DIG Jazz

Magnus Öström DIG Jazz om nya skivor.

Startsida med
jazznyheter

Övriga sidor;

DIG Jazz!

Aktuella evenemang

(festivaler, turnéer mm)

DIG Jazz presenterar

jazzomslag man

minns eller missat!.

Lars Gullin Special

DIG Jazz presenterar 93

skivomslag med Lars Gullin.

Musik som konst. På högsta nivå.

Magnus Öström

Thread Of Life
(ACT / Cosmos Music Group)

Esbjörn Svensson Triosbetydelse för den nutida svenska jazzscenen kan knappast överskattas. Lika ofta som det sedan någon gång i 60-talets begynnelse regelbundet har ryktats om "jazzens död", har det ryktats om "en ny svensk jazzvåg". Sällan har dock dessa rykten varit mer än just rykten, men den kraftfulla våg av ökat intresse för ny svensk jazz som trion e.s.t. - Esbjörn Svensson, Dan Berglund och Magnus Öström - var med om att piska upp från 90-talets andra hälft fram till Esbjörns tragiska bortgång sommaren 2008 kan dock tveklöst beskrivas just som en våg. En jättelik flodvåg.

Idag är "jazzmusiker" som de ovannämnda - samt bland andra Goran Kajfes, Jonas Kullhammar med flera (listan är lååång!) - lika etablerade hos den så kallade "rockpubliken" som i det mer traditionella jazzledet. Att epitet jazzmusiker här satts inom citationstecken framför Kajfes och Kullhammars namn syftar naturligtvis inte på att deras status inom jazzen på något vis skulle vara ifrågasättbar, utan på det faktum att de båda, i likhet med de flesta av sina generationskamrater, helt enkelt inte tänker musik i form av begränsande genreregler, utan istället gränslöstmusikaliskt.

Ett exempel på att "en ny svenska jazzvåg" verkligen har blåst genom landet de senaste decennierna var årets fem grammisnomineringar i kategorin jazz. Nominerade var bland andra e.s.t.-basisten Dan Berglund (vars favoritband är hårdrockpionjärerna Black Sabbath), Magnus Carlsson (som visserligen säger sig vilja sjunga som Georgie Fame, men som på sin första soloplatta samarbetade med punkhjältarna The Clashs gitarrist Mick Jones och Thåström), Oddjob (som på sina hyllade album tolkat såväl Clint Eastwoods filmmusik som elektronmusikens största stilbildare Kraftwerk) och Goran Kajfes (som utöver sitt eget album X/Ydessutom var nominerad för sin medverkan även i Oddjob och Magnus Carlsson & The Moon Ray Quintet).

Årets grammisvinnare blev Dan Berglund's Tonbruket. Därmed har e.s.t. var direkt eller indirekt involverat i inte mindre sex av de åtta senaste årens grammisstatyetter - och alla de tre senaste åren i rad. 2008 belönades Dan Berglund och Magnus Öström för den postuma sista e.s.t.-plattan Leucocyte, året efter var Öström medproducent till Jeanette Lindströmsvinnande Attitude & Orbit Control och fjolårets bästa album var enligt såväl grammisjuryn som undertecknad Dan Berglund'sTonbruket.

Jeanette Lindström-produktionen var på flera sätt en bidragande orsak till att Magnus Öströms kreativa flöden vaknade till liv igen, efter trions brutalt abrupta slut. Under arbetet med Attitude & Orbit Control verkade han återfinna såväl lusten som självförtroendet och insikten om sina kvaliteter. Under inspelningen fann han också basisten Tobias Gabrielson och gitarristen Andreas Hourdakis, som tillsammans med keyboardisten Gustaf Karlöf (även medlem i konstrockprojektet Niki & The Dove) utgör den grupp han valt att arbeta med i comebacken.

På premiärspelningen på Hornstulls Strand i februari märktes tydligt den nya gruppens rötter i sjuttiotalets jazzrock. På det nu aktuella debutalbumet måste dock den amerikanske minimalisten och polarprisvinnaren Steve Reich sägas vara en både intressantare och mer påtaglig referens. Utifrån dennes förädlade idéer har Magnus Öström skapat flera kompositioner och spännande infallsvinklar för gruppen att ta avstamp i, däribland albumets höjdpunkt Piano Break Song.

Det är just influenserna från Reich och annan modern konstmusik - inte jazzrock - som gör Magnus Öströms album så nydanande. I likhet Dan Berglund's Tonbruket lägger han spännandenya pussel med flera nya pusselbitar. Precis som e.s.t. alltid gjorde.

För att addera ytterligare "icke-jazz-referenser" så kan till exempel såväl den drömskt svävande
melodin som hela den lika skönt svävande ljudbilden i stämningsfulla Weight Of Death föra tankarna till ljudkonstnären Brian Enos projektApollo: Atmospheres and Soundtracks.

Till Magnus Öströms favorittrummisar hör den hårdslående Billy Cobham. Öströms egen, ytterst personliga spelstil ligger dock nästan så långt ifrån Cobhams tyngst smattrande sjuttiotalsstil man kan komma. Istället är rytmfigurernas penseldrag långa och med snillrik rytmik lägger Öström på ett spännande sätt grunden för de egna kompositionernas eftertänksamma suggestion.

Mest av klassisk pianojazz är det i det vackert dova mittpartiet i Between, där Tobias Gabrielsson spelar trumpet och Gustaf Karlöf briljerar med sitt lyriska spel. I det tvådelade finalnumret Hymn (For The Past) pendlar kvartetten lyhört mellan styrka och tystnad, på ett sätt som effektfullt fångar upp arvet och en av de röda trådarna från e.s.t.:s Leucocyte.

Ett av de mest centrala spåren på Thread Of Life är förstås Ballad For E- inspelat med Dan Berglund, gitarristen Pat Metheny och ljudteknikern Åke Linton i Avatar-studion i New York. Det lika oväntade som geniala slutet tillhör albumets absolut starkaste ögonblick.

Musik som konst. På högsta nivå.
Claes Olson
Claes Olson är redaktör för Musikindustrin och medverkar som frilansskribent
regelbundet även i andra tidningar, magasin, radio och tv.