AZZNYHETER AKTUELLA EVENEMANG KLUBBJAZZ SKIVNYHETER BÖCKER PRISVINNARE KLASSISKA SKIVOMSLAG LÄNKAR
Bernt Rosengren DIG Jazz recenserar skivor med tenorsaxofonisten Bernt Rosengren


Tenorsaxofonisten Bernt Rosengren var med på sin första skivinspelning 1957, då med gruppen Jazz Club 57. Sedan dess har han regelbundet kommit med egna skivor och även medverkat på en rad i andras namn.


Under åren har Bernt belönats med sex Gyllene Skivor av Orkesterjournalens jury och läsare, mer än någon annan musiker. Under eget namn har prisats för "Stockholm Dues" (1964). "Improvisationer" (1969). "Notes from Underground" (1974) och "Im Flying" (2009). Kollektiva gruppen Summit Meeting ( med bl a Sture Nordin, Bernt och Nisse Sandström) vann 1991 med "Full of Life" och 1999 delade Bernt ledarskapet med Arne Domnérus på "Face to Face".


Här presenteras några av de skivor som Bernt Rosengren medverkat på och som senaste åren recenserats av DIG Jazz.

Läs även Svensk Jazzhistoria: Bernt Rosengren


Svensk

jazzhistoria

Läs om

Bengt Hallberg

Bosse Broberg
Bernt Rosengren
Jan Allan
Georg Riedel

Putte Wickman

Arne Domnérus


Harry Arnold

Lars Gullin

Lars Färnlöf

Börje Fredriksson

Åke Hasselgård

Gunnar "Siljabloo" Nilson

Monica Zetterlund


Skivnyheter

Mer än 700 recensioner.

a med DIG-betyg.

Senaste

skivnyheterna
Svensk jazz


Diggat

på skiva

DIG-recensioner
med olika jazzprofiler:

Stan Getz

Lars Gullin

Mats Gustafsson

Bengt Hallberg

Bernt Rosengren

Lars Jansson

Goran Kajfes

Jonas Kullhammar

Nils Landgren

Elin Larsson

Jan Lundgren

Lina Nyberg

Bernt Rosengren

Bobo Stenson

Tonbruket




Klassiska

skivomslag

DIG Jazz presenterar

jazzomslag man

minns eller missat!.


Lars Gullin Special

DIG Jazz presenterar 93

skivomslag med Lars Gullin.

Svenska

jazzmusiker

DIG Jazz presenterar

musiker och grupper:

Amanda Sedgwick

Anders Bergcrantz

Anders Kjellberg

Anders Persson

Andreas Pettersson

Anna Sise

Ann-Sofi Söderqvist

Bent Persson

Bertil Jonasson

Bobo Stenson

Bosse Broberg

Bernt Rosengren

Carin Lundin

Cennet Jönsson

Ewan Svensson

Fabian Kallerdahl

Fredrik Lindborg

Fredrik Ljungkvist
Fredrik Norén

Georg Riedel

Gunnar Lindgren

Gustav Lundgren

Hans Backenroth

Hawk on Flight

Helge Albin

Håkan Rydin

Jack Lidström

Jacob Karlzon

Jan Allan

Jan Slottenäs

Jens Lindgren

Joakim Simonsson

Jonas Kullhammar

Jonas Östholm

Jon Fält

Karl-Martin Almqvist

Karin Hammar
Karl Olandersson

Klas Lindquist

Klas Toresson

Kurt Järnberg

Lars-Göran Ulander

Lennart Åberg

Linda Pettersson

Maggi Olin

Magnus Broo
Magnus Lindgren
Magnus Öström

Margareta Bengtson

Martina Almgren

Martin Sjöstedt

Mathias Algotsson

Mats Öberg

Mika Pohjola

Monica Dominique

NilsJanson

Nils Landgren

Palle Danielsson

Patrik Boman

Per Dywling

Per-Åke Holmlander

Peter Asplund

Peter Fredriksson

Raymond Strid
Rigmor Gustafsson

Rolf Carvenius

Sofia Pettersson

Svante Thuresson

The Stoner/Nils Berg

Torbjörn Zetterberg

Ulf Adåker

Ulf Johansson Werre
Vivian Buczek


Svenska jazzmusiker

som avlidit

Anders Lindskog

Arne Domnérus

Bengt Hallberg

Esbjörn Svensson

E.S.T.

Gugge Hedrenius

Gunnar Hoffsten

Gösta Hägglöf

Gösta Rundquist

Harry Arnold

Jörgen Zetterquist

Lars Erstrand

Lars Sjösten

Monica Zetterlund

Per Henrik Wallin

Putte Wickman

Staffan Abeléen

Sune Spångberg

Åke Hassegård

Åke Johansson


Tolv sköna ballader tolkade
majestätiskt, vackert och formsäkert
Bernt Rosengren Quartet

Ballads

(pb7/Plugged)   

Att år är ett dåligt mått på ålder vet de flesta. Bernt Rosengren, 77, är ett lysande belägg för detta oemotsägliga faktum. För Bernt har fortfarande all sin musikaliska nyfikenhet, vitalitet och spontana, ungdomliga spelglädje i gott behåll. På det sättet är han på de flesta sätt densamma idag som han var för snart sextio år sedan, då han tillsammans med Stickan Söderqvist utgjorde frontlinje i Jazz Club 57. Men han har också den mognad, pondus och eftertänksamhet som bara många års erfarenhet kan ge. Så frågan är, om han någon gång har varit mer komplett som musikant än han är idag.

På ”Ballads” har Bernt valt att bjuda på enbart ballader, vilket ju – som de flesta musiker vet – ofta är en betydligt större utmaning än att ta sig an en snabb repertoar, där man ibland kan skyla över bristen på idéer med teknisk briljans. Ska man tolka en ballad måste man ”mena” varje ton och varje fras. Och det gör Bernt Rosengren. Han valt ut elva sköna, och lagom udda och utmanande, ballader ur den amerikanska sångboken plus en av Bud Powells ljuvligaste skapelser, ”Time Waits”, som en gång fick ge namn åt ett klassiskt 50-talsalbum på Blue Note-etiketten. Dem tolkar han majestätiskt, vackert, ytterst formsäkert och givetvis på sitt alldeles egna vis.

Till sin hjälp på ”Ballads”, som spelades in i maj 2015, har Rosengren sin ordinarie och mycket samspelta grupp med pianisten Stefan Gustafson, basisten Hans Backenroth (som också är albumets producent) och trumslagaren Bengt Stark. Alltså samma mannar som stod för uppbackningen på ”I´m Flying”, som tilldelades Orkester Journalens Gyllene Skiva 2010, och ”Plays Swedish Jazzcompositions”, som spelades in på Fasching våren 2011
.

Att dessa tre ädelmusikanter kan ta åt sig en hel del av äran av att ”Ballads” har blivit en fullträff är odiskutabelt. Ingen kedja är ju, som bekant, starkare än sin svagaste länk. Gustafsons introduktioner är små pärlor, i klass med sådana som Al Haig en gång skämde bort oss med, och hans solospel i, till exempel, ”If I Should Lose You” och ”Spring Is Here” återvänder man gärna till – gång på gång. Och hans lek med blockackord är något alldeles extra. Backenroth gör som vanligt inte mycket väsen av sig. Han står bara och spelar ”rätt” hela tiden, väger varje ton på guldvåg à la Haden eller Holland och ger ett sådant ovärderligt stöd som kollegan Paul Chambers var specialist på. Bengt Stark, slutligen, är smakfullheten personifierad. Han hör allt och är en mästare med vispar.

Kanske är det dags för en ny Gyllene Skiva igen?
Jan Olsson


Jazzmöte där spontanitet

och äkthet firar triumfer

Bernt Rosengren 

In Copenhagen
Live At Jazzcup
(Stunt/Naxos)


Bernt Rosengren är väl hemmastadd i Köpenhamn. Där har han spelat i Danska Radions Big Band och Danska Radions Jazzgrupp. I mindre grupper har han bland annat hörts med gitarristen Dough Raney. Den här inspelningen är gjord live på JazzCup i Köpenhamn 2012. Skivan har producerats av Jesper Lundgaard som också är kvartettens basist. Ole Koch Hansen är pianist och trumslagaren heter Niclas Campagnol. Den sistnämnde är ett nytt namn för mig men i de danska jazzkretsarna betraktas han som en framtidsman av mått.
 
 Melodivalet är av standardtyp. Autumn Leaves, I’m Old Fashioned, Body And Soul, There Will Never Be Another You och Lover Man hör till den skaran. Bernts JazzCup Blues rundar av konserten. Det är en konsert som bjuder på äkta fullkornsjazz.  Bernts spel engagerar med sin harmonikänsla som skapar ömma vibrationer. Det är inte endast i Body And Soul som den attraherar. Det är ett mycket närgånget konstnärskap som kreeras med auktoritet. Det fortsätter även med den suveräna tolkningen av Lover Man. I de snabba melodierna visar han ett aldrig sinande flöde med en rakryggad substans som varumärke.


Ole Koch Hansen visar i vanlig ordning vilken homogen musiker han är. Roligt att åter möta honom som pianist. Sedan en lång tid tillbaka har han ju varit en flitigt anlitad arrangör och ledare som med danska radions big band. Hans blockackordspel är beundransvärt. Som uppbackare bakom Bernt är han inspirerande.
Jesper Lundgaard är ett ypperligt basistval. Sedan länge är han hemmahörande i det internationella toppskiktet. Han är en grundpelare med sitt walkingspel, som solist håller han lika hög nivå. Niclas Campagnol visar följsamhet i sitt spel och samspelet med Jesper är mycket givande för medspelarna.


När Bernts Jazzcup Blues avslutar ivespelningen har publiken fått uppleva ett jazzmöte där spontanitet och äkthet firade triumfer.
Göran Olson


Bernts fina arrangemang ger

kompositionerna djup och glans

Åke Johansson Tribute Constellation

med bl a Bernt Rosengren

A Tribute to Åke Johansson

(Imogena/Border)

 

Åke Johansson (1937-2011) var unik. Inte bara som människa utan också som musiker. Hans pianospel, med Powell, Monk och de stora bebopgiganterna någonstans i botten, var högst personligt. Och hans många utmärkta kompositioner födde inte sällan associationer till mästare på området som Tadd Dameron, Gigi Gryce och Benny Golson: skenbart enkla, melodiska, genomarbetade och tacksamma för improvisatoriska utflykter. Om Åke inte hade varit blind, och om han hade bott i Stockholm eller New York istället för i Borås, hade han utan tvivel blivit betydligt mer bekant för den stora jazzallmänheten än vad som var fallet. Men bland musiker, inte bara i Sverige utan runt om i jazzvärlden, var han förstås välkänd och synnerligen aktad. Att James Moody och Dexter Gordon, till exempel, gärna ville ha Åke som spelkamrat under sina Sverigeturnéer var ingen tillfällighet.


På ”A Tribute to Åke Johansson” har Bernt Rosengren samlat sju av Åkes gamla, och lite nyare, göteborgs-vänner kring sig och arrangerat tio av hans kompositioner. Några av dem, ”Besvikelse”, ”Molde –75”, ”Déjà Vu”, ”Dex” ”One For Billy” och ”Ramnasvägen 55” (där Åke bodde under många år), känner vi igen sedan tidigare. Att få ta del av dem igen i Bernts fina oktettarrangemang har givit dem ytterligare djup och glans.

 

För de mest hörvärda soloinsatserna i bandet står inte oväntat Bernt själv. Men även Samuel Olssons trumpetspel är något utöver det vanliga och passar perfekt in i de johanssonska kompositionerna. I ”Déjà vu” och ”Molde –75” är han magnifik.

 

Allt som allt är ”A Tribute to Åke Johansson” en värdig hyllning en till en stor och omtyckt musikant. Och Rolf Ohlsons omslagsfoto är bara det värt nästan hela inköpspriset. Men tyvärr har man, i det i övrigt läsvärda albumhäftet, missat Åkes sista(?) skivinspelningar i den diskografi som bifogats på sluttampen. Innehållet i solo/trio/kvartett-albumet ”The Spinning Top” (Dragon) från 1997 har tyvärr ”glömts” bort.

Jan Olsson


Storslagen återblick på storband

som sjuder av jordnära jazz

Bernt Rosengren Big Band  

With Horace Parlan piano,

Doug Raney guitar

(Caprice/Naxos)


Att Bernt Rosengren är en eminent musiker, kompositör/arrangör har aldrig ifrågasatts sedan han gjorde sin debut på den svenska jazzscenen i mitten av 1950-talet. Bernt kom in som efterlängtad ung vitaliserande vårvind där tenorsaxofonen var hans flitigaste verktyg. Otaliga är de inhemska tenorister som tagit Bernt till sin hjärtekammare. Han är fortfarande prototypen för en genuin jazzmusiker med sitt bett och de genuina fraser han hela tiden framkallar. Skivan spelades in på LP 1980 och jag vågar påstå att den håller fortfarande med den äkta vara som strömmar ut.

 
Solistiska viktiga roller vid sidan av Bernt har pianisten Horace Parlan och gitarristen Doug Raney. Samtliga aktörer bidrar till att skivan får en luftig och smidig karaktär vilket också Bernts arrangemang och kompositioner lagt grunden till. I den vackra balladen New Life kommer Lars Färnlöfs sordinerade trumpet in i handlingen. Han följs upp av Bernts hudnära altsax som är en delikatess i sin naturliga auktoritet. Mer attraherande altsax blir det i How Deep Is The Ocean och Sad Waltz. Känslig flöjtsolist är han i Joe And Eye där Raneys smekande obligater ingår i det stämningsfulla scenario som målas upp. I The Humming Bees serverar Bernt ett makalöst fränt tenorspel som kräver en plats i den svenska jazzens historiebok. Det får också gälla för den myndiga Naima. Här lockar också Parlans viljestarka spel och Raneys underfundiga tonval.


Mäktiga saxpartier har Bernt knåpat ihop i den avslutande snabba Blues Nerves där bandets spelstyrka visas upp. Allt som allt en storslagen återblick på en storbandsskiva som sjuder av jordnära jazz.

Göran Olson


En mogen konstnär som

vet vad han kan och vill

Bernt Rosengren Quartet

Plays Swedish Jazz Compositions

(pb78Plugged))

 

Bernt Rosengren är en av svensk jazzmusiks verkliga giganter. Vid 75 års ålder är han måhända inte lika äventyrslysten, och definitivt inte lika ”arg”, som han en gång var. Idag är han istället en mogen konstnär, som vet vad han kan och vad han vill. På många vis påminner han i det avseendet om sin instrumentkollega Dexter Gordon – smått majestätisk alltså.

 

På sin nya platta, som är en uppföljare till guldskivebelönade ”I´m Flying” från 2009, ägnar sig Bernt enbart åt att, på sitt eget sätt, tolka svenska jazzkompositioner.  Där finns ett par Gullin-nummer, ”I´ve Seen” och ett av de teman som tillsammans utgör ”Aesthetic Lady”, och där finns en klurig blues av universalsnillet Gösta Thelselius. Dessutom två utsökta kompositioner av trumpetaren Bertil Löfgren, en av vårt lands mest underskattade jazzmusikanter. Vidare två rasande vackra ballader, som sannerligen tål att spelas gång på gång, Thore Swaneruds ”Södermalm” och Rolf Ericsons ”I Love You So”. Den senare fick förresten för 15 år sen ge namn åt ett av Roffes finaste album - på vilket även Bernt medverkade. Dessutom får vi höra ”Blues for Chet” av Åke Johansson och ”Blue & White” av Nisse Sandström plus tre kompositioner av kapellmästaren själv: den svängiga ”Good Morning”, valsen ”What?”, som vi känner igen från albumet ”The Hug” från 1992, och ”Damberg”, tillägnad den numera saligen avsomnade Stockholmskrogen med just det namnet.

 

Bernt spelar alltså precis så moget och formsäkert som nästan bara han kan på våra breddgrader. Och han omger sig med samma samspelta kamrater som förra gången. Stefan Gustafson spelar spänstigt, personligt och rytmiskt vitalt. Han tycks bara bli bättre för varje gång man hör honom och platsar idag lätt i vårt fantastiska pianolandslag, som måste vara ett av de bästa i jazzvärlden. Om Hans Backenroths basspel har sagts så mycket under senare år att det inte finns något att tillägga. Han är helt enkelt en mästerlig musikant i absolut världsklass. Och Bengt Starks smakfulla, tekniskt fullödiga och ytterst lyhörda trumspel är perfekt.

 

Kanske blir det rent av en guldskiva till för Maestro Rosengren?

Jan Olsson 


En bra påminnelse om Bernts storhet

Bernt Rosengren

Quartet                             

I´m Flying

(Pb7)


Bernt Rosengrens tenorsax vände upp och ned på den svenska jazzscenen i slutet av 1950-talet. Han var inspiratören som fick svenska saxofonister att söka sig till jazzens nya uttryckssätt, hardbop. Någon annan svensk tenorist har inte varit i närheten av hans innovativa betydelse. Idag, några år över sjuttio känns han fortfarande aktuell och lockande. Tillsammans med pianisten Stefan Gustafsson, basisten Hans Backenroth och trumslagaren Bengt Stark blandar han jazzklassiker och egna kompositioner. Bland klassikerna finns den sällan spelade balladen Deliliah av Victor Young som Clifford Brown och Max Roach gav en oemotståndlig version på skiva 1954.

 

Man känner hans starka övertygelse och konstnärliga känsla - det är en mogen musiker som förmedlar sitt budskap. Richard Rodgers Where Or When får också en solid tappning där en viss vekhet smyger sig in i Bernts ton. Samma känsla ger sig till känna även i Irving Berlins The Best Things For You. Star Eyes är en uppvisning i jazzspel som bäst. Sirligt arbetar sig Bernt igenom harmonimönstret utan klichéer. Innerligt och straight smeks Two Sleepy People fram. Robustare blir han i sin Hip Walk. Här går tankarna till Gene Ammons och Sonny Stitt. Bra groove producerar kompet.

 

Bernts melodier har karaktär och studs - det gäller inte enbart titelmelodin. Vackert kärleksfull är balladen Celius Mood med hudnära insatser från samtliga spelare. The Count har en härlig groove där Backenroths mäktiga bas och Bengt Starks trumspel bildar en stabil botten där bassolot sitter som en smäck. Pianisten Stefan Gustafsson, som jag aldrig hört på skiva, skall ha en eloge för sin medverkan. Mycket kompetent arbetar han bakom Bernt. Solistiskt är han också mycket hörvärd. Konsensus, en bra påminnelse om Bernts storhet.

Göran Olson


Musik på egna villkor.

Och så skall en bas låta!

Hans Backenroth      

Bassic Instinct

(Pb7)

 

Basisten Hans Backenroth har hörts på mängder av skivor men aldrig under eget namn. Nu kommer han till tals på egna villkor med ett välsnidat material som har klass. Melodivalet tillhör inte jazzens mest slitna och nötta, snarare är det sällan spelade delikatesser som plockats fram.


Collaget inleds av Hans och kollegan Georg Riedel i den senares intrikata Double Bass. Där de för en eggande konversation i varsin kanal. Billy Strayhornballaden Day Dream i arrangemang av Bernt Rosengren får en varm tolkning med Bernts tenor i högform. Vackra broderier tillförs av gitarristen Jacob Fischer. Tempot stiger i With The Wind And Rain In Your Hair som gitarristen Tal Farlow tolkade så vackert på femtiotalet. Gitarristen Jimmy Raney och Stan Getz spelade också in den. I det lätta tempot visas gruppens höga klass där norske trumslagaren Roger Johansens spel är en inspirerande energikälla.

  

Det smakfullt varierande utbudet har ett rigoröst spektra. Evert Taube & F.S. Grundtvigs Hvad Er Det, Min Marie? spelas av Hans och pianisten Kjell Öhman. Mer duospel exponerar de i Reinhold Svenssons folkmusikinspirerade vals Svallvågor Där når paret imponerande klass. Vilka parhästar med spel i Jan Johansson klass! I kvartettnumret, Horace Parlans Lille Esther, skapas kammarjazz med en förtrolig intimitet. Den spröda tenorsaxen och Fischers melodiösa gitarr ger ståpäls i Little Girl Blue.

  

J.J. Johnsons Interlude visar gruppens fina tajming där Hans bas är ryggraden. Det smidiga trumspelet ger solisterna fantasi och studs. Fischer är verkligen en gitarrist utöver det vanliga, han kan sannerligen konkurrera med instrumentets största. Bernt är helt enkelt lysande och det är motiv nog för ett inköp. Skir och inbjudande är gitarren i Duke Jordans Prelude In Blue när den följer saxofonens känsliga melodipresentation. Bernts sax doftar ädelt årgångsvin.


Oscar Pettifords Svenninge Blues avslutar med Hans i ensamt majestät. Här visas hans kapacitet som melodispelare och improvisatör där basens hela omfång utnyttjas. Så skall en bas låta!

Göran Olson

Läs färsk intervju med Hans Backenroth


Persnligt med en av de första

svenska boppianisterna

- och hatten av för Bernt tenorspel

Claes-Göran Fagerstedt                              

with friends featuring Nannie Porres

Fager

(Ladybird)

 

Claes-Göran ” Fager” Fagerstedt var en av de första svenska pianister som gick i bräschen för att föra pianisterna Bud Powells och Thelonious Monks beboptradition vidare. Redan i slutet av fyrtiotalet anammade han den vid det här laget väl inkörda ”jazzflugan”. I mitten av femtiotalet kom ”Fager” att spela med Lars Gullin och altsaxofonisten Rolf Billberg. Några år senare blev han med i den nybildade gruppen JazzClub 57 som raskt blev en av landets intressantaste konstellationer. I fronten stod tenoristen Bernt Rosengren och ventilbasunisten Stig Söderqvist. Torbjörn Hultcrantz spelade bas och Sune Spångberg var trumslagare. För sången svarade en ung Nannie Porres.

    
De nämnda finns också med på den här retrospektiva skivan där Fagers, vad som idag kan uppfattas som lite kantiga men personliga spel, lockar till lyssning. Först med Gullins kvartett i A Night In Tunisia och I Fall In Love Too Easily, sedan I Remember April med JazzClub 57. Här lyfts på hatten inför Bernts enorma tenorspel. Från hans Stockholm Dues, anno 1965, hämtas You´ve Changed där. Nannie sjunger hudnära. Den svenska jazzens Ruda, trumpetaren Lalle Svensson, visar en ärlig känsla och välskissade intentioner.


Fagers trio backar också upp Nannie i tre sånger hämtade från en radiosändning 1970. Dessförinnan har Fager gjort en snillrik ensamversion av Like Someone In Love. På sin bebopgata är han i en inspelning från Kägelbanan 1975 där Leif Wennerström avlöst Bosse Skoglund som trumslagare. Bland numren Bud Powells sällan hörda I´ll Keep Loving You och Cornelis Vreeswijks Somliga Går I Trasiga Skor. Tappningen av Sweet And Lovely får bonuspoäng. Search For Place med Sune Spångbergs trio från 1994 stänger locket på en liten godisask som tål att öppnas då och då när man tröttnat på alla de tekniska pianomonster  som reser jorden runt.   

Göran Olson

Massor av hjärta

och oförfalskad äkthet

Pianisten Claes-Göran Fagerstedt huvudpersonen på "Fager", vilket han alltså allmänt kallades på den tid det begav sig. Och allra mest begav det sig under 50- och 60-talet, då Fager betraktades som något av en svensk galjonsfigur för den jazz som hade introducerats i USA av storheter som Sonny Rollins, Horace Silver och Art Blakey. Hans stora förebild, som instrumentalist, var otvivelaktigt Bud Powell.

 

Även om "Fager" inte gjorde särskilt många skivor i eget namn, så var det ändå han som var mannen bakom bland annat Jazz Club 57, en kvintett i vilken tenorsaxofonisten Bernt Rosengren skivdebuterade. Och han var också en av Lars Gullins favoriter som lyhörd och egensinnig ackompanjatör.


På Fager, som är en utomordentlig samlingsplatta, får vi höra Claes-Göran tillsammans med Gullin i två utsökta nummer och – dessvärre – bara ett med Jazz Club 57. Det finns ytterligare ett par, ursprungligen utgivna av Sonet, som man också kunde ha plockat med.


Men här finns, som god tröst, fyra låtar med sångerskan Nannie Porres, som i sin glans dagar höll till i samma division som Monica Zetterlund. Massor av hjärta, oförfalskad äkthet och en släng av Billie Holiday mellan varven. Som russinet i kakan har man också vaskat fram inte mindre än sju trionummer från 1975, inspelade inför publik, där Fager visar vilken utmärkt, kompromisslös pianist han var. Allra sist på plattan får vi också höra att han höll krutet torrt ännu 1994 i McCoy Tyners ”Search for Peace”, i vilken han musicerar tillsammans med basisten Owe Gustafsson och gamle trummispolaren Sune Spångberg.
Jan Olsson
 


Claes-Göran Fagerstedt
AZZNYHETER AKTUELLA EVENEMANG KLUBBJAZZ SKIVNYHETER BÖCKER PRISVINNARE KLASSISKA SKIVOMSLAG LÄNKAR