson, som emellanåt låter som en pånyttfödd Björk, bidrar till att slaktarglädjen resulterar i att den ofta sönderspelade menyn får nytt friskt liv. Liksom den nya svenska jazzmusiken.
Peter Bornemar
Henry Threadgill Zooid
This Brings Us To (Vol. 1)
(Pi Recordings/Forsyte)
Saxofonisten Henry Threadgill har en bakgrund som en av ursprungsmedlemmarna av Chicagobaserade musikerkollektivet AACM (The Association for the Advancement of Creative Musicians). Kunskaper i avancerad komposition skaffade han sig genom konservatoriestudier i slutet av 1960-talet och från 1970-talets början har han lett en mängd egna grupper. Nu vid fyllda sextiosex vilar han inte på några gamla lagrar utan presenterar fräsch nyskapande musik med sin grupp Zooid. Mina tidigare intryck av Threadgills musik som svårgenomtränglig får sig en törn, för här öppnar den upp sig på ett mycket tilltalande sätt, är mer syresatt. Som solist på huvudinstrumentet altsaxen känns han igen med en helt egen stil, bestående av korthuggna, distinkta fraser, som driver musiken framåt.
I sin strävan efter att ständigt gå vidare har han på den här skivan skapat ett komplicerat musikaliskt system att bygga sina kompositioner kring. Byggmaterialet består av intervaller i serier inom varje komposition som styr det musikaliska språket och därmed improvisationerna. Allt för att få musikerna att gå utanför sina invanda spelsätt. Och det låter verkligen annorlunda om den här kvintetten, som redan i instrumenteringen - trombone/tuba, flöjt/altsax, gitarr, bas och trummor – har en egen klang. Det kollektiva musicerandet som blir resultatet av Threadgills konstruktion innebär att de olika instrumenten agerar självständigt, polyfoniskt. Gruppnamnet är en ledtråd till musiken, beteckningen ”Zooid” är namnet på en cell som rör sig oberoen
de av den större enhet som den tillhör.
Skivan innehåller sex stycken. På de tre första spelar Threadgill flöjt och på de resterande altsax. Jose Davila har en självklar pondus på trombonen, vilket han visar på ”To Undertake My Corners Open”, och på tuba hamnar han i ett intressant mellanläge av solist och medlem av rytmsektionen. Akustiska gitarristen Liberty Ellman spelar inga slitna fraser och det är mycket spännande att följa hans ”klättrande” mellan de olika intervallserierna. Men mest av allt är det fråga om ett subtilt gruppspel, där inte minst rytmsektionen, bestående av Stomu Takeishi (elbas) och Elliot Humberto Kavee (trummor), är lika goda medspelare.
För den oförvägne, som består utmaningen av det fri impro-liknande öppningsspåret, väntar här en musikupplevelse utöver det vanliga! Mitt favoritspår är ”Sap”, som innehåller det där typiskt vassa altsaxsolot som är kapellmästarens signum. Plus dessutom för en mycket njutbar inspelning där instrumenten klingar på ett naturligt sätt.
Stefan Wistrand
Ambitiös satsning som ger resultat på sikt
Anneli Evaldson
Just In Case
(Stockholm Jazz Records/Border)
Det unga skivbolaget Stockholm Jazz Records är ett aktivt nytillskott i den turbulenta grammofonbranschen. Bolaget presenterar genomgående unga musiker som håller en hög nivå eller är på väg upp. Till sistnämnda kategori hör sångerskan Anneli Evaldson. I sin skivdebut väljer hon med ett par undantag melodier från den helgjutna amerikanska sångboken vilket inte är att förakta. Undantagen är hennes egna melodier Just In Case samt Sweet Cherry Lips. Resultatet har blivit lättsmält och rätt svängig "standardjazz".
Annelis stämma känns emellanåt en aning vass och gäll för det material som valts. Måste tyvärr säga att hon i likhet med många sångerskor gör sin skiventré lite för tidigt. Varför så bråttom? Men Annelis ambitiösa satsning kommer säkert att ge resultat på sikt.
Kompgruppen med pianisten Daniel Tilling, gitarristen Erik Söderlund, basisten Lars Ekman och trumslagaren Moussa Fadera gör ett förväntat bra intryck. Arrangemangen, bland annat för en liten stråksektion, har basisten Lars Ekman skrivit.
Göran Olson
Håller countrybluesens fana högt
Eric Bibb
Booker´s Guitar
(Telarc/Naxos)
Och visst, Bibb är definitivt en värdig representant för den akustiska folkblues som föddes för drygt 100 år sedan och gjorts odödlig av giganter som Big Bill Broonzy, John Lee Hooker, Lightnin´ Hopkins och Muddy Waters.
Men för min personliga del känns Bibbs tolkningar av både egna och andras skapelser lite väl glättade och lättviktiga för att nå ända in till hjärtat. Emellanåt påminner han faktiskt om den på sin tid i Sverige så populäre Josh White. Till sin hjälp har Bibb, på ”Booker´s Guitar”, hjälp av sin uttrycksfulla röst, sina gitarrer – som han hanterar mästerligt – och munspelaren Grant Dermody.
Jan Olsson
Paavo
Cançó del Paó
(Found You Recordings/Plugged)
Gruppen Paavos självbetitlade debutskiva, som gavs ut på Apart Records 2007, var en underbar hästspark i skrevet på alla som på förhand hade dragit upp riktlinjerna för hur jazz i allmänhet och svensk sådan i synnerhet skulle kunna utvecklas – och låta.
I stället för att basera sig på klichéer och schabloner lät Paavo sin musik utgå från själva kärnsubstansen i all jazz (och alla andra former av musik) – originalitet – och lyckades på ett raffinerat sätt kombinera synnerligen intrikata arrangemang med en uppsluppen ostyrighet som vände upp och ned på det mesta. Att Paavo året efter debuten fick Sveriges Radios pris Jazzkatten i kategorin ”Årets grupp” förvånade ingen som hade hört gruppen.
Med skiva nummer två, Cançó del Paó (som betyder påfågelsång på katalanska), fortsätter Paavo förbluffa och hänföra sina lyssnare. Som tidigare är det bandets två ledare, röstkonstnären Sofia Jernberg och pianisten Cecilia Persson, so
m ligger bakom de täta och kolossalt varierade kompositionerna. Undantaget då stycket O virgo, miserere mei, som har medeltida ursprung.
Bidragande till Paavos kalejdoskopiska musik är i högsta grad också de tre rörblåsarna Nils Berg, Thomas Backman och Marcelo Gabard Pazos, liksom basisten Clas Lassbo och trummisen Gustav Nahlin. Den sistnämnde hanterar även xylofon och glockenspiel, som tillsammans med klarinett och röst präglar många av ljudbilderna här. Som extra krydda finns här också tre namnkunniga gästspelare: Emil Strandberg på trumpet, Fredrik Ljungkvist på barytonsax och Alberto Pinton på flöjt och basklarinett. Tillsammans uträttar de något fullständigt unikt, något som garanterat ger en upplevelse utöver det vanliga.
Peter Bornemar
Seriöst upplägg, trombonspel som inger respekt
Thomas Hultén
Slide Side
(Tierra Music/
www.thomashulten.com)
För de flesta av dagens jazzlyssnare är trombonisten Thomas Hultén ett diffust namn sin skicklighet till trots. Han är född i Katrineholm och varit verksam som solist inom Frälsningsarmén. 1997 flyttade han till Houston efter att varit anställd vid länsmusiken i i Västerås. Innan hade han hörts i Göteborgsområdet och där spelat med Bohuslän Big Band.
I Houston är han synnerligen aktiv och har medverkat i orkestrar som gästats av solister som Dave Brubeck, Ray Charles, Natalie Cole och Patti Austin. Han ingår också i The Houston Symphony och är stämledare i Houston Grand Opera.
Thomas är en ypperlig instrumentalist som elegant för sig i instrumentets register och improvisationerna håller högsta klass. Han har komponerat merparten av skivans nummer men han har lånat in Eric Norströms Two och Nisse Sandströms Karin. Två standardmelodier, If I Had You och Skylark finns med så och Toots Thielemans Blusette. Arrangemangen har Thomas skrivit med undantag av stråkinslagen som Daniel Kramlich gjort. Skivan genomsyras av ett seriöst upplägg och Thomas spel inger respekt oavsett spelstil.
Vore roligt om han även kunde höras i sitt gamla hemland någon gång. Medspelare kommer inte att saknas, det vet jag.
Göran Olson
Utåtriktat, inspirerat och formsäkert
Cecilia Wennerström
Fafner
(WELA Records/Plugged)
Gruppen Fafner, som tidigare hette Wennerström-Sedgwick Quintet, har de bägge saxofonisterna Cecilia Wennerström och Amanda Sedgwick i frontlinjen. Cecilia, som tidigare varit medlem i Salamander och Gugge Hedrenius Big Blues Band, har vi lärt känna som en utomordentlig barytonsaxofonist, men i Fafner spelar hon enbart tenor. Hon har också egenhändigt komponerat sex av albumets sju nummer. Det sjunde, som är plattans höjdpunkt, har hon lånat av kollegan Bernt Rosengren.
Musiken är genomgående av betryggande 60-talsmodell – kraftfull och utåtriktad hardbop alltså – och både Wennerström och Sedgwick spelar inspirerat och formsäkert. Ibland gör Cecilias sätt att uttrycka sig på att tankarna går till både Hank Mobley och Dexter Gordon. Ypperlig uppbackning svarar pianisten Carl Bagge, basisten Kenji Rabson och, inte minst, trummisen Moussa Fadera för.
Jan Olsson
Circulasione Totale Orchestra
Bandwidth
(Rune Grammofon/Border, 3 cd)
Mannen bakom det här frijazzstorbandet är norske saxofonisten Frode Gjerstad. Länge en solitär inom sin genre i hemlandet, ja så pass att han fick söka sig medspelare utomlands. Så i början av 80-talet började han spela med den engelske friimprovisationspionjären John Stevens, ett samarbete som varade fram till dennes död vid mitten av 90-talet.
Under de senaste femton åren har situationen i Gjerstads hemland radikalt förändrats och en mängd unga norska improvisatörer har kommit fram i kretsen kring klubben Blå i Oslo. På de här liveinspelade tre skivorna har han samlat flera av dessa plus medlemmar från de egna internationella smågrupperna. Inalles är fjorton musiker involverade och mellan äldste och yngste medlem skiljer det ungefär femtio år i ålder. Här samsas kända namn inom frijazzen med mindre kända. Ska man nämna några av de mer namnkunniga så finner vi här trumslagarna Louis Moholo-Moholo, Paal Nilssen-Love, Hamid Drake, trumpetaren Bobby Bradford, saxofonisten Sabir Mateen och basisten Ingebrigt Håker Flaten.
De två tydligaste influenserna till den här musiken är 60-talsikonerna Eric Dolphy och Albert Ayler, något som ständigt skiner igenom och som gör att storbandet står stadigt i frijazztraditionen. Saxofonisterna spräcker gärna upp i de övre registren à la Ayler och den som framförallt sätter den ”Dolphyska” färgen är vibrafonisten Kevin Norton. Hans spel ger harmoniskt underlag till de ibland yviga improvisationerna. Hjälp med stadgandet har han också av Bobby Bradford, som med stor lyhördhet samlar ihop och sammanfattar efter de friare utflykterna.
Några av de intressantaste partierna på albumet svarar elektronikspelaren Lasse Marhaug för när han släpper loss sin oljudsorkan, där känner man att det verkligen uppstår något nytt i sammanhanget. Även Anders Hanas Sonny Sharrock-liknande utbrott på gitarren sätter en extra krydda på anrättningen.
Nära tre timmars liveinspelad frijazz kan vara i mastigaste laget, men ett mindre intag då och då kan vara rikligt belönande.
Stefan Wistrand
-som bara börjat!
Dan Berglunds Tonbruket
Tonbruket
(ACT/Bonnier Amigo Music)
De lyssnare som närmar sig den tidigare e.s.t.-basisten Dan Berglunds nya projekt Tonbruket med en förväntan om att få höra "jazz" blir förmodligen en aning fundersamma av den skummande häxbrygd som introduceras redan i öppningsspåret Sister Sad, som snarast låter som ett möte mellan Pink Floyd 1969 och Bo Hanssons tonsättning av Sagan om ringen. De som närmar sig gruppens debutalbum med öppna öron har däremot mycket att se fram emot.
Tonbruket är ett sant grupprojekt. Samtliga musiker är krediterade som kompositörer och bidrar utifrån sina respektive utgångspunkter alla lika mycket till den mångfasetterade helheten.
Gitarristen Johan Lindström färgar med flera olika stränginstrument de rikt varierade spåren, så att varje melodi och ackordföljd tillvaratas på bästa sätt. I sitt eget avslutande stycke Waltz For Matilda adderar han dessutom lyhört pianotoner under sina stillsamt stigande och omväxlande fallande gitarrslingor. Hans finstämda gitarrspel för på en och samma gång tankarna till Bill Frisell, Ry Cooder och David Gilmour.
Pianisten Martin Hederos , som de senaste åren har hörts spela både visor och jazz med Nina Ramsby samt tungt elektrifierad rock med The Soundtrack Of Our Lives, överraskar med att i gripande stämningsfulla och oemotståndligt vackra Song For E nästan spela mer Esbjörn Svenssonskt än Esbjörn själv. Med tramporgel, dragspel och violin är förstås även han starkt bidragande till de variationsrikt skiftande ljudbilder som hela tiden är i böljande rörelse och förändring.
Trummisen och slagverkaren Andreas Werlin är som enda instrumentalist i egna bandet Wildbirds & Peacedrums van att skifta mellan kraftslag och tystnad, en egenskap som kommer väl till pass här. Lika lyhört som supereffektivt understödjer han dynamiskt sina medmusiker.
För varje e.s.t.-produktion under 90- och 00-talet tog Dan Berglund orädd och beslutsam nya steg mot att bli den gränslösa kontrabasist han är idag. Sedan flera år tillbaka är han ett unikum, vars register inte liknar någon annans. Hans basspel rymmer såväl de mest fingerfärdiga löpningar som de djupast mullrande tordönsdån som överhuvudtaget existerar på den här sidan doom metal. Med sina fingrar och effektpedaler kan han få de fyra bassträngarna att sjunga, viska, klaga och ryta precis som han vill. Tillsammans med Tonbruket levererar han såväl lyrisk kammarjazz som elektriskt hårdslående crescendon inspirerade av Black Sabbath.
Redan på sitt debutalbum tar Tonbruket med lyssnarna på en resa genom flera olika världar. Från Pink Floyds psykedeliska mosslandskap, via lustiga Stethoscopes spöklikt svajande harmonik och märkligt skruvade tempon (ett spår där såväl banbrytande experimentella Nine Inch Nails som grungerockande Nirvana och Alice In Chains fungerar som referenser), till lekfullt rakt smalspårspumpande G Hop och vackert drömsk kammarmusik. Från mörker till ljus. Från klarhet till klarhet.
Att de många olikfärgade musikaliska ingredienserna inte känns det minst splittrade är ett oerhört gott betyg åt gruppen och under den i mars, april och maj rullande premiärturnén kommer musiken säkerligen att växa ytterligare.
Det bästa med albumet är att Tonbrukets resa precis bara har börjat.
Claes Olson
Magnus Nyström Trio
Bad Habits
(Imogena/Border)
Gitarristen Magnus Nyström och hans trio med basisten Johannes Lundberg och trumslagaren Per Anders Skytt följer upp 2007 års Good Habits med en skiva som är mer mångbottnad, dissonant och introvert i anslaget.
Någon tillbakalutad musik handlar således det inte om, snarare kräver den närmast tåspetsläge och koncentration både från huvudpersonernas sida och från den som lyssnar. Tankarna hos den sistnämnde går förmodligen i riktning mot det John McLaughlin ägnade sig åt under sina tidiga år, liksom åt John Scofield.
Ändå är Martin Nyström naturligtvis sig själv närmast. Vissa låtar har ett underliggande sväng, medan andra har en mer frispråkig och närmast improvisatorisk attityd. Helhetsintrycket blir dock tämligen ljummet, inte minst då frånvaron av humor och självdistans är så påtaglig.
Peter Bornemar
Kul. trallvänligt och "osvårt" av Gossen Ruda
Triple Bass Fantasy
A Secret Sign
(Kopasetic/Naxos)
Jag har tidigare kallat saxofonisten Cennet Jönsson för Jazzens Gossen Ruda. Det stämmer fortfarande. Han slutar aldrig att förvåna och gör mig nästan alltid lika glad.
Nu har han skrivit musik för sig själv, tre basister och en slagverkare, i tur och ordning Mattias Hjorth, Hans Andersson Johnny Åman och Lisbeth Diers. Och det är jönssonsk gladjazz för nästan hela slanten: utmärkta melodier och sprittande sväng. Kul, trallvänligt och osvårt, som det heter i Norrland. Fast ibland lite sakralt, här och var spetsat med en lätt österländsk touch och minsann också lite nordiskt vemod mellan varven.
Tretton stycken har det blivit, en del komponerat för unison sax och Diers röst. Och så dessa arco- och pizzicatobasar i för- eller bakgrunden. Varför har ingen tänkt på att skriva här så förr?
Jan Olsson
Begåvat, vackert och sparsmakat pianospel
Carollne Leander
Under My Heart
(dB Productions/Naxos)
Efter att ha ägnat de senaste åren åt franskinspirerat musicerande tillsammans med Ann-Marie Teinturier i duon ”Prunes” är nu Caroline Leander tillbaka i jazzen igen. Kanske är ordet jazzpop en bättre benämning, om man nödvändigtvis måste ha en etikett.
Tolv sånger har hon snickrat till, de flesta självutlämnande(?) och med svek, trassliga relationer, krossade drömmar och annat elände som gemensam nämnare. Bara vid ett par tillfällen tittar solen fram. Som i det underbara och synnerligen originella titelspåret och avslutande ”Forgiveness”.
Men allt är synnerligen begåvat och välgjort och melodierna, oftast ballader, vackra och tydliga. Och Carolines sparsmakade pianospel är som vanligt en lisa för öronen. Varför lägga pengar på lättviktare som Norah Jones? Caroline är mycket bättre! Dessutom är det ju inne att satsa på närproducerat.
Jan Olsson
Smak, humor och elegans. Allt i skön förening.
Jan Lundgren-Jacob Fischer
We Like Previn
(Volenza/Naxos)
André Previn är en av den moderna musikhistoriens mest mångbegåvade personer. Han är en utmärkt jazzpianist, vilket han har visat på en rad skivor på Contemporary- och Telarc-etiketterna genom åren, han är en gudabenådad tolkare av de stora, klassiska mästarna både som exekutör och dirigent, och han är en kompositör och arrangör av högsta dignitet inom alla tänkbara områden. Han har, till exempel, när han inte har spelat jazz med Ray Brown och pojkarna, verkat som chefsdirigent för London Symphony Orchestra, skrivit musiken till en rad Hollywoodfilmer och Broadwaymusikaler med stjärnor som Fred Astaire, Gene Kelly, Katherine Hepburn, Natalie Wood och Shirley McLaine. Att dra till med adjektivet ”komplett” känns sannerligen inte som någon större överdrift.
Stockholmstandläkaren Torgil Rosenberg har under många år fascinerats av Previn och hans musik och har därför, på eget initiativ, låtit spela in ”We Like Previn”. Han har också handplockat den kvartett som han tyckte bäst kunde tolka några av det Berlin-födda geniets kompositioner. Valet föll på Jan Lundgren och fyra av hans vänner: gitarristen Jacob Fischer, basisten Hans Backenroth, trumslagaren Johan Löfcrantz Ramsey och sångerskan Vivian Buczek. Ett bättre val kunde Rosenberg knappast ha gjort.
Lundgren har arrangerat hela kalaset, det vill säga14 Previn-låtar och, hör och häpna, en hyllningskomposition av producenten själv, alltså Torgil Rosenberg. Och att Jan gillade utmaningen att botanisera i The André Previn Songbook är uppenbart. Med massor av respekt, smak och kärlek har han arbetat med Previns ofta originellt uppbyggda kompositioner, många av dem redan från begynnelsen avsedda för jazzbruk, men andra ämnade för annan användning.
Till den förra kategorien hör kanske bluesen ”Saturday”, men det faktum att den är uppbyggd enligt mönstret 12-12-8-12 gör det ju lite knepigare. Vilket inte tycks ha bekymrat någon i kvartetten det ringaste. En annan blues, av mer konventionellt slag, ”Blues for Georgia” som inleder övningarna, är annars ett helt fantastiskt nummer, som verkligen visar vad gänget går för. Lundgren broderar lite lagom avigt, faktiskt en del på Bengt Hallberg-vis, och Fischer är som vanligt makalös. Den mannen tycks lekande lätt kunna sätta sig in i nästan vilket sammanhang som helst.
Att redogöra för innehållet på ”We Like Previn”, nummer för nummer, känns onödigt. Men låt oss ändå konstatera att samarbetet i kvartetten är helt perfekt. Ingen svensk basist har spelat stadigare och mer harmoniskt raffinerat än Hans Backenroth, ingen hade klarat trumspelet bättre och mer raffinerat än den smakfulle teknikern Johan Löfcrantz Ramsey och Jacob Fischer är – som redan sagts – fullständigt makalös. Ändå är det Jan Lundgren som drar det tyngsta lasset. Han har aldrig varit bättre på skiva! Hans numera personliga och raffinerade sätt att uttrycka sig på är en under av smak, humor och elegans. Allt i skön förening.
Till sist: i fyra nummer deltar även Vivian Buczek, som utan tvekan kommer att bli ett av våra riktigt stora namn på sångfronten inom kort. Hon sjunger rätt, rent och skönt med en oemotståndlig jazzkänsla. I ”Like Young”, som även Ella Fitzgerald gjort på skiva, är hon grandios. Om inte André Previn hoppar högt av glädje när han hör ”We Like Previn” bör han snarast uppsöka läkare.
Jan Olsson
Spänning. energi hos sammansvetsad "bjærv"
The Bjærv Encounters
Bjærv
(Imogena/Border)
Trots krympande speltillfällen för landets jazzmusiker ökar antalet grupper stadigt. Ett av de nyaste exemplen är Bjærv som består av tenorsaxoftonisterna Robert Nordmark och Karl-Martin Almqvist. Gitarr spelas av Peter Nylander. Basist är Martin Höper och Peter Danemo är trumslagaren, som nu blivit stockholmare efter flera år i Malmö. Det är med andra ord fem spelstarka musiker som slagit sig tillsammans i en grupp med två av landets intressantaste saxofonister i fronten. Repertoaren har skrivits av Nordmark, Almqvist och Danemo.
Att gruppen ej använder piano ger musiken en något okonventionell prägel. Bjaerv har ett personligt sammansvetsat uttryck som ger spänning och energi. Emellanåt kryddat med vackra och stundtals vemodiga klangpartier. Peter Nylanders skira sound tillför musiken ett vackert skimmer och ger gruppen en originell klang . Han är också en solist som verkligen bör lyftas fram ur det stim av gitarrgnidare som förgyller jazzmarknaden. Peter är rentutav den intressantaste med sitt sinnliga spel där det konstnärliga bidraget prioriteras framför virtuosa insatser.
De båda tenoristerna är flyhänta utan att det tekniska kunnandet förtar de konstnärliga idéerna. Roligt är att få höra Robert Nordmark i ett sammanhang där han får spela på egna villkor. Han är en idéspruta av format, vilket även gäller Karl-Martin. Inspirerande assistans får de av det effektivt arbetande paret Martin Höper och Peter Danemo som bidrar till skivans höga klass.
Göran Olson
Värme och äkthet som går rakt till hjärtat
Katrine Madsen
Simple Life
(Stunt)
Danska Katrine Madsen tillhör sedan länge den allra yppersta, europeiska jazzsångerskeeliten. Hon är personlig utan att för den skull förfalla till effektsökeri. Och allt hon gör har en värme och äkthet som går rakt till hjärtat.
På ”Simple Life” sjunger Katrine nio ballader. Sex av dem, alla osedvanligt begåvade och hörvärda, är hon helt eller delvis själv upphovskvinna till och en är en standard. I den senare, ”I´ve Grown Accustomed to His Face” ur My Fair Lady, har Katrine endast sällskap av basisten Jesper Bodilsen. I de övriga bistår hennes egen trio, pianisten Henrik Gunde, Bodilsen och trumslagaren Jonas Johansen.
Här och var deltar även saxofonisten Joakim Milder med snyggt obligatspel och utsökta soloinsatser. Milder har också arrangerat ljuvligt för Göteborgs Symfoniorkester i några nummer.
Jan Olsson
Helgjutet! Trio som bjuder på svensk toppjazz!
Lars Jansson Trio
In Search Of Lost Time
(Spice Of Life)
Pianisten och kompositören Lars Jansson har sedan 1980-talet lett en av landets absolut intressantaste jazzgrupper. Redan 1981 gjorde hans trio skivdebut. Då var Anders Jormin basist och Anders Kjellberg spelade trummor. Jormin efterträddes några år senare av Lars Danielsson vars plats Christian Spering nu intagit. Trogen trion hela tiden har Anders Kjellberg varit.
Med åren har Lars musik även blivit mycket uppmärksammad i Japan, där han framträtt många gånger. Nu kan alla hans fans kan glädjas åt ännu en intressant utgåva med Lars kompositioner.
Gruppen är som väntat helgjuten och den intima och stämningsfyllda musiken har en hög lyster. Personligt helgjutet och med ett utvecklat kollektivt tänkande presenterar Lars trio svensk toppjazz oavsett inspelningsår. Få inhemska grupper har visat en så genomgående hög nivå under åren. För mig känns det onödigt att göra separata nerslag i repertoaren. Det är som förr Lars hela koncept och medspelarnas intentioner med en inbördes kommunikation som ger skivan dess höga status.
Göran Olson
Skivan kan beställas från: larsprof@gmail.com
Trevligt. svängigt men knappast upphetsande
Klas Lindquist Nonet
You Need It
(Imogena/Border Music)
Altsaxofonisten och klarinettisten Klas Lindquist, såväl Arne Domnérus- som Alice Babs-stipendiat för några år sedan, spelar friskt och tidlöst och har en tydlig förkärlek för Duke Ellingtons musik. Det har han även visat i Stockholm Swing All Stars, där han är en tongivande medlem, både som solist och arrangör. I sitt eget niomannaband har Klas samlat tre kompisar från SSAS, trumpetaren Karl Olandersson, tenorsaxofonisten och flöjtisten Fredrik Lindborg och trombonisten Magnus Wiklund, plus ytterligare fem vänner med ungefär samma ideal.
Musiken på ”You Need It” är inspelad live och består av ett par Ellingtons-nummer plus en standard och ett knippe begåvade originallåtar, de flesta signerade Lindquist. Goda solister är Lindquist själv, trumpetaren Nils Jansson, tenorsaxofonisten Robert Nordmark och pianisten Petter Carlson.
Trevligt, svängigt men knappast särskilt upphetsande.
Jan Olsson
|
Mer än 350 cd-recensioner |
| Senaste nyheterna |
| Svensk jazz |
| Internationell jazz |
| Jazzhistoria/ |
| Diggat.Lars Gullin |
| Diggat.Miles Davis |
Diggat på DVD
Färg och energi i okonventionella arrrangemang
Elin Larsson Group
Live and Alive
(Playing With Music/ Border)
Tenorsaxofonisten och kompositören Elin Larsson är säkert ett av de hetaste namnen när Swedish Jazz Celebrations jury skall kora Årets Nykomling.
Erkänner villigt att jag var avvaktande till skivan innan den hamnade i cd-spelaren. Det med tanke på den mycket höga standard som våra inhemska tenorister har och att hennes grupp innehåller för de flesta okända spelare. Trots att gruppen var med på Umeåfestivalen 2008 och medverkade vid Swedish Jazz Celebration i Göteborg 2009. Elin har också spelat med We Are Quartet, Free Peaces och Kristin Amparo Band.
Gruppens övriga spelare är trombonisten Kristian Persson, gitarristen Henrik Hallberg, basisten Niklas Wennström samt trumslagaren Johan Käck. Tillsammans bildar de en kompetent personlig enhet som ger färg och energi i Elins okonventionella och välskrivna arrangemang. Gruppens sättning ger även en intressant stämföring som attraherar.
Solistiskt hålls genomgående en hög klass även om Elins fräna utmanande tenorspel stjäl den största uppmärksamheten - det är hon väl värd. Gruppens frigjorda musik och känsloengagemang är ett bra incitament för att Ellen och gruppen kommer att få sitt definitiva genombrott jazzåret 2010.
Göran Olson
Intressant skiva som ger nya upptäckter
Fredrik Nordström
Mayday!
(Found You Recordings)
Fredrik Nordströms pianolösa trio brukar här mestadels originalmaterial skrivet av honom och basisten Palle Danielsson. Det kompletteras med Kenny Wheelers Everybody´s Song But My Own Thelonius Monks Light Blue och Mal Waldrons Duquility.
Oavsett kompositör sätter Fredriks ljusa tenorsax en personlig prägel på kompositionerna. I Palles folktonsbetonade Mars är saxofonen sirligt vacker i sällskap med kontrabasens lekfulla vandringar i ryggen. Kraftfullare är saxofonen i Fredriks Walk The Walk där basens distinkta walking ger en kraftfull puls som lockar trumslagaren Fredrik Rundqvist att spela fritt och placera in accentuerade eggande virvlar. Januari Rain är en melodi jag gärna lyfter fram. Där imponerar Palles gigantiska bas.
Som helhetsintryck en mycket intressant skiva som ger nyupptäckta varianter i den svåra konsten att spela utan piano. Färgstarkare kan det knappast bli.
Göran Olson
Här finns ännu fler skivrecensioner:
Svensk jazz Internationell jazz Sång Jazzhistioria/återuttgivningar Diggat Lars Gullin Diggat Miles Davis Jazz på DVD