DIG-Music

Karin Hammar. DIG Jazz om aktuella musiker och grupper

DIG Jazz!

Startsidan med
jazznyheter

Andra sidor

Aktuella evenemang
(festivaler, turnéer mm)

Ny DIG-sida:

Klassiska
skivomslag

Fler klassiska
skivomslag

Karin Hammar:

Sänder sköna jazzvibbar

Hon inledde sin musikbana som 5-årig tamburmajor i Boden och började spela trombon som 10-åring. Idag hör Karin Hammar till våra mest efterfrågade solister och storbandsmusiker och är även aktuell med egna gruppen Good Vibe Project.

– Jag tyckte helt enkelt att trombonen verkade vara ett kul instrument. Och en viss betydelse hade det kanske att min storasyster Mimmi redan börjat spela trombon.

Så förklarar Karin Hammar sitt val av instrument när hon som 10-åring skulle söka in på den kommunala musikskolan i Boden. Då hade hon redan inlett sin musikbana som 5-årig tamburmajor framför en blåsorkester och, förstås, spelat blockflöjt på lågstadiet.

– Vilket jag också tyckte var roligt, till skillnad mot de flesta kompisarna.

Kärleken till trombonen höll i sig under musikskoletiden och Karin gick vidare genom att börja ta lektioner för P-O Svanström, trombonist i Norrbotten Big Band. Som förde in jazzen i hennes värld genom att spela skivor och band med trombonister som J J Johnson, Kai Winding, Frank Rosolino, Åke Persson och Eje Thelin.

– Jag fascinerades direkt av frihetskänslan i jazzmusiken och gör det fortfarande.

Inspirerande att öva

Efter gymnasiet i Boden gick Karin i Framnäs folkhögskola, där det mest blev klassiskt trombonspel. Sökte sedan vidare till Kungl. Musikhögskolan i Stockholm, där hon slutgiltigt blev övertygad om att det var musik hon skulle ägna sig åt på heltid. Vilket Karin numera gör – och tycks heller inte ha ångrat sig?

– Nej, absolut inte även om jazzens situation gör att det ibland kan vara glest mellan spelningarna. Men då får man öva desto mer, vilket jag också tycker är inspirerande. Liksom att gå ut och lyssna på andra musiker och grupper och även annan levande musik. Framför allt är det roligt att höra vad ens musikkompisar gör i andra sammanhang och musikmiljöer.

En mycket nära musikkompis är förstås storasystern Mimmi Pettersson Hammar. Sedan slutet av 90-talet driver de två gemensamt Sliding Hammers, där de övriga medlemmarna är Mathias Algotsson, piano, Martin Höper, bas, och Ronnie Gardiner, trummor. Gruppens förebild har av naturliga skäl varit Jay & Kai, den legendariska grupp som de två trombonisterna Jay Jay Johnson och Kai Winding gjorde succé med på 50-talet. Första skivan, A place to be (Gazell), tillägnade också Karin och Mimmi den då nyligen bortgångne Jay Jay.

– Han har varit något av förebild för både Mimmi och mig, konstaterar Karin, som också har en annan favorit i Frank Rosolino. Den sistnämnde var ju också en helfestlig sångare och även Mimmi har ju visat sig vara en stor sångbegåvning. Har du kanske också planer på en sångkarriär?

– Om jag skall vara ärlig så har jag prövat på lite ”brukssång” i mera privata sammanhang. Det är kul att även kunna använda sig av rösten. Någon sångkarriär har jag inga drömmar om, men det är väl inte omöjligt att jag någon gång i framtiden gör något opretentiöst försök även mera offentligt.

Sliding Hammers i Kina

Sliding Hammers är idag väl etablerad på den svenska jazzscenen och även internationellt har gruppen uppmärksammats. I början av december spelade man exempelvis i franska Lyon och Paris.

– Ja, det är med Sliding Hammers jag har mina mesta spelningar. I januari fick vi dessutom vara med om vår hittills mest spännande upplevelse då vi gjorde konserter på Filippinerna och i Kina!

I en genomgång av höstens program för jazzklubben Fasching i Stockholm hittar man Karins namn med gruppen Bitches Brew, Hector Bingerts Latin Lover Big Band och trumslagaren Peter Johanssens Sixtus. Dessutom har hon under senare år ingått i Composers Big Band och Peter Asplund och Magnus Lindgrens olika storbandsprojekt, bland annat deltog hon på den sistnämndes Gyllene Skivanhyllade Paradise Open.

Det blir också en del studiojobb med rätt skilda musikinriktningar, vilket väl inte kan vara speciellt inspirerande för en musiker som valt jazzen och dess frihet?

– Där blir det istället ett mera hantverksmässigt jobb, som kan vara väl så utmanande och lärorikt. Ibland har man ingen aning om vad man kommer att lägga fram för en att spela. Och då gäller det att fixa till det så snabbt och bra som det är möjligt.

I början av november bjöd Karin och skivbolaget in till release på Fasching för första egna skivan Karin Hammar Good Vibe Project- with friends ( Prophone/Naxos). Gruppen bildade hon våren 2001 inför en Pulsslagsturné i Svenska Jazzriksförbundets regi. Kvintettens övriga medlemmar är trumpetaren Magnus Thorell, vibrafonisten Mattias Ståhl, basisten Mattias Welin och trumslagaren Sebastian Voegler. Gästsolister på skivan är dessutom Magnus Lindgren flöjt, Mikael Augustsson, bandeon och dragspel, Kerstin Ryhed, sång.

– I de flesta andra sammanhangen är det andra som är ledare och i Sliding Hammers har ju Mimmi och jag ett delat ansvar. Men Good Vibe Project är min egen baby, vilket är häftigt. Det är bara att hoppas att vi får förutsättningar att hålla igång gänget. Ett stimulerande mål är den turné för Rikskonserter vi är inbokade på våren 2006.

Förmedlar olika känslolägen

Karin har skrivit åtta av skivans nio kompositioner, där man då hittar korta, talande titlar som Vals, Tango och Gladjazz. Musiken har stor variation såväl vad gäller rytmer som stämningar och ger väl därmed också en god bild av personen Karin Hammar?

– Ja, människan är ju komplex, med hela tiden olika känslolägen. Vilket jag vill förmedla i såväl mina kompositioner som när jag spelar solo. Man är ju inte alltid glad och heller aldrig ständigt ledsen. Dessutom influeras jag av så mycket annan slags musik, som bossa nova, salsa, pop etc vilket förstås också påverkar såväl mitt komponerande som improviserande.

Du fick ju i mars 2004 ta emot det allra första Alice Babsstipendiet på 50 000 kronor. Har det fått några fortsatta konsekvenser för ditt musicerande?

–Uppmärksamheten kring utdelningen har gjort att fler idag vet vem jag är, vilket förstås är positivt och värdefullt när man jobbar som frilans. Men främst var det oerhört smickrande och uppmuntrande, konstaterar Karin.

Text och foto:Gunnar Holmberg

(Artikeln publicerad i DIG nr 1/2005)