Harry Arnold. Artiklar om musiker och grupper
DIG Jazz!

Startsidan med
jazznyheter


Andra sidor

Aktuella evenemang
(festivaler, turnéer mm)
Klubbjazz
Mälarkalender
Aktuellt
Nytt om band
Diggat på CD
Diggat på DVD
Jazzporträtt
Jazzhistorik
Jazznytt i tryck
Klassiska skivomslag
Länkar

Ny DIG-sida:

Klassiska
skivomslag

Mer än 200

klassiska skivomslag

Harry Arnold –

storbandsledare med världsrykte

Den populäre skånske saxofonisten, kompositören, arrangören och storbandsledaren Harry Arnold blev ett internationellt känt jazznamn när han 1956 fick i uppdrag att leda det svenska Radiobandet, som rymde eliten inom svensk jazz. Det räknas fortfarande som det bästa storband som existerat i Sverige.


Förmodligen kunde inte Signe Persson ana, där hon stod i sin mjölkaffär i Helsingborg i början av 20-talet, att hennes enda barn, Harry, en dag skulle bli orkesterledare och så småningom känd över hela världen. Och pappa Ludvig hade säkert inget i den vägen på känn han heller, även om han faktiskt hade satsat en försvärlig del av enveckolön som snickare på en fiol åt sonen.


Fiolen byttes mot altsax

Fast lille Harry tyckte inte att det var särskilt kul att spela fiol. När han var 16 år tömde han därför spargrisen och köpte sig en saxofon istället. Fast musiker tänkte han förstås inte bli. Nej, istället satsade han på en bana som dekoratör och anställdes på ett av stadens varuhus.


Fast på fritiden extraknäckade han med Lasse Mollby, skånska Lasses son, och som 20-åring, engagerades han1941 av Allan Wolter och hamnade på danspalatset Amiralen i Malmö. Året därpå övertog han Hans Byttners orkester, som alltså plötsligt döptes om till Harry Arnolds orkester. Att Harry hette Persson i efternamn låtsades han inte om. Harry Arnold lät bättre – och lite mer originellt – än Harry Persson, tyckte han.

 

Inte nog med att Arnold var en utomordentlig saxofonist. Han kunde skriva raffinerade arrangemang och kompositioner också, och hans Amiralenorkester blev snabbt synnerligen populär både hos den dansanta delen av publiken som bland jazzdiggarna. Och ryktet om den begåvade skåningen spred sig naturligtvis. 1949 värvades han – som saxofonist, sångare och arrangör - till Stockholm av ingen mindre än Thore Ehrling, vårt lands på den tidens mest omtyckte storbandsledare. Men Harry längtade hem, till Amiralen och Skåne, och började snart pendla mellan Malmö och huvudstaden. På hemmaplan ledde han åter sin Amiralenorkester och i Stockholm ägnade han sig bland annat åt att skriva filmmusik och jobba för det nya skivbolaget Metronome.


Quincy Jones bidrog populariteten

Efter några års flängande fram och tillbaka blev Harry stockholmare för gott och anställdes som musikchef på Europafilm, konsult på Metronome och medarbetare på Radiotjänst. Så, en dag i början av 1956, frågade radioproducenten Olle Helander honom om han möjligen kunde tänka sig att leda ett elitstorband, som både skulle turnera en del och, vilket kanske var väl så viktigt, regelbundet framträda i radio.


Harry tackade ja, och tillsammans med Helander samlade han gräddan av vårt lands jazzmusiker och startade en orkester, som än idag betraktas som den bästa som någonsin existerat i Sverige och som vann stor internationell rykbarhet. Där ingick bland andra trumpetarna Bengt-Arne Wallin och Benny Bailey, trombonisten Åke Persson, saxofonisterna Arne Domnérus och Carl-Henrik Norin och trumslagaren Nils-Bertil Dahlander. Till orkesterns popularitet, under de tio år den existerade, bidrog förstås gästaarrangörer som, till exempel, Quincy Jones och gästande solister som Coleman Hawkins, Lucky Thompson och Toots Thielemans.

 

Skrev musik till 50-talet filmer

Förutom att leda sin orkester hann Harry Arnold också med att skriv musik till drygt 50 filmer. Men besviken på musikbranschen hoppade han så småningom av och ägnade sina sista år åt helt andra verksamheter. Han gick bort i februari 1971 endast 50 år gammal.

 

1991 bildades i Malmö, av några storbandsentusiaster med Ulf Åbjörnsson, Bertil Nilsson och kapellmästaren Leif Uvemark i spetsen, Harry Arnold-sällskapet som har tagit som sin uppgift att på olika sätt främja den musik Harry stod för. Det gör man bland annat genom sin medlemstidning Stand By (vilket också var namnet på Radiobandets signaturmelodi) och genom att varje sommar, på Harrys födelsedag, arrangera en konsert med Amiralens Storband på Pildammsteatern i Malmö och i samband därmed också dela ut ett stipendium.

Jan Olsson

Foto: Harry Arnold-sällskapet

Artiklar med

musiker och grupper:

Anders Bergcrantz

Anders Persson

Andreas Pettersson

Anna Einarsson

Ann-Sofi Söderqvist

Arne Domnérus

Bent Persson

Bobo Stenson

Benny Golson

Carin Lundin

Cennet Jönsson

Esbjörn Svensson

E.S.T.

Ewan Svensson

Fabian Kallerdahl

Fredrik Lindborg

Fredrik Ljungkvist
Fredrik Norén

Gugge Hedrenius

Gustav Lundgren

Helge Albin

Herbie Hancock

Jack Lidström

Jacob Karlzon

Jens Lindgren

Jonas Kullhammar

Jonas Östholm

Jon Fält

Karin Hammar
Karl Olandersson

Klas Lindquist

Lars Erstrand
Lars-Göran Ulander

Lennart Åberg

Linda Pettersson

Lionel Hampton

Maggi Olin

Magnus Broo
Magnus Lindgren
Magnus Öström

Margareta Bengtson

Martina Almgren

Mats Öberg

Monica Dominique

Monica Zetterlund

Nils Berg

Nils Landgren

Palle Danielsson

Patrik Boman

Per-Åke Holmlander

Peter Asplund

Raymond Strid
Rigmor Gustafsson

Roberta Gambarini

Sofia Pettersson

Svante Thuresson

The Stoner/Nils Berg
Torbjörn Zetterberg

Ulf Adåker

Harry Arnolds Amiralen-orkester cirka 1950 (Foto: Harry Arnold-sällskapet)