JAZZNYHETER JAZZFESTIVALER m m SVENSKA JAZZKLUBBAR JAZZBÖCKER PORTRÄTT PRISVINNARE KLASSISKA SKIVOMSLAG LÄNKAR
Jazznyheter på skiva

Svenska och internationella skivor recenseras av DIGs:

Jan Olsson är bland annat jazzkrönikör och nöjesskribent i Skånska Dagbladet.
Göran Olson
skriver även om jazzmusik i Gefle Dagblad och Musikindustrin.
Peter Bornemar är fristående skribent med bl a jazz, improvisationsmusik och
country som specialitet.

Claes Olson är redaktör för SIMBA, Swedish Independent Music Business Alternative, och

medverkar som frilansskribentregelbundet även i andra media..
Thord Ehnberg är bland annat jazzkrönikar i Ljusnan.


Skivbetyg:

1 DIG= Besvikelse,

2 DIG=OK,

3 DIG=Bra,

4 DIG=Utsökt,

5 DIG=Mästerlig

( även halva diggar)

Originellt och etikettlöst tonspråk  
i en alldeles egen division,
Johan Lindström Septett
Music for Empty Halls
(Moserobie/Plugged )

Ett synnerligen färgstarkt och magnifikt album från en suverän konstellation musiker ledd av den mångsidige gitarristen (med mera) Johan Lindström, som jobbat som producent med bland andra Rebecka Törnkvist, Ane Brun, Anna Ternheim och Freddie Wadling. Men som förmodligen är mest känd som en av medlemmarna i gruppen Tonbruket.

Samtliga elva låtar på Music for Empty Halls är skrivna och arrangerade av Lindström, som har med sig kanongänget Jonas Kullhammar på saxofoner, Per Texas Johansson på klarinetter, Mats Äleklint på trombon, Jesper Nordenström på piano, Torbjörn Zetterberg på bas och Konrad Agnas på trummor.

Om musiken på vad som är Lindströms debutalbum som bandledare ska kallas jazz eller inte är oväsentligt. Viktigare är att det originella och etikettlösa tonspråk som formuleras här placerar honom i en alldeles egen division, för att inte säga dimension, som vore den sedd och framför allt avlyssnad utifrån ett kalejdoskop.

Här finns musik som skulle kunna vara hämtad från en teve-gangsterserie (The Run), stripteasemusik (Europe Endless Boogie) och afrobeat (Serengeti) snyggt varvad med låtar med anspelningar till Jimmy Giuffre (Music for Empty Halls part 1), 1920-talets Ellington (Music for Empty Halls part 2) och Leo Kottke (Sleepless Lapsteels).

Eventuella anspelningar är dock helt irrelevanta. Musiken här är bärare av en sällsam originalitet som når sitt lyriska crescendo genom Johan Lindströms utsökta spel på pedal steel. Inte minst under de första 55 sekunderna av stycket Dance of the Marble Hearts.

Peter Bornemar


Johan Lindström

Fartyg 6

Lisa Ullén

Martin Küchen &

Landaeus Trio

Swenor Project

Andy Sheppard

Bobo Stenson Trio

Johan Graden

Norma Winstone

Fredrik Lundin

'Amanda Ginsburg

Stacey Kent

Aalberg/Kullhammar/

Zetterberg/Santos Silva

Tropiques

Håvard Wiik Trio

Anouar Brahem

Rudy Smith

John Venkiah

Vijay Iyer

Steve Coleman

Irene Schweizer

Chris Speed

Roscoe Mitchell

Mer jazz

på skiva

Mer än 700 recensioner.

Alla med DIG-betyg.


Denna sida:

Senaste skivnyheterna


Övriga

skivsidor:

Svensk jazz 2017

Svensk jazz 2016

Svensk jazz 2015

Svensk Jazz 2014

Svensk Jazz 2013

Svensk jazz 2011-2012

Jazzsång

Storband

Klassisk jazz

Internationell jazz

Jazzstoria/

återutgivningar

Barnjazz


Diggat Special

DIG-recensioner
med olika jazzprofiler:

Miles Davis

Stan Getz

Keith Jarrett

Lars Gullin

Mats Gustafsson

Bengt Hallberg

Lars Jansson

Filip Jers

Goran Kajfes

Jacob Karlzon

Roland Keijser

Jonas Kullhammar

Nils Landgren

Elin Larsson

Jan Lundgren

Lina Nyberg
Bernt Rosengren
Bobo Stenson

Tonbruket

Magnus Öström






Klassiska

skivomslag


Lars Gullin

DIG Jazz presenterar

93 skivomslag

med Lars Gullin.


Klassiska

skivomslag


Charlie Parker

54 av Charlie Parkers

klassiska vinylomslag






Årets jazz

2017

DIG listar

skivfavoriterna

Rejält omväxlande  och
distinkt utmanande blandmusik
Fartyg 6

Allt faller
(Pacaya Records)

Den Göteborgsbaserade gruppen Fartyg 6 bildades 2014 av sångerskan Matilda Andersson, som skrivit alla texter och tillsammans med barytonsaxofonisten Daniel Gahrton musiken till detta gruppens andra album.
Redan på första skivan, med den träffande titeln Den första, frigjorde Fartyg 6 ett stort mått av experimentlusta och kreativitet där gränserna mellan bland annat jazz, visa, konstmusik och poesi suddades ut och blandades ihop till något väldigt originellt.

På Allt faller har gruppen utvecklat sin blandmusik ytterligare utan att väga särskilt tungt i något specifikt fack, vilket resulterat i musik som på ett lekfullt men också extremt välorganiserat sätt blir både rejält omväxlande och än mer distinkt utmanande.

Arrangemangen är synnerligen genomarbetade och intrikata, där Matilda Anderssons röst emellanåt blir till ett instrument på samma våglängd som Gahrton barytonsax, Lisa Grotherus basklarinett, Milton Öhrströms piano, Boel Mogensens bas och Julia Schabbauers trummor.

Av de tio låtarna på albumet är uttrycket som mest expressivt i Låtarna och den mångskiftande Mikrokosmos, samtidigt som låtar som Gå vidare och Visby visar Fartyg 6 från en förföriskt luftig sida, en närmast skärgårdsjazzig sådan.
Peter Bornemar


Rikt varierat tonlandskap fyllt med 
oförutsägbart, melodiöst pianospel.
Lisa Ullén
Piano Works
(Disorder/Plugged)

Det finns all anledning att betrakta soloverket Piano Works som pianisten Lisa Ulléns magnum opus. Tre cd som på ett utmärkt sätt speglar hennes tonkonst inom de allt annat än tydligt avgränsade områdena improvisationsmusik, frijazz och konstmusik. Dessutom smakfullt förpackade i en slimmad långbox utan onödiga krusiduller.

Även om de 26 stycken som ryms på skivorna tidsmässigt hade rymts på två skivor (den totala speltiden är runt 100 minuter) bidrar uppdelningen på tre skivor till att förstärka och kondensera vart och ett av styckena.

Musiken är rikt varierad både vad gäller innehåll och omfång, där det kortaste stycket, det 55 sekunder långa Chair Two, har en lika stark egenkaraktär som det dryga 13 minuter långa stycket Yesterdays.

Det är långt ifrån någon bakgrundsmusik, utan kräver koncentration av den som lyssnar. Samtidigt är det inget motsträvigt eller svårt tonlandskap som Ullén målar upp med sitt på samma gång oförutsägbara som melodiösa improvisationsspel.

Klangbilden hon återger är genomgående sparsmakad och aldrig någonsin kraftfullt bombastisk, vilket omintetgör jämförelser med pianister som exempelvis Misha Mengelberg och Irene Schweizer (för att ta två musiker som också utgår från en europeisk frijazz- och improvisationskultur).

Bland mycket som fascinerar på Piano Works är det den sexdelade sviten Hollow, som fyller den tredje skivan, som utgör ett slags epicentrum - utan att för den skull vara mer kärnfull än den övriga musiken.
Peter Bornemar


Extremt själfullt med såväl
ursinne som sårbarhet
Martin Küchen & Landaeus Trio
Vinyl
(Moserobie/Plugged)

Synnerligen efterlängtad återutgivning på cd av två vinylskivor som jag av någon obegriplig anledning inte (ännu) lagt beslag på, men som fortfarande finns att köpa – inte minst för den som vägrar kompaktformatet.

De första fem låtarna är hämtade från albumet Four Lamentations and One Wicked Dream of Innoncence, som spelades in april 2013. De övriga fyra är från The Pity of It All som spelades in december 2014 och vars konvolut pryds av ett av miljonprogramshusen i stadsdelen Årby i Eskilstuna, den stad Martin Küchens för övrigt härstammar från. 

Sättningen är i princip densamma på båda skivorna; Mathias Landaeus trio med honom själv, Johnny Åman på bas och Jonas Holgersson eller Chris Montgomery på trummor. Och så förstås huvudpersonen Martin Küchen, som skrivit merparten av kompositionerna och växlar mellan sopran-, alt-, tenor- och barytonsax.

Küchens spel är här, precis som alltid, fenomenalt. Oavsett vilken lur han använder är hans ton extremt själfull, och kan frambringa både ursinne och sårbarhet. Det sistnämnda dominerar i den ofta av svårmod präglade atmosfären i musiken här, inte minst i låtarna från The Pity of It All. Undantagen är det sprittande stycket One Minute of Innocence från Four Lamentations…och 11 13 47 (med Landaeus på clavinet) från The Pity of It All. 

Men musiken är också oerhört vacker, där framför allt Today is Better Than Tomorrow sticker ut med sin fantastiska inledning från den alltigenom lysande Mathias Landaeus. Några givna referenser är svåra att lyfta fram, men i mina öron finns här åtminstone en nyansblandning som går att härleda till såväl nordisk folkton och Gato Barbieri som till något dykt upp i John Zorns serie Radical Jewish Culture på Tzadik Records.
Peter Bornemar

Foto: Gunnar Holmberg/Dig Jazz


Snillrikt saxofonspel tilltalar
i välpolerad fusionjazz
Swenor Project 
The Stockholm Sessions
(Imogena Records/Border)

Swenor Project är en nybildad grupp med musiker från Sverige och Norge. Vet faktiskt inte när skivan är inspelad vilket tyvärr inte framgår av konvoluttexten. Musiken har en mix av jazz och fusion och appellerar säkrast till fusionlyssnaren.
Snillrike Robert Nordmark spelar tenorsax. Har aldrig hört honom i den här stilen men han är en respekterad musiker med ett brett arbetsfält. Hans genuina spel är verkligen tilltalande även utanför de konventionella jazzramarna och ger gruppen en tydlig identitet.

Keyboardist och pianist är Mats Byström som utöver studier i Stockholm även förkovrat sig i USA. Gitarristen Hans Mathisen rör sig inom samma idiom som Pat Metheny och Wes Montgomery. Utbildad i Trondheim är basisten Per Mathisen som även har studerat i Boston. På hans meritlista finns samspel med bland annat Terri Lyne Carrington, Geri Allen och Terje Rypdal.

Trumslagaren Peter Bylin kan peka på ett omväxlande spelschema med många av vårt lands kända artister utanför jazzreviret. Exempel är Charlotte Perrelli, Claes Janson, Helene Sjöblom, Pernilla Wahlgren och LaGayla Frazier.
Som synes är det en brokig karriär musikerna har bakom sig. Musiken är dock inte ointressant. Den är välpolerad men inte för insmickrande. Önskar dock att flera djärvare överraskningsmoment förekommit och tillfört en extra knorr. Trots mina synpunkter finns en kollektiv känsla i spelet som kunde betonats starkare för att musiken skall gripa tag.

Skivans spellängd är mindre än i det gamla LP-formatet. Knappt trettionio minuter är med dagens måttstock spartanskt.
Göran Olson
 Visionär och kreativ musik 
i  lågmäld tänkvärda toner
Andy Sheppard Quartet 

Romaria     
(ECM/Naxos

)Andy Sheppard, brittisk saxofonist som gjort sig hörd för första gångerna I början av 1980-talet. Skivdebuterade som ledare för eget storband mitten av 80-talet likaväl som har stått som ledare för mindre besättningar vid skivinspelningar därefter Musikformen då nutidsjazz med traditionen i botten där han kunde ”ryta till” i högljudande tonkaskader. Vi har även kunnat höra honom tillsammans med pianisterna Rita Marcotulli, Maj-Britt Kramer samt i läckert triospel med Carla Bley/Stewe Swallow i en skiva utgiven 2013. Nu Romaria, med egenkomponerad ”finstilt” musik.

Hans senaste två album har präglats av musik i välformulerade lyriska toner. Båda med samma kvartett med Andy Sheppard spelandes tenor och sopransaxofon, Eivind Aarset gitarr, Michel Benita kontrabas och Sebastian Rochford trummor. Dagens album, mjukt lågmäld musik skriven av Sheppard, förutom titellåten Romaria som bär Brasilianske sångaren och kompositören Renato Teixeria´s signatur, inspelad i Lugano Schweiz 2017. Musiken visionär, lågmäld i tänkvärda toner som fångar lyssnarens intresse omedelbart.  Som en försiktigt uppvaknade en tidig morgon med And a Day, i synnerligen vackra långt utdragna toner. Och så fortsätter det hela skivans åtta titlar. Så samspelt som ett enda instrument. 

Det är kreativ musik som biter i engagerat spel trots sin lågmälda profil. Som i Thirteen, där Sheppards sopran ligger på toppen av arrangemanget. Likaså Pop, med tenoren som engagerar med sin enkelhet i spel till sköna klanger från gitarr och med lågmält aktivt trumspel. Titellåt Romaria, lyrisk tenor med sparsmakat bas och gitarr där trummorna nästan inte märks och They Came from the North, nordiskt sval i engagerat spel med aktiva trummor och där sopranens ljusa ton värmer. 

De tre sista titlarna, With Every Flower That Falls, All Becomes Again samt avslutande Forever sparsmakat mjukt spel rakt genom där allt lägger sig till ro. Musiken sitter ihop som en suite så lyssna den rakt genom, tillbakalutad i en skön fåtölj och blunda och bara njuta av alla avslappat melodiskt sköna linjer som målas upp i ens inre, och som engagerar.                                                                       
Thord Ehnberg


Formidabel trio där alla 
stöttar, fyller i och inspirerar 

Bobo Stenson Trio

Contra La Indecisión

(ECM/Naxos)

4Det här albumet var efterlängtat. Att vi fått vänta så länge kan måhända bero på att vår blågule pianogigant Bobo Stenson alltid vill bjuda på något som är till hundra procent konsekvent och genomtänkt.  För så är det naturligtvis den här gången också. Man skulle rent av kunna kategorisera innehållet på ”Contra La Indecisión” som en svit. Allt hänger ihop, och det finns både en början och ett slut. Och det är faktiskt inte första gången den gode Stenson inleder med en melodi av den kubanske folksångaren Silvio Rodriguez. Det gjorde han på klassikern War Orphans för 20 år sedan också. Fast den gången satt Jon Christensen bakom trummorna. Numera har en annan Jon, med efternamnet Fält, tagit över. Fast basisten Anders Jormin är förstås kvar.

Det är en formidabel trio Bobo leder. Och den är i lika hög grad en trio, i begreppets mest absoluta bemärkelse, som den som anfördes av, till exempel, Esbjörn Svensson. Eller varför inte Keith Jarrett? Alla drar åt samma håll, känner varandras intentioner och stöttar, fyller i och inspirerar. Musiken blir hel – och mycket vacker - oavsett om man ägnar sig åt eget material eller ger sin högst egna version av kompositioner som tillhandahållits av snillen som den franske excentrikern Erik Satie, den mångsidige ungraren Béla Bartok eller den katalanske pianisten och tonsättaren Federico Mompou.

Om jag tvingas välja några högst personliga favoriter på ”Contra La Indecisión” – vilket inte är lätt – så får det bli Belá Bartoks bröllopssång från Poniky, baserad på en slovakisk folkmelodi, eller Saties välkända ”Elegi”, som trion på ett intrikat sätt pumpar nytt liv i. Jormins småmuntra ”Oktoberhavet” går minsann inte av för hackor heller.

Undras förresten var Anders Jormin får sina melodititlar ifrån. Gör han som Jan Johansson, drar till med något som bara dyker upp? Något han ser på en vägskylt eller i en tidningsrubrik? Varför han döpt sina tre övriga bidrag till plattan, ”Doubt Thou the Stars”, ”Stilla” och ”Three Shades of a House”, ska han få förklara någon gång när vi ses.

Det här är ett alldeles utsökt album. Rent av ett av Bobo Stensons allra bästa sedan debuten på ECM för 47(!) år sedan. Det säger en hel del!
Jan Olsson 

Läs mer om Bobo Stenson


Inspirerande när originell grupp
skapar egenartat ljudlandskap
Johan Graden
Olägenheter
(Moserobie/Plugged)

Pianisten och kompositören Johan Graden har tidigare samarbetat med bland andra Joakim Milder, Sofia Karlsson, Anne Sofie von Otter, Lina Nyberg och, inte minst, som kapellmästare och arrangör tillsammans med Rikard Wolff.

Förra året var han med om att på skivan Bakgrundsmusik (Bakgrundsmusik Records) gjuta nytt liv i låtar av Lennie Tristano, Warne Marsh och Lee Konitz tillsammans med klarinettisten Per Texas Johansson och trumslagaren Konrad Agnas.

Albumet Olägenheter, som spelades in i Atlantis-studion i Stockholm förra våren, är Gradens första i eget namn och profilerar honom framför allt som kompositör i ett ljudlandskap som växlar mellan modern klassisk kammarmusik och jazz på ett högst egenartat sätt. 

Med sig i de nio kompositionerna har Graden såväl Per Texas Johansson och Konrad Agnas som violinisten Josefin Runsten och basisten Per-Ola Landin, vilka tillsammans skapar en påtaglig spänning i den originella och genomgående melodiösa musiken.

Någonstans har det uttryckts att Johan Graden influerats av tonsättare som Messiaen och Poulenc; själv hör jag kopplingar till Henryk Górecki och i viss mån till Arvo Pärt. Samtidigt utgör avgjort jazz en grundpelare i musiken, som på ett alltigenom högst inspirerande album är som allra mest så i stycket Odrömt.
Peter Bornemar
Blunda och njut av innerliga
och personliga filmmusiktolkningar
Norma Winstone
Descansado – Song for Films
(ECM/Naxos)

Det här ett fullständigt underbart album med en av vår kontinents mest hörvärda sångerskor, Norma Winstone från London.

Miss Winstones karriär är lång och krokig som en byväg i Medelpad. Enligt säkra källor debuterade hon som professionell artist redan som 17-åring, och utan att avslöja Normas ålder, något som min känsla för takt och ton förbjuder, kan jag i alla fall tala om att det var för sisådär 60 år sedan. På en del sätt påminner Norma W om vår egen Monica Z. Det vill säga att hennes konstnärskap är lika brett: ingen genre tycks vara henne främmande. Det har hon visat genom åren. Huvudsaken är att det man gör blir bra och att man gör det med hjärtat. Fast där upphör förstås de flesta likheterna med vår blågula Monica Z från Hagfors. Men för den som eventuellt tror att Norma alltid låter så som hon gjorde tillsammans med sin make, pianisten John Taylor, som tyvärr gick hädan för ett par år sedan, och gruppen Azimuth, kan jag tala om att jag hörde henne livs levande för några år sedan tillsammans med Denis Kings storband. Då lät hon som en sentida släkting till Vera Lynn, Englands svar på Ulla Billquist. Så det så!

Den Norma Winstone vi möter på ”Descansado” är samma Norma som vi bekantade oss med på det underbara albumet Stories Yet To Tell (ECM) för några år sedan och för inte så länge sedan under ett bejublat gästspel på Fasching i Stockholm. Sällskap har hon, nu som då, av pianisten Glauco Venier och sopransaxofonisen/basklarinettisten Klaus Gesing. Den här gången deltar också Mario Brunello på cello och Helgen Andreas Norbakken på diverse slagverk här och var. Och stämningen är precis lika skönt förtätad den här gången och samförståndet och kommunikationen är total som det var när Stories Yet To Tell spelades in.

På ”Stories Yet To Tell” blandade Norma friskt och bjöd på både vaggvisor från 1200-talet och alster signerade Wayne Shorter och Maria Schneider. Den här gången har hon fastnat för filmmusik som de flesta av oss förmodligen inte lade märke till, eftersom den passade så väl in det som tilldrog sig på vita duken. Möjligen känner vi igen temat från Taxi Driver och ledmotivet från Il Postino. Men Nino Rotas ”Amacord” från Fellinis mästerverk med samma namn och Ennio Morricones ”Malena” från filmen som hette likadant som melodin, har åtminstone gått mina öron förbi. Här serveras de i alla fall i all sin glans i Norma Winstones och hennes medmusikers innerliga och personliga tolkningar. Det är bara att blunda och njuta, något man inte kan (eller bör) på biografen.
Jan Olsson  
Sherlock Holmes spännade värld i 
starka kompositioner, utsökt solospel
Fredrik Lundin           
 5 Go Adventuring Again             
(Stunt)

Fredrik Lundin är en dansk saxofonist med uppväxt i Helsingør, och som gjorde sig hörd för första gångerna i början av åttiotalet i jazzkretsar i Köpenhamn. De första skivinspelningarna under eget namn kom mitten av åttiotalet. Det är dock några år sedan jag hörde något i skivväg från honom med honom som bandledare. Senast med sin Overdrive med stor besättning i ett album betitlat Plays Musik of Leadbelly inspelad 2004. Bluesfylld musik genomgående således då, med Fredrik Lundins egen betoning på musiken.

Även här i detta album betitlat 5Go Adventuring Aganin, har Fredrik Lundins personlighet till skrivsätt och i arrangemang. Musiker förutom honom själv spelandes tenor, mezzosopran och barytonsax, Tomasz Dabrowski trumpet, Peter Hängsel trombon, Joel Illerhag bazanatar, (en femsträngad akustisk bas utrustad med resonanssträngar) samt Anders Provis trummor och i ett spår tillkommer Jesper Løvdal kontrabasklarinett. En kvintett med ett stort brett sound som får mig som lyssnare förnimma ett band med större besättning man hör.

All musik är skriven och arrangerad av Fredrik Lundin. Som jag uppfattar sitter ihop som en suite, även om det är enskilda stycken. Inledning med en musikalisk skildring av The Hound of Baskerville, den demoniska hund som släkten Baskerville förföljs av i Sir Arthur Conan Doyles detektivroman. Spröda toner från bazantar spelad med stråke av Illerhag till inledning, följt av ödesmättad trumpet från Dabrowski. Musiken stegras i brett ensemblespel, med Lundin i mäktigt solospel på tenoren. Stycket avslutas i fin övergång i efterföljande betitlat Cumbling Castle, som en fridsam gryning övergående i smått sakralt tonspråk, samt ävenledes Wondring, med Illerhag, Hängsel i utmärkt solospel på sina respektive instrument bazantar och trombon. Helt utmärkt skildrad med den mystik som omger romanen, En mystik som även känns i samtliga titlar.  Dodging Bullets, gungar friskt och i medium tempo The Pond, båda med frächt solospel av Lundin på tenor och barytonsax. Den innerligt vackra Borderland ägs till största delen av Dabrowsiks läckra trumpetspel låten genom och i Jumping Jack rider hans trumpet på toppen av det arrangerade. Tilbage til start, eftertänksamt långsam med sopranen i huvudrollen låten genom.

Visst, det finns helt underbart solospel i skivan men det är ändå varje kompositions starka innebörd spelad med känsla och inlevelse av de medverkande som tjusar mig som lyssnare som allra mest. Man riktigt känner detektiven Sherlock Holmes spännande värld invävd i musiken. En stark skiva.              
Thord Ehnberg
Personliga,chosefria jazzvisor 
om vardagliga saker och tankar 
Amanda Ginsburg         
Jag har funderat på en sak      
(Ladybird/Naxos)       3? DIG
 
Amanda Ginsburg är ett nytt namn på jazzens sångscen. Kommer från Stockholm med skolgång vid musiklinjen på Södra Latin. Jazzlyssnare och musikbranschen har fått upp öronen direkt och uppmärksammat henne efter det att hennes singel Havsmelodi släpptes i början av 2017. Under hösten nominerad av P2 till en Jazzkatt som Årets nykomling.  Efter ytterligare en singel, Flykten från vardagen,  kommer nu  hennes fullödiga debutalbum.

Det mesta av musiken skriven och textsatt av Amanda Ginsburg, i en stil som kan benämnas jazzvisa. Hon har mjukt vacker ljus röst och textar bra. Sjunger okonstlat chosefritt med lätt personlighet med texter på svenska om vardagliga saker och tankar. Några titlar sticker dock ut med mer jazzkänsla. Som Flykten från vardagen, som gungar så bluesfyllt härligt i swingtraditionen och där Nils Landgren tillkommit och förgyller med fint trombonsolo. 

Och fler finns. Spåret Står vid mitt ord får mig osökt att tänka tillbaka i tiden på vad Jan Johansson skapade på sin tid för över femtio år sedan. Den så smekande balladen Vargtimma, fylld av mystik i sökande återhållen sång med Joel Karlssons basklarinett i obligat har något av fäbodjäntas vemodiskt trista ensamhet till tonspråk. Och så har vi den härligt valsgungande Havsmelodi, med korta inslag av Lars Färnlöfs vackra och berömda Att angöra en brygga, involverad i kompositionen. Och så bjuds stilla vissång i den traditionella visan Yaqui, som vackert avslut på en skön musikstund vid stereon.

Instrumentalt bjuds mycket skickligt piano från Filip Ekestubbe som får en extra eloge för sitt eminenta solospel i många av skivans elva titlar. Följsamt bra bas spelar Ludvig Eriksson och Ludwig Gustafsson alerta trummor.

Thord Ehnberg


Rent, snyggt och smakfullt.
Men det fläktar inte alls!

Stacey Kent

I Know I Dream
I(OKeh/Sony)

”I Know I Dream” är – om jag har räknat rätt - den mycket populära, snart 50 år gamla, amerikanska sångerskan (bosatt i England) Stacey Kents femtonde album i eget namn. Precis som de flesta av hennes fjorton tidigare alster är det naturligtvis bra. Fattas bara annat! För Stacey kan förmodligen inte sjunga dåligt, även om hon anstränger sig. Och här och var har skivan följaktligen höjts till skyarna. I DownBeats februarinummer har den till och med fått hela fem stjärnor – högsta tänkbara betyg alltså.

Och visst: Stacey sjunger rent, snyggt och ytterst smakfullt både på engelska och franska, och orkestern, med bortåt 40 stråkar, nio rörblåsare, harpa och valthorn, klingar vackert i ambitiösa arrangemang signerade Tommy Laurence. Dessutom backas naturligtvis Miss Stacey, eller Mrs Tomlinson som hon egentligen heter, upp av sin egen kvintett och äkta maken Jim, som trakterar tenorsaxofon för det mesta. Melodivalet går inte heller av för hackor: Antonio Carlos Jobim, Serge Ainsbourg, Lobo och Léo Ferré står för en del av grannlåten och resten har Nino Ferrari, Alan Brandt och – inte minst - Mr Stacey, alltså Mr Tomlinson, stått för. Som pricken över i har man dessutom förmått ingen mindre än nobelpristagaren Kazuo Ishiguro att tota ihop texten till två av Tomlinsons kompositioner. Det är bäst att ta ut svängarna ordentligt när man väl är igång.

Det är bara det att nästan allt låter likadant. Och dessvärre inte så lite pretentiöst. Men gillar man lättsmält, strömlinjeformad underhållningsmusik utan hörn och hullingar, så är förstås skivan ett fynd. För det radioprogram som gick strax för midnatt förr i världen och hade rubriken ”Godnattmusik” hade den varit som klippt och skuren. Du blir garanterat aldrig störd under den dryga timme det tar att ta sig igenom de tolv numren, och du somnar förmodligen gott och utan mardrömmar. Inte ens den vanligtvis rätt så spelglade Jim Tomlinson gör särskilt mycket väsen av sig. Några halvljumma och oinspirerade Getz-obligaton här och var är allt han åstadkommer förutom att han håller i dirigentpinnen för det mesta.

I början av sin karriär var Stacey Kent en frisk fläkt. Numera fläktar det inte alls. Kom igen, Stacey!

Jan Olsson


Expressivt och dynamiskt
med fläskigt, kra
ftfullt saxspel
Aalberg/Kullhammar/

Zetterberg/Santos Silva
Basement Sessions vol. 4

(The Bali Tapes)
(Clean Feed Records)

Efter två volymer som trio och en tredje som kvartett finns nu också en fjärde volym i den serie med Basement Sessions som saxofonisten Jonas Kullhammar, basisten Torbjörn Zetterberg och norske trumslagaren Espen Aalberg utformat de senaste åren.

På den i Ljubljana inspelade tredje volymen i serien gästspelade norske saxofonisten Jørgen Mathisen - här är det den portugisiska trumpetaren Susana Santos Silva som utgör det extra elementet i den expressiva musiken.

Albumet är inspelat på Bali, vilket också framkommer i de mikrotonala harmonierna och gamelantraditionen i allmänhet som färgar en ensemblemusik som annars i hög grad hämtar näring från hardbopens och den fria improvisationsjazzens kraftfält.

Det handlar om en sällsynt lyckad syntes mellan två tämligen disparata musikkulturer som här kommer så nära varandra att det låter närmast självklart.

Aalberg står bakom samtliga fem kompositioner på albumet, som lämnar rejält med utrymme för framför allt Jonas Kullhammars varierade men oftast fläskigt kraftfulla saxofonspel – samtidigt som alla fyra musikerna är starkt bidragande till det dynamiska uttryck som förmedlas.

Peter Bornemar


Goran Kajfes tar med oss på
ännu en fascinerande resa
Tropiques
Enso
(Headspin Recordings/Border)

Med titelspåret som det enda, dryga 50 minuter långa stycket, tar Goran Kajfes åter med oss på en vindlande resa i den fascinerande värld av organisk groove han annars ofta besöker med sin Subtropic Arkestra.

Tropiques är således ytterligare en ny gren på Kajfes musikträd, som han här låter växa ut tillsammans med basisten Johan Berthling, trumslagaren Johan Holmegard och pianisten Alexander Zethson.

Enso genomsyras av en enkel, repetitiv melodislinga som rör sig genom stadier av stilla kontemplation, suggererande hypnos och böljande funk i en stil som lånar lika mycket från minimalism som psykedelia.

Det är fantasieggande musik, som trots det basala grundkonceptet ständigt roterar runt som vore den placerad i ett kalejdoskop. Kajfes växlar mellan trumpet och ett spel på Moog synthesizer som skickar tankarna till 1970-talet utan att det därför finns något som helst retroaktivt i musiken.

Skivan finns utgiven på cd i 500 exemplar, vilket gör den till en exklusivitet i dubbel mening.
Peter Bornemar
Se DIG-recensioner svensk jazz på skiva 2017
Utforskande triomusik

fylld med energi och glöd,
Håvard Wiik Trio
This Is Not a Waltz
(Moserobie/Plugged)

Norske pianisten Håvard Wiik är möjligen mest känd som en av medlemmarna i norsk-svenska gruppen Atomic, där också trumpetaren Magnus Broo och saxofonisten Fredrik Ljungkvist ingår.

Men Wiik har bland en hel del annat även gjort ett par fina duoinspelningar med saxofonisten Håkon Kornstad (Eight Tunes We Like och The Bad and the Beautiful), soloalbumet Palinodes och för tio år sedan The Arcades Project med en trio med sina landsmän basisten Ole Morten Vågan och trumslagaren Håkon Mjåset Johansen (alla nämnda skivor utgivna på Moserobie).

Efter att ha legat i dvala under fem år är hans trio nu åter aktuell med ett album som lyfter fram Wiiks särpräglade tonspråk i åtta kompositioner som varierar tempo- och klangmässigt både sinsemellan och inom varje stycke.

Det handlar om utforskande musik fylld med energi oavsett graden av glöd, där den kollektiva improvisationen skänker extra näring åt de tydliga strukturer och melodier som präglar var och en av kompositionerna.

Albumets två inledande stycken Calligrams och Neidbau är fullfjädrade exempel på när Wiiks kreativitet flödar som allra starkast, och dessutom omhändertas på ett suveränt sätt av tre fenomenala musiker.
Peter Bornema
r


Suggestivt och tonskönt med 
briljant, passionerat oudspel

Anouar Brahem/Dave Holland/

Jack DeJohnette/Django Bates

Blue Maqams
(ECM/Naxos)

Den tunisiske oudspelaren Anouar Brahem har sedan tidigt 1990-tal gjort dryga dussinet skivor för ECM vilka alla präglats av en stämningsfull blandning av arabisk klassisk musik, folkmusik och jazz. Själv anser sig Brahem inte vara någon jazzmusiker, men finner i sin musik ett nära släktskap med improvisationen inom jazzen.

Detta visar han inte minst på senaste albumet Blue Maqams, där han samarbetar med Dave Holland, Jack DeJohnette och Django Bates i musik som når närmare jazzmusiken än någon av hans tidigare skivor gjort.

Samtidigt vilar den genomgående suggestiva och tonskönt melankoliska musiken tungt på arabisk musik, och det inte bara beroende på Brahems lika briljanta som passionerade oudspel. 

Samtliga nio kompositioner är också skrivna av Brahem, varav två av dem – Bahia och Bom Dia Rio – så tidigt som 1990. Den förstnämnda finns för övrigt även med på Brahems album Madar (ECM, 1992), som han delade med Jan Garbarek och tablaspelaren Zakir Hussain.

Även om Blue Maqams är ett kvartettalbum färgas flera spår av delikat duospel. Dave Holland, som Brahem samarbetade med på albumet Thimar (ECM, 1998), är förträfflig rakt igenom men ínte minst i stycket Bahia. Pianisten Django Bates har en framträdande roll lite varstans, men framförallt i styckena La Nuit, La Passante och The Recovered Road to Al-Sham.
Peter Bornemar


Skönt, avslappnat, samspelt
med oljefatet i förgrunden
Rudy Smirh Quartet 

Glass World                   
(Stunt Records  )  

 Rudy Smith, ” The Pan Man” som han namnats, spelar ett så ovanligt instrument i jazzsammanhang som steel pan. Fritt översatt ståltrummor eller som vi oftast benämner dem, oljefat. Förutom en skiva som utgavs 2015 var det länge sedan jag hörde honom. På vinyl från mitten av åttio och nittiotalet närmare bestämt. Spel på oljefat startade någon gång underfyrtiotalet på Trinidad, under calypso erans storhetstid. En plats som Rudy Smith föddes och växte upp. Rudy Smith flyttade dock under femtiotalet till Europa och bosatte sig efter en tid i Skandinavien.

Instrumentets spröda korta ton får i Rudy Smith´s hantering en distinkthet i sin egenart som bryts loss från övriga instrument på ett förunderligt sätt. Närmast likartat som en xylofon. Melodiöst och vackert tilltalande musik i den swingfyllda andan uppblandad med sirligt vackert balladspel cd:n genom. Musiken mestadels skriven av denna skivas pianist Ole Matthiessen, som även fanns med i en vinyl betitlad ”Still Around”, utgiven 1984. Även utmärkt spelande trummis, Ole Streenberg spelade med Rudy Smith under åttiotalet medan basist Henrik Dhyrbye kom med tiotalet år senare. Samspelta musiker således.

Musik förankrad i femtiotalets så sköna swing/bop anda med en titel från Smith´s penna. Den så melodiöst vackra och bluesfyllt tilltalande Blues for Rasta Prasta, som tillsammans med Johnny Green´s  innerligt vackra och synnerligen välkända Body and Soul, samt då Matthiessens likaledes vackra ballad, Glass World som bildar titeln till denna skiva, spelas alla med innerlig känsla och värme. Solistiskt mycket från Rudy Smith alto pan i dessa likaväl som i lössläppt gungande Stand By, som inleder och där alla medverkande presenterar sig med bra spel.

Tryck och intensitet har One for Bent, där Jesper Lødal, tenorsax tillkommer och i Spanish Sparrow, presenteras ytterligare en musiker, nämligen Bjarne Roupè gitarr, givetvis med flamencoinspirerat spel. I den valsgungande avslutningen med Waiting for the New One, finner vi åter Jesper Lødal tenorsax med bra spel. Samtliga titlar från Matthiessens penna. Lättsam skönt avkopplande lyssning hela skivan genom. 

Thord Ehnberg


Sofistikerade kompositioner 
tolkas avspänt och frimodigt 
John Venkiah Trio

Elevation
(Imogena/Border Music)
 
Pianisten och sångaren John Venkiah är bosatt i Malmö. Han föddes i England 1986 och flyttade till Sverige 1998. Efter studier vid Lunnevads Folkhögskola antogs han som elev vid Musikhögskolan i Malmö där han bland annat hade Jan Lundgren som lärare och mentor. John har influerats av musiker som Keith Jarrett och Brad Mehldau. På sångavdelningen lyfter han fram Chet Baker, Sinatra och Stevie Wonder. Tyder på ett brett spektra.

Jag uppskattar Johns avspända melankoliska pianospel som håller en personligt tilltalande nivå som bör uppmärksammas även utanför Malmöregionen. Det är nyckeln till trions profilering och utstrålning.

Alla kompositioner är skrivna av John och har en sofistikerad framtoning som lockar. Helt klart har han en ådra som kommer att verka sig starkare inom en snar framtid. Lite mer avvaktande är jag till sången som inte ligger på samma plan. Kommer kanske när han blivit mer rutinerad. Det låter lite tamt och konstlat utan att beröra på samma vis som pianoinsatserna.
 
Även om jag verkar en aning njugg i min uppfattning vill jag definitivt hylla trions frimodiga agerande och framåtanda. Man skall inte glömma basisten Simon Peterson och trumslagaren Kristoffer Rosfelts spel som är värt att följa upp framöver.

Göran Olson


Ymnigt utsökt växelflöde mellan 
funk, swing, hardbop & avantgarde.
Vijay Iyer Sextet

Far from Over
(ECM/Naxos)

Den amerikanske pianisten Vijay Iyer har sedan skivdebuten 1995 gjort ett tjugotal skivor som varierat rejält både vad gäller sättning och innehåll. Iyers tonpalett har pendlat mellan elektroakustisk musik, stråk- och kammarmusik, filmmusik, poesi och performance och den klassiska jazztrioformation med basisten Stephan Crump och trumslagaren Marcus Gilmore han förmodligen är mest känd för.

På sitt nya album, hans femte för ECM, mönstrar han en sextett som innehåller idel starka namn – däribland altsaxofonisten Steve Lehman och trumslagaren Tyshawn Sorey - i tio sinsemellan rejält omväxlande kompositioner. Alla skrivna av honom själv.

Det är en imponerande samling låtar som hanteras förträffligt av gruppen och resulterar i ett ymnigt och utsökt växelflöde mellan funk, swing, hard bop, lyrisk kontemplation och avant-garde.
Funkinslagen är mest påtagliga i låten Nope och En of the Tunnel, där den sistnämnda erinrar om det Miles Davis gjorde i början av 1970-talet. Titelspåret är en skönt kantig och närmast folkdansrytmisk låt med både östeuropeiska och indiska drag och är, efter den intensivt pådrivande och mästerliga Good on the Ground albumets mest omedelbart tilltalande inslag.

Far from Over är Vijay Iyers mest varierade och starkaste album hittills, och kommer sannolikt att dyka upp på flera listor över 2017 års bästa jazzskivor.
Peter Bornemar


Se recensioner svensk jazz på skiva 2017
Allt är rytmiskt, harmoniskt 
och  melodiskt raffinerat!

Ewan Svensson
Sometime Ago
(ESM Prod./ info@esm-prod.com )

Det är märkligt, att det inte talas mer om gitarrägare Ewan Svensson från Falkenberg. Åtminstone bland oss vanliga jazzkonsumenter. Musikerna, både här hemma och lite varstans i utlandet, känner förstås till honom mycket väl. Fråga Randy Brecker, Harry Allen, Håkan Broström, Palle Danielsson, Jan Lundgren, Scott Hamilton, Ove Ingemarsson, Yasuhito Mori och Uffe Andersson till exempel! Anledningen till den anspråkslöse Ewans relativa anonymitet är förstås, åtminstone delvis, att han har vägrat att flytta till Stockholm för att kontinuerligt synas och höras på de ställen det skrivs och talas om. 

Ett annat skäl är att han har ägnat åtskillig tid åt att vara pedagog och arrangera sina populära Falkenbergs Jazzdagar en gång om året. Fast då och då ger han sig i alla fall ut i världen och visar upp sig. Han har, till exempel, gjort succé i Japan! Och faktiskt även lite här och var ute i Europa. På senare år har han dessutom farit runt på våra svenska jazzklubbar som en av Janne ”Loffe” Carlssons ”Playmates” och tillsammans med sin begåvade dotter, sångerskan Hannah Svensson. Några skivor, faktiskt bortåt 20 stycken, har det också blivit mellan varven. Varav ett par kritikerhyllade sådana på senare tid i sällskap med Hannah.

”Sometime Ago” låter oss ta del av Ewan Svensson helt på egen hand. Hemma i sin studio har han, utan pretentiösa förberedelser och konstfulla arrangemang, lekt med ett knippe outslitliga standards hämtade ur den amerikanska sångboken. Och här och var har han i efterhand, varsamt och med osviklig smak, lagt till en och annan extra stämma, som gör att han således spelar duett med sig själv. Bland de 13 melodier Ewan har valt som underlag för sina högst hörvärda tonbroderier kan nämnas Hoagy Carmichaels vackra ”Skylark”, Jimmy van Heusens ”I Thought About You” och ”Here´s That Rainy Day” och Robin Raingers ”If I Should Lose You”. Men det bästa kommer till sist: Bill Evans och Miles Davis ”Blue in Green”, en klassiker som dök upp för första gången på Miles odödliga album ”Kind of Blue”. Ewan ger den helt egen och mycket personlig tolkning.

Så här lycklig tror jag inte att jag har blivit av en gitarrplatta sedan jag inhandlade Joe Pass första soloalbum på Pablo-etiketten för drygt 40 år sedan! Ewan Svensson är, precis som Pass var det, en virtuos av högsta och ädlaste dignitet. Det mesta tycks gå så lekande lätt och inte för ett ögonblick smakar det uppvisning. Och allt är så rytmiskt, harmoniskt och melodiskt raffinerat att man blir riktigt överlycklig.
”Sometime Ago” borde ingå i standardutrustningen på varje musikskola där det undervisas i gitarrspel. Och att alla jazzgitarrister snarast bör införskaffa albumet är en självklarhet!
2017 års bästa svenska jazzalbum?

Jan Olsson


Sköna drömmar med
avslappnad, njutbar jazzsång
Sinne Eeg                            
Dreams                              
(Stunt)              
Sinne Eeg från Danmark har på relativt kort tid gjort sig ett namn inom jazzmusiken med personligt präglad framtoning i sin sång. De första cd skivorna kom i börja av detta århundrade. Nu har hon släppt sitt nionde album, betitlat Dreams. Och det är sköna drömmar hon bjuder på. Sex titlar eget skrivet material plus fyra ur den så ofta använda ”American song book”.
 
Början med sin egen, innerligt vackra och bluesfyllda The Bitter End, där Sinne Eeg´s röst har innerlig känsla med bluesfyllt betoning. Med bas och trummor, strikt återhållet spelade av Scott Colley respektive Joey Baron, samt Jacob Christoffersens så bluesfyllt accentuerande vid tangenterna på pianot. Låten suger sig in i medvetandet och sitter där och är helt klart bästa spår bland albumets tio, tillsammans med avslutande, Cole Porters så välkända och gungglada Anything Goes. Även likaledes välkända Porter melodin What Is This Thing Called Love, med långt stycke läcker scatsång till enbart trummor till inledning, följt av instrumentalt bra solospel av många i gruppen. Richard Rodgers/Lorentz Harts, smått svalt valsgungande Fallin In Love With Love, där rösten används som ett instrument i bop/scat-fraser, samt den läckert personliga sången I´ll Remember April från Gene De Paul/Patricia Johnston/Don Ryes pennor, tolkas fint och även de och tjusar mitt öra. 
 
Bland Sinne Eeg´s titlar med så fint samspel mellan hennes scat/bop sång och Larry Koonse´s gitarr och Christofersens piano, medan det är balladsång med känsla och värme i Love Song och Time to Go. I titellåten Dreams, nynnar Sinne ordlöst synkront tillsammans med instrumenten. Aleppo, så försiktigt avskalat och ödesmättad med försiktig ”mollböj” i sång och spel.  En avslappat njutbar sångstund Sinne Eeg bjuder i sitt nionde album.

Thord Ehnberg


Kraftfullt dynamiskt och originellt
- med fenomenala musiker!
Steve Coleman

Morphogenesis
(Pi Recordings/Forsyte)

Altsaxofonisten Steve Coleman är en av de stora stilbildarna inom modern jazz. Vägen dit har gått från uppväxten i Chicago och vidare till New York, där han spelade med bland många andra Thad Jones och Mel Lewis, Sam Rivers, Cecil Taylor, David Murray och Abbey Lincoln.

Med sitt första egna band the Five Elements lanserade han i mitten av 1980-talet konceptet M-Base ("macro-basic array of spontaneous extemporization"), som blandade funk, soul, världsmusik och jazz. Knutna till M-Base var också musiker som Gary Thomas, Geri Allen, Greg Osby, Robin Eubanks och Cassandra Wilson.

Efter flera skivor för Winter & Winter och RCA/Novus är Steve Coleman sedan 2010 kopplad till Pi Recordings, där Morphogenesis är han femte album på den etiketten. Hans förra skiva Synovial Joints valde jag för övrigt till Årets internationella skiva 2015 i DigJazz årliga sammanställning.

Morphogenesis består av nio kraftfullt dynamiska och synnerligen originella kompositioner som förutom att vara delikat arrangerade och instrumentsatta (alt- och tenorsax, trumpet, klarinett, violin, piano, bas, slagverk och röst) på ett egenartat sätt knyter ihop bebop, hardbop, funk och blues med konst- och kammarmusik.

Stycken som det inledande Inside Game, Roll Under and Angles och Morphing åkallar en revitaliserad Ellington (som inte är en långsökt referenspunkt rakt igenom). Samtidigt är det avslutande stycket Horda, som är albumets mest mustiga inslag, snarare en referens till jazzpionjären Raymond Scott.

Colemans musiker är fenomenala, och att jag nämner Jonathan Finlayson på trumpet, Matt Mitchell på piano, Rane Moore på klarinett och Maria Grand på tenorsax betyder ingalunda att de andra fyra är mindre är lysande. Själv spelar Steve Coleman altsax i en muskulös stil som skickar en och annan tanke till ingen mindre än Charlie Parker.

Det finns onekligen en hel del som pekar på att Morphogenesis kommer att vara en stark kandidat till 2017 års bästa internationella skiva.
Peter Bornemar


Ypperlig sammanställning

över vitalt och dynamiskt

svenskt jazzdecennium
Svensk Jazzhistoria Vol.11

1970-1979

Jazz Cosmopolit
(Box med 4 cd som omfattar åren 1970-1973, 1973-1975,

1976-1977, 1978-1979 + 188-sidig textbok

Lä hela recensionen


Suveränt, sprudlande  duosoel 
med europeiska frijazzens gudmor 
Irène Schweizer & Joey Baron
Live!

(Intakt/Naxos)

Chris Speed Trio
Platinum on Tap

(Intakt/Naxos)
,

Efter att länge har varit tämligen svåråtkomlig finns nu glädjande nog det schweiziska skivbolaget Intakt Records katalog tillgänglig genom svensk distribution. 
Det handlar om i närmare 300 kvalitativa utgåvor med i många fall fenomenala inspelningar med modern, ofta experimentell jazz med framför allt – men långt ifrån bara - europeiska musiker. Här finns skivor med bland många andra Alexander von Schlippenbach, Cecil Taylor, Barry Guy, Sten Sandell, Anthony Braxton och Steve Lacy.

Något av en gudmor för hela Intaktkatalogen är den fantastiska pianisten Irène Schweizer, som nu hunnit fylla 76 år och var en av portalfigurerna i den europeiska frijazzen på 1970-talet. Bland annat via album som Wilde Senoritas, Hexensabbat, Tuned Boots och Messer för FMP.
På Intakt har Schweizer medverkat på mer än 20 album, varav åtta soloalbum och lika många i duo med trumslagarna Louis Moholo, Andrew Cyrille, Han Bennink, Pierre Favre, Günter Sommer och nu också Joey Baron – en synnerligen vidsynt trumslagare som spelat med såväl Dizzy Gillespie och Chet Baker som Bill Frisell och John Zorns Naked City och Masada.

Duoskivorna är överlag suveräna, och ävenså denna liveinspelning med Joey Baron från Unerhört-festivalen i Zürich hösten 2015. Musiken i de sju kompositionerna här (på pappret fyra av Schweizer och tre av Baron) blandar friskt, frekvent och förlösande mellan bebop, post-bop, fritt improviserande och frenetisk swing.
En fulländad kombo, där Schweizers oförutsägbara växlande mellan mjukt och hårt, harmoni och disharmoni - via stenhårt klusterspel och frenetiska löpningar matchas perfekt av Barons ibland försiktiga, ibland aggressiva kommentarer. 

Innerligt, subtilt med saxofonkameleont

Om attityden från Schweizer och Baron är sprudlande och ibland stojande är den behärskad och återhållsam hos den amerikanske tenorsaxofonisten Chris Speed och hans trio med basisten Chris Tordini och trumslagaren Dave King. Åtminstone på Platinum on Tap, där Speeds tenorspel är så dämpat att tonen närmast påminner om den från en fagott.

Men så har det inte alltid varit för denne kameleont i skärningspunkten mellan jazz, rock, electronica, klassisk och improviserad musik. På 1990-talet var Speed involverad i New Yorks downtownscen tillsammans med bland andra Tim Berne, Dave Douglas och Myra Melford, och ännu lite senare ingick han i  den genrebrytande gruppen Pachora tillsammans med bland andra trumslagaren Jim Black. 

Chris Speed står själv bakom åtta av de tio kompositionerna på Platinum on Tap, som präglas (och genomsyras) av hans melodiösa och innerligt subtila spel i vad som vanligtvis har en dragning åt balladhållet. Ett intryck som förstärks i tolkningen av Hoagy Carmichaels Stardust, och inte heller faller helt utanför ramen i en raffinerad version av Albert Aylers Spirits.

Peter Bornemar


Hemliga rum med närmast
oändliga strukturer och mönster
Tim Berne’s Snakeoil

Incidentals
(ECM/Naxos)

Den New York-baserade saxofonisten, kompositören och bandledaren Tim Berne är en av stora förnyarna inom den moderna jazzmusiken, samtidigt som han av någon märklig anledning torde vara en doldis för väldigt många.

På skiva har han figurerat med olika musiker och grupper (Bloodcount, Big Satan, Caos Totale m- fl.) sedan slutet av 1970-talet; via såväl sina egna skivbolag Empire och Screwgun som på etiketterna Soul Note, Winter & Winter, Clean Feed och nu senast ECM.

Incidentals är den fjärde skivan Berne gör för ECM med gruppen Snakeoil, som precis som på förra skivan You’ve Been Watching Me från 2015 utgörs av honom själv på altsax, Oscar Noriega på klarinetter, Matt Mitchell på piano och elektronik, Ches Smith på slagverk och Ryan Ferreira på gitarr.

Musiken inleds synnerligen försiktigt och återhållsamt med stycket Hora Feliz (titeln till trots), men övergår snart i den turbulenta komplexitet som kommit att känneteckna Tim Bernes tonspråk. Av de fem kompositioner på Incidentals, samtliga av Berne, håller sig två runt tio minuter, ett par strax därunder medan albumets huvudnummer, den extremt mångskiftande Sideshow, sträcker sig över 26 minuter.

Tillsammans med det eldfängda stycket Incidentals Contact är Sideshow albumets hemliga rum, med närmast oändliga strukturer och mönster att utforska. Förvisso handlar det musik som kräver närvaro och koncentration av den som lyssnar, men jag har lyssnat på albumet minst tio gånger och fascineras på nytt varje gång. Inte minst av den makalösa spelskicklighet som musikerna visar upp i det extremt utmanande materialet.
Peter Bornemar


Vacker, meloddisk musikmix ¨
som saknar utmanande udd
Ellen Andrea Wang        
Blank Out    
(Jazzland Recordings)      

Ellen Andrea Wang är en ung norsk sångerska och basist som jag lärt känna som en viktig kugge I gruppen Pixel.  Här i sin andra cd utgåva under eget namn betitlad Blank Out, (den första, Diving kom 2014) får vi musik med trådar som vänder sig mot ungdomlig pop/rock inspirerad musik. Ellen Andrea Wang har också skrivit all musik vi får höra. En musik med personligt sound med vacker melodisk betoning.

En mix av pop, rock och jazz således Ellen Andrea Wang bjuder sin publik denna gång. Cd:n är bitvis innerligt vacker men tyvärr saknas i fler av spåren den där engagerat utmanande udden vi jazzlysnare så gärna vill höra. Man får vänta fram till skivans femte spår, Electric, innan man finner engagemanget i hennes sång, med pådrivande basspel. En låt som för övrigt får fin övergång i nästa spår, Feeling, en fortsättning av i snarlik melodislinga och tempo som skapades i föregående titel. Visst, inledande Peace Prize, visionärt tjusig med övergång i mjuk lätt taggad sång till smått stressade trummor från Erland Dahlen och så finns där Martin Hagfors med ”megafonröst”, som inte förmedlar något ytterligare till innehållet. Hagfors har för övrigt textsatt sex av skivans titlar och tillsammans med Wang i den sjunde.  Andreas Uvo bjuder engagerat bra kort pianosolospel i Heaven och i en rytmisk Bad Blood spelar Wang fin bas. 

Till det bästa i denna cd hör även det vackra långsamma balladspelet med basen ensam i intro i avslutande Accord de Paris, övergående i andaktsfull försiktig ordlös sång och de övriga kommer in med ävenledes de i försiktigt spel. En skiva där Ellen Andrea Wangs sång har stundtals samma ungt okonstlade röstläge, så som Rickie Lee Jones hade i sin karriärs början. Något kort speltid, enbart strax över halv timman. En skiva som inte imponerar men får ändå godkänt.                                         
Thord Ehnberg
(Även foto Ellen Andrea Wang)
Okonventionell storbandsmusik

med spelglädje och sagolik rytmik
Jaco Pastorius 

Truth, Liberty & Soul
Live in NYC. The Complete

1982 NPR Jazz Alive Recording
(Resonance/Border)

Toots Thielemans berättade att elbasisten och komponisten/arrangören Jaco Pastorius var för honom den mest betydelsefulla musiker som kommit fram efter Charlie Parkers frånfälle. Toots var inte ensam om den uppfattningen. Även om Jaco förde ett brokigt liv var han en pedant i sitt musicerande och skrivande. Efter den här tidigare outgivna konserten som ligger på två plattor får Toots stå oemotsagd.
 
Inspelningen kom till vid George Wiens Kool Jazz Festival i New York 1982. De medverkande tillhör gräddan av stadens jazzelit. Dit räknas den fantastiska trumpetsektionen med Randy Brecker, Jon Faddis, Lew Soloff, Alan Rubin, Ron Tooley och Kenny Faulk. Trombontrion består av Jim Pugh, David Taylor och Wayne Andre. Dave Bargeron hanterar tuban. Valthornister är John Clark och Peter Gordon. Rörblåsare är altsaxofonisten Bob Stein. Bob Mintzer dubblerar mellan tenor-sopransax-basklarinett. Andra tenorister är Lou Marini och Frank Wess. Howard Johnson och Randy Emerick spelar barytonsax. Gästsolisten Toots Thielemans munspel är en färgklick av format. Jacos polare från Weather Reporttiden, Peter Erskine är trummis.  Percussionist är Don Alias. Steelpansspelaren Othello Molineaux förstärker bandets karibiska agerande.

 Jacos arrangemang har ingångsvinklar som står i en bjärt kontrast till det konventionella storbandsskrivandet. Musiken speglas av spelglädje och en sagolik rytmik. Ett skolexempel på bandets rytmiska kunnande och kommunikationsförmåga är när Jaco tillsammans med valthornisten John Clark och percussionisten Don Alias gör en storstilad exposé i den  femton minuter långa Okonkolyé Y Trompa. Jaco och Peter Erskine är centralfigurer i Bass And Drum Improvisation där en exalterad publik taggar paret till stordåd.

Flera av melodierna på skivan fanns också på World Of Mouth Big Bands skiva Invitation från Japan 1983. Då medverkade också ett antal av den här skivans musiker. Med på båda skivorna är melodierna Invitation, Fanny Mae, Soul Intro/The Chicken, Liberty City, Reza/Giant Steps och Sophisticated Lady. Ofrånkomligt är att Parkers Donna Lee finns med i ett mycket snabbt tempo. Toots Bluesette har fått en ny kostym som passar som handsken. Samma med Jacos klassiker Three Views Of A Secret där munspelets intagande toner får betyget att gå i topp. Mer Toots blir det i den råsvängande Fannie Mae där Jacos sång tänder slutraketen från ett liveband med intensitet och härlig utstrålning.

I det omfattande texthäftet görs intressanta uttalanden från flera av skivans musiker och andra personer i musikbranschen.

Göran Olson


Mäktigt, koncentrerat från banbrytare

som  ständigt vidgar sinnen och vyer
Roscoe Mitchell

Bells for the South Side
(ECM/Naxos)

 Under närmare ett halvt sekel har Roscoe Mitchell i rollen som kompositör, saxofonist och bandledare varit en förgrundsgestalt inom experimentell musik, där jazzen utgjort fundament men som också innefattat konstmusik, elektronisk musik och till och med en släng av r&b.
Mest känd är Mitchell sannolikt som en av huvudmännen i banbrytande gruppen Art Ensemble of Chicago. Och han var också med och grundade organisationen Association for Advancement of Creative Musicians (AACM), vars 50-årsjubileum för ett par år sedan hyllades med utställningen The Freedom Principle på Museum of Contemporary Art i Chicago.
 
I samband med utställningen gjordes också den här över två timmar långa inspelningen, där Roscoe Mitchell framträder tillsammans med fyra olika triokonstellationer – både separat i respektive trio och tillsammans. Musiken är synnerligen komplex och krävande, men också ytterligt originell och rik beträffande både klanger och färger.
 
Av de elva kompositionerna, fördelade på två skivor, har ett par starka inslag av samma breda palett av de slagverk (gongs, klockor, skallror, handtrummor i olika storlekar) som också hanterades av Art Ensemble of Chicago. Dessutom har samtliga kompositioner ett nästan lika starkt fokus på tystnad som på ljud.
 
Anslaget är också allt annat än bombastiskt, snarare baseras musiken på ett utvecklande av kontraster och nyanser i en ständigt växlande klangbild. Även om slagverken är rätt frekventa i ljudbilden – hanterade av William Winant, Kikanju Baku och Tani Tabbal - finns här också James Fei på saxofoner och klarinetter, Hugh Ragin på trumpet, Tyshawn Sorey på trombon, Craig Taborn på piano och Jaribu Shihad på bas.
 
Roscoe Mitchell själv agerar mer återhållsamt, på allt från sopranino till bassax, och intar ofta rollen att dirigera musikerna. I det inledande tolvminutersstycket Spatial Aspects of the Sound dyker hans piccolo inte upp i ljudbilden förrän under den sista minuten, och i EP 7489 spelar han inte alls.
Mer framträdande är Mitchells tillsammans med Sorey på trombon och Ragin på trumpet i kammarstycket Prelude to a Rose samt på sopran med Taborn på piano och Baku på bas i friformmässigt drivande Dancing in the Canyon, som är det enda stycket Mitchell inte skrivit helt själv.
 
I den avslutande medleyn Red Moon in the Sky/Odwalla figurera alla nio musikerna tillsammans i vad som under 17 minuter är en böljande atmosfärisk ljudtapet med starka inslag av elektronik för att därefter övergå till det klatschigt bluesfärgade AEOC-tema som Mitchell skrev 1973.
 
Sammanfattningsvis synnerligen mäktig, koncentrerad musik från en 77-åring som ständigt tycks vidga både sinnen och vyer.
 Peter Bornemar


Rykande, lättlyssnad
bop med fräsch kvintett  
Ole Matthiesseen

Flashback & Dedications                         
(Stunt)
   
Danske pianisten Ole Matthiessen har förekommit i många olika sammanhang inom jazzmusiken. Förutom pianospelandet har han varit producent för Danska Radions Big Band, redaktör för Danska Radion´s Jazz Live där han spelat in och sänt konserter från danska jazzscener. Varit ordförande för danska jazzmusikerföreningen och styrelseledamot i European Jazz Frederation, skrivit artiklar och recensioner för tidningar och böcker om rytmisk musik mm.

Nu gäller det Ole Matthiessen som pianist med egen kvintett spelandes elva egna kompositioner. Musik i den så lättlyssnat melodiskt men ändå attackerande tonskalan förankrad i femtio och sextiotalets början. Med förutom honom själv väl avvägt bra pianospel tillsammans med trumpetare Henrik Bolberg och tenorist Bob Rockwell som mest och i fint solospel i många av titlarna tillsammans med basklippan Jesper Lundgaard och trummis Ole Streenberg i fint samspel.

Rykande fräscha femtiotals bopfraser i mycket men början sker i synnerligen vackert balladspel, Love song, allvarligt sansat spel, vilket vi även finner i fler spår i albumet.  Den så vackra To Trane, som man inte kan undgå att förstå att en tidig John Coltrane tillägnats, som ävenledes innehåller ett pampigt trumsolo. Det så sugande lockande bluesfyllda spelet finner vi i Ocbbct där stråkbas, trumpet, piano och tenorsax är synnerligen goda karameller att suga på. Agustaften i Tivoli, gungar så där lössläppt härligt lättsamt och chosefritt med även här, så gott som samtliga medverkande i avspänt solospel. Som atmosfären är på just Tivoli mitt i Köpenhamn med alla dess förlustelser. I Für,-?, bjuds virvlande valsgungande spel medan Drummer´s Mare, är vikt för Lundgaards bas ett långt stycke innan Bolbergs sordinerade trumpet och Rockwells heta tenor tar över i solo, med piano/trummor accentuerande runt om.

Det här är lättlyssnad musik där spelglädjen lyser. Flashback & Dedications är Ole Matthiessens fjärde album för Stunt. Det första, Portraits, Poems and Places kom 2008.

Thord Ehnberg


RogueArt värnar om

de fria jazzformerna

En av de mer sälla fåglarna bland skivbolag inriktade mot jazz i de friare formerna är franska RogueArt, som grundades av Michel Dorbon och inledde utgivningen 2005 med albumet Bindu med en grupp under ledning av de amerikanske slagverkaren Hamid Drake.
Sedan dess har det blivit 50 utgåvor med framför allt musiker baserade i New York och Chicago, men även med en hel del europeiska musiker. Representerade i katalogen är bland andra saxofonisterna Roscoe Mitchell, Rob Brown, Evan Parker och Larry Ochs, basisterna William Parker, Joëlle Léandre och Peter Kowald samt flöjtisten Nicole Mitchell.

Se skivrecenioner på Rogue Art


Black Saint och Soul Note

nu på fyra nya cd-boxar

Sedan några år har Black Saint och Soul Note tagits över av skivbolaget Cam med adress i London, och de har ambitionen att ge ut allt på nytt i CD-boxar och i ”remastrade” versioner. Varje box är till formen en smidig ask som är behändig till omfånget och varje skiva finns i ett tunt pappfodral med originalomslag. Ljudet är bra och priset förhållandevis lågt. I ett första skede släpptes 13 boxar och nu har ytterligare fyra givits ut och det med World Saxophone Quartet, Jimmy Giuffre, Mal Waldron och Don Pullen
Boxarna distribueras i Sverige av Naxos.

Läs om boxarna på Black Saint och Soul Note


Årets jazz!

DIG listar

skivfavoriterna

2014

Se alla 5-i-topplistor

JAZZNYHETER AKTUELLA EVENEMANG KLUBBJAZZ JAZZBÖCKER PORTRÄTT PRISVINNARE KLASSISKA SKIVOMSLAG LÄNKAR

JAZZNYHETER AKTUELLA EVENEMANG KLUBBJAZZ JAZZBÖCKER PORTRÄTT PRISVINNARE KLASSISKA SKIVOMSLAG LÄNKAR