JAZZNYHETER JAZZFESTIVALER m m SVENSKA JAZZKLUBBAR JAZZBÖCKER PORTRÄTT PRISVINNARE KLASSISKA SKIVOMSLAG LÄNKAR
Jazznyheter på skiva

Svenska och internationella skivor recenseras av DIGs:

Jan Olsson är bland annat jazzkrönikör och nöjesskribent i Skånska Dagbladet.
Göran Olson
skriver även om jazzmusik i Gefle Dagblad och Musikindustrin.
Peter Bornemar är fristående skribent med bl a jazz, improvisationsmusik och
country som specialitet.

Claes Olson är redaktör för Musikindustrin och medverkar som frilansskribentregelbundet

även i andra tidningar, magasin, radio och tv.
Thord Ehnberg är bland annat jazzkrönikar i Ljusnan.


Skivbetyg:

1 DIG= Besvikelse,

2 DIG=OK,

3 DIG=Bra,

4 DIG=Utsökt,

5 DIG=Mästerlig

( även halva diggar)


Suverän konstellation med
genuint och kraftfullt eget sound
Fredrik Nordström

Gentle Fire, Restless Dreams
(Moserobie/Plugged)

Lysande dubbelalbum från en av de främsta svenska saxofonisterna de senaste 15 åren. Under den perioden har Nordström spelat med grupper som The Country och Brus Trio - men framför allt gjort flera utmärkta album i eget namn.

Sedan Nordström debuterade år 2000 med Urgency (Dragon) har det blivit tio album. Däribland Moment och No Sooner Said Than Done (båda på Moserobie) med sin kvintett, Mayday! (Found You Recordings) och String (Moserobie).

På skivorna Gentle Fire och Restless Dreams spelar Nordström tenorsax tillsammans med pianisten Jonas Östholm, basisten Torbjörn Zetterberg och den amerikanske trumslagaren Gerald Cleaver. En suverän konstellation som tar sig an tolv kompositioner skrivna av Nordström, en skriven av Cleaver samt en litet annorlunda tolkning av den gamla slagdängan Moon River.

Musiken är fullödigt rotad i en modern, progressiv jazztradition, men präglas av ett genuint och kraftfullt eget sound som är lika tilltalande som Fredrik Nordströms färgstarka (och färgrika) tenorsaxspel rakt igenom.

Gentle Fire, som är den mer utåtriktat expressiva av de två skivorna, inleds med det fenomenala stycket Crossed Roads och följs av låtar med såväl friare attityd (Tosca) och Coltrane-reminiscenser (Under the Midnight Sun) som den vemodiga och vidunderligt vackra Vintage.

Musiken på Restless Dreams är något mer eftertänksam, och innehåller bland annat en finstämd tribut till den polske pianisten och filmmusikkompositören Krzysztof Komeda kallad KK liksom en magnifik referens till Carla Bley i form av Don’t Bley Me.

Gentle Fire, Restless Dreams är utan tvekan ett av Fredrik Nordströms bästa album, i mina öron också hans allra bästa hitintills.
Peter Bornemar


Fredrik Nordström

Isabella Lundgren

Iro Rantala/

Danielsson/Erskine

Andrew Cyrille

E.S.T. Symphony

Nils Berg Cenemacope

Tomas Franck

Beat Funktion

Fredrik Ljungkvist/

Mattias Risberg

Peter Danemo &

Norrbotten Big Band

Marius Neset

Tigran Hamasyan

Anders Färdal

Ellen Andersson

JH3

Erroll Garner

Pombo

Stockholm Swing All Stars

Börje Fredriksson

Festen

Börge Lindgren Organ Jazz

Cecilia Persson

& Norrbotten Big Band

Mårten Lundgren

Aaron Parks

Rebecka Larsdotter

Jukka Perko Avara

Monika Hoffman

Kurt Järnberg

Oscar Pettiford &

Jan Johansson

Henry Threadgill

Thad Jones/Mel Lewis

Orchestra

Branford Marsalis/

Kurt Elling

Danielsson/

Neset /Lund

Miroslav Vitous

Arild Andersen

Jack DeJohnette(,

Ravi Coltrane

/Matthew Garriso

Olga Konkova Trio

Eje Thelin Trio '

with Bengt Hallberg

Jon Balke

Carla Bley

Monica Zetterlund

Avishai Cohen

Lost Hero.Esbjörn

Miles Davis

Sonny Rollins

Dick Oatts/Mats Holnqvista

Tassos Spiliotopoulos

Andreas Backer(

Raymond Strid

Thorbjörn Risager

  

Annonser












Mer jazz

på skiva

Mer än 700 recensioner.

Alla med DIG-betyg.


Denna sida:

Senaste skivnyheterna


Övriga

skivsidor:

Svensk jazz 2016

Svensk jazz 2015

Svensk Jazz 2014

Svensk Jazz 2013

Svensk jazz 2011-2012

Jazzsång

Storband

Klassisk jazz

Internationell jazz

Jazzstoria/

återutgivningar

Barnjazz


Diggat Special

DIG-recensioner
med olika jazzprofiler:

Miles Davis

Stan Getz

Keith Jarrett

Lars Gullin

Mats Gustafsson

Bengt Hallberg

Lars Jansson

Filip Jers

Goran Kajfes

Jacob Karlzon

Roland Keijser

Jonas Kullhammar

Nils Landgren

Elin Larsson

Jan Lundgren

Lina Nyberg
Bernt Rosengren
Bobo Stenson

Tonbruket

Magnus Öström






Klassiska

skivomslag


Lars Gullin

DIG Jazz presenterar

93 skivomslag

med Lars Gullin.


Klassiska

skivomslag


Charlie Parker

54 av Charlie Parkers

klassiska vinylomslag







Årets jazz!

DIG listar

skivfavoriterna

2015

Lågmält, försynt, allvarligt
och med självklar pondus
Isabella Lundgren

Where Is Home 
(Ladybird/Naxos)  

Isabella Lundgrens sångkonst har smugit sig in i många jazzlyssnares hjärta. Dels genom två cd skivor tidigare, It Had to Be You 2012 och Somehow Life Got in the Way 2014, viken valdes till 2014 års Gyllene Skiva, samt framträdande på jazzklubbar runt om I Sverige. Och hon har fått utmärkelsen Sveriges Radios jazzpris P2 Jazzkatten 2015 och var sommarvärd i sommarens P1 i år.  Dessutom är hon ” Artist in Residence” på jazzklubb Fasching i Stockholm under hösten.

Where Is Home, är således hennes tredje cd album. I de två tidigare skivorna har det i stor utsträckning varit så kallade evergreens ur den amerikanska sångboken men så är således inte fallet här.  Med sin harmoniskt lågmälda attityd som person, försynt försiktigt men ändå med medsjälvklar pondus och med allvarlig betoning till uttryck i varje spår av skivans tio titlar med det egna skrivna materialet. Plus den traditionella från slaveritidens Amerika härstammande Sometimes I Feel Like a Motherless Child, som hon tolkar helt utmärkt med personlig uttrycksfull innerlig känsla, i mycket långsamt tempo.

I tittelspåret, Where Is Home, och allt övrigt vi får höra, förefaller allt så enkelt och naturligt när hon sjunger. Inledande Anomie, börjar ”filmteatraliskt” med ett kort parti ljudklipp av en dialog i den så berömda film King of New York med Charlie Chaplin.  Något av den allvarlig dramatiska förhållningen som finns i Chaplin-filmerna finns med i musiken men icke den sentimental - komiska delen. Musiken har den så typiska smått allvarligt dramatiska betoning Isabella även haft i tidigare två skivor, här till och med något  förstärkt. Till en del bryter mot de övriga titlarnas innehåll gör Omnipotence och kraftfulla Penitential Rite med smått aggressivitet till betoning och innehåll samt den smått avantgardistiska On Liberty där Daniel Fredrikssons ”domedags” trummor har stor del tillsammans med sången. 

Hennes medmusiker, Carl Bagge piano, Niklas Ferqvist bas och nämnda Daniel Fredriksson trummor har också de den allvarliga attityden i sitt spel. Sirligt vackert och melodiskt rakt genom där Bagges piano tar det mesta utrymmet solistiskt, där även Fernqvist stråkbas i  titellåten tilltalar. Således samma trio som medverkade i hennes föregående skiva. Avslutning sker med en sakralt vacker Fear and Trembling, som för tankarna till en ritual mässa. Med självklarhet faller sången naturligt lugnt och harmoniskt. Isabella Lundgren har hittat hem, både som sångerska och i egna texter. 
Thord Ehnberg


Traditionell pianotrio med tätt 
samarbete och dagsfärsk jazz
Rantala/ Danielsson/ Erskine        

How long is now?   
(ACT/Naxos)  


Finske pianisten Iiro Rantala, svenske basisten Lars Danielsson och den amerikanske trumslagaren Peter Erskine, ofta sedd gäst i Sverige och Europa för övrigt, är tre musiker som under senaste tid hörts med mycket bra spel i många sammanhang. För Rantalas del, som är den mest tongivande här i detta sitt sjunde album för ACT, har gjort sig alltmer hörd i många skivsammanhang med intressant spel. Från första skivorna hemma i Finland med Trio Töykeät i början av 1990-talet fram till de senare egna inte för länge sedan utgivna Lost Heroes där han hyllar många legendarer inom jazzmusiken och med Iiro Rantala String Trio samt i de nyutkomna, Jazz at Berlin Philharmonic V och E.S.T. Symphony, där Esbjörn Svensson och hans musik får sin berättigade hyllning.

Nu Rantala Danielsson Erskine i tätt musikaliskt intressant samarbete. En traditionellt sammansatt pianotrio således som bjuder på jazz med dagsfärskt innehåll. Melodiskt smått andaktsfullt och synnerligen njutbart framförda titelmelodi How Long Is Now, följt av likaledes melodiskt lättsamt gungande Snapchat. I ytterligare tre finner vi samma lättsamma förhållningssätt till spel, betitlade Assisi, Topi och Bruno, där trions lekfullt avslappade förhållning är ren njutning. Och det är Iiro Rantala står som kompositör i dessa och som signerat det flesta av skivans tretton titlar. Hans Trust, i synnerligen lugnt tempo där varje ton anslås med eftertanke från Rantala, med bas och trummor enbart accentuerande runt om. Sprudlar av spelglädje gör Lars Danielssons Taksim by Night, med honom själv och Rantala i flyhänt skickligt solospel och med Erskines pådrivande trummor bakom. I Erskines komposition, Each Breath, han själv med måleriskt spelade trummor till inledning och i kort solo, innan bas/piano ansluter med flyhänt, även de i måleriskt spel runt melodin.

Bland andra kompositörers verk har gruppen tagit till sig från vitt skilda musikgenrer. Här finns Jimi Hendrix lätt bluesfyllda Little Wing, allvarlig till attityd spelad med innerlig värme i rocklegendens intentioner. Här finns också Johan Sebastian Bachs allvarliga Kyrie, medan jazzgrenen representeras med Kenny Barrons Voyage. Allt spelat med känsla för kompositörers idiom, med Rantala/Danielsson/Ersikines personliga tolkningar inneboende. Och allt avslutas så innerligt vackert med Lars Danielssons Choral, i andaktsfullt allvarlig attityd.
 Thord Ehnberg


Utforskande,och flytande som

ger närmast stillastående intryck
Andrew Cyrille Quartet

The Declaration of

Musical Independence
(ECM/Naxos)

Det här är ett udda, men samtidigt också ganska problematiskt album. Vad som sticker ut redan innan lyssning är musikersammansättningen, där den 77-årige slagverkaren och frijazzveteranen Andrew Cyrille omger sig med gitarristen Bill Frisell, basisten Ben Street och den i både jazz och elektronmusik rotade syntspelaren och pianisten klaviaturspelaren Richard Teitelbaum.

Cyrille och Teitelbaum, som för övrigt också är 77 år, har spelat ihop som duo tidigare (på det inte särskilt högt rankade albumet Double Clutch från 1981), men i övrigt är konstellationerna nya – åtminstone för mig.

Albumet innehåller nio kompositioner av vilka Frisell skrivit tre, Teitelbaum och Street en vardera, tre är skrivna av alla fyra musikerna och den återstående är en version Coltrane Time som Cyrille fick av Rashied Ali men som Coltrane själv aldrig spelade in.

Musiken är utforskande, flytande omkring i en expansiv atmosfär som ger ett närmast stillastående intryck. Det finns dock några ljuspunkter i det meditativa flödet, framför allt i det känsloladdade och av Bill Frisell komponerade avslutningsspåret Song For Andrew No.1.
Peter Bornemar


Repertoar med karismatiskt lyster
blir lyckat symfoniskt upplägg

E.S.T. Symphony 

Royal Stockholm Philharmonic Orchestra
& Hans Ek med Iiro Rantala, Marius Neset,
Verneri Pohjola, Johan Lindström,
Dan Berglund och Magnus Öström
(ACT/ Naxos)

I en inspelning från Stockholms konserthus i juni 2016 framförs Esbjörn Svenssons E.S.T. Symphony som han hade börjat planera 2003. Hans Ek står vid dirigentpulten och där ligger också hans arrangemang som framförs av Royal Stockholm Philharmonic Orchestra. Skivan är självklart dedikerat till Esbjörn. Grundbultar i sammanhanget är Esbjörns medspelare i E.S.T. basisten Dan Berglund och trumslagaren Magnus Öström. Till detta adderas finske pianisten Iiro Rantala och hans landsman trumpetaren Verneri Pohjola, norske tenorsaxofonisten Marius Neset, samt pedal steelgitarristen Johan Lindström. Alla attraktiva solister på hög nivå.
 
 E.S.T. Symphony består av tio teman. Där finns bland annat den magiska From Gagarins Point of View som blev ett varumärke för E.S.T. Den frenetiskt omtumlande Dodge the Dodo har arrangerats av Esbjörn. Johan Lindströms pedal steelspel är fascinerande och medryckande. Vilken musikant, den titeln skall också sättas på Magnus och Dan. Deras spel är naturligt åtsittande och guldkantat efter deras långa tid tillsammans med Esbjörn.
             
Den dovt stämda Viatecum Suite bjuder på tunga dramatiska moment som griper tag. Längsta satsen Wonderland Suite har en lekfull stämning. Där fångar Pohjolas ystra trumpet upp den spelglädje som råder och Rantalas avslappade toner tillför sobra kontraster.
              
Visst kan det råda en kluvenhet över skivans upplägg från ortodoxa jazzspisare. Men den innehåller bra musik, spännande improvisationer och förnämliga arrangemang. Det motiverar ett högt betyg från min sida.


E.S.T.s repertoar visar en karismatisk lyster som håller att konvertera till en symfonisk variant vilket Hans Ek tagit fasta på med lyckat resultat.
Göran Olson

DIG-artiklar om Esbjörn Svensson och EST

Gränsöverskridande kulturmöten
hämtade från världens gatuhörn
Nils Berg Cinemascope

Searching for Amazing

Talent from Punjab
(HOOB/Border)

Tenorsaxofonisten, basklarinettisten och flöjtisten Nils Bergs grupp Cinemascope är resultatet av en tidig önskan hos honom att göra musik kopplad till videoklipp på sångare och musiker runt om i världen. Gruppen - en trio som också består av basisten Josefgu Kallerdahl och trumslagaren Christopher Cantillo - bildades i samband med Memento-festivalen i Eskilstuna 2009, och deras musikcineastiska koncept har tidigare presenterats på albumen Popmotion (2011) och Vocals (2013).

Gruppens tredje album följer på den inslagna vägen, och innehåller åtta rikt varierade kompositioner där kulturmöten sker med musik från Indien, Pakistan, Burma och ljudspår som inhämtats från olika gatuhörn i Sverige. I det pockande inledningsspåret Laddi Tells the Truth dyker exempelvis den sufiska sångaren och mystikern Balwinder Singh Laddi upp, medan det i den knixiga Karen Come, Karen Go figurerar en sång- och dansgrupp från Burma.

Det finns naturligtvis en hel del som i positiv mening sticker ut på detta exotismbefriade och gränsöverskridande (för att inte säga barriärrivande) album, inte minst då det ljuvliga mötet med den knarriga sångaren Abbas Anand från Pakistan i stycket Javadi.
.
Den som är ute efter albumet på vinyl får försöka få tag i ett av de 300 exemplar som pressats upp. Albumet finns dock även på cd.
Peter Bornemar


Kraft, teknik, fantasi 

och hisnande utfärder
Tomas Franck

Association
(Storyville)
r
Tillsammans med Zlatan, IKEA och O.P. Andersons Akvavit torde tenorsaxofonisten Tomas Franck vara vårt lands viktigaste exportprodukt. Men guschelov har Tomas bara flyttat över Öresund, till Dronningens by. Köpenhamn alltså. Där bor han sedan någon gång på 80-talet och har fullt upp som medlem i såväl andras som egna grupper och – inte minst – Danska Radions Big Band, där han sedan länge är en av de flitigt lanserade solisterna.

”Association” spelades in på Jazzhus Montmartre en julikväll 2015 under Copenhagen Jazz Festival, och som uppbackning hade Tomas engagerat pianisten Carsten Dahl, basspelande brorsan Daniel och den amerikanske trumslagaren Rodney Green, som vi känner från hans samarbete med bland andra Charlie Haden, Christian McBride, Diana Krall och Benny Green.

Tomas är, som vanligt, på ett strålande spelhumör. Han musicerar med en oemotståndlig kraft och fantasi och han har dessutom en teknik som tillåter honom att ge sig iväg på oupphörliga hisnande utfärder. Ofta brukar hans namn förknippas med en annan av Montmartres husgudar, Dexter Gordon. Förmodligen är Tomas lite trött på just den jämförelsen, men likafullt är den berättigad. Samma pondus, aldrig sinande idérikedom och ”självklara” frasering som Dexter. Och samma citatglädje. I Vernon Dukes ”I Can´t Get Started”, en av albumets två standards, kan han inte låta bli att helt plötsligt halka in på ”A Slow Boat to China”. Det skulle Dexter ha gillat!

Rutinerade Carsten Dahl är, liksom kollegan Thomas Clausen, är en av Francks mest pålitliga radarkompisar. Han kan sin Tomas Franck utan och innan och utgör ett perfekt komplement. Som solist har han dessutom alltid något intressant och hörvärt att berätta, och han förfaller aldrig till rutinuppvisningar. Daniel Franck, som liksom sin storebror har skapat sig ett mycket aktat namn i Danmark, bidrar med stadigt och spänstigt basspel, harmoniskt raffinerat emellanåt, och Rodney Green är förstås en prima tillgång med en vitalitet och spelglädje som imponerar storligen.

Den andra standardkompositionen på skivan är ”I Hear a Rhapsody”, en lite udda och inte alltför sliten låt som bjuder på diverse utmaningar. De tre återstående alstren har Tomas som upphovsman. Bäst är albumets titellåt, ”Association”, men roligast är nog ändå avslutande ”Blues in the Basement”, ett skönt uptempo-nummer med lite smak av – nej inte Dexter – men 60-tals-Coltrane.
Att ”Association” inte får riktigt full pott beror på att Horace Parlan-hyllningen ”My Scandinavian Blues” med gruppen Us 4, som kom för några månader sedan – även den med Tomas Franck i en av huvudrollerna – är ännu lite vassare!

Jan Olsson


Hårdsv'ngande, spelglad grupp
breddar med gästsångare
Beat Funktion          

Green Man              
(Do Music Record/Plugged Music) 
       
Det är och har alltid varit tryck och intensitet i Beat Funktons musik. Redan bandnamnet talar om vad som gäller och så har det varit ända från första cd som kom 2010. Och detta är deras sjätte. Det är ”omöjligtsittastill” pumpande musik från första ton i inledande Steampunch, fram till och med sista låten, skivans titelspår, Green Man. Med ett undantag. Innerligt vackra balladen, Lorelei, med allvarligt spel från sextetten, med Olandersson/Thunström respektive trumpet/tenorsax i förgrunden och Öijen gitarr i kort solospel.

Musikerna i sextetten Beat Funktion har ända sedan starten bestått av keyboardist Daniel Lantz, tillika bandledare, kompositör och jag förmodar det även är han som arrangerat allt för skivans tio titlar. Trumpet spelar Karl Olandersson, Olle Thunström tenrosax, Johan Öijen gitarr, Pal Johnson elbas och Jon Eriksson trummor. I denna cd tillkommer dessutom Ola Bothzeén percussion. Och så har vi några sångsolister av dignitet från olika stilarter som gästar.

Välkända inom jazzmusiken torde Viktoria Tolston vara, som tillsammans med soul-gospel kören Afro, sätter sin prägel på gungande Tomorrow, medan Claes Jansons bluesfyllda röst färgar Rewind, också den med sköngung, och skivans mest bluesfyllda låt. Passar alldeles utmärkt in i Beat Funktions musik gör rapparen Damon Elliott och pop-artisten Jasmine Kara, med rapp glättig sång. Matilda Gratte, med i programmet Idol för något år sedan gästar i rykande We Are Young och i avslutande häftiga titellåt, Green Man, tillkommer multiinstrumentalist Deodato Siquir. En titellåt som dessutom är skivans bästa spår.

Och givetvis får vi massor av innehållsrikt solospel av de sex instrumentalt skickliga medlemmarna i Beat Funktion, instuckna mellan all sång. En härligt hårdsvängande grupp som det verkligen strålar spelglädje om hela skivan genom. I och med inbjudna gästsångare har deras musik breddats något, dock med den jazz/dans/pop/soul taktfasta rytmiken bibehållen som bergfast grund.                           

Thord Ehnberg


Fantasifullt storbandstänk
som attrahe
rar och stimulerar
Peter Danemo

& Norrbotten Big Band

Hedvigsnäs
(Prophone/Naxos)
 
Trumslagaren, kompositören och arrangören Peter Danemo som varit Artist in Residence för Norrbotten Big Band i Luleå presenterar sig här med egna kompositioner och arrangemang i storbandsformat. Det gör han med en personlig touch ihop med Norrbotten Big Band. Där utnyttjar han bandets skickliga instrumentalister och solister på ett sobert sätt. Peters klangbilder får en fullödig behandlig där orkesterns rörblåsare starkt bidrar till skivans originella profil utan nötta förlagor.
 
I Woodwind är basisten Christian Sperings stråke i fokus inramad av bandets välspelande rörblåsare. Spering har även en stor roll i den dova Prelude där barytonsaxofonisten Per Moberg och basklarinettisten Janne Thelin har framträdande positioner. Utmärkte pianisten Adam Forkelid skall också nämnas. Han är också i händelsernas centrum i skivans titelnummer, den förföriskt vackra Hedvigsnäs. Mera av Spering hörs i Synthesis där han och trumpetaren Peter Lindhamre ger musiken en udda och säregen karaktär. Han återkommer också i Rudhme tillsammans med trombonisten Arvid Ingberg och flygelhornisten Dan Johansson. Båda svarar för välformade insatser. Ingberg har jag aldrig hört tidigare, han är en positiv ny bekantskap. Dans varma flygelhorn är som alltid en pärla.
 
Läckert trombonspel presenterar Peter Dahlgren i Monolithos, för vilken gång i ordningen? Jag har inte nämnt två av orkesterns profiler, den vitale tenorsaxofonisten Robert Nordmark och alt-sopransaxofonisten Håkan Broström. Tillsammans hörs de i 5-56 samt Even In The Odds. I Peters hyllning till Adolphe Sax, Antoine, är Robert ensam solist - lysande sådan.
 
Peter Danemos skrivarbegåvning skall saluteras för ett fantasifullt tillvägagångssätt som inte följer det traditionella storbandstänkandet. Istället möter man oprövade gnistrande tankebanor som attraherar och stimulerar.
Göran Olson


Magnifikt samspel! Kanske

årets bästa svenska jazzalbum?
Fredrik Ljungkvist/Mattias Risberg
And Now the Queen

(Lilalo Records/Plugged)

För en kort tid sedan tilldelades Lina Nyberg Kungliga Musikaliska akademiens jazzpris för 2016, bland annat för att hon enligt motiveringen är "en av den svenska jazzens mest kreativa förgrundsgestalter". Vid sidan av hennes övriga förmågor har Nyberg nu även blivit skivbolagsdirektör, och första albumet på hennes nystartade skivbolag Lilalo Records är denna formidabla hyllning till Carla Bley - med den förträffliga duon Fredrik Ljungkvist på saxofoner (sopranino, alt, tenor) och klarinett och Mattias Risberg på piano, mellotron och moog.

Ljungkvist och Risberg känner varandra väl efter att ha samarbetat bland annat i den förres band Yun Kan 10, och deras samspel här är helt magnifikt. Präglat av en följsamhet och lyhördhet som är det närmaste en dream in jazzheaven man kan komma.   

Materialet består av nio kompositioner av Carla Bley, av vilka två framförs två i olika versioner. Dels titelspåret, som Paul Bley var först att spela in 1964 på albumet Barrage, och Donkey, som Don Ellis hade med på albumet Essence från 1962 och som även spelats in av Jaco Pastorious och Paul Bley. Den första versionen av Donkey här är ett magnifikt solonummer för Ljungkvist på tenorsax.

Övriga stycken som duon framför i friska tolkningar är Calls (som första gången dök upp på Paul Bleys album Turning Point 1964), Sing Me Softly of the Blues (känd från Art Farmers album med samma namn från 1965), Ictus (från Jimmy Giuffres banbrytande album Thesis från 1961), Lawns (från John Scofields A Moment’s Peace från 2011), Syndrome (först inspelad av Paul Bley på Footloose! 1963), Jesus Maria (som första gången dök upp på Jimmy Giuffres album Fusion från 1961) samt Ida Lupino.

Carla Bleys välkända hommage till den brittisk-amerikanska skådespelerskan och regissören framförs ofta styvmoderligt och hovsamt. I Ljungkvists och Risbergs version fylls Ida Lupino med nytt kött och blod utan att de avviker från den lyriska grundstommen. Och i det likaledes finstämda stycket Jesus Maria, som här fått tilläggstiteln Vila med text av Lina Nyberg, medverkar hon själv som sångerska.

Albumet And Now the Queen är utan tvekan en stark kandidat till årets bästa svenska jazzalbum.
Peter Bornemar


Skönt avslappnat 
och med mycket sväng
Anders Färdal            

September Ends In Cyprus          
(PB7 / Plugged Music )      
 
Gitarristen Ander Färdal, etablerad i jazzsverige och vars gitarrspel har vi hört genom åren med många grupper. Från för första gången på skiva i början av 2000 talet med pianisten Bob Ellis och som allra mest och flest skivor med Birgit Lindberg och hennes musikgrupperingar. Nu debuterar han under eget namn med trio tillsammans med Patrik Boman bas och Magnus Persson trummor, plus två titlar där Tiago Loei spelar percussions.. Skivan har tillägnats Magnus Persson som avled kort efter inspelningen, endast 54 år gammal. 

Musiken befinner sig i den så skönt melodiska swingfyllda tonskalan med spel från Anders Färdals gitarr i sansat väl avvägt spel med influens från bland annat hur Wes Montgomery och Jim Hall framtonat i sina skivor. Ander Färdal har distinkt mjukt fin ton i sitt instrument som han behandlar med allvarlig varsamhet och allt är spelat med självklar auktoritet.  Låtvalet välkända titlar ur amerikanska jazzmusikers repertoar, varvat med eget skrivet material. Vem har väl inte hört Fats Wallers så skönt valsgungande Jitterbug Walts, Henry Mancinis vackra The Days of Wine and Roses och den mer tuffa Moose the Mooche från Charlie Parkers penna. Här så elegant spelade i lyhört och smakfulla tolkningar med personligt solospel instuckna av alla tre. Samma sak gäller de båda A.C.Jobim titlarna, Samba de Avião och Once I Loved, med den brasilianska musikkulturen i likaledes smakfulla tongångar, där Tiago Loei´s percussion ingår. 

Bland Anders Färdals kompositioner tilltalar den så mjukt vackra balladen och tillika titelmelodin September Ends In Cyprus, likaväl som hans rappt bluesfyllda HC Blues, som stundtals har lätt funk likaväl swingrytmik ur Magnus Perssons alltid nyanserat skickligt spelade trumset. Allt har den skönt avslappade karaktären med mycket sväng. En avstressad musikstund med stereon helt enkelt. Från första början med Stanley Turrentines idéfyllt spelade Sugar, med fina solosnuttar av alla tre och avslut med Don Redmans bluesfyllda Gee Baby, Ain´t I Good to You.
Thord Ehnberg


Sångerska med fötterna
djupt nedtryckta i jazzmyllan!
Ellen Andersson Quartet

I´ll Be Seeing You”
 (Prophone/Naxos)


Jag känner mig något ambivalent efter mitt första skivmöte med Ellen Andersson, en 25-årig ambitiös vokalartist, uppvuxen i Linköping och utbildad vid Skurups Folkhögskola med ytterst välrenommerade Almaz Yebio bland lärarna.
 
Vad som framför allt gör mig glad och lycklig är att det plötsligt dyker upp en renodlad, högst personlig och lite annorlunda sångerska med båda fötterna djupt och resolut nedtryckta i jazzmyllan. Att hon dessutom intonerar väl och vårdat, fraserar helt okay, har ett imponerande röstomfång och behärskar konsten att sjunga ordlöst – något som många av hennes kollegor dessvärre oftast brukar försöka sig på med nedslående resultat – gör naturligtvis inte saken sämre. Men vad som stör mig är en del av Ellens maner och hennes upprepade försök att låta lite grand som en avlägsen kusin till Billie Holiday. Det känns onödigt, eftersom hon förmodligen skulle klara sig gott med att bara vara Ellen Andersson.

På sin debutskiva har Andersson valt att bjuda på åtta gamla hederliga standardlåtar plus Charlie Parkers ”Au Privave”. Något fantasifritt kan man tycka – eller rent av modigt. Personligen lutar jag åt alternativ två, eftersom arrangemangen är båda originella och trevliga. Dessutom omväxlande genom att två gästsolister släpps in i var sina tre nummer. Peter Asplund spelar, inte oväntat, alldeles ypperligt och mycket inspirerat på sin trumpet. Han är som alltid en klippa. Men i tre andra låtar dyker också upp en altsaxspelande dansk och för mig helt okänd yngling vid namn Oilly Wallace. Han är alldeles ypperlig med en utsökt ton, fin teknik, skön svängglädje och härlig fantasi. Honom får vi säkert höra mer av framöver.

I Ellen Andersson Quartet ingår förutom Ellen själv, gitarristen Anton Forsberg (inte ishockeyproffset – tror jag), basisten Hannes Jonsson och trumslagaren Oilly Brydniak, som alla gör ett habilt arbete. Men det hade varit trevligt att höra dem i en lite vassare mixning. Som det nu är har det blivit lite svårt ibland att få grepp om vad Jonsson har för sig egentligen.

Det ska bli intressant att följa Ellen Anderssons öden och äventyr framöver. Hon har alla möjligheter att växa till sig ordentligt. ”I´ll Be Seeing You” är förmodligen och förhoppningsvis bara en liten försmak med mersmak.
Jan Olsson


Det  formligen sprudlar  av 
energi och kreativ musik
 Marius Neset,

London Sinfonietta

Snowmelt   

(ACT/Naxos)   
    
Marius Neset, norsk saxofonist som tar sig ton och gör sig alltmer hörd med övertygande spel i olika sammanhang. Från första tonerna i dansk/norska gruppen Kamikaze, via egen kvartett/kvintett och tillsammans med Trondheim Jazz Orchestra, fram till dagens skiva som han spelat in tillsammans med London Sinfonietta, har han imponerat. I ett tonspråkspråk som är hans eget. I samarbetet med London Sinfonietta har han även med sig tre medlemmarna ur den senaste kvintetten, Ivo Neame klaviaturer, Petter Eldh kontrabas och Anton Eger slagverk.

Snowmelt är ett ambitiöst verk i elva delar som sitter ihop som en helgjuten svit. Allt inleds med en Prologue där Nesets sopransaxofon ljuder i kargt tonspråk som för lyssnaren rakt in i det norska vindpinade fjällandskapet en bister vinterdag.  Så smyger hela Sinfoniettan så fint in i musiken med både tempo och intensitet i den första delen, Sirenes, av den sjudelade Arches of Nature.  Musik som engagerar lyssnaren genom alla stycken vars delar fortsättningsvis betitlats Acrobatics, Circles, Caves, Paradise, Rainbows, fram till och med avslutande Pyramiden. Med lödande solospel, främst då av Marius Neset själv med sina saxofoner, tenor och sopran, men också från övriga tre han har med sig från den egna kvintetten. Här finns ”finstilta” innerligt mjukt vackra partier i Paradise och Rainbows. Motsatsen, ordentlig attack i spelet finner vi i både Sirens och som ett avslutande crescendo mot Pyramidens topp.

Så finns här innerligt känslofullt lyriska The Storm Is Over, med balladens alla ingredienser i lågmält vackert spel, och man riktigt känner lugnet och tystnaden efter just en vinande vinterstorm.  Introduction to Snowmelt, med till stora delar Nesets saxofon helt ensam i vackert broderande tonmönster. Titelmelodin Snowmelt, är en glad melodi, som förkunnar att det finns en förhoppning om en ljus varm framtid som snösmältning ger oss här i norden. Det formligen sprudlar av kreativ musik och energi ur instrumenten hela cd skivan genom. Från Nesets saxofoner likaväl som ur Sinfoniettas alla stråkar, horn och rörblås med full skaparkraft. Marius Nesets saxofoner har än en gång bjudit oss lyssnare kreativt spel, som vi lär vi få höra i många sammanhang framgent.

Thord Ehnberg


Drömlikt, böljande tonlandskap
med öppningar för vågspel
Tigran Hamasyan

Atmosphères
(ECM/Naxos)

Egentligen skulle namnen på de tre norska musikerna Arve Henriksen (trumpet), Eivind Aarset (gitarr) och Jan Bang (live sampling) stå tillsammans med Tigran Hamasyan här. Och kanske även producenten Manfred Eichers namn, eftersom det var han som tog initiativet till att samla musikerna för den här inspelningen gjord under tre dagar i Lugano 2014.

Men det som präglar atmosfären på det här dubbelalbumet är framför allt den blandning av ambient jazz, armenisk folk- och kyrkomusik och nyromantisk klassisk musik som också är kännetecknande för den armeniske pianisten och tonsättaren Tigran Hamasyans produktion.

Atmosphères är den 29-årige Hamasyans åttonde album på nästan lika skivbolag och innehåller 15 stycken. Av dessa är sex helt eller delvis är baserade på musik skriven av den armeniske tonsättaren, musikforskaren och prästen Soghomon Soghomonian (1869-1935), känd under namnet Komitas, medan de övriga är framtagna av gruppen.

De böljande tonlandskap som framträder under en och en halv timme här är dock sömlösa, och ger ett drömliknande, dunkelt och inte sällan minimalistiskt intryck. Som att befinna sig i ett kontemplativt tillstånd där tystnaden kan vara lika närvarande som känslan av vemod. Subtil musik så det förslår, alltså, men samtidigt med öppningar för vågspel av det dramatiska slaget.

Några stycken här är mer direkt tilltalande än andra, däribland tre folkloristiskt klingande och bedövande vackra tolkningar av Komitas – Tsirani tsar, Garun a och Hoy, Nazan – liksom det eldfängda och av kvartetten utarbetade stycket Traces II.
Peter Bornemar


Tvära kast och taktbyten
och frustande saxofonspel
Jari Haapalainen Trio

Fusion Machine
(Moserobie/Plugged)

Med tretton låtar på dryga 28 minuter får det här debutalbumet med JH3 (som de också benämns) mig att tänka på punkrockbandet Ramones. Snabb och utåtagerande musik där punk och rock blandas med frijazz till något som egentligen saknar sin motsvarighet, även om det här och där går att få associationer till exempelvis Sexmob, James Chance och Naked City.

Jari Haapalainen är producenten (Eldkvarn, Nicolai Dunger, Frida Hyvönen, Moneybrother m.fl.) som också är gitarrist i Luleåbandet The Bear Quartet och som här spelar trummor tillsammans med basisten Daniel Bingert och tenorsaxofonisten Per Texas Johansson. Tre fullfjädrade musiker som här eldar på för fulla muggar med enbart egentillverkat material.

De varierade låtarna är i bara strax över två minuter i snitt, men rymmer en hel tvära kast och taktbyten och inte minst ett skönt frustande och fullständigt lysande saxofonspel från Johansson. Bortsett från ”Ingrid 15” går låtarna i ett rappt tempo, där mest jazz går att finna i delar av ”Ich bin ein Berliner”. Knixigast är ”Skotten i Casablanca” medan det i ”Systemet i Hovsjö” går att ana en svag doft av folkton. Bästa låten är dock den mångfacetterat hysteriska ”Heavy Metal Americano”.

Fusion Machine släpps på cd och i begränsad upplaga på vinyl. Releasekonserten äger rum som ett programinslag under Stockholm Jazz Festival på Fasching 7 oktober.
Peter Bornemar


Studiofynd med alltid lika
festlig och svängig pianist
Erroll Garner

Ready Take One                                                      (Octave Music/Sony)


Erroll Garner (1921-1977) var tveklöst en av jazzens mest säregna pianister. Han var autodidakt och lärde sig aldrig att läsa noter. Hans hemmagjorda spelstil var totalt originell med en taktfast vänsterhand, som fungerade ungefär som Freddie Greens gitarr iBasie-bandet, och en högerhand som kunde ge sig iväg på de mest överraskande melodiska utfärder. Och hans introduktioner var alltid något alldeles extra. Inte ens de musiker som omgav honom hade oftast en aning om vad som skulle komma. Förmodligen visste han det inte alltid själv heller.

Från slutet av 50-talet och fram till sin död åtnjöt Garner en popularitet som möjligen kunde jämföras med Louis Armstrongs, och hans komposition ”Misty”, som han själv fäste på skiva fyra gånger, är fortfarande en av jazzmusikens mest spelade låtar. Själv var den jovialiske Erroll naturligtvis tvungen att alltid ha den med på sina konsertframträdanden. Oftast som encore.

De 14 numren på ”Ready Take One” har man funnit på några bortglömda, men nu tack-och-lov uppfräschade, band med studioupptagningar gjorda mellan 1967 och 1971. För uppbackningen, en oftast något tillbakadragen och diskret sådan, svarar för det mesta basisten Ernest McCarty Jr, trumslagaren Jimmie Smith och congaspelaren Jose Mangual. Här och var ersätter Ike Isaaccs McCarty Jr och i en låt, Garners egen ”Chase Me”, står George Duvivier för basspelet och Joe Cocuzzo för trummandet.

Repertoaren på ”Ready Take One” består i övrigt av sju standards och ytterligare sex Garner-alster, alla - förutom den ofrånkomliga ”Misty” - helt ”nya”, åtminstone för mig. Vassast är, tycker jag, balladen ”Back to You”, som tål att höras åtskilliga gånger och rent av skulle kunna förses med en text. Den ger också en nyttig påminnelse om att Erroll Garner, förutom att han var en festlig och alltid lika svängig pianist, även var en utsökt låtskrivare.
Att albumet döpts till ”Ready Take One” beror på att Garners manager, producent och allt-i-allo Martha Glaser ropar just de orden lite då och då, vilket tyder på att det vi får höra oftast är just förstatagningar. Påpekas kan också att Octave Music faktiskt var Erroll Garners eget skivmärke en gång i tiden.

”Ready Take One” är tveklöst ett ”måste” för alla inbitna Garner-vänner. Men den når inte upp till samma höjder som ”Concert By the Sea”, som återutgavs för en tid sedan. Fast det gör förstås ingen annan Garner-platta heller.
Jan Olsson


Udda vispop mixad med frijazz
en högst svåremotståndlig helhet.

Pombo

Blåmärken
(Queenside)

Efter skivorna Hunden (2012) och Faller du så faller jag (2014) är Stockholmskvintetten – vars namn för övrigt betyder duva på portugisiska – tillbaka med ännu ett album där deras udda vispop mixad med frijazz till surrealistiska och ibland politiskt färgade texter bildar en paradoxal och högst svåremotståndlig helhet.

Åtta låtar (eller rättare sagt sånger) inspelade i Gnesta denna gång, av vilka pianisten Felicia Nielsen skrivit text och musik till de flesta. Bland annat det inledande titelspåret, en krypande blues som efterhand övergår till en marsch, och det säreget vinklade stycket Royal Hell i vilket den förträffliga saxofonisten Anna Högberg visar på det mäktigaste frispel jag hört från henne. Briljant och helt underbart.

I högsta grad bidragande till Pombos särprägel är förstås den utmärkta sångerskan Marie Hanssen Sjåvik, vars lätt beslöjade men ändå ljusklara pratsång fångar innehållet i texterna perfekt, även så i de mer humanpolitiska än absurda styckena Lampedusa och Vem är du rädd för? Utan Sjåvik skulle Nielsen, Högberg, basisten Gus Loxbo och trumslagaren Nils Wall skulle vara något helt annat än Pombo.

Enligt pressreleasen är målgruppen för Pombos musik ”blandmissbrukare som fastnat i tunnelbanespärrar, unga autistiska damer med för många väskor, skadeskjutna fåglar, utbrända stubbar och andra blåslagna människor och djur som har en känsla av att de inte fanns med på tåget”. Jag är övertygad om att målgruppen är betydligt bredare än så.
Peter Bornemar


Elegant, skickligt och rappt
grepp om jazztraditionen
Stockholm Swing All Stars     
 Play the Blues and Go     
(Imogena / Border Music)
.
Musik med den äldre jazztraditionen har vi nu hört Stockholm Swing All Stars framtonat ända från detta sekels början. Från tjugotal fram till och med femtiotal är deras repertoar hämtad från. Och det är vad det handlar om i denna, deras nyutkomna cd skiva den fjärde i ordningen, där det andas bluesfylld jazz och Duke Ellington.

Redan i inledande supergungande Play the Blues and Go, har den välkända Ellington klangen i ensemblespelet. Även med Ellingtonsk tonbild i Karl Olanderssons så skickliga solospel. Caribbean sprudlande Limbo Jazz har läckert tenorsolo från
Fredrik Lindborg, vilken även är viktig ingrediens i den så smakfullt spelade Blues in Blueprint, med fantasifullt spel på basklarinett. Så finns här också en låt skriven av Lindborg, Buster Royal, precis som allt det övriga i den lättsamt gungande swingskolan, med honom själv i skickligt uppbyggt solospel. Sophisticated Lady som alltid sirligt elegant och vacker till sin utformning likaväl som den avslutande Discontented, är synnerligen läcker avslappad lyssning. Och alla nämnda bär ju Duke Ellingtons signatur som kompositör.

Fler intentioner dyker upp i hjärnan när man lyssnar till den nya cd:n. Sy Oliver/Jimmie Lunceford skymtar i den så innerligt och mjukt tassande Dream of You, med så försiktig sång från trumpetare Karl Olandersson, med drag av den stil Chet Baker lät höra sin röst en gång i tiden. I Horace Silvers Doodlin´, far tankarna till både elegant swingfyllda Count Basie bandet, inklusive Freddie Greengitarr från Gustav Lundgren, likaväl som Harry Arnold lp-n med Quincy Jones som dirigent av årgång 1958. Och visst får man en lätt association av Woody Hermans fyrtiotalsband när man lyssnar till deras tolkning av Jimmy Giuffre´s häftiga Four Brothers och visst har Bernie´s Tune ett stänk av Gerry Mulligans femtiotals kvartett i sig till inledning. Bland det äldsta materialet finner vi en originell version av Jack Palmer/Spencer Williams tjugotals klassiker I´ve Found A New Baby, modifierad genom Klas Lindquist och Magnus Wiklund respektive rappt spelade klarinett och trombon, likaväl som till ensemblespelet.

Men allt stannar dock vi små associationer. Sedan är det Stockholm Swing All Stars betoning i den så elegant arrangerade och presenterade musiken med massor av rappt och skickligt solospel från de medverkande. Oj, det här är musik som går rakt in i hjärtat.

Thord Ehnberg


Personlig, kompromisslös
och oerhört stor begåvning
Börje Fredriksson

Fredriksson Special
(Dragon/Border)

Tenorsaxofonisten Börje Fredriksson gick bort 1968, endast 31 år gammal. Under sin alltför  korta levnad hann han se endast ett enda skivalbum med sitt eget namn på, ”Intervall”. Det utsågs till årets bästa svenska jazzinspelning och belönades 1966 med Orkester Journalens Gyllene Skiva. Sedan dess har det kommit ytterligare ett par album i Börjes namn, hopplock från radioinspelningar, framträdanden på Gyllene Cirkeln etc. Ett av dem, det utsökta men numera utgångna ”Fredriksson Special”, nådde oss på LP 1988. Men nu kan vi, tack och lov, ta del av musiken från ”Fredriksson Special” igen. Denna gång på cd och utökad med tre nummer som inte fick plats på LP:n.

Precis som på LP:n inleds den ”nya” ”Fredriksson Special” med en intervju som Carl-Erik Lindgren gjorde med Börje i radioprogrammet Jazzhörnan 1961. Två och en halv minuts mycket intressant konversation under vilken Fredriksson både hinner presentera sig själv och redogöra för jazzens bistra villkor under början av 60-talet. Sedan följer elva nummer under vilka Börje visar vilken oerhörd begåvning han var. Inte bara som saxofonist utan i lika hög grad som kompositör, något som dessvärre inte uppmärksammades efter förtjänst förrän ”det var för sent”. En rad av hans låtar har lyckligtvis ändå bevarats på tre skivor med gruppen Sister Maj´s Blouse, d.v.s. kvartetten Joakim Milder-Bobo Stenson-Palle Danielsson-Fredrik Norén. Detta delvis på grund av att Stenson ”ärvde” Börjes efterlämnade notmaterial.

Musiken på ”Fredriksson Special” är inspelad mellan 1961 och 1966 och manskapet skiftar lite grand. Några nummer avverkas på kvartett, andra på kvintett och ett på sextett. De flesta kompositioner är förstås signerade Börje Fredriksson, men även Lasse Werner, Wilbur Harden, Tom Adair och Emil Norlander(!) har bidragit till grannlåten. I sextettnumret, Lasse Werners ”Fiskefärd”, deltar även en annan minst sagt begåvad tenorsaxofonist, Bernt Rosengren, och vid pianot sitter förstås herr Werner själv.

Vid sidan av Fredrikssons mycket personliga kompromiss- och tidlösa spel, naturligtvis inspirerat av John Coltrane, men aldrig plagierat, är det mycket intressant att följa de olika pianisternas insatser. Förutom redan nämnda Lasse Werner får vi höra tre mycket unga sådana, Bo Carlsson, Bobo Stensson, Göran Engdahl.

”Fredriksson Special” är en välkommen påminnelse om en av svensk jazzmusiks mest pregnanta – och tyvärr också mest bortglömda – musikanter. Den tackar vi för!
Jan Olsson


Läs artikel om Börje Fredriksson


Lyriskt och vemodigt  som 
ger avstressande musikstund
Jukka Perko Avara

Invisible Man                      
(ACT/Naxos) 


Saxofonisten Jukka Perko Avara är ingalunda någon nykomling inom jazzmusiken utan funnits med en längre tid. Både hemma i Finland och internationellt. Kom med sin första inspelning redan 1989, på kvartett och har utgivit fler i olika konstellationer och i kompanjonskap med andra finska musiker samt också ingående i andra musikers album. Iiro Rantala och Wolfgang Hafner för att nämna två. Nu med trio där hans melodiöst vackert spelade saxofon har sällskap av två gitarrister, Teemu Viinikainen akustisk gitarr och Jarmo Saari elektrisk gitarr.

En trio med lyriken framträdande i kompositionerna med vemodig mollton inneboende i de flestaspåren i denna, trions andra utgåva. En bluesbetoning om man så vill och det finns fler associationer mot andra musikformer. Mot lågmäld vacker visa och man kan även spåra små tendenser mot den klassiska fugan i någon av titlarna. Eget skrivet material således, plus tre från andras pennor. Eric Clapton och Will Jennins så melodiöst vackra Tears In Heaven, Peter Gabriels Don´t give Up och den avslutande Pavanne skriven av Gabriel Fauré. 

Det egna materialet är merparten i balladform där några dock sticker ut och ”gnistrar” till litet extra. He Left The Road med stegrad tempopuls i allvarlig lyrik i fina improvisationer ur sopransaxofonen från Jukka Perko Avara. I melodiskt sköna Sweet Solitude har Viilikainens akustiska gitarr får lätt Django Reinhardt prägel som tilltalar i hög grad. Melodiskönt lyriska Helmi, som har ett parti fugabetoning, hör också den bland albumets bästa spår. En vacker avstressande musikstund trion bjuder sina lyssnare.
Thord Ehnberg


Omtumlande och frispråkigt
på den första skivFesten
Festen

Festen
(Clean Feed Records)

Vilken fröjd att få konfronteras med den frispråkighet som kvartetten Festen utstrålar på debutalbumet med samma namn. För den öppenhjärtiga ton som anslås i fyra omtumlande stycken svarar fyra av den svenska frijazz- och improvisationsmusikens tongivande musiker, av vilka pianisten Lisa Ullén möjligen är det mest bekanta namnet.

Men även om Lisa Ullén utan tvekan har en tongivande roll i musiken är den resultatet av ett kollektivt skapande, där klarinettisten och saxofonisten Isak Hedtjärn, basisten Elsa Bergman och trumslagaren Erik Carlsson är lika tungt bidragande till Festens innehåll.

Det i positiv mening mest omtumlande av albumets fyra spår är det ominösa och rejält omväxlande stycket In the Kitchen. Under närapå 20 minuter producerar kvartetten musik som dignar av spännande klanger och klangmöten där alla inblandade briljerar både tillsammans och på var sin kant. Utan att på något sätt förringa Elsa Bergmans och Erik Carlssons insatser är det framför allt Lisa Ulléns och Isak Hedtjärns spel som sticker ut mest. Ulléns kraftfulla anslag är en fröjd att lyssna på oavsett hon lägger kluster eller och formar aparta tonslingor, och Isak Hedtjärns expressiva spel på klarinett och basklarinett är helt enkelt makalöst.

De övriga tre spåren, den dryga tio minuter låga 2015 Forever samt de något kortare ”det blir aldrig bättre än så här” och ”It’s Never Gets Better Than This”, är i jämförelse både mer återhållsamma och mindre direkt tilltalande - utan att de på något sätt utgör utfyllnad på ett album som dessutom har ett omslag (av Nike Bergman och Isak Hedtjärn) som
kul nog för tankarna till 1960-talspsykedelia.
Peter Bornemar


Orgelblandning med 
personlig klang och bra solister
Börge Lindgren & Friends  

Organ Jazz
(Vemus Records)
 
Det här är, vad jag förmodar, en skiva där många av musikerna har familjerelationer. Organisten och arrangören Börge Lindgren, bosatt i Västerås, har ett gediget förflutet som turnerande dansbandsmusiker, sedan decennier tillbaka.


Här har han samlat ihop ett band med musiker där sönerna Magnus rörblås och Fredrik trumpet och sång ingår. Börges systerdotter Sandra Lindgren sjunger och gör även svågern Janne Landegren och Jim Ellis, som varit med i Börges dansband. Rickard Sandström som tidigare spelat med Storsjö Kapell i Östersund, idag boende i Umeå är gitarrist. Kent Olandersson hörs som trombonist och basist. Roger Palm som spelat på skiva med ABBA är trumslagare.
 
Börge är en utmärkt arrangör och han ger musiken en personlig klang i en lite splittrad i karaktären. Det är en blandning med bossanovor, Toots Thielemans Bluesette. George Douglas What A Wonderful World, Gilbert & Sullivan’s Thunder & Lightning. Börge har också tre melodier med. Ack Wermeland Du Sköna får en annorlunda skrud. Vid sidan av Börge bjuds det flera bra soloinsatser. Naturligtvis kammar Magnus hem höga poäng men det finns också andra bra solister, som Rickard Sandström.
Göran Olson
 


Allt sprudlar intensitet

i tätt sammansvetsat spel
Steinar Aadnekvam

Freedoms Trio
(Losen Rec./Plugged Music )
  
Norgefödde gitarristen Steinar Aadnekvam som numera har sin verksamhet förlagd till Stockholm, kom I fjol med en skiva han betitlat Freedoms Trio. Nu ytterligare en med samma titel. Vi får förmoda han med detta avser att det är en fortsättning av hans musik. Som nu utvecklats mer mot den musik han företräder som vi ibland betecknar ”world music” men, åtminstone i denna skiva är helt inriktad på den sydamerikanska kontinentens och framför allt den brasilianska sprudlande musiken. Och med sig har han denna gång brasilianske basisten Rubem Farias samt slagverkaren Deodato Siquir som har sitt ursprung i Mosambique. Båda bjuder även på sång i några spår.

Musiken tillkommen i studio i Spanien under tre dagar november i fjol. Egenkomponerad av de tre där Aadnekvam står för merparten. Alla tre synnerligen tekniskt skickliga instrumentalister som funnit varandra i tätt sammansvetsat spel. Allt sprudlar av intensiv attack i så gott som varje ton ur deras så skickligt spelade instrument. Skivan utstrålar intensitet i allt med sydamerikanska kontinentens hetta i förgrunden i upprepade fraser och rytmik. 

Undantag finns dock, inledande fyrtiofyra sekunder korta A State of My Own, som är fylld av innerlig känsla ur Steinar Aadnekvams gitarr helt ensam, samt Sweet Are the Lies You´ve been telling Me Lately har denna mjukhet till inledning.  Varför inte något spår till av denna så innerligt mjukt vackra ådra som tydligen finns inneboende Steinar Aadnekvams spel och även i den musikform han företräder här. Det vore välgörande för hela skivan med litet mer variation.
Thord Ehnberg


Kollektiv improvisation runt

löst formade kompositioner
Giovanni GuidiGianluca Petrella

/Louis Sclavis/Gerald Cleaver
Ida Lupino
(ECM/Naxos)

Introspektiv jazzmusik baserad på kollektiv improvisation runt löst formade kompositioner dominerar innehållet på det här albumet med den italienska duon pianisten Giovanni Guidi och trombonisten Gianluca Petrella biträdda av franske klarinettisten Louis Sclavis och amerikanske trumslagaren Gerald Cleaver.

Guidi och Guidi, som också har spelat en hel del med Enrico Rava, står båda – i några fall tillsammans med Cleaver och Sclavis – bakom 12 av de 14 låtarna här. Per morti di Reggio Emilia är en version av en protestsång av singer-songwritern Fausto Amodei och titelspåret är en tolkning av Carla Bleys komposition som många, inte minst Paul Bley, spelat in åtskilliga gånger.

All musik på albumet är dock inte introvert och emellanåt rätt prövande. Förutom titelspåret, som dock framförs tämligen rutinmässigt, är Just Tell Me Who It Was ett stämningsfullt Mellanöstern-inspirerat stycke med snyggt klarinettspel från Sclavis. Till de mer positivt klingande inslagen hör också det skönt spattiga ledmotivet i låten Jeronimo.
Peter Bornemar


Kärleksfull och rytmiskt skön 
djupdykning i gnistrande skattkista 
Mårten Lundgren                                                        Plays the Music of Bob Dorough                               (Gateway Music)

Trumpetaren och sångaren Mårten Lundgren skulle i somras ha framträtt vid jazzfestivalen i Ystad tillsammans med den snart 93-årige amerikanske kompositören, pianisten och sångaren Bob Dorough. Dessvärre råkade Dorough ut för en olyckshändelse strax innan avresan till Sverige, varför det intressanta mötet fick ställas in. På sitt nya album hyllar i alla fall Mårten sin smått legendariske kollega från andra sidan Atlanten, och det bara att hoppas att föremålet för hyllningen får höra resultatet. Han kommer utan tvivel att uppskatta det.

Större delen av melodi- och textinnehållet på skivan har Dorough som upphovsman. Resten är på olika sätt förknippat med honom. Och man slås av vilken lysande kompositör han är, denne Dorough. Man påminns också om att han har skrivit åtskilligt mer än ”Devil May Care” och ”Blue X-mas”, som fanns med - liksom Bob själv - på cd-versionen av Miles Davis ”Quiet Nights” från 1962.

Lundgren har alltså gjort en djupdykning i Bob Doroughs gnistrande skattkista och han har gjort det med massor av kärlek och respekt. Runt sig har han samlat pianisten Sven-Erik ”Svempa” Lundeqvist, en av dessa ultrabegåvade unga musikanter som vi kommer att få höra åtskilligt om och av vad det lider, basisten Helle Marstrand, som till vardags återfinns i gruppen Sophisticated Ladies i Köpenhamn, och trumslagaren Espen Laub von Lilienskjold, även han hämtad från den danska huvudstaden.

På många sätt påminner Mårten Lundgren om Bobby Hackett. Samma osvikliga smak och sinne för detaljer och samma känsla för melodisk skönhet, även om fraseringen är lite modernare. Sången är av samma slag: opretentiös och rytmiskt skön.

Gillar man inte Mårten Lundgren Plays the Music of Bob Dorough” bör man nog ta ett snack med sin läkare.
Jan Olsson
Melodiskt, vackert, tilltalande
- och med spets
Aaron Parks,
Thomas Fonnesbæk, Karsten Bagge  
Groovements
(Stunt)    

Aaron Parks, spännande amerikansk pianist tillsammans med två danska musiker. Studerade i tidig ålder vid Manhattan School of Music. I början av detta århundrade uppmärksammad med bra spel hos trumpetare Terence Blanchard och gjorde sina första inspelningar under eget namn. Kom för något år sedan med soloskiva och utger här sitt åttonde album, tillkommen i Danmark som han besökte under augusti 2014. Med sig har han två av Danmarks i dag meriterade musiker på respektive instrument, nämligen Thomas Fonnesbæk bas och Karsten Bagge trummor.

Musiken de representerar är i dagens jazz anda. Melodiskt vacker i logiskt tilltalande arrangemang och med spets i spelet med engagemang. Och det gäller de egna skrivna titlarna av trion, välkända titlar inom jazzmusiken likaväl som några vi känner från andra musikformer. Bland deras eget material tilltalar mig i hög grad den högtidligt allvarliga Alcubierre´s Law, stingfyllda Elutheria och A Rabbit´s Tale, som alla spräcker upp i häftigt kreativt samspel och fina solon medan Forever This Moment, har balladens sirligt melodiskt sköna ingredienser inneboende. Shapes`n`Colors, skapad gemensamt av de tre är, vad jag förmodar, en komposition skapad i stunden i lyhört samspel.

Danska tonsättaren Carl Nielsens Tit er jeg glad, här så mjukt vackert tolkad full av öm omtänksamhet med pianot i förgrunden och bas och trummor försiktigt accentuerande. Motsatsen är Bruce Springsteen så livfullt gungande I´m On Fire, och Cedar Waltons välkända Bolivia, spelade med kreativ attack där energin verkligen sprudlar. Välkända You And the Night And the Music, avslutar en skön lyssnarstund.

Thord Ehnberg


Arrangemang välfyllda av
våghalsighet och krumsprång
Cecilia Persson

& Norrbotten Big Band
Composer in Residence
(Prophone/Naxos)

Vid sidan av den raffinerade musik hon gör med gruppen Paavo har pianisten Cecilia Perssons fascinerande tonspråk kanske framför allt tillkännagivits på utmärkta albumet Open Rein (Hoob 2014), hennes första skiva i eget namn, med tio kompositioner framförda av lika många musiker.

Det är också i synnerhet som kompositör Cecilia Persson uppmärksammats, och bland annat renderat henne Sveriges Radios pris Jazzkatten både 2012 och 2014. Under 2014 hade hon en roll som Composer in Residence (ungefär hustonsättare) hos Norrbotten Big Band som avrundades i november samma år med en konsert i Kulturens hus i Luleå.

Den som missade konserten, och även den återutsändning som Sveriges Radio gav i februari i år, får nu en ny chans då den också dokumenterats på skiva.

Omgiven av 20 musiker (varav 17 blåsare) - som för övrigt var placerade i en halvcirkel runt för piano, bas och trummor under konserten - framträder Cecilia Persson här uteslutande som orkesterledare, och förstås som kreatör av sju maffiga kompositioner som var och en präglas av egenart. Även om kompositionerna i sig, med minutiöst utformade arrangemang, är välfyllda av våghalsighet och krumsprång medger de utrymme för en hel del solospel, bland annat från saxofonisterna Karl-Martin Almqvist och Håkan Boström.

Samtidigt som variationsrikedomen gör det svårt att lyfta fram några favoritavsnitt här måste Stad i aska, Låba & månen och det ”dolda”, från en livespelning på mejeriet i Lund 2015 hämtade stycket Stormstad noteras på ännu ett album från Cecilia Persson som ger mersmak.
Peter Bornemar


Vackert, vemodigt med lätt blueston
och i skicklig omgivning
Rebecka Larsdotter

Whirlwind
( Rec/ Border Music ) 

Rebecka Larsdotter är en svensk sångerska som bor och verkar I New York. Hennes debutalbum Feathers & Concrete, kom för cirka fem år sedan. Den liksom föreliggande platta är inspelad i USA. Rebecka är född i Bergslagen. Spelade fiol och piano i unga år och utbildade sig i Örebro och tog sin magisterexamen vid Musikhögskolan i Malmö. Flyttade till USA 2008 där hon sedan dess arbetat med musik.

Musiken i skivan består av eget skrivet material, både musik och text, likaväl som några av välkända amerikanska jazzmusiker och låtskrivares verk. Hennes egna stycken är inom den lyriskt vackra tonskalan, med lätt vemod så som många har uttryckt sig genom jazzens alla stilar och tidsåldrar. Rebecka Larsdotter har vacker röst med lätt bluesbetoning i fler av skivans elva titlar. Även visformen skymtar och de flesta har medium tempo eller lägre.
Bland de egna verken tilltalar mig som mest Tomorrow´s Yesterdays som har både kraft och melodisk skönhet samt den allvarligt vackra Kvar, som har balladens alla ingredienser med innehållsrik text. Och alla texterna finns med i ett litet häfte för den som eventuellt vill sjunga med. Bland det övriga materialet tilltalar inledande Horace Silvers så välkända och mjukt vackra Peace medan Harold Arlen/Johnny Mercers My Shining Hour biter till med scat-sång i snabbt tempo. Skivans ”höjdare” för min del.

Musiken, som spelats in vid tre olika tillfällen, har Rebecka Larsdotter med sig många skickliga musiker. Pianisterna Shai Maestro och Aaron Parks, Rick Rosato och Ben Street bas Ari Hoenig och NateWood trummor. Med bra soloinpass av främst de två pianisterna och Stephens saxofon som finns med i sex av skivan elva titlar. I ett spår, Morning After Pill, får musiken något annan karaktär mot det övriga där Rebecka kompas av Dennis Hamm, orgelbetonad keyboard, Oz Noy gitarr, Hadrien Feraud bas och Gene Coy trummor.
Thord Ehnberg


Fina kompositioner. Sång med
värme och härligt temperament 
Monika Hoffman

feat. Paquito D´Rivera                                                 Let´s Run Away 

(Sentimental Wavs))


Malmö-bördiga Monika Hoffman har skaffat sig en gedigen sångutbildning både i Sverige och vid Berklee College of Music i Boston. Under tiden i USA har hon framträtt tillsammans med, bland andra, Charlie Haden. I Europa har hon visat upp sig i olika sammanhang – inte bara jazziga sådana. Hon har till exempel deltagit den ungerska Melodifestivalen, vilket beror på att hennes mor är ungerska och att hon, förutom svenska och engelska även behärskar det ungerska tungomålet.

Monika har tidigare släppt två album i Ungern, det ena tillsammans med den välkände pianisten Robert Lakatos. Men ”Let´s Run Away” är det första som har kommit ut på den svenska marknaden. Det är inspelat i Boston och sällskap har Hoffman av en utomordentlig kvartett som normalt brukar omge saxofonisten/klarinettisten Paquito D´Rivera. Pianist är Tim Ray, basist och arrangör Oscar Stagnaro och trumslagare Mark Walker, som vi också känner igen från hans samarbete med Michel Camilo. Som perkussionist medverkar Oscar Stagnaros bror Paulo. Och i två nummer hoppar även D´Rivera in, beväpnad med sopransax och klarinett.    

Monika har komponerat nio av skivans elva nummer, och några av dem är alldeles oerhört begåvade. Så även om hon är en utomordentlig sångerska, så undrar jag om det inte är som just kompositör Hoffman kommer att låta tala om sig allra mest framöver. Kanske blir det både-och. Hon har även skrivit de flesta av texterna – några med hjälp av sin syster Erika. De två nummer som inte är hemstöpta är Osvaldo Farrés och Joe Davis ”Perhaps, Perhaps, Perhaps” och, minsann, Håkan Norléns och Rune Lindströms ”Visa vid midsommartid”, som även Art Farmer och Jim Hall gav sig på för drygt 50 år sedan. Här sjunger Hoffman på svenska liksom i ”Underbara du”. ”Nem Látlak Többe” avverkas på ungerska, men i övrigt är det det engelska språket som gäller.

Sången kännetecknas genomgående av värme och ett härligt temperament och Monika har en uttrycksfull, vacker röst och intonerar perfekt. Den repertoar hon har valt att servera på ””Let´s Run Away” har genomgående ett tydligt latinstuk, vilket torde framgå redan av laguppställningen. Vid ett par tillfällen nöjer sig Hoffman inte bara med att bara sjunga. Hon plockar även fram fiolen, ett instrument hon med all önskvärd tydlighet visar att hon behärskar.

Lägg namnet Monika Hoffman på minnet. Och skulle ni ändå glömma det, så var lugna. Ni komer alldeles säkert att få åtskilliga påminnelser framöver!
Jan Olsson


Frisk swingfylld bop med 
mjuka ballader som avbrott 
Kurt Järnberg Quintet,

Ruth Åsenlund Järnberg sång
Down Memory Lane vol. 3      
(Riverside/Plugged Music)   


Trombonistveteran Kurt Järnberg har sedan femtiotalet utövat och underhållit en stor skara jazzlyssnare. Nu utger han sitt tredje album i serien Down Memory Lane, betitlat The Power Package.  En dubbel cd som ett swingfyllt kraftpaket med femtiotalsandans musikform inom jazzmusiken rakt igenom. Så som vi alltid hört Kurt Järnberg framtona i sin musik.

Kurt Järnberg trombon fanns i mitten av femtiotalet ingående i Lulle Elbos och danska Ib Glindemans storband. Uttagen 1958 tillsammans med Bernt Rosengren som svenska representanter i det internationella europeiska ungdomsstorbandet som for till USA och där Kurt sedan blev kvar en tid för spel med många av ”jazzlandets” orkestrar. Bland annat Kai Windings så berömda trombonsextett och Bill Russo storband. Åter till Sverige där han förutom spelade med många dåtida välkända jazzkonstellationer bildade mindre egna grupper likaväl som ett skickligt storband. Och det är från just den tiden, från och med 1967 fram till och med 1981med de mindre besättningarna, dagens inspelningar är hämtade. 

Hela albumet utstrålar den friskt swingfyllt bop-stänkande musikformen som ju till stor del betecknar just jazz från femtiotalet, med mjukt vackra ballader som små avbrott som får en att förnöjt luta sig tillbaka i bästa lyssnarfåtöljen. Och Kurt Järnberg behandlar sitt instrument, trombonen med lyrisk ömhet i dessa ballader likaväl som sprudlande attack i det högre tempot. Trettioen titlar bjuds i dubbel cd:n. Med förutom Kurts så härligt uttrycksfulla trombon och Ruth Åsenlund Järnberg sång, spelar Wolf Johansson barytonsax, Reidar Knudsen piano, Ulf Magnusson bas och Leif ”Gus” Dahlberg trummor i merparten av titlarna. När det gäller en så pass lång tid som femton år finns naturligtvis även andra musiker medverkande. Som Thomas Jutterström och Lasse Sjösten piano, basisterna Mats Nilsson, Leif Norberg samt Eddie Mika och Bosse Söderberg trummor, med flera. Och i tre av spåren hämtade från tiden paret Järnberg tillbringade i Australien, spelar Dave Levy piano, Dave Sadel bas, Ritchie McDoanld trummor och Bob Bertles barytonsax.

Bland de trettioen titlarna, öppnar båda cd med ett kort stycke av Kurts egna kompositioner, skall vi tro självironiskt rappa, Diggin´ The Old Cats, följt av två som tilltalar mig i hög grad, hans båda Vinge-Per och Mr Hemo och den andra cd:n med swingfyllt gungande Bluesin´. Båda i snabbt tempo, med Kurt och Wolf i bra solospel. Och det finns många solistiska pärlor i skivan från Kurt och hans medmusiker.  Supersnabba Cotton tail och Donna Lee, där det flammar om spelet. Så fint gungande You Stepped Out of a Dream, med en doft av Gerry Mulligans femtiotalsgrupp med Bob Brookmeyer och Do You Know What It Meas to Miss New Orleans, i Kurt Järnbergs tolkning tjusar även den med sin speciella New Orleans stämning. I sin egen My Own Blues, likaväl som i George Gershwins så vackra I Love You Porgy, bjuder Kurt helt underbart varmt bluesfyllt trombonspel i balladens långsamma tempo.  
 
Mycket långsamt tolkade Stella By Starlight, inklusive tempohöjt instrumentalt mittparti, är det Ruth i sin tur som bjuder på sin så uttrycksfulla sång. En sångstil hon alltid framtonat i och som understryker textinnehållet. Hon har ju stora föregångare på det området. Främst Billie Holiday, som likaledes gjorde så. För hennes del tilltalar dock som mest en vacker Lush Life och Midnight Sun med enbart Dave Levy och Dave Sadel respektive piano och bas bakom hennes uttrycksfulla sång. Allt avslutas med ett collage trombone-solos, med Kurt i centrum. Det här är musik av musiker som älskar sin musik, som bjuds alla som gillar jazz i den melodiskt vackra tonskalan

Thord Ehnberg


Kärleksfull och mycket värdig
hyllning till en stor jazzmusiker
US4
My Scandinavian Blues

– A Tribute to Horace Parlan

(Stunt/cd + dvd)

Gruppnamnet ”US4” är, som en del kanske har kommit underfund med, en parafras på ”US3”, en av pianisten Horace Parlans mest kända kompositioner. Att det i det här fallet har blivit ”4” istället för ”3” beror naturligtvis på att musiken serveras av en kvartett och inte en trio, som på den Blue Note-LP som Parlan själv spelade in för 56 år sedan och som hette just ”Us Three”.

”My Scandinavian Blues” är alltså en hyllning till den legendariske pianisten och kompositören Horace Parlan, som övergav en lysande karriär i USA, bland annat hos Charles Mingus och Roland Kirk, och bosatte sig i Köpenhamn i början av 70-talet. Där blev han snabbt mycket populär, såväl bland medmusikanter som jazzentusiaster i största allmänhet. Och på Jazzhus Montmartre blev han givetvis en ofta sedd och hörd attraktion, inte sällan tillsammans med Dexter Gordon. Han arbetade också en hel del i Sverige, bland annat med Bernt Rosengren och Red Mitchell. Idag kan man hitta Horace, som fyller 86 nästa gång, på ett äldreboende en bit utanför den danska huvudstaden. Han är blind och rullstolsbunden och spelar naturligtvis inte längre. Men han håller fortfarande kontakt med sina gamla kollegor och beger sig också då och då tillbaka till Köpenhamn för att hålla sig á jour med vad som händer på den danska jazzscenen.

De fyra medlemmarna i US4 är tenorsaxofonisten Tomas Franck, pianisten Thomas Clausen, basisten Jimmi Roger Pedersen och trumslagaren Adam Nussbaum – en makalöst fin kvartett, som passar Parlans fina kompositioner perfekt. I två nummer på cd:n – och ett på den dvd som ligger med i albumet - medverkar också Skandinaviens kanske mest hörvärda jazzsångerska idag, Sinne Eeg, Parlans speciella favorit. På cd:n får vi höra elva nummer, alla signerade Horace Parlan, och på dvd:n får vi ta del av sex av de Parlan-opus som även finns med på cd:n. På den utomordentligt fint filmade dvd:n träffar vi också Horace själv på sluttampen.

Tomas Franck spelar vidunderlig tenorsax. Hans ton, teknik och melodiska och rytmiska fantasi är av högsta internationella klass. Utan att darra på rösten vågar jag påstå, att han spelar i samma division som jazzens allra mest hörvärda och personliga saxsolister idag - oavsett på vilken sida av Atlanten man letar. Rutinerade Thomas Clausen, 66, är förstås perfekt i sammanhanget. Inte för att han på minsta sätt låter som Parlan – för det gör han inte – utan för att han formligen tycks älska Horaces kompositioner och ger dem ytterligare dimensioner. I ”One for Wilton”, i vilken Franck inte medverkar, är han fullständigt grandios. Att stortonade basisten Jimmi Roger Pedersen skulle medverka på skivan var självklart, eftersom han under åtskilliga år var Horace Parlans ständige följeslagare. Och Adam Nussbaum är perfekt som alltid – lyhörd och rytmiskt vital. Över huvud taget är” My Scandinavian Blues” en mycket svängig tillställning, precis som det alltid var när Horace själv var i farten. Och – som framgår av titeln – är blueskänslan påtaglig rakt igenom, även när det inte handlar om konventionella tolvtaktare.

Horace Parlan har själv valt ut samtliga nummer i albumet och har också varit med om att finansiera ”My Scandinavian Blues”. Blir det något överskott på försäljningen, vilket det förhoppningsvis blir, så ska pengarna, enligt Horaces önskan, gå tillbaka till jazzmusiken.

Det här är en kärleksfull, varm och mycket värdig hyllning till en stor jazzmusiker och en av dess mest sympatiska utövare, älskad och beundrad av alla som någon gång mött honom.
Jan Olsson  


Sensationella Pettifordinspelningar med

gnistrande Johansson & himmelsk Getz!
Oscar Pettiford & Jan Johansson 

In Denmark 1959-1960                                                (Stunt)         


Det här albumet är på många sätt sensationellt. Det låter oss ta del av några tidigare outgivna inspelningar med basisten och cellisten Oscar Pettiford, som gjorde Köpenhamn till sin hemstad 1958. Där avled han dessvärre också hösten 1960, endast 37 år gammal. Under den korta tid Pettiford tillbringade i Danmark hann han dock sätta djupa märken och göra en del skivinspelningar som är väl värda att ta del av. Minst lika sensationellt, åtminstone för svenska jazzvänner, är att den andra huvudrollsinnehavaren på plattan är Jan Johansson, som tillbringade en stor del av 50-talets slut i den danska huvudstaden. Ofta i sällskap med Stan Getz.

Materialet på albumet, sammanställt av välkände musikjournalisten Ole Matthiessen, är – som framgår av skivtiteln – inspelat under åren 1959 och 1960. En betydande del har aldrig tidigare varit utgivet. Annat är sedan länge ”försvunnet”. ”Moanin´”, med gamle Delta Rhythm Boys-bassångaren Lee Gaines som solist, hade även fortsättningsvis gärna fått vara ”försvunnen” utan att det hade gjort så mycket. Detta trots att Jan Johansson medverkar och får några takter på sin lott. Men annat är av mycket högklass. Fem nummer med Pettiford, pianisten Bent Axen och trumslagaren Finn Fredriksen är till exempel mycket hörvärda. I två av dessa trakterar Pettiford cello och då vikarierar Erik Moseholm på bas.

I fem nummer får vi även höra utsökta prov på Pettifords samarbete med den utmärkte vibrafonisten Louis Hjulmand. Här lyser också Johansson med gnistrande fint spel. Fast kronan på verket är tre låtar, Pettifords ”Laverne Walk”, Benny Golsons ”I Remenber Clifford” och Coleman Hawkins ”Stuffy”, inspelade live på Köpenhamns Tivoli den 28 oktober 1959. Här får vi höra en kvartett bestående av Stan Getz, Jan Johansson, Oscar Pettiford och Joe Harris. Det musikaliska resultatet är kort sagt grandiost. Getz är på sitt allra bästa humör och i ”I Remember Clifford” spelar han himmelskt!

Albumet avslutas med tre korta sololåtar med Jan Johansson, upptagna på Jazzhus Montmartre i augusti 1959: ”Ack Värmeland du sköna”, ”Emigrantvisan” (”De sålde sina hemman”) och ”Farfars sång”. Alltså två och ett halvt år före inspelningen av den blågula jazzklassikern ”Jazz på svenska”!

”Oscar Pettiford & Jan Johansson in Denmark 1959-1960” är givetvis ett utmärkt komplement till det album från sommaren 1960 som, åtminstone ibland, har fått titeln ”Montmartre Blues”. På det får vi höra en sextett bestående av, förutom Pettiford och Johansson, trumpetaren Allan Botschinsky, vibrafonisten Louis Hjulmand, trumslagaren Jörn Elniff och – minsann – den svenske tenorsaxofonisten Erik Norström.
Jan Olsson


Förbluffande musik med
helt annan tonmiljö än tidigare
Henry Threadgill

Old Locks and Irregular Verbs
(Pi Recordings/Forsyte)

Efter 15 års strukturerat improviserande med gruppen Zooid har kompositören och saxofonisten/flöjtisten Henry Threadgill nu formerat en ny konstellation med namnet Ensemble Double Up, som utgörs av två pianister, två altsaxofonister, cello, tuba och trummor.

Av musikerna har tubaisten Jose Davila och cellisten Christopher Hoffman hängt med från Zooid, medan pianisten Jason Moran annars torde vara den mest namnkunnige i bandet. Även om Threadgill själv inte spelar på albumet är hans närvaro ytterst påtaglig genom den intrikata musik – en akademisk intervallbaserad tonkonst i improvisationens tecken – han skrivit och format för ett album tillägnat den sedan tre år tillbaka bortgångne spelkamraten Lawrence ”Butch” Morris. Threadgill och trumpetaren Morris ingick båda i David Murrays oktett på 1980-talet.

Threadgill är sina 72 år till trots tveklöst fortfarande en av de stora kompositörerna inom den moderna jazzen, och lyckas med den något udda sättningen här få de fyra sinsemellan olika delarna av sviten Old Locks and Irregular Verbs (som utgör innehållet på albumet) att hänga ihop närmast sömlöst.

Det är förbluffande musik, med klanger som möts, ofta koagulerar till något annat och tillfälligt separeras för att sedan åter stöta på varandra i en helt annan tonmiljö än den tidigare.

Sättningen med två pianister – förutom Moran också David Virelles – bidrar i hög grad till att den harmoniska tonpaletten vidgas enormt i jämförelse med den som Threadgill åstadkom med Zooid. Dessutom innebär två pianister, var och en med kraftigt anslag, att musiken får en ansenlig tyngd.
Peter Bornemar



Samspelt band, med gäster,

som sprudlar av energi
Mikkel Nordsø Band    

Diving in Space for 3 Decades 
(Stunt/)           


Mikkel Nordsø Band sprudlar av energi. Rytmiken har mycket av ljudbilden med två slagverkare, Jacob Andersen och Eliel Lazo samt Ole Teill trummor, vilka medverkar i många av skivans nio titlar. Med bandledare Mikkel Nordsø gitarr i förgrunden i de flesta av spåren. Som i Leaving So Soon, som hans lödande gitarrspel äger helt samt Awoken Dream med gästande Caroline Franceska´s röst ingående ordlöst som ett instrument. Det är en samspelt grupp som spelat ihop sedan 30 år tillbaka där även Ben Besiakov, klaviaturer och basist Peter Danstrup har sin del av det fina resultatet.


De flesta titlarna har fått den sydamerikanska så innerligt tjusigt gungande färgningen. Några spår avviker dock, med fördel för helhetsbilden av musiken Mikkel Nordsø står för. Allt också skrivet av Nordsø, förutom två spår där Lazo samt ett där rapparen Al Agami nämns som medkompositörer.

En bland gästerna är Nordsø´s tidigare arbetsgivare, Palle Mikkelborg vars trumpet är en synnerligen läckerhet i en till början så nordiskt kyld och ”space” formad Thanks som dock omgående hettar till efter bara några taket med flödande inspirerat spel från hans trumpet som tillsammans med hela bandet spänstigt lyfter mot skyn. Och så har vi den så innerligt stämningsfulla avslutningen, Thanks part Two med enbart Mikkborgs trumpet och Nordsø´s gitarr i underbart samspel. Två spår som jag ger fem DIG-ar.


Andra gäster är altsaxofonist David Sanborn och raparen Al Agami i den läckert funk-gungande I Like When U Do. En cd som andas sprudlande spelglädje från första spåret där det är omöjligt att sitta still.                
Thord Ehnberg


Första kvällen med ett av
jazzens mest hörvärda storband!
Thad Jones-Mel Lewis Orchestra
All My Yesterdays

(Reconance, 2 cd)

Ett av jazzhistoriens mest hörvärda och vitala storband, Thad Jones/Mel Lewis Orchestra, gjorde sitt allra första framträdande på The Village Vanguard i New York i februari 1966. Det blev succé på direkten och såväl vanliga spisare som kritiker och musiker öste lovord över bandet. Hjärnan bakom den unika konstellationen var trumpetaren Thad Jones med ett förflutet hos, bland andra, Count Basie och Gerry Mulligan. Men trumslagaren Mel Lewis roll kan, och får, inte underskattas. Han hade samma musikaliska ideal som Jones, var oerhört respekterad bland sina kolleger och passade utomordentligt väl in i den på många sätt heterogena orkestern.

I den första laguppställningen av Jones/Lewis-bandet ingick både garvade studiorävar och unga, tämligen oprövade förmågor. Till den förra kategorin hörde, till exempel, saxofonisterna Jerome Richardson och Pepper Adams, trumpetarna Snooky Young och Bill Berry, trombonisterna Bob Brookmeyer och Cliff Heather samt pianisten Hank Jones. Yngst i gänget var den då endast 23-årige tenorsaxofonisten, och senare även klarinettisten, Eddie Daniels.

Den första av de bägge skivor som ingår i albumet ”All My Yesterdays” är inspelad måndagen den 7 februari 1966. Den bjuder på fem Jones-alster: ”Backbone” med Jerry Dodgion och Hank Jones på högvarv, det vackra titelnumret ”All My Yesterdays” med utsökt spel av Hank och Joe Farrell, ”Big Dipper”, för säkerhets skull i två versioner, ”Mornin´ Reverend” med Eddie Daniels som ende solist, och ett av bandets oftast spelade nummer genom åren, ”The Little Pixie”, i vilket vi får höra gnistrande fint spel av Jerome Richardson.

Skiva nummer två, inspelad två och en halv månad senare, även det för en mycket entusiastisk publik på The Village Vanguard, bjuder på elva nummer, de flesta komponerade och arrangerade av Thad. Ett undantag är ”WillowWeep for Me”, vars arrangemang är skrivet av Bob Brookmeyer. Även på platta nummer två står bandets utmärkta solister i rad. Thad själv förstås, som var i praktslag under den här perioden, men också Joe Farrell, brorsan Hank, Pepper Adams, Bill Berry, Jimmy Owens, Richard Davis, Jerry Dodgion och – inte minst – delkapellmästare Mel Lewis!
Trots alla strålande soloinsatser är det bandet, med Thad Jones kompositioner och helt unika, friska och för sin tid helt nydanande arrangemang, som gör att man tar ”All My Yesterdays” till sitt hjärta. Och även om man inte kan se Thad, så kan man riktigt känna hur han entusiasmerar sina orkestermedlemmar och får dem att uträtta stordåd.

Efter åtskilliga personalbyten och alltmer sällsynta framträdanden lade The Thad Jones/Mel Lewis Orchestra ner verksamheten i och med att Thad, efter cirka 13 år som musikalisk ledare, flyttade till Köpenhamn. Mel fortsatte dock ett tag till med måndagskonserter på The Village Vanguard och höll på så sätt liv i vad som återstod av orkestern.

Förutom de bägge skivorna ingår i albumet ”All My Yesterdays” en högst läsvärd bok på 90 sidor. I den berättar en rad av bandets medlemmar om sin tid hos Thad och Mel. Där finns också flera tidigare aldrig publicerade foton att beskåda.

Thad avled i augusti 1986 och Mel gick ur tiden tre och ett halvt år senare. Men båda kommer  för alltid att bli ihågkomna för sitt fantastiska storband The Thad Jones /Mel Lewis Orchestra.

Jan Olsson


Samarbete röst och grupp 
som  når maximal
a höjder 
Branford Marsalis Quartet   

Special Guest Kurt Elling
Upward Spiral
(Okeh/Sony)
 
Den här plattan har flitigt snurrat på min skivspelare. Branford Marsalis grupp och sångaren Kurt Elling är en kombination som får flaggan att gå i topp. Den i Chicago uppväxte Elling har utvecklats till en av dagens attraktivaste jazzsångare. Hans jazzkarriär fick kickar av John Coltranes och Johnny Hartmans banbrytande samarbete. Vid den tiden studerade den unge sångaren i Minnesota vid det svenska universitet Gustavus Adolphus i Saint Peters, som ståtar med konsertlokalen Jussi Björling Hall.
 
Åter till Chicago där ryktet om hans talang inte enbart spred sig i delstaten Illinois. Turnerandet tog vidare cirklar till Europa, däribland Sverige. Sedan flyttade han till New York där har numera är bosatt. Med Branfords inspirerande grupp i botten växer en kommunikation fram som berikar alla aktörerna. Det märks på direkten i den inledande Gershwinmelodin There’s A Boat Dat´s Leavin Soon For New York. Branfords brännheta sopransax och det snabbreflekterande kompet  bygger på intensiteten. Kompet med superbe pianisten Joey Calderazzo, basisten Eric Reeves och den spänstige trumslagaren Justin Faulkner är rena tändvätskan.
 

Ellings röst har ett imponerande omfång där närheten till melodi och text  berör. Med Branfords varma tenorsax i ryggen görs en intim tolkning av den vackra balladen Blue Gardenia som framkallar gåshud. Parets samspel i I’m A Fool To Want You, som Frank Sinatra var delaktig i, är en annan delikatess där tenorsaxens pregnans ringar in sången. I Antonios Jobims softa So Tinha De Ser Come Vocé är kvartetten lysande avspänd, inte minst genom Joey Calderazzos läckra följsamma assist. Helt enkelt en skiva på högsta nivå.
 Slutfacit, en skiva där grupp och vokalist når maximala höjder utan kommersiella utvikningar.
Göran Olson


Samspelt triogemenskap
kryddad med innehållsrikt solospel
Lars Danielsson/

Marius Neset/ Morten Lund                      

Sun Blowing 
(ACT/Naxos)  


Svenske basisten Lars Danielsson, norske tenoristen Marius Neset och danske trummisen Morten Lund. Alla tre med adress Köpenhamn möts för första gången i inspelningsstudio. En skandinaviskt gränslöst musikaliskt samarbete således. Visst de är alla tre personligheter på sina instrument med eget uttryck, som här förenas i spännande musik. Lars Danielsson åldermannen bland de tre som vi redan 1983 hörde för första gången på skiva med gruppen kallad Time Unit. Sedan har det blivit många under eget namn likaväl som spel med andra grupper. Dave Liebman, John Scofield, Mike Stern, Charles Lloyd, för att bara nämna några. 

Morten Lund och Marius Neset är däremot musiker som gjort sig omtalade under detta århundrade. Lund med tidigare samarbete med pianisten Stefano Bollani och basist Jesper Bodilsen samt med i den nyligen utgivna Jazz Berlin Philharmonic V, även den en ACT cd. Neset för sin del uppmärksammades för första gången med häftigt spel i gruppen JazzKamikaze mitten av första årtiondet och har därefter låtit sig höras med ypperligt spel i egna skivor samt i en tillsammans med Trondheim Big Band.

I dagens skiva bjuder dessa tre på skickligt samspel i det lilla trioformatet, tenorsax, bas och trummor. Men här finns också motsatser mellan instrumenten som utmanar och eggar och som retar lyssnarens hörselsinne. Som i den så engagerat spelade Blå och den avslutande The Coast of Living. Början dock i total gemenskap med glada avspända Little Jump med enorm ”sväng” inneboende samt den lätt folklore betonade  Up North, där Lunds trummor och Danielssons bas ”jagar” Nesets saxofon i ypperligt spel. Salme har också denna litet nordiskt vemodiga folklore atmosfär, vilka även gungande Folksong har.  Stilla vackert uttrycksfullt spel finner vi i den sköna titelmelodin Sun Blowing. Som en mild och skön sommarvind över badstranden. 

Ja, man kan få många associationer när man lyssnar på trion. Här finns musik helt i gemenskap i samspel kryddat med innehållsrikt skickligt personligt solospel.                                                                                                  

Thord Ehnberg 


Omstuvad tillbakablick från
tiden med Weather Report
Miroslav Vitous

Music of Weather Report
(ECM/Naxos)

Listan på de musiker som den tjeckiske, men sedan 1966 i USA bosatte basisten Miroslav Vitous spelat med kan göras lång. Milstolparna utgörs av hans spel tillsammans med Roy Haynes och Chick Corea på den senares Vitous var suveräna album Now He Sings, Now He Sobs från 1968. Av hans debutalbum i eget namn Infinite Search (mer känt som Mountain in the Clouds) från 1969 - med stjärnuppställningen John McLaughlin, Herbie Hancock, Joe Henderson, Jack DeJohnette och Joe Chambers. Samt av de tre första skivorna med Weather Report (Weather Report, I Sing the Body Electric och Sweetnighter) som Vitous medverkade på under de år (1970-1973) han ingick i gruppen.

Sedan dess har Miroslav Vitous varit fortsatt aktiv och huvudsakligen varit knuten till skivbolaget ECM, för vilket han medverkat på ett flertal bra, men knappast särskilt uppseendeväckande album. 

Den första tillbakablick i albumformat han gjorde till perioden med den banbrytande grupp han var med om att bilda var 2009 års Remembering Weather Report, där han tillsammans med trumpetaren Franco Ambrosetti, tenorsaxofonisten Gary Campbell, trumslagaren Gerald Cleaver och gästspelande basklarinettisten Michel Portal framförde musik som i sex låtar (varav fem av Vitous) mer fångade andan i Weather Reports musik än någonting annat.

Nya albumet Music of Weather Report har en starkare koppling till den gruppens musik, även om Miroslav Vitous stuvat om delar av originalmaterialet. Joe Zawinuls klassiker Birdland (från 1977 års album Heavy Weather) blir här Birdland Variations, Scarlet Woman (från 1974 års Mysterious Traveller) blir både Scarlet Woman Variations och Scarlet Reflections medan Wayne Shorters Pinocchio (från 1978 års Mr. Gone) behåller sin titel men får en annorlunda tolkning.

Här finns även nya versioner av Vitous egna låtar Seventh Arrow och Morning Lake från Weather Reports första album, hans nya komposition Acrobat Issues samt den tredelade Multi Dimension Blues som fungerar som ett slags mellanspel.

På albumet medverkar förutom basmaestron själv saxofonisterna Gary Campbell och Roberto Bonisolo, den turkiske pianisten Aydin Esen samt de båda trumslagarna Gerald Cleaver och Nasheet Waits. Det är absolut inget dåligt hantverk dessa åstadkommer, men materialet och arrangemangen är dessvärre av en alltför flyktig karaktär för att fånga något större intresse. Då återvänder jag bra mycket hellre till den förträffliga musik som gruppen som är föremål för denna hågkomst åstadkom.
Peter Bornemar


Vackert, genomarbetat och en
väl fungerande kommunikation
Arild Andersen

The Rose Window

(Intuition)

Norske basisten Arild Andersen, som idag har nått den aktningsvärda åldern av 70 år, är tveklöst en av Europas förnämsta och mest meriterade jazzmusikanter. Under sin långa bana har han lett en rad egna, förnämliga grupper. Bland dem Masqualero, som var en av vår världsdels mest betydelsefulla och originella konstellationer under slutet av 70-talet. Han har även samarbetat med internationella storheter som Don Cherry, Kenny Wheeler, George Russell, Jan Garbarek, Paul Bley, Steve Kuhn, Bill Frisell, John Taylor, Paul Motion – och vår egen Bobo Stenson, för att nu bara nämna några i den långa raden.

Arild är i allra högsta grad aktiv fortfarande. På ”The Rose Window” visar han upp sig med sin nuvarande trio, som förutom honom själv består av pianisten Helge Lien och den mångsidige trumslagaren Gard Nilssen. Lien, som även leder en egen mycket uppmärksammad trio känner en del av DIG:s läsare måhända också till som ”Silje Nergaards pianist”.

Musiken på ”The Rose Window” är inspelad i tyska Gütersloh under en konsert betitlad ”European Jazz Legends”, arrangerad av tidskriften Jazz Thing. Tidigare har man presenterat fem konserter under samma rubrik, även de utgivna på skiva. På konvolutet anges att upptagningen är gjord den 15 april 2016, vilket verkar minst sagt tveksamt med tanke på att innehållet mixades, även det enligt albumtexten, ett halvår tidigare - i november 2015.

Sin vana trogen bjuder Arild på utmärkt och mycket hörvärt basspel i sex egna kompositioner. För att nå de effekter han önskar, har han plockat med sig lite elektronisk utrustning, som han dock brukar sparsamt och med yttersta finess. Och det mesta är, förstås, som alltid när Andersen är inblandad, mycket vackert och genomarbetat. Trion fungerar hela tiden som just en trio, alltså inte som tre solister som turas om att kompa varandra. Kommunikationen fungerar utmärkt och alldeles extra trevligt är det att lyssna till den utomordentlige tonväljaren Lien, som uppenbarligen har en trave Evans- och Jarrett-plattor hemma i skivhyllan. Men han har också lyckats få en lätt nordisk touch i sitt spel som gör honom till något alldeles extra.

På slutet får vi ta del av en i och för sig ganska intressant, men lite rumphuggen, nära sju minuter lång intervju med Arild. Den kunde man med fördel ha plockat ut kontentan ur, skrivit ned och tryckt in på konvolutets insida istället för ett stort foto av en ful byggnad, som förmodligen är det konserthus i vilket musiken spelades in.
Jan Olsson 
   


En exkursion genom de jazzfaser  
Jack DeJohnette varit involverad 
Jack DeJohnette /

Ravi Coltrane / Matthew Garrison
In Movement

 (ECM/Naxos)


Trumslagaren Jack DeJohnette har varit involverad väldigt många projekt under de 50 år han varit aktiv som jazzmusiker. Bara sedan år 2000 har han gett ut 16 album under eget namn, varav detta senaste är ett möte med två musiker - saxofonisten Ravi Coltrane och (el-)basisten Matthew Garrison.- vilkas legendariska fäder DeJohnette spelat med en gång i tiden.

Musiken på In Movement utgör på sätt och vis en exkursion genom de olika faser av jazz DeJohnette varit involverad i under årens lopp. Precis som på hans debutalbum i eget namn, The DeJohnette Complex (Milestone, 1968), finns här en tolkning av Coltrane i form av Alabama (på debuten var det Miles’ Mode) som levereras i ny känslomättad dräkt. Vid sidan av ett par låtar DeJohnette tidigare presenterat – Lydia (från albumet The Jack DeJohnette Piano Album, 1985) och Soulful Ballad (från albumet Music We Are, 2009) – finns här också en snygg version av Miles Davis och Bill Evans klassiker Blue In Green och – mer överraskande – en lågoktanig tolkning av Earth Wind & Fires funkiga uptempo-hit Serpentine Fire från 1978.

Därtill finns på albumet tre nya kompositioner, av vilka Rashied (en hyllning till Coltrane-trummisen med efternamnet Ali) och det drömskt flackande titelspåret (trots Ravi Coltranes fina spel på sopransax i det senare) är långt mindre intressanta och spännande än det suggestiva stycket Two Jimmys (en hyllning till Hendrix och Garrison). 

Den närmaste referensen till Two Jimmys skulle kunna vara Miles Davis album Bitches Brew (på vilket DeJohnette också medverkade). Även om man hyser viss allergi för elbas och elektronik i jazzmusik är det svårt att inte låta sig sugas in i den olycksbådande atmosfär som utsöndras under de dryga åtta minuter som stycket varar.

Att alla tre musikerna bidrar med magnifikt spel är underförstått i sammanhanget.
Peter Bornemar


Mjuk, vacker triomusik men

även spår med sprudlande attack

Olga Konkova Trio           

The Goldilocks Zone      
(Losen Rec./Plugged Music)


Olga Konkova utbildade sig som klassik pianist I Moskva där hon är född. Kom till Boston och Berklee College of Music för studier inom jazzmusiken. Därefter flyttade hon till Norge, Oslo närmare bestämt 1994 och för övrigt gift med basisten Per Mathisen som ingår i hennes trio. Hon har tidigare utgivit både solo och trioalbum i sitt namn. Den tredje medlemmen i dagens trio är den brittiske trumslagaren och percussionisten Gary Husband.

Samtliga elva titlar som skivan innehåller är också skrivna av Olga Konkova, varav sex av spåren ingår i The Goldilocks Zone Suite. Musik spelad med innerlig inlevelse innehållande mjukt vacker lyrik likaväl som spår som gnistrar av sprudlande attack. Musiken håller ihop, hela skivan genom som en hel konsert med den sexdelade sviten för sig ingående, som helt logiskt fått bilda skivtitel. Svitens början, The Pillars of Creation, sparsmakad till inledning med en inre glöd som bara växer och övergår i dagsfärsk triojazz med sting, följt av Havil i stramt hållet pianospel med inslag av den klassiska musiken och synnerligen vackert basspel invävt. I The Retina Nebula och Peole of Bwiti virvlar trummor, bas och piano tätt tillsammans i upprepande teman.

 Det hela avslutas med lyriskt innerligt vackert spel i The Goldilocks Zone och till en början sakralt hållna Kepler 22B, som dock mjukas upp i synnerligen vacker lyrik även den, med stänk av blues. En svit med engagerat kreativt spel från hela trion likaväl som i solon. Och det gäller även övriga fem titlar skivan innehåller med den helt superba Nardissism och sparsmakat eftertänksamt och innerligt vackra Moscow Tears, som de glittrande pärlorna i diademet.   

Thord Ehnberg


Två musikanter som inspirerar,

utmanar och trivs tillsammans
Eje Thelin Trio

with  Bengt Hallberg 
1965
(Dragon/Border)

Den här plattan är en enda god och glad överraskning. Trombonisten Eje Thelins trio av 1964-65 års modell, förstärkt med Bengt Hallberg!

När Thelin, av ekonomiska skäl, någon gång kring årsskiftet 1963-64 tvingades lägga ned sin internationellt hyllade och guldskivebelönade kvintett – med tenorsaxofonisten Uffe Andersson, pianisten Joel Vandroogenbroeck, basisten Roman Dylag och trumslagaren Rune Carlsson – fortsatte han ett tag med den trio vi hör här. Det vill säga med endast Dylag och Carlsson bakom sig. Det blev en sväng ute i Europa med gruppen, en sejour på Gyllene Cirkeln i Stockholm och ett antal konserter runt om i landet. Men även om den pianolösa trion skapade välkomna möjligheter att röra sig harmoniskt friare fick Eje ändå, av ”kommersiella skäl”, lov att kalla in en pianist. Och valet föll alltså, till mångas förvåning, på Bengt Hallberg som åtminstone på papperet knappast var idealisk i sammanhanget.

Men alla förstå-sig-påare fick tji och eventuella onda aningar kom på skam. Bengt, som egentligen alltid var nyfiken och öppen för utmaningar passade Eje alldeles utmärkt. Båda musicerade synnerligen inspirerat tillsammans, utmanade och kompletterade varandra och lät faktiskt på de flesta sätt precis som vi kunde förvänta oss. Möjligen kan man konstatera att Hallberg, precis som på det nyligen återutgivna Gyllene Cirkeln-albumet, var frejdigare och tog fler chanser än han vanligtvis brukade göra på sina studioinspelningar.      

Av albumets åtta nummer – hälften inspelade i januari 1965 på Gyllene Cirkeln i Stockholm och resten ett par månader senare under ett besök på Högre Allmänna Läroverket i Borlänge – exekveras sex av kvartetten och två utan Eje Thelins medverkan.  Det innebär att vi får höra en upplaga av Bengt Hallbergs trio, med Dylag och Carlsson, som faktiskt då och då brukade visa upp sig på den tid det begav sig men som inte förrän nu finns att ta del av på skiva. Bengt bjuder på en egen skön ballad, ”Turning Around”, och Jule Stynes sällan hörda pärla ”Dance Only with Me” ur Broadway-showen Say, Darling.

Men Eje Thelin är förstås skivans huvudperson. Han musicerar vidunderligt fint med den ton, teknik, balans och personliga frasering och fantasi han brukade skämma bort oss med. Trevligt är det också att han valt att, förutom två egna kompositioner och två jazzstadards, John Carisis ”Israel” och Kenny Clarkes ”Jay Jay”, glatt kasta sig över två örhängen ur den outtömliga amerikanska sångboken, Rodgers och Hammersteins ”My Favorite Things” och Harold Arlens ”It´s Only a Paper Moon”. Många av jazzens både stora och små har förstås oförfärat tagit sig an ”My Favorite Things” genom åren, men ingen har angripet den festligare än Eje. Fast albumet höjdpunkt är nog ändå den kixiga ”Israel” med alla sina fantastiska, halsbrytande tempoväxlingar. Här få vi också ett lysande exempel på den humor som så ofta kännetecknade Ejes musik.

Roman Dylags och Rune Carlssons insatser kan och får inte förringas. Båda kände Eje utan och innan efter några års tätt samarbete, och bägge gör naturligtvis ett ypperligt jobb. Idag finns bara Roman kvar av de fyra som medverkar på ”1965”. Han bor sedan länge i schweiziska Basel. Eje gick ur tiden 1990, endast 51 år gammal, och Rune avled 2013, samma år som Bengt.
Jan Olsson

Se fler aktuella skivor med Bengt Hallberg, bl a:

Bengt Hallberg

At Gyllene Cirkeln

(Dragon/Border)


Sparsmakat, vackert med 
spänningsmoment i varje komposition
Jon Balke   

Warp                                 
(ECM/Naxos) 
                     
Norrmannen Jon Balke har vi kunnat avnjuta på skivbolaget ECM under fyrtio års tid. Från första inspelningen med Arild Andersens grupp 1975. Vidare med gruppen Masqualero och i större orkestersammanhang med Oslo 13 samt The Magnetic North Orchestra och givetvis medverkat i andra musikers skivor. Nu helt ensam med pianot i en soloskiva han betitlat Warp.

Jon Balkes spel är sparsmakat avskalat och noga övervägt i varje tangentnedslag. Musiken smyger sig in i medvetandet så anspråkslöst vackert även om det stundtals har den avantgardistisk abstrakta prägeln i mollton. Stor del visionärt lågmält, men med ett spänningsmoment inbyggt i varje komposition. Dessutom finns vokalinslag från Mattis Myrland och Wenche Losnegaard samt dotter Ellinor Balke tal, också det finstilt lågmält och suggestivt bakom pianots toner i några av titlarna. Även små ”ljudbilder” från närliggande platser är hårfint gåtfullt inlagt bakom. 

Gnistrar till så smått gör Shibboleth, där musiken ökats i både tempo och intensitet. Jon Balke låter oss lyssnare följa med på en musikalisk resa i hans värld som håller ihop i samtliga sexton titlar albumet innehåller.  Från första spåret, Heliolatry, via On And On, Slow spin, Dragoman, Telesthesia, fram till sista, Heliolatry Var. 
Thord Ehnberg


Äventyrlig nytänkare 80-årsfirar
helgjutet men återhållsamt
Carla Bley/Andy Sheppard/Steve Swallow
Andando el Tiempo

(ECM/Naxos)


Första gången jag kom i kontakt med Carla Bley var när jag i Kulturcirkelns butik i Stockholm 1968 på ren impuls införskaffade Gary Burtons album A Genuine Tong Funeral, som hade kommit ut året innan och som bara innehöll låtar skrivna av Bley.
Då hade hon hunnit fylla 30 år, och dessförinnan som tonåring varit cigarettflicka på klubben Birdland där hon träffade pianisten Paul Bley som hon också var gift med åren 1957–1967. Dessutom hade flera stora jazzmusiker redan tidigare spelat in musik skriven av Carla Bley. Exempelvis hade hon skrivit stycket Bent Eagle på George Russells album Stratusphunk (1960), Ictus på Jimmy Giuffres album Thesis (1961) och samtliga låtar på Paul Bleys album Barrage (1964).

För att utveckla den orkestrerade jazzen i en mer avantgardistisk riktning var Carla Bley och trumpetaren Michael Mantler (som Bley var gift med 1968–1992) i mitten av 60-talet högst delaktiga i etablerandet av konstellationen Jazz Composer’s Orchestra Association – som från början gick under namnet Jazz Composer’s Guild - och som under de närmaste åren gav ut en rad epokgörande album på etiketten JCOA. Däribland Mantlers dubbelalbum Jazz Composer’s Orchestra (1968), Carla Bleys trippelalbum Escalator Over the Hill (1971) och Don Cherrys Relativity Suite (1973). Jag skaffade dem alla, fångad av såväl det nytänkande som präglade Carla udda kompositioner som hennes spännande och fascinerande arrangemang.

Med 1974 års album Tropical Appetites sjösatte Bley den egna etiketten WATT, på vilket hon kom att ge ut en lång rad album i både duo-, trio- och storbandsformat. Fram till 2013 vill säga, då hon tillsammans med basisten tillika själsfränden Steve Swallow och xofonisten Andy Sheppard - vilka båda spelat med Bley i över 20 år och första gången sammanstrålade på albumet Songs with Legs 1995 - gav ut albumet Trios på ECM.

Lagom till Carla Bleys 80-årsdag kommer med samma trio albumet Andando el Tiempo, som består av en svit i tre delar med samma namn som albumet (och som enligt cd-häftet representerar olika stadier i återhämtning från missbruk) samt styckena Saints Alive! och Naked Bridges/Diving Brides. Allt material skrivet av Bley och framfört av en trio som känner och kan varandra in i minsta beståndsdel.

I jämförelse med de bästa album som Carla Bley tidigare gjort, till vilka Dinner Music, Social Studies, Fleur Carnivore och The Carla Bley Big Band Goes to Church absolut räknas, är Andando el Tiempo dock närmast medelmåttigt. Sofistikationen och elegansen sitter stadigt i högsätet, men med all respekt för det helgjutna framförandet ger materialet ett återhållsamt och i mina öron allt för distingerat intryck.
Peter Bornemar


Jazzshow med sällsynt sting
och taggad Monica i högform
Monica Zetterlund 

På Berns 1964

Sjunger texter av Tage Danielsson och

Beppe Wolgers med Lasse Färnlöfs kvintett 
(Vax Records/Naxos)
 
Helt oväntat men storligen välmotiverad har den här skivan dykt upp. Innehållet är hämtat från slutet av januari 1964 dagarna före Monica och Lars Färnlöfs grupp avslutade vad man kan kalla en jazzshow med ett sällsamt sting på Berns. Det var Monicas debut i en scenshow som heter duga. Regin svarade Allan Edwall för och Stig Slas Claessons dekor förgyllde scenen. Monicas texter hade Tage Danielsson och Beppe Wolgers till största delen fixat. Bättre ram för en taggad och i högform agerande Monica blev inte oväntat en fullpoängare. Det gäller såväl sången som hennes sceniska utstrålning. Tala om klass!
 
 Den här perioden var en höjdpunkt i hennes brokiga karriär. Dit måste naturligtvis samarbetet med Bill Evans också räknas. Här är det ett extra glöd och sting i Monicas strupe som tyvärr inte höll hela karriären. Som aktris i Hasse Alfredssons och Tage Danielssons produktioner höll hon nivån ytterligare några år innan prestationsförmågan började dala.
 
Monica stod för en pionjärinsats när hon anslöt till den sirligt framtagna repertoar med texter plitade av den inhemska genrens vassaste och intimaste poeter. Någon brist på humor och snillrika ordvändningar var det inte tal om - gärna med plats för ironisk knorr. Med några undantag är det svenska som brukas när den amerikanska sångboken öppnas. Monica var en banbrytare när det gällde att använda sig av texter med pregnans och en realistisk innebörd.
 
Rodgers och Harts There’s A Small Hotell heter i Wolgers tappning Tillsammans. Fats Wallers Honeysuckle Rose förvandlas till Kaprifoliumros men texten till Lasse Färnlöfs Farfars Vals sitter i orubbat bo utan omskrivning. Cole Porters I Get A Kick Out Of You kallar Beppe fyndigt Jag Får En Spark Utav Dig.
Paret Danielsson & Alfredsson förvandlar Hoagy Carmichaels The Monkey Song till en obetalbar vansinnigt humoristisk hyllning till Murare Nilsson. Gigi Gryces jazzklassiker Social Call, här döpt till Vi Känner Oss som Vänner, Vi Som Har Magra Ben, kan man helt enkelt inte gå förbi. Den ingår i en medley med titeln Titta På Birgit Nilsson. Av bara farten hänger Bizets Habaneran och Beat Out That Rhythm On A Drum på. Vem som översatt Sidney Russells text till Crazy He Calls Me är oklart. Valet står tydligen mellan Wolgers och Tage Danielsson.
 
Apropå Tage har han tagit sig an Antonio Carlos Jobims samban Desafinado. Resultatet blev De´ Sa´ Finado. Kyssa Mig I Rumpan, Det Får Du Ej sjunger Monica i hans oslagbara översättning av Nothing Ever Changes My Love For You. Nils Ferlins text till Lille Bror Söderlunds En Valsmelodi är en klassiker som tål att nötas.
 
De instrumentala solopartierna är inte många, när det händer blir
det med bravur. I egna Farfars Vals skapar Lars ett solo som får håret att resa sig på underarmarna. Leo Wrights sprakande altsax är rejält på bettet i Speak Low. Han är också en bra flöjtist vilket han bland annat visat med Dizzy Gillespies lilla grupp. Göran Lindbergs lyriska piano skall ha en stor eloge. Han har också svarat för skivans bildcollage. Kompets övriga spelare är Monicas dåvarande man basisten Göran Pettersson och trumslagaren Leif Wennerström.
 
Ett smakfullt konvolut med bra texter och några teckningar signerade Einar Nerman förlänger föreställningen. Så här proffsigt skall ett skivbolag arbeta. Självfallet förtjänar skivan en framskjuten placering i skivhyllan.
Göran Olson

Läs mer om Monica Zetterlund

Läs mer om Lars Färnlöf


Trumpetaren Avishai Cohen:
En av årets  mest hörvärda
Avishai Cohen

Into the Silence

(ECM/Naxos)                                                         


Trumpetaren Avishai Cohen får inte förväxlas med den i Sverige så populäre israeliske basisten med samma namn. De är inte ens släkt. Däremot är den under de senaste åren mycket uppskattade klarinettisten Anat Cohen och saxofonisten Yuval Cohen, bägge verksamma i USA, syskon till 38-årige trumpetaren Avishai, som även han är bosatt i New York efter sina studier vid Berklee College of Music i Boston. ”Into The Silence” är Cohens första egna album på ECM-etiketten. Men han ingick i även som en mycket uppmärksammad fjärdedel av Mark Turners kvartett på skivan ”Lathe of Heaven”, som kom för drygt ett år sedan – också den producerad av Manfred Eicher.

”Into The Silence” är egentligen, liksom ”Lathe of Heaven”, en kvartettplatta även om tenorsaxofonisten Bill McHenry, som någon måhända känner från hans samarbete med Paul Motian och Andrew Cyrille, finns med i laguppställningen. Fast McHenrys insatser inskränker sig endast till lite sporadisk medverkan i ensemblerna. I ett nummer får han visserligen lite mer utrymme att visa upp sig på, men hans insatser gör knappast något större av- eller intryck. Intryck gör däremot Mr Cohen! Och faktiskt i lika hög grad pianisten Yonathan Avishai och trumslagaren Nasheet Waits, som är fullständigt lysande.

Musiken på ”Into The Silence” skrev Cohen som en del av sorgearbetet efter sin fars bortgång 2014. Det är alltså, inte oväntat, meditativa, mycket lyriska och enkelt uppbyggda kompositioner vi får höra. Enligt egen utsago är de, åtminstone delvis, inspirerade av den ryske tonsättaren och pianisten Sergej Rachmaninov (1873-1943), som under slutet av sin levnad bodde och verkade i USA. Men det smakar också rätt mycket 60-tals-Miles om anrättningen. Inte minst i inledande, drygt nio minuter långa ”Life and Death”, där Cohen trakterar sordinerad trumpet. I övriga stycken spelar han öppet.

Samspelet i gruppen är mycket tätt trots att man aldrig hade musicerat tillsammans tidigare med just detta manskap. Däremot känner medlemmarna varandra utan och innan sedan tidigare från andra kombinationer. Nasheet Waits är, till exempel, med Cohens trio Triveni och Yonathan Avishai spelar sedan ett decennium i Cohens band Third World Love.

Avishai Cohen är tveklöst en av 2016 års mest hörvärda och personliga jazzmusikanter. Han har alla förutsättningar att behålla den positioner under lång tid framöver!
Jan Olsson   


Sakralt, stilla, vackert 
men också kraft och energi
Jazz at Berlin Philharmonic V  

Lost Hero –Tears for Esbjörn   
(ACT/Naxos)  

 Det finns några musiker som har satt sin speciella prägel på jazzmusiken genom sitt sätt att uttrycka sig musikaliskt. Dit hör utan tvekan pianisterna Jan Johansson och Bengt Hallberg. Nu, på detta årtusende har ytterligare en pianist satt sitt bomärke inom musikformen vi kallar jazz, nämligen Esbjörn Svensson. Hans pianospel och hela gruppen EST hade ett speciellt sound som etsat sig fast i minnet på alla lyssnare som hade förmånen att hinna höra honom, både live och på skiva, innan han alltför tidigt rycktes bort från jordelivet.

Nu, ett hyllningsalbum till denne store pianist från en livekonsert i Berlin oktober 2015, med en nordisk konstellation som kallar sig Jazz at Berlin Philharmonic V. Med musik signerad just gruppen EST förutom öppningslåten tillika titellåt, Tears for Esbjörn, som bandets pianist Iiro Rantala skrivit. Sakralt stilla och vacker melodi med just detta säregna sting som direkt för tankarna till Esbjörn Svensson och hans musik. Med förutom Iiro Rantals piano i förgrunden, Lars Danielsson och Morten Lunds sparsmakat basspel respektive trummor och med skickligt solospel från gitarristen Ulf Wakenius.


I två efterföljande, så innerligt mjukt vackra Love is Real och mer lättsamma Waltz for the Lonely Ones, vikt för den femte medlemmen i Jazz at Berlin Philharmonic V, Viktoria Tolstoy med uttrycksfull innerligt vacker sång, och där det åter bjuds ypperligt solospel från Wakenius och Rantala.  Och det är konceptet rakt igenom. Musik som minner om storheten i Esbjörn Svenssons musik, spelad och mycket fint tolkad i gruppmedlemmarnas versioner till uttryck. Biter till med glödande energi gör Seven Days of Falling och Dodge the Dodo, där man känner medverkandes fulla kraft.

 Allt tonas ner i den så sakralt vackra musiken skivan inleddes med i nionde och sista spår, John Lennons Imagine. Det är musik som har starkt inneboende själ i perfekt samspel likaväl som uttrycksfulla innehållsrikt solospel från samtliga medverkande. Musik så som också EST levererade från scen och i skiva. Jag deltar i de jublande applådåskorna från närvarande publik.
Thord Ehnberg


Ingen annan kan så vända ut och in på

en omöjlig slagdänga. Helt fantastiskt!

Sonny Rollins

Holding the Stage(Road Shows, vol. 4)
(OKeh/Sony Music)


Det här är den idag 85 år gamle tenorsaxgiganten Sonny Rollins fjärde album i den intressanta serien “Road Shows”, till vilket han själv har plockat fram material ur sina gömmor. Precis som tidigare är det naturligtvis i allra högsta grad hörvärd musik som bjuds. Den här gången har han valt ut ett antal nummer från konsertupptagningar gjorda mellan 1979 (Pori-festivalen) och 2012 (Prag), och som vanligt bjuds vi på en salig blandning av egna låtar och mer eller mindre obskyra standards. Just den sistnämnda kategorin är ju något av Rollins specialitet. Ingen kan som han vända ut och in på en fullständigt omöjlig slagdänga och snabbt förvandla vatten till vin. Det gör han förstås här och var även på ”Holding the Stage”. Johnny Greens ”You´re Mine You” är ett prima exempel, men framför allt Harry Owens gamla söderhavsschlager ”Sweet Leilani”, som Bing Crosby sjöng på bio redan 1937 i ”Waikiki Wedding”, eller ”Hawaiinätter” som den hette här hemma. Helt fantastiskt!

Annars är kompotten på ”Holding the Stage” av lite blandad kvalitet. Det knappt två minuter långa duonumret ”Mixted Emotions”, på vilket Sonny utbyter några inte särdeles intressanta idéer med gitarristen Saul Rubin under ett framträdande i Prag 2012, förstår jag inte riktigt varför han har tagit med. Men det fanns säkert en anledning. Desto bättre går det i ”Professor Paul” från samma år i en upptagning gjord i London. Låten bygger förresten på Vincent Youmans ”Without a Song”, som Rollins spelade in redan 1961 på det klassiska albumet ”The Bridge”. Och i ”Disco Monk” från finska Pori 1979 är han också i högform liksom i bluesen ”H.S.”, som förmodligen ska uttydas ”Horace Silver”.

Men den 24 minuter långa slutklämmen på plattan, inspelad i Berklee Performance Center i Boston den 15 september 2001, är kronan på verket. Den inleds med redan nämnda ”Sweet Leilani” och övergår i en drygt fem minuter lång solouppvisning av bästa Rollins-modell. Idéerna står som spön i backen och citaten och de tvära kasten trängs med varandra. Kanske – kanske inte - är det festliga soloavsnittet en introduktion till det obligatoriska avslutningsnumret, ”Don´t Stop the Carnival”, som får sig en elva minuter lång och häftig omgång. Av trötthet och eventuell brist på gott humör märks intet. Detta senare faktum är minst sagt märkligt, om man betänker att konserten i Boston ägde rum endast fyra dygn efter den avskyvärda terrorattacken mot World Trade Center på New Yorks Manhattan, bara ett par kvarter från den bostad Rollins var tvungen att snabbt överge på grund av rasrisken.

Jan Olsson


Sofistikerat och melodiskt 
med homogent samspel
Tassos Spiliotopoulos          

In the Dark
(Anelia Records/Tassos Spiliotopoulos.com)

Gitarristen Tassos Spiliotopoulos är från Grekland men bosatt i London sedan dussinet år.  Han är en av Storbritanniens ledande gitarrister och har bland annat varit lierad med trumpetaren Kenny Wheeler. 2013 flyttade han till Stockholm och kom att göra världsturnéer med Asaf Sirkis Trio. Här presenterar Tassos sin grupp som består av tenorsaxofonisten Örjan Hultén, basisten Palle Sollinger och trumslagaren Fredrik Rundqvist. Han har komponerat skivans samtliga alster och svarat för alla arrangemangen.  Musiken har skiftande ingredienser med beståndsdelar från grekisk folkmusik, flamenco, blues, fusion, filmmusik och modern jazz.
 
Sofistikerat och melodiskt agerar gruppen i sin breda repertoar. Det låter verkligen grupp när materialet spelas upp. Tassos och hans musik är ett intressant nytillskott i den stockholmska jazzvärlden som bör tas tillvara. Örjan Hulténs saxofon ger också behållning såväl soundmässigt som i solopartierna. Mycket välanpassat och lyhört följer Palle Sollinger och Fredrik Rundqvist melodiernas intentioner.

Som jag nämnt är det gruppens homogena samspel som sätter prägel på debutskivans musik.
Göran Olson


Intressanta återblickar på en lysande 
och banbrytande musikalisk karriär.
Miles Ahead
Soundtrack från filmen om Miles Davis 

(Columbia Legacy/Sony)


Som de flesta jazzintresserade säkert har noterat, har det på andra sidan Atlanten nyligen spelats in en långfilm om Miles Davis, ”Miles Ahead”. Den har föregåtts av en lång rad skriverier i såväl dags- som fackpress i USA och förväntningarna har varit högt uppskruvade. Premiären ägde rum, i både New York och Los Angeles, den 1 april och filmen har redan börjat omnämnas som en stark kandidat för en och annan Oscar-statyett. 

Den tämligen dramatiska, och åtminstone delvis fiktiva, handlingen i ”Miles Ahead” utspelar sig i New York någon gång i slutet av70-talet. Inte oväntat tar den upp den vid det här laget legendariske jazzikonens välkända drogmissbruk och hans tio år långa och stormiga äktenskap med Francis Taylor. Men huvudsakligen bjuder den ändå på åtskilliga intressanta återblickar på Miles lysande och banbrytande musikaliska karriär. Huvudrollen spelas av den på sistone mycket hyllade och efterfrågade svarte skådespelaren Don Cheadle, och i annan stor roll, som musikjournalisten Dave Brill, får vi se Dave Braden. Den mångsidige Cheadle, som alltså spelar Miles, har även producerat, regisserat och skrivit manus tillsammans med Steven Baigelman.

Musiken i filmen är till allra största delen dubbad från en rad av Miles klassiska skivinspelningar. Men även en del nyskriven musik förekommer, komponerad av Robert Glasper.
Som sig bör har nu Sony Pictures Classics i samarbete med Sony Music gett ut en cd med, som det heter, Original Motion Picture Soundtrack”. På det får vi förstås höra massor av musik ur filmen. Från titelnumret, ”Miles Ahead” alltså, som Davis spelade in 1953 på en Prestige-platta tillsammans med John Lewis, Percy Heath och Max Roach, via bland annat hela och nedskurna alster från skivklassisker som ”Kind of Blue”, ”Sketches of Spain”, ”Seven Steps from Heaven”, ”Nefertiti” och ”Filles de Kilimanjaro” och ”Agharta”, till korta dialogsnuttar. Nyinspelad musik, exekverad av, till exempel, pianisten Taylor Eigisti, nyss nämnde Glasper, trumpetaren Keyon Harrold, Wayne Shorter och Herbie Hancock bjuds också mellan varven. 

Att sätta betyg på plattan känns varken särskilt logiskt eller nödvändigt. Större delen av innehållet är redan välkänt för de flesta Davis-fans och håller naturligtvis högsta klass. Och det skapar definitivt nyfikenhet och förväntningar. Så det är bara att hålla utkik bland bioannonserna.

Jan Olsson


Personliga arrangemang, 
glänsande leadmusiker och solister 
Dick Oatts/Mats Holmquist

New York Jazz Orchestra
A Tribute To Herbie + 1
(Summit MAMA/Border)
 
Det här är en originell och initiativrik skiva som kommit till stånd. Arrangören och kompositören Mats Holmquist har arrangerat en hyllning till pianisten Herbie Hancock. Till inspelningen som är gjord 2015 i New York har han lierat sig med den ytterst välrenommerade rörblåsaren Dick Oatts. Oatts har handplockat musiker som kommer från The Apples absoluta toppskikt som kallas för New York Jazz Orchestra.
 
Av skivans nio nummer är Hancock upphovsman till åtta. Mats har kompletterad med Stevie R som syftar på minimalisten och Polar Prizevinnaren Stevie Reich. All musik har Mats arrangerat med en personlig prägel. I orkestern finns också norske trumpetaren Frank Brodahl, danske trombonisten Steen Nikolaj Hansen samt den ypperlige svenska tenorsaxofonisten Robert Nordmark.
 
Bandets glänsande leadmusiker ger sting och snärt åt inspelningen. Oatts leder självklart saxofonsektionen. Nick Marchione är prickskytt i trumpetsektionen. Rutinerade John Mosca leder trombonkvartetten. I det smidiga kompet ingår pianisten Adam Birmbaum, Paul Meyers är gitarrist och Martin Wind är basist. Trumslagaren John Riley är en dynamo som färgar musiken.
 
I Stevie R. är trumpetaren Joe Magnarelli storslagen solist. Arrangemangen har motiverat utrymme till bandets toppsolister. Där skall Robert Nordmarks tenor uppmärksammas för sina insatser i Chameleon och Toys. Oatts är givetvis en attraktion. Sopransaxen är lysande i Dolphin Dance, Maiden Voyage och Jessica. Altsaxen är anslående i Eye Of The Hurricane. I Stevie R. hörs trumpetaren Joe Magnarelli. Arrangemangen ger utrymme till bandets toppsolister.

Där skall Robert Nordmarks tenor räknas uppmärksammas för insatser i Chameleon och Toys. Oatts är givetvis en attraktion. Sopransaxen är lysande i Dolphin Dance, Maiden Voyage och Jessica. Den vassa altsaxen är effektfull i Eye Of The Hurricane. Andra solister av hög nivå är pianisten Adam Birnbaum, altsaxofonisten Mark Gross och barytonisten Frank Basilie.
 
Att Mats är en begåvad arrangör är ingen nyhet. Det har han visat tidigare då han tolkat Chick Coreas och Dave Liebmans teman.
Hancocks kompositioner teman får i den här tappningen en variant som han måste känna sig tillfreds med.
Göran Olson


Två starka personligheter med

drömkomp orsakar hjärtklappning
Scott Hamilton, Karin Krog  

Jan Lundgren, Hans Backenroth, Kristian Leth
The Best Things In Life
(Stunt Records)
 
Karin Krogs väna stämma kopplad till Scott Hamiltons tenorsax är genialiskt. Karin har en vidsträckt repertoar som gör henne unik. Hon når in i flera lyssnarkretsar med sin stora pallett. Det må vara swingnummer med Bengt Hallberg eller som här med Scott Hamilton.  Hon har gjort mycket förtjänstfulla med Dexter Gordon, Niels - Henning Örsted Pedersen, Archie Shepp, Don Ellis, Red Mitchell, Red Mitchell, John Surman och Kenny Drew. Här kan man tala om hög norm.
 
Scott är heltänd i sitt agerande. Man kan lätt konstatera att han idag har en egen stark personlighet att visa. Vill därmed avfärda klyschan att han är ett stickspår till giganterna Coleman Hawkins, Lester Young och Ben Webster. Den skolan finns i botten, framför allt i början av karriären. Nu märks hans egen personlighet allt tydligare i improvisationerna. Paret Scott och Karin har här anslutit ett drömkomp som garanterar en swingsession av högsta klass. Jan Lundgren är pianist, Hans Backenroth spelar bas och trumslagare är dansken Kristian Leth. Resultatet blir så bra som man kan förvänta sig av den kongenialt sammansatta gruppen.
 
Musiken bjuder på rader av prestationer som torde förorsaka hjärtklappningar hos anhängare av den modernare swingformen. Pianospelet kan inte nog harrangeras. Undrar om inte Jan håller på att överta toppen på den svenska pianopallen efter Jan Johansson och Bengt Hallberg. Hans Backenroths bergfasta tonval och stronga solopartier, bland annat med stråke, bidrar också till skivans speciella karaktär. Kristian Leths välavvägda agerande skall saluteras på det varmaste. Bakom solister och ensemblespel är hans lyhörda spel perfekt.
 
Sneglar man på melodivalet får man sig till livs kontrasterande teman. The Best Things In Life Are Free som öppnar sätter direkt ribban på plats för fortsättningen. En förtrolig stämning uppstår i den vackra I Must Have That Man. I Matt Dennis Will You Still Be Mine framkallar Kristian Lehts luftiga vispkomp framkallar frossa bakom Scotts luftiga utflykter. I den sällan spelade How Am I To Know visar Karin och Jan prov på harmonisk samspel. Här finner jag spår av Peggy Lees frasering. Parets lek i Ain’t Nobody’s Business är en själfull akt där Scott bygger på stämningen med obligater. Med text av Jon Hendricks exekverar Karin solon från Stan Getz och Lars Gullin i Don’t Get Scared. We’ll Be Together Again en av hennes favoritballader tonar också fram. Scott i sin tur känner starkt för balladen We’ll Be Together Again. Det kan man inte undgå att märka på hans innerliga sound som dekoreras av Jans följsamma toner. 
 
Lester Young och Slam Stewart hyllas i Sometimes I’m Happy där John Surman fixat texten. Fixat till har även Hans Backenroth som plankat Stewarts stråksolo som Karin och Hans får sig serverat i ett roligt duoparti. I den snabba What A Little Moonlight Can Do visar Kristian åter ett vispkomp som eggar Scott till stordåd. Erroll Garners bouncenummer Shake It But Don’t Break It sätter punkt för en swingplatta som varmt rekommenderas.
Göran Olson


En vådlig och oförutsägbar
tonvärld uppenbarar sig
Andreas Backer & Raymond Strid

Voice & percussion
(Creative Sources Recordings)

Vid sidan av den holländske röstekvilibristen Jaap Blonk har det inte funnits någon röstartist som nått tillnärmelsevis samma status inom improvisationsmusiken. Fram till dess den i Norge födde röstkonstnären Andreas Backer (född 1981) dök upp, och på ett lika utmanande sätt visade hur en utan begränsning formbar röst kan användas för att forma ljud.

Hemma i Norge har Backer jobbat med bland annat grupperna Andy’s Circus, Malt och Andreas Backer Trio, medan han i Stockholm varit aktiv i projekt som Ester & Andreas, Jeg besverger dig och Björn Berg Borg. Efter ett halvdussin album med olika formationer kommer nu detta album, inspelat i Heby hösten 2014, där Backer slår följe med en likasinnad - den i positiv bemärkelse synnerligen oberäknelige slagverkaren Raymond Strid.

I elva kompositioner som de står bakom tillsammans upptäcker och utforskar de en fascinerande dimension av ljud till lika stor del formad av Backers jämmer och kvidande som av Strids skrammel och knastrande. Det är definitivt en udda, för att inte säga vådlig tonvärld som uppenbarar sig, men också en tjusande sådan med sin obönhörliga oförutsägbarhet. Oavsett Backer låter som en mongolisk strupsångare eller en extrem fäbodshojtare står Strid följsamt bakom honom med sina ickerytmer och sitt skönt oförvägna rassel.
Peter Bornemar


Jan löser Jan-utmaning med respekt,
finess och ypperlig stråkkvartett
Jan Lundgren

The Ystad Concert

A Tribute to Jan Johansson
(ACT/Naxos)

Läs hela recensionen


Magnifikt och mästerligt

när Leonard Bernstein hyllas

Nils Landgren with Janis Siegel                                                          

Some Other Time 

(ACT/Naxos, cd och vinyl)

Läs hela recensionen


Tung, ljudlig, rytmstark blues.
plus närvarokänsla i bild
Thorbjørn Risager & The Black Tornado    
 Songs From the Road     

(Ruf Records/Border Music) 


Thorbjørn Risager och den maffigt spelande orkestern The Black Tornado bakom hans sång skall absolut lyssnas live, eller liveinspelad som här i detta album som innehåller både vanlig ljud cd samt en dvd. Det är nämligen äkta tung men ändå lättflytande bluesshow från första tonen till och med den sista. Omöjligt sitta still. Alltid är det någon kroppsdel som följer med i den så dynamiska rytmiken när danske sångaren och gitarrist Thorbjørn Risager tillsammans med sina Black Tornados framför sin musik.

Som mest är det högoktanigt swing/rockigt bluesdrag över både sång och spel. Och Risager med band sätter nivån direkt i inledande blues/swinggungande If You Wanna Leave med rockig sång och musikös från det så bluestufft spelande bandet. Och vi får i fler titlar i samma anda. Den härliga Rock ´N´Roll Ride där han får publiken med sig i sången, tuffa All I Want, High Rolling och avslutande Opener, med flera som exempel bland cd:ns femton titlar och dvd:ns arton. Och i klassikern Let the Good Times Roll, är det som alltid musikfest i häftigt instrumentalt spel innehållande bland annat dynamisk gitarrduell mellan Thorbjørn Risager och Peter Skjerning, som även här lockar publik oombedd att sjunga med.

Men här bjuds också jordnära blues i lugnare, till det långsamma så härligt intima tempot. Som allra bäst bland skivans långsamma titlar, känslofullt allvarliga China Gate, Throught the Tears och den så högtidligt tjusiga I Won´t Let You Down där Lisa Lystam sjunger duett med Risager. Hon finns även med tillsammans med Ida Bang kördoande i samtliga spår.

Man kan välja att titta på dvd:n i dator eller tv eller enbart lyssna i stereon på cd:n för alla titlarna finns med på båda, med ett plus på tre titlar till på dvd:n där det spelas riffrykande jazz som man associerar hur det lät under femtiotalets JATP konserter när saxofon och trumpetgiganter drabbade samman på Konserthusets stora scen i Stockholm. Här presenteras bland annat keyboardist Emil Balsgaard och saxofonist Hans Nybo i en av dem, The Straight and Narrow Line. Bild stärker livekänslan och man får ytterligare närvarokänsla och så smått förnimmer sig sitta bland publiken. Det är inte mycket till variation som bjuds från en scen av musiker som har ett upprepande mönster och mimik när de spelar. Här dock mycket bra filmat med fin rytmik i bildväxlingar, helbild/närbild, även om bildsekvenserna tenderar att upprepas. Det är ju ändå musiken som är det viktigaste och fångar lyssnaren intresse. En toppenskiva. Thorbjørn Risager & The Black Tornado torde vara en av Europas skickligaste band i den här genren i dag. Spring och köp alla bluesälskare av den så härligt swinggungande skolan. Allt tillkommet inför publik i Bonn i april i år. 
Thord Ehnberg


RogueArt värnar om

de fria jazzformerna

En av de mer sälla fåglarna bland skivbolag inriktade mot jazz i de friare formerna är franska RogueArt, som grundades av Michel Dorbon och inledde utgivningen 2005 med albumet Bindu med en grupp under ledning av de amerikanske slagverkaren Hamid Drake.
Sedan dess har det blivit 50 utgåvor med framför allt musiker baserade i New York och Chicago, men även med en hel del europeiska musiker. Representerade i katalogen är bland andra saxofonisterna Roscoe Mitchell, Rob Brown, Evan Parker och Larry Ochs, basisterna William Parker, Joëlle Léandre och Peter Kowald samt flöjtisten Nicole Mitchell.

Se skivrecenioner på Rogue Art


Black Saint och Soul Note

nu på fyra nya cd-boxar

Sedan några år har Black Saint och Soul Note tagits över av skivbolaget Cam med adress i London, och de har ambitionen att ge ut allt på nytt i CD-boxar och i ”remastrade” versioner. Varje box är till formen en smidig ask som är behändig till omfånget och varje skiva finns i ett tunt pappfodral med originalomslag. Ljudet är bra och priset förhållandevis lågt. I ett första skede släpptes 13 boxar och nu har ytterligare fyra givits ut och det med World Saxophone Quartet, Jimmy Giuffre, Mal Waldron och Don Pullen
Boxarna distribueras i Sverige av Naxos.

Läs om boxarna på Black Saint och Soul Note


Årets jazz!

DIG listar

skivfavoriterna

2014

Se alla 5-i-topplistor

JAZZNYHETER AKTUELLA EVENEMANG KLUBBJAZZ JAZZBÖCKER PORTRÄTT PRISVINNARE KLASSISKA SKIVOMSLAG LÄNKAR